Beredning av lin, lingropen

 

 

 

Vid auktionen 1810 efter torparen Jonas Pärsson såldes linberedningsredskap, en linrepa och två bråkor, vilket tillsammans med resterna efter den lingrop som finns invid berget väster om Hjortkälla torp visar att (spånads)lin har odlats och beretts på Hjortkälla.

Arbetet med beredning av lin, från skörd av lin på rot till häcklat lin klart att spinna, var ett synnerligen arbetskrävande och tidsödande arbete, mestadels utfört av kvinnor:

Skörd och torkning:

Linet var färdigt för skörd då stjälkens nedersta del gulnat. För att få så långa fibrer som möjligt tog man upp hela plantorna med rötterna. De rycks upp och man tog så mycket man kunde gripa i handen. Linet samlades i kärvar som ställs samman i skylar för torkning.

Repning:

Frökapslarna avlägsnade man i frörepan. Man drog de torkade linkärvarnas toppar genom en kamliknande anordning med tättsittande, upprättstående tänder.

Rötning:

Det repade linet breddes ut på en äng för att bli vått av daggen. Alternativt kunde det sänkas ner i något dike eller i en vattensamling. Denna process kallas rötning och gjorde att lintågorna till viss del lossnade från stjälkens vedartade delar. De blir då också uppmjukade inför kommande procedurer.

Torkning:

Det rötade linet kunde torkas på olika sätt beroende på lokala förutsättningar:

· Linet bands i kärvar som sattes ihop i skylar.

· Linet hängdes upp på hässjor.

· Linet torkades i en linbasta.

· Det på stänger utbredda linet torkades över en lingrop, som man eldade i.

Bråkning:

Det hårt torkade linet vidarebehandlades genom bråkning. Mellan käftarna på en linbråka knäcktes de hårda delarna av linstjälkarna till skävor och de sega tågorna frilades.

Skäktning:

Med en skäktkniv av trä avlägsnade man skävorna från linhalmen. Linet lades över en skäktstol eller stolsrygg och med kniveggen slog man ur skävorna tills man fick ett gott och rent lin.

Häckling:

Till sist skiljde man de långa, mjuka linfibrerna från de korta sträva blånorna genom att upprepade gånger dra linet genom häcklans tättsittande spikar, där blånorna stannar kvar. Avfallet kallas skäckfall och användes i grova handdukar. Linet var nu klart för att spinnas.