MIN SKOLGÅNG
Samuel Göransson berättar

Först när jag gick i småskolan, hade vi tre lärarinnor. En blev sjuk och en gifte sig. Den som gifte sig hade ovanligt brun hy. Hon var så snäll och rar. Efter de här båda kom en som hette fröken Salomonsson. Hon var stor och väldigt grov. Hade stora händer och fingrarna såg ut som prinskorvar, tyckte vi. När hon skulle komma undrade vi mycket, hur hon skulle vara. Första dagen hade hon en hatt som jag minns än i dag. En stor, svart blankfernissad och i den hade hon en röd ros.

En pojke från Hästemo, som hette Levi, hade svårt att läsa. Han måste stava sig igenom vartenda ord. Han hade ljust, lockigt hår och han hade en fin blå kostym av hemvävt tyg på sig den dagen. Så blev det lektion och Levi skulle läsa. När lärarinnan hörde hans lässvårigheter gick hon ner till honom och slet loss en stor hårlock. Jag minns än i dag den där ljusa hårlocken på det blåa tyget och lärarinnans feta fingrar när hon borstade av sig håret. Nästa dag då Levi kom till skolan var han kortklippt. Så kort att det inte fanns minsta strå att gripa tag i. Ja hon var både sträng och elak. Jag hade lätt för att lära och hade tur med henne. Ibland fick jag torkade päron av henne och en gång fick jag sitta i knät hos henne. En gång fick jag i alla fall ett ryck i örat av henn , så jag trodde att örat skulle gå av. Vi skulle skriva stora och små bokstäver, och till min fasa upptäckte jag att jag skrivit på fel rader. Jag hade börjat med de små bokstäverna där de stora skulle vara.

Man tror inte det är möjligt, men faktum är att Eskil Wallin som bodde här intill, fick känna av de där rycken ganska så hårdhänt. " Vad är det med dej", frågade hans far en dag, "har du hål i örat?" Det var hål igenom, precis som på kalvarna dom märker. "Jaa, sa Eskil, "det är det örat som lärarinnan rycker i". Men Wallin , som var ilsken av sig, satte på sig stövlarna och stegade iväg till lärarinnan. Det blev ord och inga visor.

Den lärarinnan var här i många år. Ända till Landeryd gick ryktet om vilken elak lärarinna vi hade. En gång hade fadern till ett av de misshand lade barnen gått till kyrkoherde Broman och bett honom tala med skolfröken. "Nej", svarade kyrkoherden, "vi ska be till Gud för henne". Då sade en av de närvarande: " dä ä inte lönt, kyrkoherden, för Satan regerar den kvinnan".

Skolbarnen hade ofta huvudlöss på den tiden. Jag satt bakom en flicka, Elsa Palt kallades hon, som hade ljust strävt hår. En gång fick jag se en lus komma promenerande på ett hårstrå, som stod ut litet från huvudet. Jag följde den fascinerad, för att se hur långt ut på hårstrået den skulle våga gå. Längre och längre ut kröp den, men så plötsligt ramlade den ner på mitt bänklock. "Nu", skrek jag högt." Var det svaret på min fråga ", utbrast den stränga fröken Salomonsson. Hon hade talat och talat och till slut givit mig en fråga. Inget hade jag uppfattat, så upptagen hade jag varit av lusens uppvisning.

Vi använde ibland lössen till kapplöpningar i skolan. Vi drog ett streck i mitten på griffeltavlan och tog ett par av de största och präktigaste lössen på dom som vi visste hade rejäla inneboende. Så släppte vi en lus i vardera änden av tavlan. Den vars lus kom först över strecket hade vunnit.

Läraren i storskolan hette Karlsson. Han var far till den där prästen Bjerksten, som var i Rystad förr. Den prästen har jag klått många gånger, men då var han liten unge förstås.

Vi gick sex år i skolan. Två år i småskolan och fyra i Folkskolan, eller storskolan som det kallades. Så var det fortsättningsskola i sex veckor när de andra skolorna hade lov.

När vi slutat för fröken Salomonsson, ville vi ju i någon mån betala lite för gammal ost. Vi gjorde lite småbus när det bar åt. Vi fick inte titta in i hennes skolsal. Hon ställde upp planscher i fönstren för att hindra insyn. Men Hjalmar i Cedersberg och jag, vi var uppfinningsrika. Vi gjorde styltor, höga förstår ni, och de andra tog efter oss. Vi stod på vedbacken och snickrade dem, och så lärde vi oss gå på dem. Och så en dag fick fröken Salomonsson se en lång rad pojkhuvuden dra förbi fönstret. Först blev hon rädd, sen rusade hon fram och fick se att vi gick på styltor.

Sedan kom skollärare Åbom. På den tiden började vi varje morgon med bibliska historien och katekesen. De läxorna skulle läsas högt i korus. Eftersom vi hade olika läxor blev det en förfärlig kakafoni. Då började fröken Salomonsson bulta i golvet. Hon hade gjort sig en klubba och dunkade med den en bit ovanför lärarens huvud. En morgon började det till och med rinna vatten i huvudet på honom. Hon hade i förargelsen hällt ut en hink vatten däruppe och det sökte sig ner i salen inunder. Inte underligt att skollärare Åbom blev rasande.

Så var det en pojke som hette Ifer i Koint.(?) Han var stor och stark men, likt Sven Duva, lite klen i huvudet. Honom hade vi till ridhäst. Vi ledde honom fram till stentrappan, klev upp på ryggen på honom och drog sedan i öronen åt vilket håll han skulle gå. En gång var lärarinnan ute, och då var det den här blivande prästen som satt på ryggen med en korkpistol i handen. När han kom i närheten av lärarinnan sköt han av en kork i nacken på henne. Ja, nog hade hon orsak att vara arg många gånger.

Det var så trasigt i skolan, att vi kunde krypa under fönstren och in i skolsalen. Vi tog oss dit ibland redan klockan sju på morgonen och satte oss att spela och dröna på orgeln. Då väckte eller störde vi lärarinnan förstås och då kom hon ner, stor och väldig och körde ut oss. Så sade hon till mig, för jag var ju också med att "jag vet nog var din far bor". Skollärarens fru kom in samtidigt och hon sade efteråt: " hur går det nu för dig, tror du. Men jag ska nog hjälpa dig och tala med din far". Han höll med oss och jag kommer inte ihåg att det blev några efterräkningar.

Skollärare Åbom och fröken Salomonsson var inte de bästa vänner. När Åbom tog ut sina elever för att läsa utomhus på skolgården,någon solig vacker dag, tog hon också ut sina klasser och satte sig strax intill. Det störde helt naturligt Åboms undervisning. Särskilt när hon satte igång med katekesförhör. En gång blev läraren rasande. Hon var stor och kraftig, men det var Åbom också, så han halvt bar, halvt släpade iväg med henne, motade in henne på dasset och lade på haspeln. Där satt hon tills Klara, skolstäderskan, kom och skulle förbarma sig över henne. Men fröken skrek: "lägg på haspen igen, jag går inte ut förrän kyrkoherden kommer och öppnar". Klara lät förstås haspen vara av, så fröken fick väl gå ut när hon tröttnat på att sitta där och tjura. Det kom nämligen ingen kyrkoherde.

De äldre eleverna fick såga och hugga all ved till skolan. De måste även städa innan de gick hem. Två pojkar flyttade bänkarna och två flickor sopade så det stod som en rök i salarna. Det var på skollärare Karlssons tid det. Han som var före Åbom.

Ja så kunde det gå till på den tiden.

Samuel Göransson blev med tiden en mycket uppskattad målare och konstnär med stora verk inom kyrkan. Han beskrevs som en mycket allvarlig man, vilket blir svårt att tro efter detta.

Manuskriptet från hembygdsförenings arkiv saknar all uppgift om vem som skrivit och tidpunkt.

Överfört till datorhantering i oktober 2000.
Helge Fransson.