Som jag minns dem - - -

Några minnesbilder från Vist kyrkby på 1930-talet. Anteckningar, gjorda av Sture Prebert i mars 1998.

När min far, trädgårdsmästaren vid Sturefors slott, August Petersson, efter en kort tids sjukdom avled vid endast 47 års ålder 1927, blev vår familj nödsakad att ganska snart lämna vår tjänstebostad. Det löstes på så sätt att vi - det var min mor, barnmorskan Annie Petersson, och vi barn, jag och min syster Gunvor - fick en hyresbostad i en flygel till arrendatorsbyggnaden vid prästgården i Sturefors kyrkby. Jag var då sju år och gick i första klass i kyrkskolan, min syster var fyra år yngre. Efter något år avled också vår farmor, som bodde i en villa som hette Ekliden, någon kilometer från byn. Vår mor fick då möjlighet köpa den villan och där bodde vi sedan tills vi barn vuxit upp och lämnade orten mer eller mindre för gott. Vår mor bodde dock kvar i socknen på ett par andra ställen och avled sedermera, 1966, efter att under några år ha bott på pensionärshemmet i kyrkbyn. Hon hade då varit änka nära fyrtio år. Hon hade kommit till Vist som ny barnmorska 1908 och blev alltså socknen trogen hela livet Det är naturligt att hon under denna tid och med det speciella yrke som hon hade, både blev bekant med praktiskt taget alla socknens innevånare och de med henne. Om detta skulle finnas mycket att berätta men jag vill i detta sammanhang uppehålla mig vid något annat, nämligen själva kyrkbyn och dess innevånare, som jag upplevde dem under mina pojkår, dvs från 1928 till krigets utbrott 1939. Detta år tog jag studenten och därefter i militärtjänst under flera år. Sedan har jag endast sporadiskt besökt byn. Den har ju under tiden efter kriget vuxit enormt och har nu blivit något av en förstad till Linköping. Byn var verkligen inte stor på den tiden - en handfull hus runt kyrkskolan, kyrkan och järnvägsstationen. Bortom skolan fanns det bara åkrar och ängar och det område, där det första pensionärshemmet byggdes, nära den s k Midsommarkullen, var också ren åkermark.

 

Det kanske därför kan vara av något intresse för senare generationer att få veta litet om hur det såg ut i den lilla byn när jag växte upp och vilka människor som då befolkade den. Alla kände ju förstås alla och om också inte alla familjer direkt umgicks med varandra så träffades man ofta vid olika sammankomster i de få samlingslokaler, förutom kyrkan, som fanns. Och helt naturligt var också att vi barn kände alla andra barn i byn och en stor räjong utanför den också. Liksom vi själva har de flesta av dessa våra kamrater sedan lämnat orten och bor, i den mån de lever, i andra delar av landet. Naturligtvis är också alla de människor, som på den tiden var verksamma i kyrkbyn, döda sedan många år och säkert i flera fall helt bortglömda. När jag vid besök går runt på Vists kyrkogård och ser namnen på gravstenarna så står många av dessa människor helt levande för mig - hur de såg ut, hur deras röster lät och vilka särskilda drag eller egenheter de hade. Jag ska berätta om några av dem.

 

Först i raden bör väl vara den då mycket kände och uppskattade kyrkoherden Otto Aspan. Om honom finns mycket upptecknat i andra sammanhang så jag vill bara erinra om att han tillsammans med sin familj - hustrun Lydia och barnen Ingrid, Karin och Henrik - då bodde i den prästgård, som låg intill Stångån och var omgiven av en mycket vacker och välskött trädgård. Det var en fin och stilren byggnad, som tyvärr i början av 1960-talet brann ner till grunden av vådeld. Den senare prästfamilj, som vid det tillfället fanns där, placerades då i vad som kallades komministergården eller Nordanbacken. Av okänd anledning byggdes aldrig den tidigare prästgården upp igen och den parkanläggning, som då fanns där, har helt demolerats. något som jag livligt beklagar. I början av 1940-talet utsågs Aspan till kyrkoherde i Södra Vi men avled ganska snart därefter. Inget av Aspans barn finns nu i socknen - de bor i andra delar av landet. Min syster Gunvor var klasskamrat med Karin och har kontakt med henne fortfarande. Jag minns kyrkoherde Aspan som en synnerligen sympatisk och trivsam person, som tog vara på sin hjord på riktigt gammaldags sätt. Han var f ö också min konfirmationspräst. Jag var en s k sommarkonfirmand tillsammans med endast två kamrater, jag tror det var 1935. Han var väl anskriven i domkapitlet och var känd vida omkring som en bra förkunnare. Han hade också en synnerligen vacker sångröst som gjorde sig särskilt bra i kyrkan. Hans hustru Lydia hade också en vacker sångröst och sjöng gärna solo i olika sammanhang. Hon deltog då och då i den kyrkokör, som bildades i mitten av 30-talet. Där ville hon emellertid gärna dominera i sopranstämman vilket inte alltid tillfullo uppskattades av de andra sopranerna.... Det var en omtyckt prästfamilj som alltför tidigt försvann från vår lilla socken.

 

Som organist och kyrkokantor tjänstgjorde under denna tid en folkskollärare som hette Arvid Tegni. Han gjorde sig känd som en synnerligen drivande men också hetlevrad lärare. Det var många barn som fruktade hans utbrott där det vankades både kraftiga örfilar och hårluggningar. Jag minns särskilt när jag gick i tredje eller fjärde klassen hur han örfilade en av mina klasskamrater, en flicka, som han ansåg ha särskilt svårt för att fatta eller hade läst på läxorna för dåligt. . Vi andra barn vågade förstås inte opponera oss - läraren hade en helt annan auktoritet då än nu för tiden och förresten så var ju aga inte förbjudet då - -. Och det var för övrigt många andra också som råkade ut för hans sätt att banka in kunskaper. I några fall var det faktiskt föräldrar som vågade sig på att framföra kritik för att deras barn blivit illa utsatta. Folkskolan hade då sex klasser och var en s k B 2 skola, d v s varje lärare hade två klasser i sitt klassrum som de undervisade samtidigt. Det ville till att de kunde ordna så att den ena klassen sysselsattes med något tyst arbete medan den andra fick undervisas muntligt.

De två lägsta, småskolan, hade som lärarinna fröken Dagmar Sandin, en mycket gullig småskollärarinna, mycket omtyckt och med god yrkesskicklighet. Våra första läseböcker var "Sörgården" och "Önnemo by" av Anna Maria Roos kommer jag ihåg. Tredje och fjärde klassernas lärarinna var fröken Dagmar Tollén, som nog också var en bra lärarinna. Emellertid led hon mycket av magkatarrer och liknande och var ofta sjukskriven. Om det var en följd av den klena fysiken eller om hon rent allmänt kände sig lite felplacerad i livet vet jag inte; alltnog, hon var lite sur till humöret. De högsta klasserna, femte och sjätte, regerades av kantor Tegni. Hans största lärarintresse var historia och matematik och eftersom han inte tyckte att Dagmar Tollén (de var nog inte riktigt på god fot med varandra) skötte de ämnena som han ansåg att hon borde så föreslog han att de skulle göra ett visst byte. Han skulle ta över historia och matematik i tredje och fjärde klasserna mot att hon tog över modersmålet och något mera ämne i hans klasser. Så skedde och sen rullade allt på ganska bra. Bland de läseböcker som vi stiftade bekantskap med hos henne minns jag framförallt Selma Lagerlöfs "Nils Holgerssons underbara resa". (I sammanhanget bör kanske berättas att barnens tilltal till lärarna var "fröken", resp "magistern" - inget du-ande då inte!).

Många av barnen hade långa skolvägar, i några fall upp till 6-7 kilometer i vardera riktningen. Några skolskjutsar förekom förstås inte, så att det blev de s k apostlahästarna som fick begagnas. Till vissa fattiga familjer, och det fanns många verkligt fattiga familjer på 20- och 30-talet i socknen, och där barnen hade långt till skolan, delades det ut s k skolskor av skolstyrelsen. Det var präktiga kängor, kanske inte så vackra precis men de fyllde sin funktion. Så småningom fick väl någon enstaka elev tillgång till en cykel så det blev litet lättare att ta sig till skolan, men det var undantag. I skolan fick man byta skorna till ett slags skinntofflor för att spara de fernissade trägolven och naturligtvis också på städningen. Några skolfrukostar förekom inte och inte heller någon matsal. De som bodde nära gick hem till frukost men de övriga måste ha med sig matsäck - smörgåsar och mjölkflaska - som intogs i korridoren. Man gick i skolan också på lördagarna då, i gengäld hade vi som gick i de lägsta klasserna ledigt en dag i veckan, jag vill minnas att förstaklassarna var lediga på onsdagar och andraklassarna på torsdagarna. Folkskolan, som den kallades då, var 6-årig med en kortare påbyggnad senare som kallades fortsättningsskola.

 

I sin egenskap av kantor var Tegni den som svarade för orgelmusiken i kyrkan. På den tiden var det fortfarande så att bälgarna till kyrkorglarna ännu inte hade blivit elektrifierade så att det var nödvändigt att ha manuell hjälp med lufttillförseln. I regel sköttes detta genom en s k orgeltrampare. I Vists kyrka tjänstgjorde under många år en liten gubbe som hette Per-August som orgeltrampare. Efternamnet minns jag inte men alla visste vem Per-August var, en liten originell man, som var som man brukade säga, lite "efter", men som tog sitt kall som orgeltrampare på yttersta allvar. När man frågade honom hur det gick med trampandet så brukade han svara: "Åja, det går nog." Så småningom blev det lite av en slogan i byn att säga "Åja, sa Per-August". Jag minns honom särskilt väl därför att jag ofta var med min far - så länge han levde - i kyrkan på söndagarna och då satt vi alltid på läktaren - min far hade en vacker sångröst och bidrog till psalmsången i hög grad eftersom kantor Tegni hade en tämligen sprucken röst. Mellan orgeltrampandet satt alltid Per-August på sista bänken på läktaren alldeles intill orgeltramporna beredd att rycka in så snart organisten skulle börja spela. När orgelbälgarna frampå trettiotalet blev elektrifierade så försvann det arbetet för Per-August. Kanske han dog innan dess - jag minns inte - han liksom försvann med orgeltramporna.

Emellertid flyttade kantor Arvid Tegni med familj (hustru och två söner, Nils och Allan) från socknen redan några få år in på 1930-talet, jag kommer ej ihåg vart. Sonen Nils blev så småningom läkare och Allan affärsman, båda i andra delar av landet

 

Som ny kyrkokantor och folkskollärare efter Tegni kom Henning Novik, som blev en mycket uppskattad ersättare. Han var smålänning, från Barkeryd i Jönköpings län, Han var initiativrik, bildade kyrkokör, satte fart på det lilla bibliotek, som fanns i skolhuset, blev kommunalman och var överhuvud mycket verksam i socknen i resten av sitt liv - han blev över 80 år! Han blev en sån där person, som man vänder sig till i olika sammanhang. Han gjorde bouppteckningar, deltog i byggandet av pensionärsbostäder, ordnade föredrag o d. Överhuvudtaget behjälplig när det gällde samhälleliga uppgifter. När kyrkan hade brunnit ner i början av 60-talet, i samband med reparationsarbeten, så var han mycket engagerad i planeringen och uppförandet av den nya kyrkobyggnaden. Som pensionär flyttade han och hans hustru Rut in i det som tidigare varit prästgårdens arrendatorsbostad (Rävantomta vill jag minnas att den hette), där han bodde tills han avled. Familjen hade två barn, Anders och Inga. Inga var skolkamrat med min syster och har kontakt med henne fortfarande. Båda syskonen bor i andra delar av landet.

 

En annan för mig mycket känd person var handlanden Carl Nilsson, som innehade Sturefors Handelsbod. Han hade ett par svåra handikapp, dels var han puckelryggig och dels led han av svår astma, men skötte trots detta sin affär på ett skickligt sätt. Observera att det då var fråga om en gammaldags lanthandel med försäljning över disk. I den lilla butiken fanns allt samlat, från vad man kallade viktualier till livsmedel (fläsk, sill, lite konserver) till textilier, verktyg, husgeråd, lite böcker (!) och veckotidningar, leksaker, rökverk, snus och mycket, mycket annat. En hel del fanns på hyllor förstås men mycket hängde i taket, borstar, spannar, krukor, piskor och ryktdon t ex. När man trädde in i butiken möttes man av en speciell doft: en blandning av kryddor, salt sill, läder, besökande bönders stallukter, ibland, om det regnade, sura ytterkläder. Det kändes spännande för en elvaåring. Tunnan med salt sill stod alltid vid disken och med en stor tång fångade handlaren upp de sillar, som önskades. Förpackningar var inte vanligt: mjöl, gryn och socker t ex vägdes alltid upp i papperspåsar - allt såldes i s k lös vikt. Sirap och fotogen tillhörde också de nödvändiga varorna (stora delar av socknen saknade fortfarande elektriskt ljus). Sådana saker förvarades i en bod på gården, där det också tillhandahölls sånt som skruvar och spik, lim, målarfärger m m. Det sades att Nilsson varit målare ursprungligen. När astman blev för svår, hans andtäppa lät ibland förfärlig när man kom in i affären, så tog han till s k astmacigaretter, vilket då troligen var den enda medicinen. Sturefors Handel, som man vanligen kallade affären, blev en träffpunkt för byborna. I väntan på att bli expedierad, vilket kunde dröja - att väga upp och slå in alla lösvarorna tog tid - kunde man fördriva tiden med att prata med andra kunder. Det blev en sorts social samvaro som inte finns i de nutida snabbköpsbutikerna. Där köpte jag varje vecka på somrarna min Allers, där det alltid fanns en sommarlovsföljetong för ungdomar och ofta ett klippark, av vilket man kunde klistra ihop borgar, slott och gårdar. Allers Familjejournal kunde då inhandlas för 30 öre. När man handlat annat också för familjens räkning så brukade man få lite karameller, alltid i en pappersstrut som Nilsson snurrade ihop i en handvändning - påsar tillhandahölls inte för det ändamålet. De första åren jag besökte affären tror jag inte att det fanns någon kassaapparat - pengarna lades i en låda under disken. Sedan kom det nog en kassamaskin, där man slog in siffrorna på ett tangentbord och sedan för hand vevade in dem på en pappersremsa, varvid kassalådan sköts fram med ett "pling". På disken stod också den våg, som användes för att väga upp socker och salt och annat. Det var en s k balansvåg, d v s den var försedd med två vågskålar, den ena där varan som skulle vägas, placerades och den andra där de olika vikterna (av järn) - från små gramvikter till kilovikter, ställdes. Handlare Nilsson var en mycket snäll och vänlig person, inte minst mot oss barnungar.

 

I det hus, där handelsboden utgjorde en vinkelbyggnad, var Vists telefonväxel inrymd. Den sköttes av Emmy Ågren, en amper dam i den övre medelåldern, ogift. Hon biträdde Nilsson i affären på lediga stunder - telefontrafiken var inte så tät då, det var ett ganska litet antal personer, som hade råd att hålla sig med telefon. Telefonnumren var högst tvåsiffriga, vi hade nr 19 och vi svarade alltid "Vist 19", när det ringde. Det gav ett litet befängt intryck för den som ringde till en sjuksköterska i socknen, som hette Edit. Hon hade nämligen nr 17 och om man då frågade efter syster Edit så hände det att hon svarade "Vist sjutton". Telefonväxeln var en sån där gammaldags växel med trådar, som man kopplade manuellt. Det sades att Emmy var nyfiken och lyssnade på samtal då och då. När någon tyckte att det knäppte i luren och misstänkte att det förekom tjuvlyssning och därför uttryckte en förmodan om detta, så kunde han eller hon få höra: "det gör jag visst inte!". Handlare Nilsson och Emmy Ågren bodde i samma hus men såvitt man visste så var deras förhållande enbart affärsmässigt.

 

När Nilsson så småningom blev för gammal att ha butiken (eller rentav avled?) så övertogs den av Martin Wistby, som var en modern handelsman, som gjorde omändringar så det blev en tidsenlig affär. Han var driftig och hade därtill en synnerligen duktig hustru Inez, som hjälpte till i affären. Tyvärr avled hon ganska tidigt, något som tog mannen mycket hårt. Han repade sig egentligen aldrig och dog någon gång på 50-talet, tror jag. Deras barn flyttade till andra trakter. Sedan kom den nya tiden på allvar. Vists kyrkby byggdes ut, blev en förort till Linköping. Det krävdes andra butiksmöjligheter och sedan länge är nu handlare Nilssons lanthandel borta och hela huset rivet. Telefonväxeln försvann, ersattes av centralstation i Linköping och Emmy är död och begraven sedan länge.

 

Bland andra kända personer i byn fanns Per Rustner, spannmålshandlare. Han började i mycket litet format och hade det ganska knepigt i flera år men lyckades sedan riktigt bra och blev en känd leverantör i stora delar av Östergötland. Under efterkrigstiden började emellertid de s k lantmannaföreningarna sin starka frammarsch och Per Rustner överlät sin verksamhet till dem någon gång på 50- eller 60-talet. Rustner och hans familj hade en fin villa med en vacker trädgård mitt i byn. Den har sedermera övergått i andra händer och Rustner och hans hustru Greta är döda sedan många år. Deras tre barn, Anna-Greta, Karin och Gerd, hamnade efter giftermål i andra delar av landet.

 

Ett par andra profiler i byn i början av 30-talet var fröknarna Lönnberg i komministergården Nordanbacken. De hyrde huset av kyrkan men hade inte alls med prästerskapet att göra. De ansågs "lite finare", jag vet inte varför, kanske för att de hade en bror som var professor, jag tror i Stockholm(!).

 

När de sedermera flyttade (eller dog) så hyrdes byggnaden ut till landsfiskalskontor och där residerade en landsfiskal Myrold i flera år. I den lilla, lilla flygelbyggnaden till Nordanbacken bodde den gamle kyrkvaktmästaren Karl Gustafsson med sin fru Mina, som var kokfru. De hade ett barnbarn, Gösta som jag var skolkamat med.

 

När Gustafsson slutade som kyrkvaktmästare kom det en ny som hette Gunnar Kleist. Han bodde i samma hus en tid tills han fick bättre bostad i det nya pensionärshemmet, där han tillika blev vaktmästare. När de stora eldsvådorna inträffade i början av 1960-talet, då såväl kyrkan som prästgården och för övrigt också ladugården vid prästgårdsarrendet med korta mellanrum blev lågornas rov, så togs Nordanbacken i bruk som kyrkoherdebostad, vilket såvitt jag vet den fortfarande är. Gunnar Kleist kom att bli något av en centralperson i byn. Han var aktiv i många sammanhang, både fackligt och i kyrkokommunala ärenden. Dessutom primus motor i kyrkokören och i hembygdsföreningen deltog han också mycket. Det förtjänar påpekas att kyrkogården under hans tid genomgick en bra upprustning och nu är en mycket förnämlig och välskött anläggning till glädje för alla dem som har sina anförvanter begravda där.

 

Om kyrkokören finns en hel del att berätta. Den kom som tidigare nämnts till på Noviks tid och har alltid varit en fyrstämmig blandad kör. I den deltog förutom både äldre och yngre sångare från kyrkbyn också flera som bodde i socknens mera avlägsna delar, bl a i Bjärka Säbytrakten, Hovetorp, Klampenborg , ja t o m i Landeryds socken. Under kantor Noviks skickliga och intresserade ledning blev kören mycket anlitad, inte bara vid kyrkliga sammankomster utan också vid skilda profana möten, såsom vid Valborgsmässofirande, hembygdsfester o d. Vi - jag och min syster var också med i kören ett antal år - medverkade också i större körsammanhang, bl a i Linköpings domkyrka. Vi övade flitigt, en gång i veckan både vår och höst och medlemmarna trampade träget sina cyklar, ingen ju hade bil då, i ur och skur från alla delar av socknen till kyrskolan för att delta. Det var naturligtvis också en social samvaro som betydde mycket.

 

I sluttningen söder om Nordanbacken hade redan tidigare murarmästare Hjalmar Petersson byggt sig en ståtlig villa. Han var en skicklig yrkesman, därtill imposant och självmedveten. Intresset för honom från oss pojkars sida låg emellertid inte så mycket på hans person utan på det faktum att han var stolt ägare till en motorcykel av märket Harley Davidson, därtill försedd med sidovagn, något högst ovanligt i trakten på den tiden. Det var med stor beundran vi såg honom komma farande på sin fina motorcykel, iförd stor läderkappa och dito skärmmössa. Så småningom bytte han emellertid ut motorcykeln mot en mindre bil och den nimbus av äventyr som motorcykeln gett oss pojkar blev hastigt utplånad. Familjen hade fyra barn, Torsten, Curt, Ulla och Lars. Torsten och Curt var mycket intresserade av fotboll och bandy och blev duktiga spelare i de idrottsföreningar som började bildas i socknen på trettiotalet.

 

I en villa i närheten bodde "Santesson på station". Han var en man med hetlevrat temperament, som flitigt strödde glödheta svordomar omkring sig när något gick fel. På järnvägsstationen imponerade han på oss pojkar genom att sköta Morse-telegrafen som ett rinnande vatten - det var det signalsystem som användes stationerna emellan sedan Östra Centralbanan byggts i början av seklet. Först flera år senare byttes det ut mot telefon. Santesson var egentligen, svordomarna till trots, en synnerligen snäll person, vars största intresse var blommor och växter. Han kunde utantill de latinska namnen på en enorm mängd växter och vi var många som vallfärdade till honom i slutet av sommaren för att få våra tvångsvis insamlade herbarieväxter examinerade. Jag minns att i realskolan var kravet att man skulle ha samlat minst 100 växter under sommaren, pressat dem, klistrat upp dem i herbarium samt försett dem med examinationslappar till höstterminens början. Då skulle de undergå biologilärarens besiktning och man skulle dessutom kunna deras latinska namn utantill. Det var ganska hårda krav som "förstörde" en del av sommarlovet. Vi som fick Santessons hjälp är honom djupt tacksamma. Och fortfarande kan jag de latinska namnen på en stor mängd blommor utan att söka alltför mycket i minnet. Apropå järnvägen så var det så att förutom de vanliga tågsätten, so m ju drogs av ånglok, så fanns det också en rälsbuss, troligen den första i landet, som jag åkte till läroverket i Linköping med under de första åren i realskolan. Det sades - och jag tror det var sant - att rälsbussens motor hade suttit i en av Ivar Krügers stora Rolls Royce-bilar tidigare! Den här rälsbussen var f ö som en ordinär tågvagn och inte alls lik senare tiders strömlinjeformade rälsbussar. Det var på den tiden fortfarande så att stationsinspektoren gick ut på perrongen när tåget kom och vinkade med sin röda flagga som stoppsignal! På sätt och vis var det en ganska idyllisk tid ur trafiksynpunkt - en morgon, när jag skulle resa till läroverket i Linköping, hade jag försovit mig. Men då ringde Santesson från stationen och frågade om jag skulle med, tåget stod på stationen! Rälsbussen väntade tills jag hann cykla dit! En vacker dag några år senare fattade den eld ute på linjen och brann upp - utan några personskador! Men då hade jag för länge sedan övergivit tåget och färdades till läroverket med en landsvägsbuss, som passerade närmare vårt hus än tåget.

 

Nära murarmästare Peterssons hus byggde sig någon gång under 30-talet lastbilsägaren Hj. Albinson en stor enfamiljsvilla. Han var en man som från praktiskt taget ingenting arbetat sig upp till en framgångsrik åkeriägare. Jag kommer ihåg när han i början for omkring med en dålig gammal lastbil och körde mjölk från gårdarna till Mjölkcentralen i Linköping och slet och släpade på de tunga 50-literssåarna. Efterhand gick det bättre och han kunde anställa en medchaufför. Albinsson deltog med kraft i lastbilägarnas organisationer och blev slutligen en uppskattad ordförande i Sveriges Åkeriägarförbund.

 

Till Prästgården hörde då som på så många andra håll ett lantbruk. Arrendator där var under en lång följd av år en man som hette Stedt. Han kom med sin stora familj, det var fem eller sex barn, flyttande från Östra Skrukeby. Han var varmt frireligiös och hade sin gång regelmässigt till Missionshuset Vilan, vars församling närmast var knuten till den s k Örebro-missionen. Vilan låg (ligger kvar?) i västra kanten av vad vi kallade Gistadslundsbacken.

 

Föreståndare i Vilan var David Andersson och hans fru. (De hade en son Stig, som vi brukade kalla Hosianna, eftersom han var Davids son). Barnen Stedt hölls i Herrans tukt och förmaning med söndagsskola i missionshuset, vilket väl inte alltid var så efterlängtat - David var kanske inte så särdeles entusiasmerande som söndagsskollärare heller...

 

Prästgårdsarrendatorns boningshus låg vid Stångån och alldeles nere vid ån låg ett badhus av den typ, som då för tiden var vanlig, d v s en liten omklädnadshytt och där utanför ett fyrkantigt högt plank som omgav en slags spjälbur, som var nedsänkt i vattnet. Simkunnigheten var inte särskilt utbredd då så att där kunde de som saknade denna kunskap svalka sig utan insyn utifrån. Men det fanns en dörr i planket och en hoppbräda utanför så att man kunde hoppa i ån därifrån och simma i det fria! Vattnet i ån var förhållandevis rent då men det försämrades efterhand som man drog ut avlopp från byn i den. Till slut blev det otrevligt att bada där - nu finns det väl reningsverk, förmodar jag.

 

Ån trafikerades på den tiden ganska mycket av både småfartyg, som drog en eller två stora pråmar efter sig, ofta fullastade med ved eller virke, och av ångfartyget Kinda, som gjorde ett par tre turer i veckan mellan Linköping och Horn genom Kinda kanal. När Kinda kom i höjd med prästgården drog kaptenen i ångvisslan och en flerstämmig signal förkunnade för brovakten vid Risnäs att nu var det dags för broöppning! Särskilt på söndagsförmiddagarna på sommaren var det alltid litet festligt att höra Kindas signal och man skyndade att titta på båten och alla turister ombord. Det hörde också till kutymen i skolan att man i någon av klasserna skulle få göra en båttur med Kinda genom slussarna vid Hovetorp och över sjön Rengen till Brokind. Jag minns med vilken spänning man gick ombord och gjorde den utfärden med matsäck i skolväskan. Anspråken på skolresor var inte så stora på den tiden!

 

I en villabyggnad, som fått namnet Linddalen av okänd anledning, intill missionshuset bodde en småbyggmästare Wistrand med hustru och medelålders hemmason, som var medarbetare i byggnadsarbetena. Wistrand tror jag var den första jag såg som for omkring till sina arbetsplatser med en lättviktsmotorcykel, d v s en vanlig cykel med en påhängd hjälpmotor. Sonen skaffade sig sedan en riktig stor motorcykel, som dock hade egenheten att inte vilja starta när ägaren ville det. Han och en bror, som inte bodde kvar hemma, ägnade timmar åt att plocka sönder och på nytt sätta ihop cykeln för att sedan på nytt konstatera att den ej var startvillig. Till slut fick de plocka fram de gamla trampcyklarna för att komma iväg till arbetet.

 

I en villa, som hette Boo, inte långt från byn, bodde två, som vi barn tyckte, urgamla f d lärarinnor, Märta Hansson och Alma Claesson. Fröken Hansson hade ett strängt drag kring munnen och jag tror inte jag såg henne le någon gång. Någon tid hade hon en bror boende hos sig. Han hade varit slöjdlärare. Alma Claesson var av lättare läggning och ganska pratsam. De hade en hushållerska, som hette Anna Sandmark. Kyrkbyns första och enda droskbil (det hette inte taxi då) nyttjades av dessa båda tanter regelmässigt varje vecka för en inköpsresa till Linköping och därmed hade droskbilägaren EinarPersson ett par stabila kunder redan från början. Hans bil var en tidig Volvo, jag tror av 1930 års modell, och rörelsen gick nog ganska bra under större delen av 30-talet, när det endast fanns några få privatbilar i socknen. De båda lärarinnorna fanns alltid med på alla "bättre" kalas i socknen och intog då alltid de förnämsta platserna, alltid med fina schalar över axlarna.

 

Detta med att kunna beställa bilskjuts från en bilstation i kyrkbyn var förstås en riktig nymodighet i början av 30-talet och det dröjde nog ett tag innan det blev vanligt att anlita droskbilen. (Man sade droskbil då, beteckningen taxi kom långt senare.) I början drog sig också folk av kostnadsskäl, det ansågs dyrt och man försökte gärna slå sig ihop några stycken för att dela på avgiften, när man skulle åka på något kalas i socknen. Droskbilägaren Persson blev också körlärare för dem som ville ta körkort - det gick ganska lätt att ta körkort då så att så många lektioner behövdes inte. Efter några år hade emellertid Persson etablerat sig så bra att han kunde bygga sig ett eget hus i byn och han blev något av ett faktotum med sin droskrörelse. Genom sina många färder runt socknen lärde han känna de flesta invånarna och hittade utan svårighet till de avlägsnaste torpstugorna på de på den tiden ofta mycket dåliga vägarna, där det för övrigt inte sällan var ett flertal grindar att öppna (och stänga!) Efter ganska många år överläts rörelsen på annan innehavare och Persson med familj flyttade från Sturefors. Då hade också skolskjutsar kommit med i spelet, liksom tidningsdistribution, och skaffat stationen en bättre bas.

 

Norr om kyrkogården fanns en gård som hette Husby. Det var på dess ursprungliga ägor, som det mesta av den dåtida bebyggelsen i byn uppförts. Det var en reveterad byggnad med en rödfärgad flygel. Gårdens kvarvarande ägor var utarrenderade och i huvudbyggnaden hyrde under större delen av trettiotalet en styckjunkare Pettersson med hustru och två döttrar. Det märktes att Pettersson varit militär - han förde sig alltid med lite militär pondus. Vad en styckjunkare var för något visste vi ungdomar inte mycket om - vi var emellertid övertygade om att det var en ganska hög militär grad. I flygelbyggnaden inflyttade, också i början på 30-talet, en familj Ellberg. Mannen var en pensionerad sjökapten. De hade en son, Bertil. Familjens ekonomi var lite mager men fru Ellberg var en initiativrik, rundnätt och robust dam, som inom kort satte igång med hembageri. Jag tror det gick bra för hon fick stor efterfrågan. Det var många som åkte dit för att köpa gott hembakat vetebröd i form av bullar och längder. Jag var där många gånger och minns att mannen Ellberg satt vid spisen och passade ugnen med stor ackuratess. Så småningom kompletterade fru Ellberg sitt bageri med ett litet kafé på husets gavel - hur de fick kvar något att bo i själva är mig en gåta. Eftersom det inte fanns något kafé förut i byn så blev det livligt frekventerat av framförallt traktens ungdomar, som fick en liten samlingsplats där om kvällarna. Också mindre föreningssammanträden höll man där. När Ellbergs efter ett antal år lämnade byn så gjordes en del av huset om till socknens första kommunalkontor.

 

I närheten av skolan finns en skogbevuxen bergsbacke, som fått namnet Gistadlund. Där ligger ett par mindre stugor, varav den ena var bostad för skolvaktmästaren, Eskil Pettersson, och hans familj. De hade flera barn, varav den äldste, Åke, var klasskamrat med mig. Eskil Pettersson var en synnerligen rejäl och omtyckt person, som tillsammans med sin hustru svarade för allt som hade samband med skollokalerna och deras skötsel. Jag kan fortfarande se honom för mig, där han kom linkande med sina utslitna och värkande höfter men alltid på gott humör och skojfrisk. I skolan fanns, utom det nämnda biblioteket, också en samlingssal, som kallades för kommunalrummet med tillhörande kök för kaffeservering o d. Där försiggick många verksamheter, alltifrån kommunalfullmäktiges sammanträden till missionsauktioner och körövningar, ja, till och med en del amatörteater. Primus motor i den lilla skaran av teateramatörer var just handlarfrun Inez Wistby. Under några år var det en ganska livlig verksamhet som säkert var till stor glädje för många - det var alltid fullt hus på deras föreställningar. Vid de flesta av sådana här sammankomster så skulle det serveras kaffe och det var då alldeles självklart att den som skulle svara för detta var just skolvaktmästarens fru som fick slita med detta extra kvällsarbete, för vilket hon säkert fick mycken tack men som jag tror en ytterst ringa betalning.

 

En ganska märklig person, som visserligen inte bodde i kyrkbyn men som ändå näranog dagligen passerade den, var en brevbärare, som hette Johan August Johansson. Han gick under öknamnet Nibben. Under ett stort antal år, fram till mitten av 30-talet, svarade han för postgången för en stor räjong i socknen. Varje dag utom söndagarna vandrade han till fots med sin tunga postväska, som förutom postförsändelser också innehöll den dagliga tidningen, Östgöta Correspondenten, till ett mycket stort antal prenumeranter. Han började dagen med att från sin bostad i Källsäter, som låg intill det nuvarande ålderdomshemmet - det heter Vistgården numera vandra till Sturefors järnvägsstation, dit posten kommit med morgontåget. Sedan gick han och distribuerade posten hela vägen till Hovetorp, därifrån till Wessentorp, vidare till Skog och sedan tillbaka till järnvägsstationen för att slutligen gå tillbaka till sin bostad.. Det blev en nätt promenad på sammanlagt ca 11 ā 12 km pr dag! Det var en snäll och vänlig man som trots det hårda slitet och en mager lön var mycket stolt över att vara i Kungl. Postverkets tjänst.

 

Ja, det här var i stort sett alla de personer och familjer som fanns i Vists kyrkby under 30-talet och som jag kom i kontakt med på ett eller annat sätt och vilka fastnat i mitt minne. från pojkåren. Vid något annat tillfälle ska jag vidga ringen och berätta om andra människor i socknen som gjorde särskilt intryck på mig under den tiden. Jag tycker det är viktigt att många av dessa personer och familjer, som i många fall levde under mycket blygsamma förhållanden, ja, ibland i ren fattigdom, inte blir helt bortglömda. De har trots allt spelat en viktig roll i bygdens liv. De har alla slitit och kämpat för sin dagliga brödföda men samtidigt deltagit i de gemensamma ansträngningarna för socknens bästa med den gemenskap och personkännedom, som fanns i den dåtida socknen.

 

Uppdaterad 2018-11-28