Midsommar i Sturefors

Av Maja i Solebo 

1980


Själva ordet midsommar bär inom sig så många minnen och upplevelser, så det kunde bli en hel bok. När man tar ordet midsommar i sin mun, så känner jag dofter, smaker, känslor, hör musik, bär ett barn i magen, känner förhoppningar, kärlek, olycklig kärlek, m m, m m. Om jag närmare skulle beskriva de midsomrar som jag upplevt alltifrån barndomen, hänger de intimt samman med Sturefors. Midsommarfirandet vid Sturefors Gård var en mångårig tradition, som firades ända till slutet av 60-talet. Efter det att Sturefors Idrottsförening fick sin nya fotbollsplan i samhället har midsommarafton firats i deras regi. Men jag kommer ihåg den där förväntan och allt ståhej som var hela dagen när jag växte upp. Det var ungefär som julafton. Alla kläder skulle göras i ordning. Man skulle klä och löva med eklöv överallt, i alla hörn, ja till och med på dass. Mamma hade kokat in ål, det var mycket viktigt. Ålreven lades ut någon kväll och vittjades morgonen därpå. Mor var med och rodde, när pappa lade ut långreven. För det mesta blev det flera ålar. Då var det fest, och ibland till och med färsk potatis. Så kom då äntligen kvällen. Jag fick ta på mig en fin sommarklänning som mamma hade sytt, och så följdes vi åt ned till "Gården", vid Bolyckan som planen hette där midsommarstången skulle resas. Alla som arbetade vid Sturefors var självskrivna gäster, och från utgårdarna alla bönder och torpare. Så kanske det var barn och barnbarn, vänner och bekanta, som på något vis hade anknytning till Sturefors, som kom för att få fira midsommar. Vid sjutiden hade de flesta samlats och det lilla musikkapellet hade tagit plats vid stenmuren. De långa borden var dukade med vit duk, kaffekoppar och brickor med bröd. De bukiga kopparpannorna blänkte nyputsade och vid sidan om bordet stod hela familjen Bielke uppradad. Stången låg på bockar med alla sina kransar. De röda pionerna, som var glest fästa i kransarna lyste så vackert. Det var rep fästa i toppen till hjälp, att dra upp stången. Nu började det spännande, att resa hela härligheten. Ett 20-tal starka karlar med redskap började att försiktigt lyfta bit för bit, det gick sakta, men det kunde ju hända olyckor om de inte varit försiktiga. Befallningsman stod bredvid och dirigerade det hela. När stången rests halvvägs upp, avfyrades det första kanonskottet. Alla blev lite rädda, de vuxna skrattade, men en del barn blev riktigt rädda och började gråta. Snart hade stången kommit upp helt, karlarna vilar lite, tar nya tag med klykor och vassa båtshakar, och så med ett enda tag är den på plats. Man är lite orolig för att den ska tippa över åt andra hållet, men Valdor är där och slår i sprintarna. I samma ögonblick kommer flera kanonskott efter varandra. Flaggan hissas, alla står med hattar och mössor i hand och är högtidliga. Nu spelar musiken upp och vi dansar ringlekar bredvid sjön, och som bakgrundsljud hörs forsen vid kraftstationen brusa. Alla som orkar är med, det är flera ringar, de minsta i en liten ring närmast stången. I den yttre ringen stojas det och skrattet hörs över sjön, det dras så man släpper taget, och får springa för livet för att komma ifatt. Ringen går nästan ned till sjökanten.

 

Klick på bild ger större bild!

 

När vi dansat en timma ungefär är det kaffepaus. Då ska alla gå fram och hälsa på grevefamiljen. Grevinnan var klädd i Östgötadräkten, vacker och glad var hon och man neg så djupt man kunde. Nu fick köksflickorna på slottet och betjänten bråttom att servera kaffe. De sprang med sina stora kaffepannor över kvarnbacken upp till min mormor på gatan som kokade kaffet. Det gjorde hon i alla år som jag minns. Så när den värsta rusningen var över och den sista kaffeskvätten burits ut så brukade mormor gå ut på kvarnbacken och ställa sig och titta på dansen i sitt vita förkläde och vita snibb. Den synen ser jag inom mig när det är midsommar.
När alla druckit kaffe (alla är för mycket sagt, för allt folk som stod i allén och som inte jobbade på gården stod snällt kvar där, om inte inspektorn gick och bjöd någon särskilt) vidtog tackceremonin. Då skulle man tacka och niga vackert för hela raden igen. Så dansades en halvtimma och kl. 21.00 tågade alla upp till idrottsplatsen som låg mellan ett par ekbackar uppe vid Kullen. Innan bollplanen fanns låg dansbanan ett stycke bort vid vägen till Sundsbro, bara några meter från magasinet. Men lite senare hade Sturefors IF fått en bollplan och då hölls alla danser där. En härligt naturskön plats. Första dansen väntades att grevens skulle dansa, men den som öppnade dansen med grevinnan Britta var Albin Lindén i Sörby, som alltid bjöd upp henne till första dans. Grevens stannade inte så länge, men dansen slutade inte förrän vid 1-tiden. När jag var liten följde jag med mamma hem, när jag blev tonåring ville jag ha annat sällskap hem. Ofta på midsommarafton regnade det, och så hade man vita tygskor. Hur de såg ut när man kom hem går ju att föreställa sig. Så det första jag fick göra på midsommardagen var att tvätta skorna, försöka få dem torra, röra till lite krita och mjölk och krita skorna, så de blev användbara, för när det var midsommardag skulle vi till Krassebobacken när Frälsningsarmén var där. Jag tror det är en tradition sedan hundra år tillbaka. Mina första barndomsminnen gällde just "Frälsis", eftersom jag bodde i Lilla röda stugan vid Krassebo.

 

Bild från ca 1980


Har väl berättat någon annan gång att jag fick 5 öre och var och köpte en kokosboll. Den smakade ljuvligt, fantastiskt, och än i dag tycker jag om detta godis, fast det har förfalskats en hel del och blivit hundra gånger dyrare.
Nu går det alltid bussar från Linköping med folk som ska till "Stureforsdagen", men förr åkte de hästskjuts, cyklade, gick från Sturefors station, för då gick det tåg, och det stannade för både av- och påstigning. Men väldigt mycket folk kom med Kinda, inte den här lilla båten Kind utan en stor båt med två däck. Det var alltid festligt när Kinda kom. Varje söndag kom hon från stan vid 11-tiden. Alltid var det mycket folk vid slussen som ville se när båten slussades upp och fortsatte kanalen och ån uppför. När den kom till Horn var det framåt kvällen. Ibland kom det främmande till oss som åkte med Kinda och då gick pappa ner och mötte. Det var väldigt högtidligt. På senare år gjorde ju Kinda turer ute på sjön och upp i ån med dem som ville åka, men det har också tagits bort. Allt rationaliseras bort i lönsamhetens intresse, det är synd.

 


Åter till Stureforsdagen. När avslutningsmötet hållits tågade hela "Frälsis" uppifrån backen och ned till borggården vid slottet för att tacka greven, för att de fick ha sina möten i Sturefors. Massor av folk tågade med efter musiken och på trapporna vid flyglarna stod alltid "Arons" på ena sidan och på motsatta sidan satt mormor på ett trappsteg. Jag ser precis inom mig hur det var. Så på kvällen var det dans igen. När jag var liten fick jag inte vara med på midsommardagskvällen, men när jag blev tonåring och hade konfirmerats var jag med. Ja så minns jag en del av midsommarfirandet från min barndom.

 

Hemsidesredaktören:

Den tidsperiod Maja i första hand beskriver bör vara 1925 till 1970.