SÄLLSAMMA HÄNDELSER
hämtade ur Wist församlings kyrkböcker
(Stavningen något förändrad för att underlätta läsningen)

ÅR 1819.
-var en så ovanlig torka, att på hela sommaren inget regn kom, Rågen såddes i vanlig tid, men på den styva jorden kom inget upp på hösten. Om vintern växte rågen under snön, så att den om våren 1820 stod vackert uppkommen, men vårkylan förtog den späda brodden, så att rågskörden blev ganska klen och usel både på Prästgårds- och Komministergården och på all styv jord.

År 1826
-var också ett märkligt år. En ovanligt stark värme och torka, så att höstgrödan var mogen att skördas omkring den 10 och 11 juli. Höskörden som var påbörjad måste avbrytas och i början på augusti var hö och all slags säd inbärgad. Höstgrödan blev här i socknen vacker, men missväxt på vårsäd och knappt hälften hö på trädesvallen.
Under året var också många skogseldar uppkomna och till vilkas släckning hela härader måste uppbådas. Luften var nästan beständigt fylld av en obehaglig rök.

År 1828
- den 5 september kom Sveriges och Norges drottning Eugenia Bernhardina Desideria och besökte hans exellens greve Cederhielm på Säby, vilket varade till den 7:e, då Hennes Majestät reste på eftermiddagen och på en stund besåg Sturefors, efter att ha bevistat allmän gudstjänst, som förrättade sistnämnda dag, som var en söndag, av församlingens komminister Clas Törnqwist.

År 1833
-den 13 januari, som var en söndag, klockan kvart över sju på aftonen hördes ett ovanligt starkt underjordiskt muller, troligen förorsakat av ett jordskalv. Byggningen liksom skakade så att fönstren dallrade, och tavlorna på väggen rördes något, en pipa som låg på bordet, nedföll av skakningarna. Detta buller varade omkring ½ minut. Efter något uppehåll hände ett förnyat mindre buller, åtföljt av något susande i luften. På alla ställen inom socknen har detta buller hörts. Troligen har naturhändelser försports på flera ställen inom länet.

År 1834
under den heta, åskiga och torra sommaren, utbröt i Sverige den härjande farsoten Morbus pestiatas med förskräckliga plågor i underlivet, häftigt, ofta inom några timmar, vanställande, förvandlande och dödande sina olyckliga offer. Den tycktes framflyga, såsom strömdrag, genom den upphettade och kvalmiga, av renande vindar mera sällan uppfriskade luften.

Den härjade över nästan hela Europa, dock partiellt och med mer eller mindre våldsamhet och kunde, oaktat de noggrannaste inrättningar och kustbevakning ej avstängas från Sveriges landamären. Efter ett starkt utbrott i Göteborg, där den härjade gräsligt, sträckte sig dess förstörande framfart till flera landsorts-städer, såsom till Jönköping, Vadstena, Linköping, Stockholm med flera. Förödelsen var rysligast i Jönköping, där flera familjer utdogo och många boningar blev nästan öde.

Under sjukdomens våldsammaste period, kunde de döda svårligen till begravning och jordning medhinnas. Även i Vadstena var förödelsen stor en allmän nedslagenhet, modfälldhet och förskräckelse med detta elände på sinnena, i synnerhet i dess början. Emellertid var inom alla församlingar, liksom städerna, sundhetsnämnder inrättade, särskilda pestkyrkogårdar utsedda, sjukhus förberedda och medikamenter på gemensam kostnad i reserv, samt stränga spärrningsanstalter från de smittade hållen på flera ställen anbringade. Vid tullarna i städerna höllo borgerskapets medlemmar och ämbetsmän vakt och utan sundhetsbetyg var det inte tillåtet att komma genom tullporten.

Trots att farsoten på hösten trängt in i Linköping, dock i lindrigare grad, såsom redan i avtagande, blev Vist och övriga angränsande församlingar genom Guds milda nåd förskonade därifrån. Slutligen och längst härjade farsoten i Stockholm, varefter detta elände äntligen upphörde, sedan den lämnat efter sig de sorgligaste minnen, genom förluster av flera utmärkta riksdagsmän, dyrbara familjestöd, enskilda kära förbindelser mellan släktingar, anhöriga och vänner. Ett försvagat kroppssystem tycks ha blivit deras lott, som varit angripna av sjukdomen, men genom Guds hjälp och skyndsamt läkarbiträde kunnat räddas till livet.

Den allgode Fadern i himmelen bevare oss från denna och dylika, förödande och straffande hemsökelser.

Böner så varma, alla så förena:
Döm ej oss arma, såsom vi förtjäna.
Gud dig förbarma, av din nåd allena, bida vi räddning.

År 1837-1838.

Om väghöjningen i Korsgatorna.
På flera sockenstämmor hade frågan blivit väckt om beslut, att genom fyllning höja den låga och under varje vårtid flera månader under vatten stående vägen i Korsgatorna västsydväst från kyrkan, till ej ringa olägenhet för gående och vägfarande. Helst de hitills brukliga gångspängerna, vid sidorna av vägen, antingen rives upp av storm, eller annars genom sitt vanligen bristfälliga skick, vid högsta vattnet sällan voro gångbara. Det ofta 2 alnar och däröver djupa vattnet gick upp i vagnarna och syntes för främmande vägfarande vådligt och avskräckande.

Sanningen av detta kunde ej förnekas, behovet av vägens höjning måste erkännas, men delade intressen motverkade enigheten om detta. En del av församlingen ansåg den mindre behövlig. Inget beslut därom har kunnat göra sig gällande och den 94 famnar långa sträckan som krävde en 2 alnar hög bröstmur på ömse sidor med åtföjande fyllningsarbeten syntes komma att fordra både för höga kostnader, körslor och dagsverken, om endast en del av församlingen skulle bestrida hela företaget.

Nu blev dock frågan var den förut på Kyrkvallen upplagda stenmassan skulle placeras och användas och då den ansågs vara både tillräckligt och ändamålsenligt använd till vägfyllningen i Korsgatorna, åtmonstone för 50 famnar, blev äntligen detta viktiga och nyttiga arbete beslutat. Beting gjordes upp med tillkallade stenmästare. Herregodsen fördelade sig emellan transporten av sten från Kyrkvallen och de övriga församlingsborna övertog körslorna av fyllning och grus, varefter nämnda 50 famnars väghöjning var fullbordad inom 3 veckor och blev därpå vid tillbörlig avsyning erkänd som fullgod i oktober månad 1837. Den 27 september 1838 blev, genom entreprenad-auktion, återstående 38 famnars väghöjning, på sätt som förut nämnts, överlåten genom inrop åt stensättare Filfeldt från Värna. Den nya vägen blev sedan försedd med avledningsstolpar av ek, samt värnad med dubbla ledstänger på ömse sidor och var komplett färdig den 7 november 1838.

År 1837.
Vid Valborgsmäss sockenstämma, den 16 maj 1837 blev beslutat och avgjort, att det gamla och förfallna Sockenmagasinet, belägen inne på kyrkogården, i sned riktning i sydväst nära intill kyrkan, skulle försäljas på auktion och ett nytt rymligare och ändamålsenligare magasinshus uppföras, vartill såsom tjänligaste lokal ansågs ett stycke av pastorsboställets gärde i nordväst om kyrkogården, paralellt med ringmuren, vilken lokal mot av församlingen erbjuden avgift av 8 kappar råg, pastor till ifråga-varande ändamål, för sin ämbetstid beviljade. Sålunda blev sommaren 1838 det beslutade nya magasinshuset uppfört på den därför bestämda platsen, sedan det gamla magasinet blivit försålt på auktion och avröjt från kyrkogården.

Anteckningar gjorda av
Kyrkoherden Per Erik Rudebeck
vilken tjänstgjorde i Vist församling i 20 år.

Överfört till datorhantering i oktober 2000.
Helge Fransson