Om några av vägarnas vandringsmän han minns från sin barndom. En del av dem var vandrande gesäller som dragit genom Europa.

En berättelse av målarmästare Samuel Göransson

De hade ofta passerat genom många länder. Några pass behövdes inte på den tiden. Ända från Ryssland kom en del, och någon svårighet att få arbete där borta hade de inte haft bara de inte brydde sig om politik, och det hade de ju inget större intresse av, sade de. Andra kom från Jugoslavien, Bulgarien, Grekland och andra länder och alla hade mycket att berätta. Det var ju mycket intressant för barn att få lyssna till dem. Skickliga yrkesmän var de också.

Luffare Artur Lindeborg. 
Under en period förfrös A.L. en tå varje vinter, efter att ha förfrusit tre tår sade han: ”Nu har jag sju vintrar kvar, sen är det slut”.

Bilden tagen av Samuel Göransson och erhållen från sonen Per Göransson

Pappa tyckte det var synd om dem, och ofta fick de stanna över vintern för maten, och så gav han dem lite respengar på våren när de skulle vidare. De var väldigt tacksamma för det. I stället för att gå på landsvägen hade de haft det varmt och skönt och inga bekymmer för mat. De fick stå och måla på verkstaden där det fanns mycket att göra för det mesta.

En av dem kom igen, han hette Björkkvist och kallade sig därför för "den svenska björkeken".

Så var det en som hette Dalkvist och en som hette Dahlberg, en liten sirlig man, med små mustascher. Han kom vandrande på luffen och fick stanna över vintern. Han hade en gång vunnit 50.000 på lotteri. Det var när han bodde i Stockholm. Vet ni vad han gjorde med pengarna? han kunde ju ha byggt upp sin ekonomi, satt upp en målerirörelse eller något annat, men nej. Han köpte en droska och ett par hästar, anställde en betjänt och avlönade honom. Sin anställning på ett bygge hade han kvar, och varje morgon fick betjänten skjutsa honom i droskan till arbetet, hjälpa honom med "smörjkläderna" och sedan komma tillbaka efter arbetets slut för att hämta honom. Pengarna räckte ett år och sedan var de slut. Det var inget annat än att börja gå på luffen igen när hösten kom.
Han kom till Cedersberg, där han fick stanna över vintern. Han var satt, liten och sirlig, och berättade sina historier från sin tid utomlands och det glada liv han levat.

En kallade sig " Stockholms-Olsson", han var slaktardräng, men låtsades att han var konstnär och gick omkring i Stockholm med ritblock och skulle rita av hus, låtsades han, trots att han inte kunde dra ett rakt streck. Han var klädd i en stor, bredbrättad hatt och hade ständigt en cigarr i munnen.

En av de där luffarna var "brödjägare". Han hade bara ett ben. En jätte var han med en stor skinnmössa. Den var full med bröd, som han tiggde hos "herskaperna", Det var vetebröd och alla möjliga sorter. Det sålda han sedan till fattigt folk för några ören. Han drog sig fram på det. Och så hade han "teköppebörste", som han sade. Han gjorde dem av ståltråd med tagel på, som man kunde ha att göra t.ex. en kaffekopp ren med. Han blev så arg, om man inget köpte, så folk vågade inte göra annat, för han var stor och stark som en jätte. Han hade ett ben och så krycka, och benstumpen slängde och slog. Han hade inte träben men gick fort ändå.

Så var det en som kallades "Livstidsfången". Han hade suttit tio år på Svartsjö ,tror jag det var. Han hade slagit ihjäl någon. Han tuggade snus väldigt och hade snuset i en blanksmörjeask. Var väldigt duktig på att göra ståltrådsarbeten. Han satt i vårt kök och gjorde t.ex. vispar och små korgar att ha garnnystan i. Sockerskålar, julgranar, råttfällor och en sorts fönsterhakar, så man kunde öppna och ställa ett fönster som man behagade.

Ja det var underliga individer, jag undrar varifrån de kom alla.

Ja så har vi "Hund-Fia", hon hade en ny karl varje år. Hon hade tvåhundra ättlingar efter sig medan hon levde. Enligt egen utsago. De åkte efter en mager, storbukig häst, och den satt jag i köksfönstret och försökte rita av. Då "Hund-Fia" fick se resultatet sade hon bara: "Bra mager ä han, men du har gjort den ännu magrare, å mycke för stor buk har han fått". Hon sålde lerkärl, kanske fick hon tag på dem vid någon fabrik. Hon hade dem i bakvagnen, massor av lerkärl och stenfat. Det var ju varor som gick åt. Jag fick ett halvt stenfat av henne en gång, det hade gått sönder för henne, Det tog vi till våra "skvaltor" som vi barn hade i en bäck. En av skvaltorna drev en hammare som slog på fatet med dov klang.

En gång kom det en finngubbe, han hade en kärra och han snidade trähundar, riktigt skickligt. "Från de stora finnskogarna sade han. Han snidade i alla träslag, mest ek, gran och lind.

Alla de här människorna fick ligga i Cedersberg, för min mor var en mycket gudfruktig och god människa och hon nekade ingen logi. En gång kom fyra luffare på en gång och ville ligga över natten. Det var snöstorm ute och så kom den femte. Han fick ju mat men sedan visades han ner i alle’n, så att han kunde gå till gårdens dagsverksstuga, där fick de ju ligga ibland. Men mor var så ängslig för honom, att hon inte kunde sova på natten. På morgonen fick min far gå ner till herrgårn och höra efter om han hade fått logi. Det hade han fått.

Löss och loppor hade de ofta, men tänk att vi aldrig blev nerlusade. Mor hade särskilda luffarelakan, och på vintern gick det bra att lägga ut dem i trädgården. Då frös dom ihjäl de där lössen. Jag minns att det fanns en sort som de kallade "artonspårsskankinge". En kväll var det en luffare som bad att få låna ett ljus. Vi undrade förstås vad han skulle med det till. När han fått ljuset tänt. drog han av sig skjortan och förde sömmarna över ljuslågan. Det smällde och smattrade som de där tomteblossen, ni vet. Vi barn stod och såg på med stort intresse. Lössen svällde upp, och så blev det en liten ljuslåga efter dom. Så de fick en vacker död egentligen. En död i skönhet skulle en skald ha uttryckt det.

Kvinnor gick inte så ofta, men från grannsocknen Vårdnäs kom det ibland en som kallades "Stoll-Kajsa".

Det kom en från Landeryd som hette Lotta Tell och kallades "Tella". Hon hade blivit så där genom religionsgrubbel. Hon gick ibland ifrån sin far och hemmet. Jag var hos dem en gång. Ett vackert hem, med fruktträd omkring. Det låg utmed ett berg, vill jag minnas. Lotta gick och drev på landsvägarna. Hon skulle gå precis som Kristus. Om man mötte henne när det var lite skumt, ropade hon på långt håll: Är dä en snäller eller en elaker karl ja möter?" Hon hade en stor stake som hon stödde sig på och såg ut som en häxa. Ovårdad, okammad och ofta barfota. Folk som inte kände henne blev nästan rädda. Hon läste långa bibelspråk i stugorna. Om någon sa Fru Tell till henne, då blev hon rasande, bannade och svor. Det upptog hon närmast som ett hån.

Ovanstående är hämtat från ett manuskript i hembygdsföreningens arkiv, liksom även Samuel Göranssons berättelse om sin skolgång. Ingen anteckning finns vem som kan ha gjort nedteckningen eller datum.

Överfört till datorhantering i oktober 2000.
Helge Fransson.