SÅNG TILL HEMBYGDEN

Mel. Edvard Persons: Slott och herresäten.

Här sitta vi nu både gamla och unga

Vad borde vi göra om inte besjunga

Vår hembygd, som ger en betagande syn

Med bördiga marker och fåglar i skyn

 

Vi ofta beskådar de kära motiven

Små välskötta gårdar och gråstensmassiven.

Vid glittrande sjöar stå anrika slott.

Där mäktiga fäder har verkat och bott.

 

I höstgranna dagar, när jakthornen skallar,

Stå vaksamma rådjur bland granar och tallar

Och matångan stiger från bräddfyllda kök

Vid furstliga bröllop och kungabesök.

 

En svanpappa stolt i den bländvita stassen

har synts med familjen vid prästgårdsterassen

Han väser mot bybornas fiskfångeri

som hotar att länsa dess matskafferi.

 

Här blommar konvaljerna rikligt om våren

Och äktenskapslöftena hagla i snåren

Tekniken må hyllas från Sveg till Paris

Men fria, det vill vi på urgammalt vis.

 

Nu surrar motorer på åkrar och ängar

Men borta ur bilden är pigor och drängar

En oxkärras knarr är en svunnen epok

Nu rusar bilister i dyrbara åk.

 

Här levde gamla på knappa ransoner

Men skonats från bilstöld och raggarfasoner.

När gumman blev Sträng, gavs hon löfte om (ny) hatt

Ett dåtida sätt att betala sin skatt.

 

Här är varje människa god och sympatisk.

Väl ingen vill framstå som odemokratisk

Vi mötas på gatan och säjer: Go’da’

Vi slänger väl titlarna? Tack ska Du ha’

 

Nu slutar vår sång med de tänkvärda orden:

"Må fred och försoning få råda på jorden"

Nu låtom oss fröjdas i härlig miljö

Ty här vill vi leva, ja, här vill vi dö.

 

I dec. 1961. G. Kleist