|
Ur Östgöta Correspondenten 1938-04-02
(Textmassa utan bilder.)
FÖRBUD MOT KYRKOSÖMN
En märklig sockenlag för Vist av år 1661
Av teol. d:r Ove Hassler
Intet vittnar mera överbevisande om styrkan i vår urgamla svenska
bondedemokrati än det faktum, att vår storhetstid också blev en den
svenska sockensjälvstyrelsens blomstringstid. Logiskt skulle ju eljest
adelns frammarsch och nybildningen av de stora godsen ha lett till
undanskjutande och undertryckande av den svenska bondeklassen, men så
skedde icke. Tendenser till en sådan utveckling saknades självfallet
icke, men det torde vara ett obestridligt faktum, att landets allmänna
uppsving kom alla samhällsklasser någorlunda lika till godo.
Den elakartade "jordbrukskris", som rådde vid 1600-talets mitt
och särskilt kom till uttryck vid 1650 års riksdag, torde delvis få
tillskrivas andra orsaker, t.. ex. svåra översvämningar. Isynnerhet i
Östergötland - förhållandet kan delvis vara ett annat i
Mälarprovinserna - tog sig godsbildningen icke sådana proportioner, att
den utgjorde ett verkligt hot mot den fria bondeklassens bestånd.
Ett slående bevis för den svenska bondedemokratins styrka under
storhetstiden får man i den märkliga sockenlag, som bönderna i Vists
socken - redan då var Vist en utpräglad herrgårdssocken, varom
gåvoförteckningarna i församlingarnas äldsta kyrkoböcker vältaligt
vittna - antogo vid sockenstämma år 1661. Denna sockenlag, som troligen
var inspirerad av och i varje fall är utskriven av församlingens
kyrkoherde Haquinus Kylander, visar hur bönderna i Vist - utan att anse
sig behöva inhämta "sockenherrarnas" gillande och
stadfästelse - själva skrevo lag för sin socken. Att de gåvo sin lag
en klok, måttfull och praktisk utformning, är obestridligt.
Till gudaktighetens och ärIighetens övning.
Sockenlagens ingress är så förnämlig, att vi måste citera den in
extenso: "Några ordningsregler som till gudaktighetens och
ärlighetens övning och bruk uti församlingen tjänlige och nödige
finnas, enhälleligen av församlingens åhörare uti den allmänna
sockenstämma jag då först höll med dem anno 1661 samtyckta och
beviljade, att vid makt och största allvar hållas". Gudaktighet och
ärlighet - är det icke ett klassiskt uttryck för den specifikt
östgötska syntes av religion och moral, som ännu är levande i våra
bygder? Det finnes ingen term, som så kan teckna östgötens väsen som
termen ärlighet. Ingenting är för en sann och äkta östgöte så
motbjudande och så avskyvärt som oärlighet, och låt oss vara glada
för att det etiska idealet är satt så högt - det kunde vara betydligt
lägre! Ärlighet innebär krav på intellektuell reda, på sinnets
öppenhet och framförallt på absolut trovärdighet och hederlighet i
handel och vandel. Självmedveten och dryg och kanske också litet
långsam kan östgöten vara men oärlig - nej, oärlighet är grundfelet
och kardinalsynden, som definitivt utestänger ur gemenskapen. Och det
måste vi medgiva: det ligger icke så litet av kristendom i begreppet
ärlighet. Sockenprästen i Vist - själv östgöte, som namnet anger
bördig från Kil (Gammalkil) - gav uttryck åt något väsentligt hos sig
själv och sina sockenbor, när han som rubrik över Vists sockenlag satte
"några regler till gudaktighetens och ärlighetens övning".
Sockenlagens grundtanke: Guds ord bygger upp
församlingen.
Grundtanken i Vists sockenlag kommer tydligt till uttryck i § 1.:
"Skola alla uti församlingen komma till Guds ords hörande och
gudeliga betraktande fliteligen och i rättan tid till kyrkan söndagar,
helg- och bönedagar". Det centrala i församlingen, det som skapar
gemenskapen mellan dem som bygga och bo inom socknens gränser är Guds
ord. Därför skola alla församlingens medlemmar flitigt komma för att
höra och gudligen betrakta Guds ord.
Sockenlagen innehåller en mängd bestämmelser om skick och ordning vid
gudstjänsten. Före gudstjänst skall ringning verkställas 3 gånger,
sista gången med båda klockorna, när predikanten går i kyrkan; vanliga
böndagar skall ringas 2 gånger. Ingen får okallad löpa till att ringa;
denna bestämmelse tar särskilt sikte på bondpojkarna och drängarna,
till vilkas högt guterade nöjen ringning med kyrkklockorna hörde. För
lik klämtas 3 gånger, men ingen får klämta. innan kyrkoherden
underrättats om begravningen - det hade tydligen inträffat, att
kyrkoherden först genom klämtningen fått reda på, att det skulle bli
begravning! Under gudstjänsten får ingen göra oljud; icke heller får
man "sviska" eller "tassla" - ganska träffande ut
tryck! Ett vackert drag är att alla skola övervara icke blott
"skriftermålet, sången och predikningen" - altartjänsten
räknades påtagligen som "sång", vilket icke torde vara
sakligt oriktigt - utan även "barns kristendom", alltså
barndop. Det är förvisso en vacker och religiöst fullviktig tanke, som
ligger bakom anordningen med dop inför hela församlingen. Dopets
sakrament sättes i församlingens mitt och i församlingens hjärta. När
det gäller den rätta uppskattningen av dopets heliga sakrament ha vi
förvisso mycket att lära av 1600-talet.
Mot kyrkosömnen vidtogos drastiska åtgärder.
Vists kyrkolag går skarpt tillrätta med en osed, som lyckligt nog
i vår tid är helt okänd. Det är kyrkosömnen. Stadgandet har följande
lydelse: "Den som i kyrkan under predikan sover sedan han tvenne
resor av predikanten uppväckt och varnader är; då må hans namn av
predikstolen nämnas, och den som där över vredgas eller knorrar, då
skall han utav kyrkan i några söndagar sättas". Man har emellertid
litet svårt att förstå, varför det skall vara så mycket värre att
få sitt namn nämnt från predikstolen än att - väl även från
predikstolen under pågående predikan - bli "uppväckt och
varnad" av predikanten, vilket väl icke heller i allmänhet kunde
ske utan namns nämnande. Man får livligt hoppas, att stadgandet avser
föregående förseelser och att det icke är fråga om uppväckande och
varning tredje gången under en och samma predikan. Stadgandets
formulering ger icke klart besked härom utan medger båda tolkningarna.
Särskild vikt lägges vid barnens och ungdomens
religiösa fostran
Sockenlagen visar särskilt intresse för barnens och ungdomens
religiösa fostran. Utom de sedvanliga, i biskopsstadgar föreskrivna
söndagliga katekesförhören - en motsvarighet både till vår tids
konfirmationsundervisning och söndagsskola - ålägger sockenlagen varje
husfader och matmoder att ha noga inseende med sina barn, tjänstehjon och
ungdomar. I kyrkan skola de ha dem framför sig, akta på deras åthävor
under gudstjänsten och på kyrkovägen och i hemmet efterfråga, vad de
ha lärt i kyrkan. Är det icke den lutherska tanken om det allmänna
prästadömet, som här satts i verket?
En energisk kamp mot dryckenskapen.
Mot dryckenskapen upptager sockenlagen en energisk kamp. Det
stadgas, att var och en, som försummar gudstjänsten på söndagar eller
andra helg- och böndagar på grund av dryckenskalp eller annan fåfänga,
skall böta 1/2 riksdaler. Kommer någon drucken eller oskicklig till
kyrkan, så att han där gör förargelse, skall han böta 1 kanna vin.
Även mot en annat folkfiende - en ny och därför kanske ännu mera
fruktad - tar sockenlagen upp striden; det är mot tobaken. Den som
beslås med att trotsigt och andra till förargelse bruka nystobak i
kyrkan skall böta 1 mark. I samband härmed förbjudes allt "krämeri"
vid kyrkan med tobak m. m. under gudstjänsten. Böterna för
överträdelse av nämnda förbud fixeras till 16 öre! Penningvärdet
var, som man förstår, något högre än nu.
Vists sockenlag begränsar sig icke till att reglera förhållandena vid
gudstjänsten. Takt och ära skall iakttagas också i livet ute i socknen.
Särskilt gästabuden - tidens grundfel voro frosseri och dryckenskap -
tar man grundligt itu med. Det synes ha varit vanligt med objudna gäster
vid kalasen i Vist, att döma av det faktum, att sockenlagen ägnar en
paragraf åt nämnda förhållande. Det stadgas, att "den som okallad
kommer i gästabud, därav gemenligen buller och förargelse komma
plägar", skall böta 1/2 riksdaler. Tydligen gjordes ärliga
försök att kasta ut de objudna gästerna! Det kunde f. ö. även utan
dylika extra överraskningar bli stormigt nog vid gästabuden -
sockenlagen förbjuder uttryckligen alla trätor och slagsmål vid
"samkvämen", ty genom dessa uppträden missbrukas Guds namn,
Guds gåvor vanvördas och förspillas och fromma och gudfruktiga
människor förargas. Det kan tilläggas, att det synes ha varit vanligt
att man förstörde maten, då man kommit till en viss punkt i
festligheterna. Synnerligen välbehövligt var det därför, att effektiva
straff - böter på 1/2 riksdaler, en icke obetydlig summa - stadgades
för dylika tilltag. I detta sammanhang kan anföras ett stadgande, att
arbetsöl - t. ex. skördekalas - icke skall sättas på lördag, då
gudstjänsten därigenom förhindras eller alldeles försummas.
Besvärligt att få ut flyttningsbetyg.
Med löst folk håller man - som nödvändigt var i en tid med så
dåligt ordnade polisförhållanden - sträng uppsikt. Den som intager
löst folk till "husvara" i församlingen och icke strax visar
eller låter visa deras pass och bevis, skall böta en kanna vin.
Besvärligt är det också att få ut flyttningsbetyg. Den som vill ha
pass och bevis av kyrkoherden, skall begära detta på en kyrkodag i
församlingens närvaro. Sådan begäran skall framställas i tid, innan
vederbörande avflyttar; annars utställes icke bevis. Dylika bevis voro
församlingens vittnesbörd om att vederbörande levat "gudaktigt och
ärligt" och de utställdes av kyrkoherden på församlingens
vägnar. Utan sådant bevis var det icke - som framgår av det
föregående - rådligt att flytta in i en främmande församling.
Ytterligare åtskilliga bestämmelser - om straff för missbruk av Guds
namn, om att de som icke utgöra sina skyldigheter mot kyrka och präst
icke skola hållas i lika värda som andra församlingens ledamöter, om
att de som sitta i kyrkonämnd skola föregå andra med gott exempel -
innehåller Vists vördnadsvärda sockenlag. Gudaktighet och ärlighet
ville sockenlagen hägna och befordra, och förvisso har också denna lag
gjort ett gott dagsverke, när det gällde att bryta råa folkseder, att
skydda andakten I Guds hus och att skapa ordning ute i församlingen.
|
|