Stinas berättelse

"Mors arbetsdag"

Om jag skulle försöka skildra en husmors arbetsdag vid denna tid blir det att leta i minnet. Det kunde bero på varierande årstider och veckodagar. Detta gäller min mor, Adina Gustavsson som var husmor i Ebbetorp vid denna tid. ( 1928-1955 ).

Dagen började kl 5.00 sommar som vinter, med uppstigning, tända upp i vedspisen och sätta på kaffepannan. Väcka drängar och ev pigan om det fanns någon. De skulle till ladugården och sköta om och utfodra kor och hästar, samt mjölka. Men före detta skulle de ha en kaffetår vid halv sextiden, helt lätt med kaffe på biten, eller någon skiva eller skorpa som tilltugg.Piga fanns på gården till omkring 1931, sedan måste Mor deltaga i mjölkningen, som utfördes morgon, middag och kväll. Kl 7.00 var det frukost, efter det var det matsäck till skolbarnen som skulle ordnas.
Så var det bäddning, disk och lite uppstädning. Hönsen och ev. grisar (när karlarna inte hade tid) skulle ha mat. Kl.9.30 var det förmiddagskaffe, kl.12 middag, kl 4 eftermiddagskaffe och kl.6.30-7.00 kvällsmat.
Efter disken var arbetet slut för dagen. Vid 11-tiden mjölkade man middag och mellan 5-6 em utfördes kvällsmjölkningen. De dagar det inte var något "stök" kunde man ägna sig åt att laga kläder och strumpor samt andra småsysslor.
På den här tiden fick man bära in ved och vatten. Detta var i regel kvinnofolksgöra, ofta tog man veden i ett stort säckförkläde och tömde det i vedlåren, som stod i köket vid järnspisen. Även rörspisarna i rummen eldades med ved. Vattnet hämtades i en källa c:a 100 meter bort, och bars i hinkar och tömdes i en vattenså. Med en skopa drack man vid törst, samt tog till matlagning, disk och tvätt. Det var svårt många gånger på vintern, när isen frös till på källkaret. Man slösade inte i onödan med vattnet.
Slaskhinken stod i köksfarstun och fick bäras ut och tömmas på slaskhögen, en bit bort i en sluttning, den var full jämt och vattensån oftast tom.
Till lamporna i stugan och lyktorna i ladugården användes fotogen, ljuset var mycket sparsamt, sommartid behövde man inget lyse, då ställdes lamporna undan, för att sedan tas fram på hösten, när mörkret kom smygande.
Maten som förekom var nog vad man kallar husmanskost, Om vi börjar med söndagen så var det kokta ägg, ansjovis, rökt skinka, .korv eller ost och smörgås, samt kaffe till frukost kl. 8. Förmiddagskaffet indraget och middag kl 12. Den bestod alltid av kött i någon form, samt efterrätt, ofta inkokta päron eller konserverad frukt med vispgrädde. Nyponsoppa med grädde och skorpor var också vanligt. Till eftermiddagskaffet på söndagarna förekom förutom vetebröd, skivor och kringlor, även pepparkakor, bondkransar och sockerkaka. Eventuellt någon tårta om det var främmande. Jag tror att kvällsmaten bestod av smörgåsmat och någon dryck.
På vardagarna bestod frukosten av någon förrätt, t. ex. grynkaka, stuvade ärter eller böner, stekt potatis med fläsk eller pannkaka med mos, samt välling efter. En del dagar var det liksom bestämd middag. På tisdag tisdagssoppa med klimp och risgrynskaka eller mannagrynspudding som efterrätt. Under fastan bruna bönor med fläsk och semlor med varm mjölk. På torsdagarna var det alltid ärtsoppa och pannkaka. Det var gula ärter på vintern och grönärtsoppa den varma årstiden. Till frukost förekom kokt potatis och stekt sill de dagarna.
Lördagar var rotmosdagar. Kålrötter och potatis skalade Mor på fredagskvällarna, tog upp salt fläsk ur fläskbaljan eller lungkorv, och lade i vatten över natten så att saltet skulle dra ur. Som middagsmat de andra dagarna förekom bl.a. paltbröd med fläsk, raggmunk med lingon, potatis med fläskkorv eller stekt fläsk, köttbullar eller något annat kött.
På sommaren var det lättare mat med spenat och andra grönsaker från köksträdgården.Som efterrätt fruktkräm och mjölk, eller soppa på bär eller frukt. Det förekom även en soppa på bondbönor. På kvällarna var det mestadels smör och bröd, sill, ost och något annat sovel, samt gröt och mjölk, på lördagskvällarna risgrynsgröt. De andra kvällarna gröt av havre, korn, mannagryn, rågmjöl eller vetemjöl. Fisk och strömming åts i mitt hem till kvällsmat.
Skolmatsäcken bestod av smörgås med pålägg av ost, korv och någon gång ett stekt ägg, samt mjölk. Jag kommer ihåg att vi måste dricka ur var sin mugg nymjölkad sötmjölk innan vi gick till skolan. Vägen var lång och skolskjutsar fanns ju inte. Knappast någon åkte cykel till skolan heller. Den förste som cyklade till Vist Kyrkskola tror jag var Lennart Carlsson i Eriksholm.
Gårdens folk intog som regel måltiderna hemma, med få undantag. Endast kaffe med smörgås eller vetebröd, kunde tas med eller bäras ut när det var brådska med sådd och skörd.

Mjölken

Den mjölk som inte användes till kalvuppfödning, serverades varm 3 ggr/dag. Då skiljdes grädden från mjölken. Skummjölken användes till gödoch livkalvar, samt gödsvin.
Den tjocka grädden (gärna sur) samlades i stora stenkrukor och kärnades till smör, två gånger per vecka. Grädden skulle ha en temperatur av +16 gr, när den tömdes i kärnan, vilken sedan drogs runt för hand med vev, tills det blev smör. Det kunde ta cirka 20 min innan grädden skar sig och kärnmjölken skildes från smöret. När det var färdigt, tappades kärnmjölken bort och smöret tvättades i minst 2 vatten innan man lade upp det på smörbordet.
Smöret arbetades så att det blev smidigt och jämt, samt saltades, vägdes upp i halvkilosbitar och formades i rektanglar. Jag minns att Mor alltid tog på sig ett vitt förkläde och vit snibb när hon gjorde i ordning smöret.
På lördagarna åkte hon till torget i "stan" och sålde smör och ägg. För det mesta var det Far som körde, men ibland körde hon själv med Vega. (En gammal snäll märr). På den tiden fanns det s.k. "hållstall" i stan där bönderna kunde ställa in sina hästar, när de var i stan. Det fanns säkert flera, men jag kommer ihåg tre stycken. Ett låg vid Storgatan, ej långt från Stora Torget (Axel Karlssons ), ett vid Trädgårdstorget, dåvarande Köttorget, (Conrad Carlssons ) och ett på Drottninggatan 18 (Erik Bergströms). Stallplatsen var gratis, men affärsinnehavaren ville naturligtvis att man skulle handla där. Så fick naturligtvis gårdskarlen någon form av dricks.
Ystning förekom nog året om till hushållet. Det var en sorts ost på söt och skummjölk, med kummin som smakämne. På eftersommaren och hösten ystades de s.k. julostarna, på enbart oskummad mjölk, då var mjölken som bäst. Mjölken värmdes upp till +36 grader. Så slog man i löpet och rörde om (1 matsked till 10 liter mjölk). Detta skulle sedan stå 1 timma och löpna. Så rörde man sönder ostmassan, som då sjönk till botten och vasslen kunde tömmas av. Hade det kallnat, värmde man lite vassle och tömde i, innan man började själva ystningen. Man hade för ändamålet särskilda ostkar av trä med små hål i. Man lade tunna handdukar eller liknande tygstycken däri, samt öste upp ostmassan när den mesta vasslen kramats ur. Ostkaret fylldes under det man kramade samman osten.
När man hade karet fullt, vände man osten i en annan fuktad duk. Detta upprepades ett par gånger, så att osten blev slät på båda sidor. Sedan skulle osten saltas morgon och kväll i ett par dagar, samtidigt som man bytte till nya dukar. Osten fick sedan ligga i karet några dagar tills den blev fast. Sedan fick de ligga på duktyg och skulle vändas ibland. Det tog någon månad innan osten var färdig att äta. Hur lång tid det tog berodde givetvis på storleken.

Bakning

Bakning skedde i regel en gång i veckan, med undantag av skorpor, de räckte lite längre, Det började med att Mor gjorde rågbrödsdegen på kvällen före bakdagen. Då togs det stora tråget in från boden. Med rågmjöl i 6 l. degspad (mjölk) som värmdes. Degen arbetades för hand och fick stå och jäsa över natten. Brödet bakades sedan ut före frukost och så skulle den stora, murade bakugnen eldas upp. Till det användes finkluven ved i meterlängd. Det var bra att vara två när man bakade, gräddningen gick då snabbt undan.
När veden var utbrunnen, rakade man ut glöd och aska. Man sopade ur ugnen med en färsk enrisruska som fästes på en lång stång. Den doppades först i vatten för att inte fatta eld. Sedan in med hålkakorna på bara hällen. Till detta användes en brödgrissla. I ugnen fanns plats för 14-15 kakor samtidigt. Medan rågbrödet jäste, gjorde man vetedegen och bakade ut efterhand. Innan man skulle grädda kringlor och bullar, måste ugnen hettas upp igen.
Man lade in lite torrt granris, t.ex. brobarr, och när det brunnit upp, rakades glöden åt sidan och plåtarna med bullarna sattes in i ugnen, som nu var väldigt het och brödet blev färdigt på nolltid och blev som regel mycket fint.
Efterhand som ugnen svalnade, kunde man grädda vetelängderna. Vetedegen gjordes på 4 l. mjölk, så det blev ett ganska stort bak. Därefter kunde man utnyttja eftervärmen till småbrödsbak och torkning av skorpor.

Slakt

Det slaktades 2 grisar till hushållet varje år. En till jul, då hela grisen behölls hemma.och en på våren, då det räckte med en halv till kosthållet och den andra halvan såldes. Dessutom slaktades 1 eller 2 kalvar årligen. På den tiden bodde slaktaren i Isaksberg och hette Karlsson. Han var även kunnig i enklare djursjukvård och anlitades vid behov. Vid slakten togs det mesta till vara och gjordes mat av.
Vid kalvslakten användes blodet till blodpudding. Av huvud, lägg, lungor och hjärta gjordes sylta. Övrigt kött stektes eller kokades och av slagsidan gjorde man kalvrullader. Det som inte gick åt färskt konserverades.
Grisslakten var mera arbetskrävande. Då lagades palt och gjordes paltbröd av blodet. Räntan (innanmätet) skulle redas upp och det s.k. plock-istret tas tillvara. Sedan skulle fjälstren (tarmarna) vändas och rengöras samt sköljas i flera vatten. Därefter ligga i vatten tills man gjorde korven och man måste byta till rent vatten morgon och kväll. Huvud och hjärtslag skulle också vattenläggas och bytas på dagligen. Under tiden styckades grisen och de för saltbaljan passande bitarna lades däri.
De finaste bitarna stektes och konserverades, t.ex. filen, karren, revbensspjäll, en del fläskstekar och bogsteken. Till jul togs även en bit som skulle bli julskinkan, vilken lades i saltlake 14 dar.
Vid vårslakten skickades skinkorna efter saltning till rökning. Det blev bra sommarmat. av bukremsan, bogkött och en del småbitar som putsades bort här och var, blev det korvmat, som med inblandning med nötkött blev till medvurst och fläskkorv. Hjärtslaget och fläskkött blev lungkorv. Av levern gjordes leverpastej och grynkorv. Av huvudet bereddes sylta. En del korv saltades ner, medan resten konserverades.
Jag vet inte när konserveringsapparaten började användas, men jag tror att det var någon gång på 20-talet i mitt hem. Kylskåp och frysboxar kom nog inte till någon större användning i lanthushållen förrän på 40-50-talen. Däremot fanns en isdös på varje gård och ett isskåp, där man under de varma sommardagarna kunde hålla maten kall med hjälp av is. Även till kylning av mjölken var det värdefullt att ha tillgång till is.

Lanthushåll

I ett lanthushåll var nog mjölken den huvudsakliga drycken, då så gott som alla lantbruk hade mjölkproduktion, men andra drycker kom också till användning såsom fruktdricka på torkade äpplen, enbärs- och honungsdricka. Man gjorde ett avkok på smakämnet (t.ex. äpplen). När det svalnat till 30- 40 grader, silades frukten bort och lite jäst och socker tillsattes. Så fick det stå och jäsa till nästa dag, då det tömdes på flaska. Detta dricka var inte så hållbart utan måste konsumeras ganska snart. Till andra högtider samt under sommaren köptes svagdricka. Glögg skulle göras till julen. Till den begagnades en kryddblandning, som fick koka i vatten en stund. Sedan tillsattes socker och vin eller brännvin allt efter behag och sinnelag.
Maten till jul bestod i stor utsträckning av rätter rätter tillverkade vid grisslakten. Till julaftonsmiddagen var ju julskinkan huvudrätt samt kokt saltkött av nöt, bruna bönor och en hemystad ost om 2-3 kg. Så naturligtvis dopp i grytan med ett särskilt sorts bröd, kallat fint bröd. På kvällen åt man mera smörgåsmat bestående av ansjovis, inlagd sill, sylta med rödbetor, köttbullar, fläskkorv, revbenspjäll, leverpastej, medvurst och risgrynsgröt som avslutning på det hela.I många hem förekom lutfisk, men då Far i huset inte ville ha det på julen, förekom det inte på julbordet hemma.
Till ingen annan högtid bakades så mycket som till julen. Brödet skulle räcka till över trettondagen. Först bakades pepparkakor, ca 300 st och 5-6 sorters småbröd såsom spritskransar, kex, chokladkakor, pepparnötter, eklöv och smörkammar. Till de senare åts klar buljong någon gång under helgen. Det bakades 3 sorters skorpor, en sorts vardagsskorpor, runda skorpor och kryddskorpor med fänkol, pomerans och kardemumma.
De traditionella jullimporna skulle bakas en vecka före jul, för att de skulle hinna "mogna" innan de åts. Man tog in stora rågbrödstråget och tog grovt hemmalet i 6 l.vatten, som fått koka en stund med kummin och pomerans. när kryddorna blev mjuka, togs pomeransskalen bort och det heta degspadet tömdes över mjölet och alltihop bearbetades med ett klappträ, slogs från kant till kant under en timmes tid. Sedan fick degen stå ett dygn och man tillsatte surdeg och jäst och sedan fick det stå och jäsa upp. Därefter tillsattes sirap och fint skurna pomeransskal och sedan var det bara att grädda i stora ugnen, det tog c:a 1 timme.
Man bakade också ett bak vanligt rågbröd samt sirapsbröd och fint bröd. Det bestod av runda kakor, innehållande vetemjöl blandat med rågmjöl och sirap. Till kaffebröd bakades ett bak saffransbröd, en sats finare vetebröd och en till vardagsbröd. På grund av kylan möglade inte brödet denna årstid, men nog blev det lite torrt innan det tog slut. Limporna kunde med fördel grävas ner i en sädesbinge på magasinet. Där torkade det inte så fort och fick en extra god smak.
Efter helgen följde alltid en rad kalas med släkt och vänner som gäster. Sedan blev man bjuden igen förstås. Nyåret var det nyårsbön i kyrkan, eller hos "frälsis" i Vilan. Omkring tjugondag Knut började julgransrystningarna. Det var ju rätt enkla tillställningar, med saft och kakor för de mindre och kaffe för de mera försigkommna. Lekar och dans kring granen och roligt hade vi. Eftersom granen, som stått inne i rumsvärmen, nu var ganska torr och det bara fanns levande ljus, måste en viss försiktighet iakttagas. Vad jag vet hände det dock aldrig någon olycka. Så plockades julprydnaderna i påsar och kartonger och bars upp på vinden igen till nästa jul.
Till påsk var det inte alls det stök som till jul. Naturligtvis bakade man lite extra gott bröd och småkakor. På långfredagen skulle man inte äta kött som middagsmat fick vi grönsakssoppa och så plättar till efterrätt. Påskäggen åts till frukost på påskdagen med smörgåsmat till. Jag minns att det ofta var kokt eller stekt kalvkött till middag, men annars var det inte så traditionsbundet vid denna helg.
Som sed och bruk var förr, gick man ofta till kyrkan, särskilt under passionstiden. Texterna var mycket gripande och man ville gärna följa med. Det kulminerade ju med Långfredagen. Det var med stor glädje man gick till kyrkan Påskdagen och fick lyssna till det glada budskapet om Jesu uppståndelse och de vackra psalmerna:"Vad ljus över griften " och "Uppmin tunga".
Våren kom och det var en underbar tid. De fina björkarna runt om slog ut med nya gröna blad. Hagmarkerna blev fulla med blå- och vitsippor, gullvivor, liljekonvalj och många andra vilda blomster som man plockade.
Nu var Pingsten inne och 3 gånger fick Mor ordna för konfirmation. Nya kläder fick man och en klocka, den första. Några traditioner för denna helg minns jag inte. Någon av dagarna gick man till kyrkan. På ett enkelt sätt följde man med och njöt av naturens växlingar och utveckling under vår och sommar.
Midsommar var höjdpunkten på sommaren. Man åt gärna lite lättlagat som inkokt fisk, ostkaka och filbunke. Sturefors gård var samlingsplatsen på Midsommarafton. Där hade gårdsfolket klätt en fin stång på ängen mot ån.
Greve Bielkes, bjöd gårdsfolket på kaffe och grevinnan Brita hjälpte själv till med serveringen. Det fanns en liten dansbana som kördes fram och plockades ihop och sattes upp i en liten äng utmed vägen till Sundsbro. Dessa festligheter var egentligen endast avsedda för Godsets folk, men traktens ungdom drogs också dit. Det var svårt att skilja på ungdomarna och jag vet ingen som blev bortkörd.
Midsommardagen hade Frälsningsarmen sin stora fest i en skogsbacke vid godset. En tradition sedan många år tillbaka. Allt folket i trakten skulle dit. Många kom från Linköping med tåg eller "Kinda".
När vi var barn spände Far hästen för finvagnen och hela familjen åkte dit på eftermiddagen. Man hörde på Armens predikanter och en härlig musik som hördes vida omkring. Man träffade släkt och vänner och drack kaffe eller läsk. Om jag minns rätt så åt jag min första glasstrut där. Midsommarfirandet i Sturefors är ett minne som sitter i för livet.

Tvätt och Byk

Om man skulle jämföra tvättning av kläder nu och förr, blir det en väsentlig skillnad.Nu har vi mestadels en helautomatisk tvättmaskin. Det är bara att lägga in kläderna och tvättmedel, trycka på en knapp och allt sköter sig självt.
Jag ska nu beskriva hur en storbyk gick till omkring år 1930. Det var vanligt att det gick av stapeln 2 gånger om året, vår och höst.
Vårbyken som var den största, inträffade i början av maj. Då vi inget brygghus hade, var vi beroende av vackert väder. Man bar ner allt som skulle tvättas till brunnen vid hemängen, jämte bykkaret och tvättbaljor. All vittvätt lades i blöt i soda kvällen innan. Sedan var husmor uppe tidigt på morgonen och tände eld under bykgrytan så att vattnet skulle bli varmt när gnuggningen ( stukningen ) skulle börja. Allt skulle gnuggas på stukbräde i vatten, såpa eller tvättpulver och sedan läggas i bykkaret. Vid avtappningshålet lades först några ( bykträn ) för att kläderna inte skulle täppa till där. Kläderna lades sedan i viss ordning. Först säckhanddukar och andra handdukar, sedan underkläder, örngott, lakan och sist dukarna, allt efter smutsighetsgrad, ty all smuts gick inte bort i stukningen.
När bykkaret var fullt, lade man över ett grövre lakan som tog emot eventuella rök- och sotflagor.Stukningen tog minst 2 dagar med 3 kvinnor sysselsatta. Då man hade skarpt vatten från vittvätten, kunde det delvis användas till kulört tvätt, ( randklär ) av olika slag. Nästan allt som kunde tvättas i vatten skulle vara med när det bykades. Det var strumpor och andra yllesaker, gardiner, sängöverkast, karlarnas arbetskläder och trasmattor för att nu räkna upp en del.
Kvällen före klappningen gick det s.k. bykåket. Jag har själv bara varit med någon enstaka gång. Då samlades traktens ungdom på kvällen. Pojkarna "öste på " och eldade och flickorna var med som sällskap. Under tiden gick några i taget upp till köket och trakterades med kaffe och dopp. Luten gjordes så att lutpulver blandades och östes på bykkaret. Först skulle det kallösas ett par gånger. Sedan värmdes luten upp i bykgrytan och östes het över kläderna många gånger. Man fick hålla eld under bykgrytan hela tiden eftersom luten svalnade, under det att den rann genom karets innehåll. Sista gången fick luten vara kvar i karet över natten. Den skulle då väl täcka kläderna, annars kunde det bli fula ränder i det översta lagret.
Tidigt på morgonen påföljande dag tappades luten ur, vatten värmdes och östes på karet ett par gånger. Sedan var det dags att lasta karet med innehåll på stora planvagnen. Med Far som kusk gick färden till närmaste sjö, som var Rängen vid Labbenäs, där klappningen skulle förrättas. Man låg på knä vid klappbryggan, tog några persedlar i taget, doppade i vattnet, gick löst på dem med klappträet samt kramade ur vattnet. Proceduren upprepades ytterligare ett par gånger. Efterhand som kläderna var klappade och sköljda, lades de i klädkorgar.
Under arbetets gång gjordes en välbehövlig kafferast. Nykokt kaffe och medhavda smörgåsar smakade utmärkt och man fick räta på ryggen och vila armarna ett tag. När allt var "klappat och klart" åkte man hem. Alla kläderna skulle nu hängas upp till torkning på tvättlinor ("streck ") ute i det fria. Under vårbyken var det sällan några bekymmer med torkning men på hösten kunde det vara nog så besvärligt att få en stor byk torr. Då kunde man få torka det mesta på vinden inomhus.
Vittvätten skulle nu "läggas" för mangling. De första åren jag har minne av d.v.s slutet av 20-talet, hade vi ingen mangel hemma, utan all mangeltvätt lastades på hästskjuts och kördes till Kyrkskolan i Vist, där det fanns mangel att låna. Sedan var det ju mycket som skulle strykas, bl.a. nästan all kulört tvätt och skjortorna. Man sorterade samtidigt undan sådant som skulle lagas, vilket brukade vara ganska mycket. En del gick dock till lådan för matt-trasor och en del till lumpsäcken.

Husförhör

Gårdarna var indelade i "husförhörsrotar". Till samma rote som Ebbetorp hörde även Selgesäter, Styvinge, Seltorp, Gattorp och Husby. Det var varje gårds skyldighet att ha husförhöret i tur och ordning. En gång om året, vanligtvis i november. på 1920 och 30-talen var det inte skräckförhör som man hört talas om från förr i tiden. Då skulle alla kunna "Luthers katekes" med förklaringar utantill. Den som inte kunde svara fick ju skämmas förfärligt. Som jag minns, kom det några personer från varje gård. Under kyrkoherde Aspans ordförandeskap, redogjordes för ut- och inflyttning och anteckningar gjordes i husförhörslängen. Sedan höll prästen en andaktsstund över någon bibeltext, samt ställde några frågor till de församlade. Särskilt om det var barn med i skol- och läsåldern fick de frågorna, Till sist blev alla bjudna på kaffe med bröd och tårta, som avnjöts i god sämja. Det hela avslutades med bön och psalmsång.

I hus och hem

I regel skulle det vara en väv i vävstolen under vintern, annars tyckte inte Mor att man gjorde något nyttigt, den tiden då inget utearbete fanns. Som jag minns vävdes det handdukar, lakan och mattor på 30-talet hemma. Mattor vävdes flera gånger och slets ut rätt fort.
Ibland, men kanske inte varje år, kom en sömmerska, som stannade några dagar och sydde en del klänningar, samt ändrade somligt. Hon hette Sigrid Enstedt och bodde i närheten av Sörby i Landeryd. Hon var mycket billig, jag tror hon begärde 1 krona om dagen. Men Mor brukade skicka med en del i natura också.
På 30-talet var det ont om kontanter, men Mor var aldrig snål med det som fanns på gården, eller tillverkades i hushållet. Vid slakt, och särskilt vid jul, blev vi barn skickade ut till de gamla, som bodde i sina backstugor, med smakbitar. Att det var välkommet var ett som var säkert.
Våren var en bråd tid, då mycket skulle göras på kort tid. Det skulle röjas i trädgård och på ängarna. Det gamla lövet skulle räfsas ihop och brännas. Kökslanden skulle göras i ordning och besås med allehanda frö, samt lök och potatis. Lite blomland fanns också att pyssla om.
Inomhus skulle de innanfönster som man satte in på hösten, tas ut och bäras upp på vinden. Det skulle dammas och alla trägolv skuras med såpa. Vad det luktade gott när det var nyskurat, men man fick ont i knäna. Det var dåligt med garderober. På 3-e vind, förvarades de mesta kläderna och en del textilier. Allt skulle ut på vädring nu på våren. Klädstreck spändes upp kors och tvärs över gårdsplanen. Vindsgolvet skulle skuras nu när alla kläderna var ute. Plaggen bars sedan upp igen och beströddes med naftalin mot mal.

På åker och äng

Det var mycket arbete som kvinnorna utförde på åker och äng. Det fanns många ängar, backar och diken som slogs med lie. Far gick ofta upp vid 3-tiden och slog medan daggen var kvar. Det var sedan Mors och mitt göra att räfsa, vända och sätta upp detta hö i såtan. Det blev ett mycket bra kalvhö om det blev välbärgat. För övrig höskörd, samt vid sädesskörden behövdes kvinnornas hjälp. Vi hade ingen självbindare förrän i slutet av 30-talet, utan säden togs med s.k. avläggare. Man måste binda säden för hand. Var det mycket tistel, fick man trä avklippta strumpor på armarna.
Det behövdes 5 personer för att hinna med avläggaren. Mor var mycket flink på att binda och hon var med och band säd tills hon var i 60-årsåldern. Det var ett strävsamt arbete och det frestade på ryggen, så det skönt på eftermiddagen då man fick gå till kvällsmjölkningen. Samla ihop korna, sätta sig på en pall och vila upp medan man handmjölkade.
Vid hö och sädesskörd, samt trösken, var det alltid extra lejd arbetskraft. Det var helt naturligt att alla skulle ha mat. Då Far brukade Nordanbacka fram till 1937 blev det lite besvärligt med mathållningen, vid arbetet där. Vår mormor hade ofta hand om barntillsynen, men hon dog 1926. Det hände då att Mor måste lämna oss barn på 2-7 år ensamma, när hon for ned med middagsmaten.
Vid trösken, lagade "Mor Mina" (kokerska på orten) till maten åt tröskverksfolket. De kunde bli ganska många, c:a 10 st. Mor Mina och farbror Gustavsson bodde i lilla stugan i Nordanbacka, ( nu borta ). Han var vaktmästare, ringkarl m.m. i Vist kyrka. Under vintern skötte han våra ungdjur, som stod i ladugården där, samt hjälpte till vid skörden därstädes.
På hösten när skörden var bärgad, skulle det vara Skördekalas. Alla som på något sätt hade hjälpt till, blev bjudna, hela familjen. Det var rikligt med mat, smörgåsbord först, samt skördegröt av risgryn och dricka därtill. Jag kan försäkra att alla blev mätta. Det var inget knussel då. Efter maten blev det kaffe med vetebröd, kakor och tårta.

Frukt och bär

En av de trevligaste kvinnosysslorna på eftersommar och höst var bärplockning, Det fanns ofta gott om smultron, blåbär och lingon i markerna på gångavstånd. Då Far var mycket glad åt bärmjölk på matbordet var det inte svårt för Mor och mej att få tid att gå till skogen och plocka bär. Vi hade god hjälp av faster Augusta, som ofta kom upp från kyrkbyn där hon bodde. Hon hade ofta med sej en halv kruka smultron, som hon plockat i Prästgårdshagen, på vägen hit. Efter ett middagsmål och lite vila gick vi sen ut till Husby och Ebbetorps hagar på eftermiddagen, för att ta reda på mera bär. Blåbären växte i Styvinge och Ebbetorps mossar. Ibland var det riklig tillgång. Mycket folk, ganska långt ifrån, plockade i Styvingemossen. En del år kunde man även hitta hjortron. Lingon fanns under några år i Ebbetorps mosse, men de försvann när skogen växte upp. Mycket av dessa bär kokte Mor in för vinterbehov. Hon gjorde även ett gott lingondricka.
Frukten i trädgården skulle även tas om hand. Det blev äpplemos, tutti-frutti, inkokta päron m.m. Mycket av frukten skars och torkades i stora ugnen. Päronen måste förvällas innan de torkades. Man plockade även mycket nypon och torkade. Det växte en del svamp i markerna som tillvaratogs, en del konserverades, men oftast åts den färsk. Ett mycket arbetskrävande arbete var att tillvarata åkerärtorna. Plocka, spränga och konservera på flaskor. Innan konservburkarna blev så vanliga. Vi hade god hjälp av faster Augusta och Tyra Karlsson med detta. Man måste hinna så mycket som möjligt på några dagar, innan ärtorna mognade till. Det var bra att ha ett rejält lager konserver att ta av under vintern.
Under några år före giftermålet hade Mor varit kokerska på större gårdar i Östergötland och hotell i Stockholm. Hon var därför duktig i matlagning och bakning. Flink och fortfärdig och hade lätt för att lära ut det hon kunde. Hon uppmuntrade till att det gick bättre nästa gång , om det blev lite fel i början.
Mor var gladlynt och hade en positiv livssyn så länge krafterna varade. Men olika sjukdomar drabbade henne och slutligen ändades hennes liv i hjärnblödning 1943 vid 63 års ålder.

Överfört till datorhantering i sept 2000.

Helge Fransson.