Skolväsendet i Vist
Av Nils Sjöberth

Redan under Gustav Wasas tid, förelåg intresse för att bredda kunskaperna bland allmogen för att kunna tyda det skrivna ordet. Den gamla katekesen innehöll en ABC-del, där kungen ålade prästerna att förestava det skrivna ordet för allmogen. Resultatet blev förmodligen nedslående. Nästa fas kom efter indelningsverkets införande på 1700-talet, då knektarna fick en relativ god undervisning i läs- och skrivkonsten. 1715 gjordes en undersökning vid Kinds kompani dit våra knektar från Vist hörde, som visade att 33% kunde läsa och skriva. Ett bra resultat efter dåtida mått mätt.

Det här blev delvis ett lyft för landsbygdens folk. För i brist på utbildade lärare så fick rotarnas barn inom socknarna möjlighet till viss frivillig utbildning genom soldaterna, men även andra läskunnigas försorg. Någon obligatorisk utbildning förekom inte. 1768 försökte det då regerande mösspartiet att genomföra en landsomfattande skolreform. Genom att ålägga domkapitlet och landshövdingarna att lämna in förslag om undervisning för landsbygdens barn. Resultatet blev helt nedslående.

Att veta hur den mer eller mindre frivilliga undervisningen såg ut i Vist går ej att helt kartlägga vid den här tiden. Klart är emellertid att ett växande intresse för undervisning fanns. För 1799 anställdes en ambulerande, utexaminerad lärare i socknen, alltså 43 år före den lagstadgade skolstadgan. Det var den då 21 år gamla Salomon Salmoni som började sin lärargärning.

1813 fick Vist sin första fasta skola, fortfarande låg man 29 år före lagen om skolreform. Den skolan var belägen i den då nyuppförda sockenstugan, där numera prof Ludvigssons villa ligger. Samtidigt utfärdade sockenstämman en stadga över "undervisningens innehåll". Ur den nya undervisningsplanen framgår följande:

10. Som Christendoms kunskap framför all annan är den första och wigtigaste och med ändamålet den tillärnade scholans inrättning närmast äfwerenstämmande, så åligger schl?mstr, at, sedan föräldrarna sjelwe först dragit försorg at deras barn lärt känna bokstäfwerna och efter ABC boken lägga ihop stafwelserna, emottaga dem till widare öfning uti innan läsning, och så snart kunna förswarligt läsa i bok börjar han med dem utanläsning efter den antagna Nya Cathecesen, och med små frågor drages ur det lästa stycket söker upöfwa och odla barnens begrep at derpå med egna ord kunna swara.

20. Sedermera är schol- mstn förbunden, at bibringa de allmennaste begreppen i andra allmogen nyttiga kunskaper
a) I skrif- och räknekonsten
b) I grammaticalisk kunskap.
c) Den practiska lanthushållningen, hwarvid torde kunna följas den så kallade åkerbruks Cathecesen, och den nya Bonde practikan.

 

Kristendomskunskap anses sålunda som det väsentligaste ämnet. Kanske det största lyftet, i varje fall för småbönder och torpare, var att utöver att kunna läsa och skriva få inhämta kunskaper i matematik. Genom den kunskapen kunde allmogen budgetera och planlägga för sitt ekonomiska utfall.

Även om man som föregångare redan 1813 uppförde sin skola här vid kyrkan så fyllde det inte behovet för hela socknens barn. Avståndet till skolan på de då dåliga, i vissa fall usla vägarna var till men för barnen i socknens utkanter. Betyg från 1861 visar också att eleverna kom från platser belägna ca. tre kilometer eller närmar från skolan. För den södra regionen så fortsatte därför den ambulerande undervisningen av skolmästaren Salmoni även efter 1842 års skolreform. Undervisningen var fortfarande frivillig. Undervisningen vid Bjärka-Säby förlades till sommarferierna vid sockenskolan.

En skoldag kunde se ut som en elev Carl-Petter berättar från år 1831. "ja är född i Skorpa i däsamma huse som far min. Dä va 1831. I skolan geck ja först ve körka å senna ve Torpa å framme ve gårn, dä va i den böggninga som kontoret ä. Dä va en som hette Salmoni som va skollärare, å han hade skola i gåla bå i Markustorp å många ställe, sex veckor unna för unna. Dä va te gå i träsko. Massäcken då va sell å putatis å en sorts rågklimper, som de kall klot, å sirap i ett glas, å så var det å bre på mä fingra på brö't. I skolan va ett bord tvärsöver å där feck bondöttrar å bonsöner sette å skrive å läse Vi fattie feck sitte på en bänk ve vägga, å ja va långbent å feck sitte mä böckera i näven. Skrive feck ja inte läre, ja feck inte ens läre hustavla. Först när vi kom så sjöng Salmoni, Min jarning nådit skåda, å så läste böner, å så feck en monitör (äldre elev) peka för, å så feck en ramsa upp tabellera. Två å två feck läsa varsin vars (värs) i Testamentet, å sen va då te å nöta kakesa. Inga ann bok. Å dä va för varevia da. Dä va te tumme opp kakesen så han va rektigt mjuk å utsleten. När de va stygge, då duggade han dom. Han hade en linjal, en fem kvarter lång, å ek, å den duggare han mä. Då la'n över en stol. Johan Rot körde en gång huvet mellan knäna på Salmoni, å körde´n i spisen så askan rök. Å sen va då inte vart te röre den. När dä va slut då sjungde han: Giv att ja icke saknar… När Salmoni hade tarminer på kontoret, då bodde han på en kammare oppå. Då feck barna ärter å soppa på ett bord på gårn, utå Salzar (von Salzar, slottsherre på Bjärka-Säby).

Bjärka-Säby och Bestorp vid Sturefors fick sina första skolhus i början av 1880 talet. 1880 uppfördes den första skolbyggnaden för Stavsätersregionen, nämligen Svartsäters skola. Tidigare har någon form av undervisning förekommit vid Stavsäter, men i vilken omfattning och hur eller var den undervisningen ägde rum vet vi inte. Av sockenprotokoll från 1880 går att läsa att här har bedrivits undervisning i form av ersättningsskola, vilket fortsättningsvis skall behållas vid Svartsäter även fast skolhuset vid kyrkan stått färdiga sedan 1813.

De första skolhusbyggnaderna vid Bestorp, Bjärka Säby och Svartsäter var inga storslagna skolbyggnader. Utförandet och standarden var likvärdiga och bestod av en skolsal gemensam för alla klasserna, tambur samt lärarbostad. Till skolan fanns dessutom ett torrdass. (Se skiss över Svartsäters skola). 

 

 

För pojkarna fanns inga utrymmen för träslöjd vid varken Bestorp eller Svartsäter. Från 1937 kunde pojkarna få delta i träslöjd vid kyrkskolan, men då måste de cykla den 5 km långa vägen till kyrkbyn efter ordinarie skoltid. Således en mil en gång i veckan. För flickorna förekom syslöjd i den ordinarie skolsalen. På grund av det stora barnantalet under 1800 talet, så delades eleverna upp i två grupper med varannandagsläsning. Skolveckan kom då att omfatta 15 skoltimmar. Schemat fick då följande utseende per vecka:

 

 

Kristendom
Svenska språket
Räkning                                            Geografi
Naturlära
Sång                                           

3 tim
6 tim
3 tim
1 tim
1 tim
1 tim

S:a

15 tim

 

Undervisningsplan före 1910 vid Svartsäter. Var annandagsundervisning med 15 tim per vecka. Antal elever 40, uppdelade på två grupper,  grupp A 20 + grupp B 20 = 40 elever.

 

M.
A
+-----+

Ti.
B
+-----+

O.
A
+-----+

To.
B
+-----+

F.
A
+-----+

L.
B
+-----+

Undervisningsplan efter 1910 med vart annat års inskrivning.

 

Undervisning i klasserna

Inskrivning av 7-åringar, med uppflyttning av tidigare klasser.

1, 3, 5.

 

 

Andra året.

2, 4, 6.

 

 

Inskrivning av 8-åringar, med uppflyttning av tidigare klasser.

1, 3, 5.

 

 

Andra året.

2, 4, 6.

 

 

 

Detta gällde för Svartsäter och Bestorp där elevantalet så sent som 1916 var 40 respektive 44 elever. Skolsalarna var helt enkelt för små för att rymma alla. Vid Kyrkskolan var helt andra förhållanden, genom att de 59 eleverna fördelades på två klassrum i den 1875 uppförda skolbyggnaden. Eleverna fick här undervisning 30 timmar per vecka. Sockenstugan hade då spelat ut sin roll som skola, den plockades ner och såldes till Skeda församling. Man kan förstå vilken skillnad det blev bland eleverna vad beträffar kunskapslyftet när skillnaden var så stor i antalet undervisningstimmar. Det här var ett förhållande som rådde under 1800 talet och i början av 1900 talet. Omkring 1910 tillkom därför en ny organisation, där intagning till skolan skedde vart annat år. Således blev ena året 7 åringarna inskrivna, nästa årskull fick vänta med inskrivning tills de fyllt 8 år. På så sätt skedde undervisningen endast med tre klasser per år med 30 timmars undervisning per vecka

Hur var då förutsättningarna från begynnelsen för en godtagbar undervisning för dåtidens barn? Någon obligatorisk skolplikt förelåg inte. Det här hade till följd att de barn med mindre bemedlade föräldrar hellre såg att barnen uteblev från skolan, för att i stället delta i familjens försörjning. Vi skall veta att Vist socken under 1800 talet och en bit in på 1900 talet i stort sett hade endast en inkomstkälla nämligen arbete med jordbruk- och kreaturskötsel. Det här knöt därför upp många ungdomar redan vid 10 - 12 års åldern som lillpiga eller lilldräng. Lägger man därtill de dåliga eller obefintliga samfärdsmedlen, så blev skolvägarna ganska tröttsamma. De befintliga landsvägarna var i många fall en sammanlänkande färdväg mellan orter och större gårdar, som många gånger inte utgjorde den kortaste skolvägen. Sedan urminnes tider fanns det genom socknen så kallade genvägar eller rättöversvägar, som i vissa fall kunde avkorta skolvägen. Föga användbara under vintern, då snön på oplogade stigar, ofta genom mörka skogen, gjorde framkomligheten omöjlig. Sammantaget: ovilja, försörjningsläget och skolvägen gjorde att många som i dag skulle vara 100 år eller mer, i bästa fall bara deltog i småskolans undervisning. Man kan också se från skolbetyget från 1861 hur några elever blev avförda från undervisningen på grund av dålig- eller utebliven närvaro.

Låt oss göra en återblick i hur bostadsförhållandena var bland befolkningen i socknen fram till 1930 talet och även senare, samt att följa en elevs vardag. De bekvämligheter som vi anser som helt nödvändiga i dag i form av badrum, vattenklosetter, tvättställ med varmt och kallt vatten fanns inte hos varken bönder, torpare eller arbetare. I de flesta fall bestod en torparstuga eller en arbetarbostad av endast ett rum, kök och en förstuga. Med en järnspis och en rörspis (liknande en kakelugn) som värmekälla. För den sanitära delen fanns ett utedass, med en dagstidning som toalettpapper. Vid bondgårdarna var boningshuset i allmänhet större, men standarden för övrigt var den samma. Vatten för det dagliga behovet hämtades från en i närheten belägen källa. Ved till husets spisar hämtades från husets vedbod, där familjens ungdomar ofta fick delta vid vedhuggningen.

Hur gestaltade sig då en dag för en skolungdom i denna miljö vid t.ex. Svartsäter. Väckning varje morgon mellan klockan halv sex - sex. Morgontoalett vid handfatet i komoden ( en mindre möbel med uppfällbart lock, där handfatet var placerat under det uppfällda locket). Tandborstning förekom inte bland alla, därför var också tändernas tillstånd dåligt bland många. Bland bond- och torparbarnen fick många under sommaren gå ut till beteshagarna för att mota hem korna för den första morgonmjölkningen. Därefter var det dags för frukost vilken uteslutande bestod av havregrynsgröt och smörgås.

Så var det dags för skolan, där ungdomar från olika håll, med skiftande skolväg nästan alltid samlades vid Stavsäter, för att sedan gemensamt gå den sista kilometern till Svartsäter. Skoldagen började klockan åtta med psalmsång och morgonbön. Undervisningen varade i sex timmar per dag, även lördagar, med 50 minuters lektionstimme, därefter 10 minuters rast. Klockan 11 blev ett längre uppehåll för matrast.

Någon skolbespisning förekom inte, utan det var den medhavda matsäcken som fick utgöra lunchen. Ett ganska torftigt näringstillskott som alltid bestod av smörgås och en flaska mjölk eller saft. Som pålägg på smörgåsen fanns för det mesta produkter från familjens egen försörjningskälla. Som t.ex. en stekt fläskskiva, en skiva hemystad ost, någon gång en korvskiva från traktens lanthandel. Under sommaren var den medhavda matsäcken inte den bästa, eftersom sommarvärmen förvandlade smöret på brödet till en flottig beläggning. Mjölken surnade eftersom hållbarheten var begränsad på mjölken från gårdarnas och torpens egna kreatur. För hög fetthalt och icke pastöriserad. Bättre gick det för saften, fast den blev ganska varm efter några timmars lagring i ryggsäcken.

Lektionstimmarna upptog kristendom, svenska (språklära), matte, naturlära, geografi, sång och en sparsam form av fysisk aktivitet. Vilket på sommaren fick bli brännboll på den lilla skolgården. På vintern bestod gymnastiken av några armviftningar samt svikthopp mellan bänkarna i skolsalen. Klockan 14:20 var skolarbetet slut för dagen.

Därmed var inte arbetsdagen slut för eleverna. Hemma väntade nya sysslor. För barnen från gårdar och torp fanns arbete inom näringen som väntade. För de anställdas barn gavs dock mera fritid. Men att bära in vatten och ved, och i vissa fall hjälpa till med att såga och hugga veden var en självklar sak.

När fritiden gav större utrymme så var det sjön som gav den stora rekreationen. På sommaren, genom fiske med metspö samt bad. På vintern var det skridskoåkning, då främst bandyspel som gällde. Skidorna var också en kär följeslagare. Alla barn vid Stavsäter lärde sig att simma, antingen själva, eller med hjälp av ett äldre syskon redan vid 5 års åldern, vilket inte var vanligt för övriga barn i socknen på 1930 talet. Det här blev bekräftat när vi elever blev överförda till kyrkskolan 1938. Vi alla från Stavsäter var simkunniga medan bland barnen från samhället knappt hälften var simkunniga. Det fanns inga simskolor vid den här tiden.

Allt på eftermiddagarna var inte bara arbete och lek. Läxläsning var en inte så rolig men nödvändig åtgärd innan dagen var slut. Bl.a. så måste en eller två psalmverser pluggas in per vecka, utantill. En miss på dessa bevingade, men i bland sorgsna verser, kunde resultera i kvarsittning efter skoltiden för mera närkontakt med psalmens verser, om man inte kunde psalmen utantill.

1916 inträffade en ny epok på undervisningens område. Godsägaren Oscar Ekman på Bjärka-Säby erbjöd sig då på sockenstämman att bekosta uppförandet av en ny skola vid Hovetorp, samt att bygga ut skolan vid Bjärka Säby. 1919-20 kunde dessa nybyggda och utbyggda skolorna tas i bruk. Barnen från Hovetorp hade fram till nu fått traska den långa vägen till Bjärka-Säby.

Skolan vid Bjärka-Säby fick efter utbyggnaden följande utförande. Tre klassrum med undervisning för klasserna 1-2, 3-4, och 5-6. Vid Hovetorp, fick skolan två klassrum för klasserna 1-2, 3-4-5 och 6. Till båda skolorna uppfördes slöjd och gymnastiksalar.

 

Under tiden som förhandlingar fördes om skolväsendet vid Hovetorp och Bjärka-Säby fördes också förhandlingar om utbyggnad av skolan vid Svartsäter med godsägare Ekman som förslagsställare. Vid Sturefors motionerade greve Bielke om uppförandet av en ny skola vid Sturefors gård. Båda förslagen rann ut i sanden därför att barnantalet började sjunka.

För många barn var skolvägarna ganska långa. När vi kommer in en bit på 1930 talet så började cykeln att bli ett nytt samfärdsmedel. Alla ägde inte en cykel. Därför samlades ungdomarna fortsättningsvis i grupper för att även i fortsättningen gå tillsammans till skolan. Mycket trivsam samvaro skapades också på så sätt. Mobbing var inte upptäckt på den här tiden.

Skolväsendet låg sedan begynnelsen under kyrkans beskydd och tillsyn. 1958 inträffade en förändring då skolans angelägenhet kom att tillhöra kommunen med kommunala tjänstemän som tillsyningsorgan.

Efter den industriella revolutionen så påverkades också successivt lantbruket genom tillförsel av maskiner och andra industriella produkter. Det här gjorde att behovet av arbetskraft på landsbygden minskade. Antalet familjer minskade, så ock antalet skolpliktiga barn.

Kommunikationerna utvecklades med reguljära bussförbindelser liksom personbils-trafiken kommit för att stanna. 1938 gjordes därför en omvärdering vad beträffande skolgången vid de mindre skolorna. Svartsäter och Bestorp hade då totalt ca. 15 elever per skola. Man beslöt då att lägga ner de två skolorna och i stället ordna skolskjutsar för eleverna till kyrkskolan. För Svartsäter med ordinarie linjebussen, för Sturefors och Bestorp med personbil. Vissa Stureforsbarn som hade nära, t.ex. Risnäsbarnen fick själva ta sig till skolan. Där man mot viss avgift till SJ fick begagna järnvägsbron över Stångån.

Samma år 1938 infördes också ett sjunde frivillig läsår. Eftersom inget nytt skolmaterial tagits fram för det sjunde läsåret så blev det en repetition från klass sex. Man hade tydligen från skolledningen inte fattat att vi som gick ut skolan då, skulle spridas över olika näringsfång. Kanske man levde i det förgångna och trodde att plogen och dynggrepen fortsättningsvis skulle bli socknens enda näringskälla. Vi blev med andra ord väldigt dåligt rustade för att möta ett samhälle i utveckling.

Eleverna vid Hovetorp förvarades i brist på bra undervisning vid Bjärka-Säby det sjunde läsåret. När eleverna 1938 från Svartsäter och Bestorp blev anslutna till den 1924 uppförda kyrkskolan uppgick elevantalet till ca 100 elever fördelade på klasserna 1-2, 3-4, 5-6 och 7.

 

  

 

 

Då och då har olika epidemier hemsökt socknen. 1917 utbröt scharlakansfeber vid Bestorp. 12 barn drabbades. För att förhindra spridning av sjukdomen så stängdes skolan, som då blev sjukstuga.