Carl Wilhelm Linder

Av Brita Peterson

 

I Torpa Norrgård, Vist socken, föddes 1825 en pojke, vars namn med tiden skulle bli väl känt i de akademiska kretsarna i landet. Han gjorde något som vi i dag med ett modernt ord skulle kunna kalla en klassresa.

På fädernesidan härstammade han från en gammal bondesläkt som år 1800 inflyttade till Torpa Norrgård från Tjärstad socken. Hans mors släkt var en Torpasläkt som varit bosatt vid Eketorp under Bjärka-Säby sedan mitten av 1700-talet. Faderns namn var Daniel Persson, han hade 1816, vid 24 års ålder, ingått äktenskap med den 37-åriga Cristina Nilsdotter. På våren 1817 övertog Daniel arrendet av Torpa Norrgård. 5 barn föddes i äktenskapet. Vid Torpa-byns avveckling flyttade familjen till Landeryds socken och inköpte 1844 en gård i Månestad. Efter hustru Cristinas död 1856 flyttade Daniel till Uppsala och bosatte sig då hos sonen Carl Wilhelm. Troligen medföljde han därefter vid familjens flyttning till Lund där han ligger begravd på Östra Kyrkogården. På gravstenen står:

"Rusthållaren Daniel Persson  Månestad

15/10 1792   26/4 1865

jämte sonsonen Sigurd Elias Linder"

 

Daniel Persson och Cristina Nilsdotters barn:

 
Pär August * 1817-08-22 Avled 1817-09-04 av kikhosta, 13 dagar gammal.
Anna Maria * 1818-09-10 Avled 1818-10-01 av slag, 22 dagar gammal.
Stina Sophia * 1819-08-11 Avled 1821-04-12 av mässlingen, 1 år och 7 månader gammal.
Per Johan * 1821-09-21 Avled 1830-06-28 genom drunkning, 9 år gammal.
Carl Wilhelm * 1825-03-10 Avled 1882-10-20.

 

Som synes växte Carl Wilhelm upp som sina föräldrars enda barn. Kanske var detta en bidragande orsak till att han vid omkring 10 års ålder blev inskriven i Linköpings lärdomsskola. Faderns avsikt hade varit att sonen skulle antas till apologistklassen och förstärka sitt vetande, som troligen läraren Salmoni tidigare förmedlat. Men efter att ha prövat den blivande elevens kunskaper ansåg rektor att han borde placeras i lärdomsskolan. Möjligheten fanns, att om han inte motsvarade förväntningarna då flytta till den tidigare tänkta klassen.

Carl Wilhelm Danielsson, som han då hette, fortsatte på lärdomsskolan, vilket var mycket ovanligt för böndernas och torparnas barn vid denna tid. Efter ett par års skolgång förmedlade han också kunskaper till andra elever, vilket han fortsatte med under hela sin skoltid. Efter mogenhetsexamen i Linköping blev han 1845, alltså vid 20 års ålder, student i Uppsala. Först 1864 blev det möjligt att avlägga studentexamen i Linköping.

Efternamnet Danielsson bytte han under gymnasietiden till Linder. Orsaken till detta sades vara att det fanns ytterligare en elev i klassen med samma namn.

Han fortsatte sina studier i Uppsala, och eftersom han redan tidigt under sin skoltid visat fallenhet för språk, var det nu latin och grekiska som blev hans huvudämnen. Redan som gymnasist i Linköping hade han fått det Tranerska stipendiet1 som han också innehade under sina första år i Uppsala. Stipendiet var förenat med villkoret att årligen författa 200 verser på latin. Linder blev också känd som latinsk skald, bland annat för hyllningsdikterna vid kronprins Carls bröllop 1850, vid ärkebiskop af Wingårds död 1851 och professor Atterboms död 1855 o.s.v.

År 1851 avlade han filosofie kandidatexamen och samma år filosofie magisterexamen. Året därpå, vid 27 års ålder tog han sin filosofie doktorsexamen.

Linder var känd för att vara en hårt arbetande man. Följande historia från hans Uppsalatid stöder väl detta påstående. En kamrat till Linder skulle tentera i grekiska och bad honom om undervisningshjälp för att bli säkrare i sitt ämne. Linder svarade då: "jag är upptagen från kl. 5 på morgonen till sena aftonen, men om du vill komma kl. 4 varje morgon i fjorton dagars tid står jag till din tjänst". Det hände att den som skulle undervisas kom någon minut för sent, men aldrig Linder. Vid denna tid gick han även under namnet "Titanen från Vist". Av Uppsalastudenterna var han uppskattad för sitt flärdfria och effektiva sätt att undervisa.

År 1854 gifte Carl Wilhelm Linder sig med kyrkoherdedottern Ulrika (Ulla) Wallenberg från Hovs socken (* 1829-06-04). Ulrika tillhörde samma släkt som den i dag välkända finanssläkten. I äktenskapet kom med tiden att födas 13 barn, av vilka 12 nådde vuxen ålder.

Vid 34 års ålder, året var 1859, tillträdde han en tjänst som professor i grekiska vid Lunds universitet. Under sin tid i Lund utkom han med flera vetenskapliga arbeten, där det svensk-grekiska lexikon som han tillsammans med en medarbetare utgav 1862 räknas som ett av de viktigaste. Han inrättade också tillsammans med en kollega ett filologiskt seminarium2. Han var också inspektör för Östgöta och senare för Kalmar nation. 1864 företog han sin första utlandsresa, då med statsunderstöd. Tio år senare den andra, denna gång bekostad med egna medel.

Hans undervisning av studenterna var i Lund inte lika uppskattad som i Uppsala. Studenterna ansåg här Linder för en sträng och ofta kitslig tentator och ogillade starkt att han som den enda av professorerna behöll hatten på under föreläsningarna, en vana som han troligen medfört från Uppsalatiden.

Under tiden i Lund hade Linder studerat teologi och 1866 prästvigdes han vid 41 års ålder. Han önskade återvända till Östergötland. När platsen som domprost i Linköping blev ledig 1867 anmälde han sig som extra sökande. Men biskopen ställde sig avvisande till hans ansökan och angav som skäl att första steget i kyrkans tjänst inte borde vara som domprost, och tjänsten tillsattes med en annan sökande. Redan året därpå blev Linder utsedd till domprost i Västerås stift.

Hans förmåga att leda och organisera ansågs vara stor, varför han snart var ledamot av både stadsfullmäktige och landsting. Han blev även ordförande i Västmanlands fornminnesförening. Skolfrågor var hela livet ett av hans stora intressen. Han var också en av grundarna till Tärna folkhögskola. Han stred för att staden skulle få järnväg och representerade sin stad vid 6 riksdagar och 2 kyrkomöten. Som riksdagsman var han konservativ, men ställde sig utanför partierna. Han samarbetade ogärna med partier som stod längst till höger. Av Lantmannapartiet var han illa tåld på grund av sin yrkan på allmän värnplikt.

När domprosttjänsten i Linköping 1876 åter blev ledig, kallades Linder trots hårt motstånd, men med stöd av sin inflytelserika svåger landssekreteraren Adolf Wallenberg, att söka den lediga tjänsten. Motståndet, som även denna gång riktades mot hans planer kom från två håll, dels från biskopen, som kände Linder sedan Lundatiden och som ansåg honom alldeles för "världslig" för den tänkta tjänsten, dels från väckelserörelsens folk, där hade han ett starkt motstånd. Denna grupp människor såg i Linder ett "djävulens redskap". Vid röstningen vann han med överväldigande majoritet. Han utnämndes till domprost i Linköping 1877, samma år som han avlade teologie doktorsexamen. På våren 1879 tillträdde han tjänsten.

 

Ur Matrikel över Linköpings stift år 1881

- - -

Domkyrkan åtnjuter en årlig inkomst, den s.k. domkyrkotunnan, bestående af 1241,1 kft3 kronotiondespannemål, hvilken utgår med 6,3 kft från hvarje socken i stiftet med undantag af 20 (neml. Stiftets 8 städer samt Stjernorp, Simonstorp, Krokek, Jonsberg, Börrum, S:t Annœ, Loftahammar, Eds kapell, Westerum, Ulrika, Trehörna och Haurida). - - - Domprosten, i egenskap af församlingens pastor, har i övre våningen af stadens rådhus sin bostad, innehållande tillika med vindsrummen 12 rum och kök, och innehar följande lägenheter och hemman: a) Löningsjord på stadens område 146 qv. ref4. 60 qv. st. åker, 14 qv. ref 17 qv. st. äng; b) Stomh. Berga (tax. 17200 kr.); c) lägenheten Eklund (tax. 7700 kr.); Ängstugan (tax. 5600 kr.); e) Tannefors utjord (tax. 2600 kr.) och f) Bergängen (tax. 3600 kr.); uppbär för öfrigt såsom lön af staden 574,8 kft spannemål, hälften råg och hälften korn, som löses efter medelmarkegång samt omkr. 500 kr. kontant, och af S:t Lars 204 t:r5 in natura, hälften råg och hälften korn (hvaraf dock 16 t:r utgå till kommin. i S:t Lars jemte 377 kr. 25 öre), samt åtnjuter dessutom 194 t:r 18 kpr6 (0,33 råg, 0,67 korn) kronotionde-spannemål, hvaraf likväl 503,4 kft komma att indragas, när den fastställda löneregleringen vinner tillämpning. Nämnda reglering följes redan i det hufvudsakliga beträffande staden, men S:t Lars först 1896. Den nyreglerade lönen är beräknad uppgå till 8,100 kr. årligen. Obs. S:t Lars är numera att anse såsom annex till domkyrkoförsamlingen.

 

Som domprost var Linder självskriven som ledamot i stadens skolstyrelse, ett uppdrag som passade honom ypperligt med den långa erfarenhet han ägde av dessa frågor. Bland annat blev han ordförande i styrelsen för Ljungstedtska skolan, där han upptäckte att nästan 40 år efter folkskolestadgans tillkomst saknade staden fortfarande lokaler för undervisningen. Skolundervisning bedrevs, men i Ljungstedtska skolans lokaler. (Denna skola var en donation av den utlandsboende ringkarlssonen Anders Ljungstedt). Det var helt emot donators vilja att de fonderade medlen skulle användas för detta ändamål. Hans uttryckliga önskan hade varit en fungerande yrkesskola. Genom Linders ingripande omorganiserades stadens folkskoleväsende. Det blev en hård kamp och det var först efter Linders död som Ljungstedtska skolan blev vad den var tänkt att bli. Händelsen har gått till historien under namnet skolstriden (för närmare studier finns att läsa " Ljungstedtska friskolan i Linköping och dess öden", författare C. W. Linder).

Under sin Linköpingstid verkade han för nykterhet och tog krafttag mot superiet. De mest illaberyktade nästena stängdes. Mot all förmodan blev samarbetet med biskopen det bästa tänkbara. Det samma kan väl ej påstås om hans kontakter med väckelserörelsen. Ove Hassler har berört problemet i sin bok "Det legendariska Linköping", citat:

 

"De mest inflammerade domkapitelärendena var förhållandena till väckelsefolket. Bring hade valts till biskop som ledare för den Lundensiska högkyrkligheten men han var försynt och konsiliant7 till sin läggning och var mer och mer neutraliserad av Ulla8, som hade pietistiska9 sympatier och svärmor som var Svedenborgare. Domprosterna Laurenius10 och Sjöbring11 visade ingen bestämd profil i frågan. Detta hade desto mera kämpanaturen Carl Wilhelm Linder."

Även i sin bok "Kyrkogården berättar" omtalar Hassler hur denna tvist till och med gav eko i amerikansk press, citat:

 

"Om hur domprosten Linder röjts ur vägen av läsarna handlade en artikel i ÖG den 3-11-1883. Vad blev orsaken till domprost Linders död? "Morgonstjärnan" har lämnat upplysning därom genom följande mycket märkvärdiga utdrag ur ett Chicagoblad Andra till varning. Angående den nyligen avlidne domprosten i Linköping har vi från trovärdigt håll fått oss meddelat att han var mycket nitisk förliden vår att hindra de andliga rörelserna i orten. Då överenskommo några Guds barn att gemensamt bedja till Herren för mannens frälsning eller om Gud såg att han ej skulle låta sig räddas han då måtte röjas ur vägen. En eller två veckor därefter insjuknade mannen och kom sedan aldrig upp från sitt läger. En kyrkans man som varit ögonvittne till både det ena och det andra utropade med anledning härav ungefär följande Gud låte mej aldrig bli föremål för de kristnas böner".

Linder framställdes som synes som en motståndare till väckelsen. Men det fanns inget som tyder därpå utöver det kyrkorådsförbud12 som utverkades för väckelsepredikanten Fredrik Fransson. Att han som sin siste adjunkt mottog Lars Häggström, en av de ledande väckelseprästerna, pekar i annan riktning.

Som ledare för kyrkorådet hade Linder varit delaktig i beslutet att en ny kyrkogård skulle anläggas och han hade med intresse följt arbetets framskridande.

En av de första dagarna i oktober 1882 företog han en promenad i vagn över den då nästan helt färdiga kyrkogården. Han hade sen en tid tillbaka varit märkt av den tärande sjukdom som han led av. Trots detta uttalade han en önskan till sitt ressällskap att få inviga kyrkogården. Troligen var han medveten om sjukdomens allvar då hans ord hade varit att invigningstalaren brukade få sin grav på den plats där han hållit invigningstalet. Kort tid därefter dog Linder. Han avled den 20 oktober och hann alltså inte inviga kyrkogården under sin livstid. I stället fick det ske i samband med hans begravning fredagen den 27 oktober.

Östgöta Correspondenten berättar utförligt om händelsen följande dag, lördagen den 28 oktober, citat:

 

"Sällan, om än någonsin förut hafa vi sett en begrafning firad under ett så allmänt deltagande. De personer som woro i rörelse, för att deltaga eller beskåda den högtidliga akten räknades till 6 a 8000 deraf en del från kringliggande landsbygd och från olika delar af stiftet. Stadens butiker höllos stängda under högtidligheterna. Kistan fullkomligt inbäddad i kransar, hade redan i torsdags afton bisatts i domkyrkans kor der äfven jordfästningen egde rum - - - Under sorgmarsch från orgel utbars derefter kistan av 8 bland kontraktets prester. Den wäldiga processionen tågade derpå upp till nya kyrkogården. Det war som en böljande massa ända från kyrkogårdsporten ned till borggården. På kyrkogården war utefter stora gången rest en allé af gröna kolonner och längst fram ett kors klätt med grönt och kransar. Midt fram för gången war graven redd och bakom densamma framför war anordnad en svartklädd talarstol. Härifrån förrättades invigningen av biskop Bring som i ett kort tal antydde att den aflidne enligt sin uttalade önskan nu fick inwiga den kyrkogård som genom hans omsorg kommit till stånd".

 

Så slutade "Titanen från Vist" sitt händelserika liv i en ålder av 57 år, 10 månader och 10 dagar. Som dödsorsak angavs magkräfta. Närmast sörjande var hustrun Ulla Linder. Av de 13 barnen var 11 i livet. Ulla Linder överlevde sin man i 26 år. Hon dog 1908.

 

Ulla och Wilhelm Linders barn:

 
Daniel Ulrik Wilhelm * 1855-08-08 Generallotsdirektör, chef för lots- och fyrinrättningen samt livräddningsväsendet i riket. I g. med Sigrid Lilliehök.II g. med friherrinnan Elin Pleiff.
Andrietta Maria Christina * 1857-01-21 G.m. konsistorienotarien, fil kand Herman August Petri i Linköping.
Carl Adolf Markus * 1858-03-04 Hamnkapten i Stockholm. Sjöofficer. G. m. friherrinnan Anna Pleiff.
Abela Sophia Ulrika * 1859-09-25 G.m. stadsläkaren i Linköping Oskar Leonard Segerdahl.
Ivar Johan Jacob * 1860-11-01 död 1880
Knut Sextus Ludvig * 1862-04-21 Fil lic, förste bibliotekarie vid Kungliga biblioteket.g.m. Selma Rosander. Bebor eget hus i Stockholm.
Helga Fredrika * 1863-09-19 Fil kand. Helga Linder och ytterligare en Linköpingsflicka var de första Östgötastudentskorna, vilka den 17 maj 1883 avlade mogenhetsexamen på latinlinjen, Wallinska flickskolan i Stockholm. G.m. professor Carlgren i Lund.
Sigurd Elias * 1865  död 1865.
Anna Wilhelmina * 1867-03-13 Fil mag. Adjunkt vid folkskoleseminariet för lärarinnor i Kalmar.
Per Henrik Hjalmar * 1868-12-05 Sjöman, guldgrävare i Klondyke, N. Amerika
Elin Karolina * 1870-08-11 Sjuksköterska vid Sofiahemmet, Stockholm.
Gunhild Lovisa Laurentia * 1872-05-06 Fil kand. f.d. adjunkt vid Landskrona seminarium. G.m. sin svåger professor Carlgren.
Ulla Elisabet  * 1873-09-09 Författarinna, skrev mest historiska romaner.

 

Gamla rådhuset i Linköping

 

 

Författarinnan Ulla Linder utkom 1938 med boken "Glimtar från det Linköping som är borta", där hon berättar hur det gamla rådhuset disponerades under den tid då hon tillsammans med föräldrarna Ulla och Carl Wilhelm Linder samt en talrik syskonskara var bosatt där (1879-1885).

På bottenplanet fanns stadens polisväsende med stadsfiskal, fjärdingsmän, stadsbetjänter som sedermera gick under namnet poliser och övernattande arrestanter. Vidare ett stort kök med gammaldags öppen spis och väldiga bakugnar, skåp och förvaringsutrymmen samt ett par rum som användes till pastorsexpedition.

På andra våningen hade stadsfullmäktige drätselnämnd sina lokaler.

På tredje våningen var domprostens bostad. I förstugan två trappor upp fanns tre par höga döbattangdörrar som förde in i våningen. Den mittersta, vilken var försedd med glasrutor ledde till tamburen, från vilken man sedan kom in dels i matsalen, dels i ett mindre rum som tjänade som entré till min faders båda arbetsrum. Dörren till vänster i detta entrérum ledde till min faders båda arbetsrum medan den högra var ingången till köket. Jag minns att alla tre rummen som min far disponerade för egen räkning var från golv till tak klädda med bokhyllor och alla var proppfulla med böcker.

Det var utan tvekan en vacker och ståtlig våning, skriver författarinnan, där de fyra största rummen låg i fil och vette ut mot Stora torget. Det var vardagsförmaket, matsalen som då var den största privata matsalen i hela staden, salongen och bästa förmaket som det också kallades på grund av den stora mahognymöbeln, klädd med röd ylledamast, vilket var 1850- och 60-talets högsta mode. I alla dessa rum fanns vackert dekorerade kakelugnar. Utom dessa nämnda rum var det mina föräldrars gemensamma sängkammare, de äldre systrarnas rum, hushållerskans rum samt en stor jungfrukammare, som var avdelad horisontalt, så att ett visserligen lågt, men dock skafferi eller finare förråd erhållits ovanpå detta rum. Troligen var det en betydande takhöjd i våningen, eftersom författarinnan minns att husorna brukade beklaga sig över hur besvärligt och farligt dessa fönster var att rengöra. Uppe på vinden fanns ytterligare 3 rum. Det största beboddes av familjens tre hemmavarande söner, de återstående båda rummen upptogs av de tre yngsta döttrarna och deras barnjungfrur.

Det gamla köket på bottenvåningen användes av domprostens hushåll vid storstök såsom exempelvis de stora baken som var vanliga ett par tre gånger årligen, då det bakades rågbröd, knäckebröd, skorpor och småbröd. Vidare vid slakt och omhändertagandet av tvättkläderna efter de stora bykarna med flera liknande arbeten.

Till tjänstebostaden hörde också en liten gårdsbyggnad, innehållande tvättstuga och ett bostadsrum för gårdskarlen och hans familj samt på vinden till denna lilla byggnad ett rum som beboddes av domprostens adjunkt.

Författarinnan framhåller att det knappast var någon idealbostad för en familj med många barn, då det helt saknades grönyta kring huset. Ett annat problem var grannarna på nedre planet. Lördagar och onsdagar var det stor risk att möta någon blodig och sönderslagen karl som polisen tagit hand om, värst var de så kallade mötesdagarna första onsdagen i varje månad, då tillströmningen av människor från landsbygden var särskilt stor. Citat ur "Glimtar från det Linköping som är borta":

 

"Om kvällarna kunde vi uppe i vindsrummen, jag tror inte det hördes så väl i mellanliggande våningar, höra sparkandet i väggarna då någon riktigt argsint bråkstake tagits i förvar och övernattade där nere. Jag minns att lampan på bordet skakade och tavlorna på väggen dinglade fram och tillbaka, medan vi barn bleka och darrande lyssnade till de dova och ilsket dunkande ljuden". I sex år var domprostbostaden i Linköping Ulla Linders hem. Trots "oglada minnen" blev hennes summeringav den tiden "Barndomsminnen bära dock med sig en förunderligt strålande aura."

 

[1] Johan Traner, f. 1770, d. 1835. Författare. Adjunkt i latin vid Uppsala. Professor. Senare kyrkoherde i Söderköping.

[2] Vetenskapen om ett folks litterära och språkliga minnesmärken

[3] kft = kubikfot. 1 kft = 26,17 liter

[4] Gamla måttenheter för ytor. 1 ref = 100 fot = 29,69 m. 1 kvadratref (qv. ref) = 881,5 m2 1 stång = 10 fot = 2,969 m. 1 kvadratstång (qv. st.) = 8,815 m2

[5] t:r = tunnor. För torra varor såsom spannmål gällde att 1 tunna = 2 spann = 56 kannor = 146,6 liter struket mått eller 164,9 liter fast mått (med råge).

[6] kpr = kappar. 1 kappe = 4,58 liter

[7] Konsiliant = försonlig, smidig (SAO)

[8] Ulla. Biskop Brings hustru.

[9] Pietism, väckelserörelse inom lutherska kyrkan i Tyskland i slutet av 1600-talet. Eftersträvade personlig omvändelse, praktiskt kristet liv och lekmannainflytande. Till Sverige ca. 1710. (Bonniers compact lexikon)

[10] Domprost i Linköping 1848-1866.

[11] Domprost i Linköping 1867-1878.

[12] Kyrkorådsförbud; Kyrkoråd, en församlings förvaltande och verkställande organ. Rätt att deltaga i denna tillkom alla kommunalt röstberättigade som icke var av främmande trosbekännelse eller anmält sitt utträde ur Svenska kyrkan. Troligen innebar kyrkorådsförbud här att Fredrik Fransson redan var invald i kyrkorådet och uteslöts på grund av något av de ovan angivna skälen. Ett annat alternativ kan ha varit att det tagna beslutet skulle förhindra ett framtida inval av Fransson.