Gärdesgårdshägning

 

En beskrivning över ett svunnet hantverk
Ur Edvin Karlsson i Stohagens minnesanteckningar.

I vår trakt kallades gärdslet för "trinne" och stören för "staver", järnstången som användes till att göra hål i marken kallades "hotstång". När nu gärdesgårdssträckan som skulle hägnas var hotad (eller som vi sade hoten), trinnet liggande i en rad 6 eller 7 till breds utefter staverraden som fast och ordentligt var nersatt, vidjorna liggande i knippen då var det färdigt att börja. Att hägna en gärdesgård ensam och även "basa" sina vidjor var rätt svårt, men måste gå om man ej hade någon till hjälp. Skulle allt gå perfekt skulle det vara 4 man, 3 till att hägna och en basare. På händerna måste man ha "bälgskinnshandskar", handskar av ett mjukt skinn. Utan handskar kunde man få stickor i händerna och vidjorna var heta. Enda nödvändiga redskap var yxan.

Basaren gör upp en eld av den gamla gärdesgårdens odugliga virke och gamla vidjor. Det sekunda och odugliga virket kallades för "trossel". Elden fick inte bli vare sej för stark eller för svag. När den kommit igång till lagom hetta, tog basaren och lade tillsammans 9 vidjor, fattade knippan med båda händer vid topparna ("tafsarna") som lågo jämt tillsammans, och slängde med en sving grenarnas storända in i elden, där de snart antogo en mörk färg. Utav hettan mjuknade de och saven sprängde med ett råttpip-liknande ljud ut ur barken. Det var tecknet på att den delen av vidjorna var färdigbasta. Nu var det att kvickt vända på knippan, fatta om den heta storändan och slänga tafsen över elden. Den tog kortare tid att basa upp, den var finare och barren fick inte brinna bort. De små toppkvistarna fick inte brinna bort, då blev vidjan skör. En sådan knippa basade vidjor kallades för en "ferm". Nu när knippan var färdigbasad var det att skynda bort till de tre hägnekarlarna med fermen så att de fick vrida om dem medan de var varma. Basaren friskade på elden och plockade ihop en ny ferm på 9 vidjor.

De tre hägnekarlarna gingo efter varandra utefter gärdesgården, tre vidjor tog de var. De plockade in trinne mellan staverparen. Första man, som ofta var den yngste, lägger i lite av det sämsta trinnet och vrider om fotvidjan, som är närmast marken. Så följer andre man och lägger i lite bättre trinne upp till lagom höjd och binder om sin vidja, det kallas att hägna "mellanveje". Så kommer tredje man och när han fått upp trinnet i lagom höjd, vrider han om sin vidja. Den skall vara grov och bastant. Den kallades "nackveje" och nacken hägnades alltid med nytt trinne. När man kunde hägna nacken, som det kallades, då var man fullärd. Nackhägnaren hade tillsyn och ansvar för att gärdesgården blev väl hägnad. Höjden på en gärdesgård som dög i syn var att en man av normal längd skulle med en alnslång käpp nå marken på andra sidan.

Att binda om vidjan om ett staverpar tillgick så: Man svepte vidjans mjuka tafs om den bortersta stavern och gick runt så att den höll sig själv. Så lindade man vidjan runt de båda stavrarna så långt den räckte. Den skulle räcka två varv kring staverparet. Medan man höll på med påläggningen, som gick medsols, vred man vidjan från höger så att den tvinnade sig. Det gjorde att vidjan inte gick av utan fick repform. På samma gång drog den av sig själv kraftigt ihop staverparet. När vidjan var kringvriden trängdes tjockändan av vidjan mellan störarna och slogs ihop med yxhammaren.

Överfört till datorhantering i oktober 2000.

Helge Fransson.