Edvin Karlsson i Stohagen

Edvin Karlsson föddes i Linköping den 27 mars 1887 och dog också i Linköping den 13 februari 1958. Efter att ha tagit över arrendet av torpet Åndebäck under Sturefors som han brukade från ca 1917 till 1940 blev han nattvakt på Sturefors. Han flyttade då till Stohagen som ligger mellan Sturefors och Vreta by. Under denna tid skrev han den folkliga krönika om Sturefors varav delar återges i det följande. Klicka här för mera personinformation.

1949 fanns en artikel om Edvin Östgöta Correspondenten

1950 gjordes ett reportage om Edvin i tidningen Östgöten

Ur Saga och Historia om Sturefors Slott och Dess Ägare och Släkters öde

Texten nedan är hämtad från tre handskrivna anteckningsböcker. Det som skiljer denna text från Edvins handskrivna har så gott som helt och hållet med interpunktion, punkter och komman, att göra. Detta för at göra texten mera lättläst.

Nedanstående förord av Ola Persson skrevs för den bok "Minnen från Vist" innehållande texter av Edvin Karlsson som gavs ut 1987. Förordet gäller i lika hög grad de texter som återges i det följande. 

Förord av Ola Persson

Innehållsförteckning (Finns ej i Edvin Karlssons text)

 

Bok 1 del 1

059 Folkvisa som tolkar jungfru Gunnel Bielkes Kärlekssaga

062 Gunnel Bielke blir bortgift med Kung Johan
068 Kung Märtha (Margareta Lejonhuvud gift med Gustav Wasa)
076 Sturefors tidiga historia
088 Margareta Sture tänker tillbaka 1615
116 Sturefors historia 1600-1699
125 Sturefors gods och Slott och Släkten Piper 1699-1747
166 Fideikommisset Sturefors bildas 1747/Bielkeeran börjar

 

Bok 1 del 2
179 Lars Ulrik Sandberg
186 Svedjebränning
192 Småbondeliv
202 Andlig odling
207 Jakt, Bosen
211 Kläder
214 Åter till Bielkesläkten
216 Salmen August berättar om Greve Ture Bielkes ankomst
224 Salmen August fortsätter att berätta, nu om den stora branden
229 Greve Ture Bielke och Grevinnan Pauline

 

Bok 2

001 Något om åldringsvård
004 Grevinnan Pauline
008 Nya tider
021 Amerikafebern, Ferdinand Gustavsson berättar
057 Nya redskap inom jordbruket
058 Nya tider på Sturefors slott
062 Gunilla Bielke, 18 år , drabbas av tuberkulos
068 Bielkefamiljen
074 Emma
092 Åter till Bielkefamiljen
103 Greve Nils Bielke
122 Något ur släkten Bielkes äldsta ansaga

 

Bok 3

001 Forts: Bielkesläkten

 

 

Övriga texter

 

När herrgårdshumpen slogs
På den slingrande, smala, upptrampade stigen över hagmarken kommer i springande hast en flicka, det är Stina från torpet Dalen. I handen håller hon en papperslapp, humpbudet.

Gärdesgårdshägning
En beskrivning av ett svunnet hantverk.

 

----------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

 

Bok 1 del 1

("Ur Saga och Historia om Sturefors Slott och Dess Ägare och Släkters öde" börjar med en folkvisa som tolkar jungfru Gunnel Bielkes Kärlekssaga då hon som ung och gladlynt och bildad och musikalisk väckte Kung Johan den tredjes kärlek och åtrå/SOE)

(059)
Kungen han ståndar i höganlofts bur Gud råde
Och den döda Drottning bars på bår därutur
Men Gud give oss sina nåde

Den Drottning var svept uti silke och gull. Gud nåde
Mot kistlocket dånar svart kyrkogårdsmull
Men Gud give oss sina nåde

Kungen han ensam i kungssalen går Guds nåde
(060)
och månen han skiner på hans silvergrå hår
Men Gud Give oss sina Nåde

Vad är det för en fågel som i natten spelsr då. Guds nåde
Har näktergalen hjärta att han kan sjunga så.
Men Gud give oss sina nåde.

Och Kungen han skyndar i rosengård fram. Guds nåde.
Där satt en fager tärna med sin harpa i sin famn.
Men Gud give oss sina nåde.

Ack kära skön Gunnel du skall spela mer för mig. Guds nåde.
Min döda drottnings krona den vill jag giva dig.
Men Gud give oss sina nåde.

(061)
Herr Konung. Herr Konung!
Ack lämna mig i ro. Guds nåde.
En vän har fått mitt hjärta och han har fått min tro.
Men Gud give oss sina nåde.

Kungen han blev då så vreder i sitt mod. Guds nåde.
Det kommer att kosta den unga svennens blod.
Men Gud give oss sina nåde.

Då kommo hennes fränder med buller och ståt. Guds nåde.
De aktade icke på skön Gunnels gråt.
Men Gud give oss sina nåde.

(062)
De gåvo henne krona och Drottninganamn. Guds nåde.
Men aldrig tog hon mera sin harpa i sin famn.
Men Gud give oss sina nåde.

 

Gunnel Bielke blir bortgift med Kung Johan (Denna rubrik finns ej i Edvins text)

Så tolkar folkvisan jungfru Gunnel Bielkes Kärlekssaga då hon som ung och gladlynt och bildad och musikalisk väckte Kung Johan den tredjes kärlek och åtrå och tvingades att mot sin vilja ingå äktenskap med den nära femtioårige Kungen år 1585. Själv var hon 16 år och allaredan hemligt trolovad med en Liljesparre. Hennes protester hörde ingen på utan Bielkesläkten påskyndade den förnäma förbindelsen. Namnet ändrades till Gunilla och i det namnet kommer hon in i Sveriges historia. Att hon inte var så glad åt upp-
(063)
höjelsen berodde också på att hon kände väl till Kungen förut. Hon kom mycket tidigt till hovet som hovjungfru eller springflicka åt Drottning Katarina, Kung Johans polska gemål. Kung Johan var nu en gänglig knarrig och envis Gubbe, man åldrades tidigt på den tiden. Han var känd vid hovet för att vara småelak så det var ju icke så underligt att den unga jungfrun försökte spjärna emot det grymma ödet.
Det blev Kungligt bröllop men i och med den unga Drottningen så fick Kung Johan, om man får tro historien, inte bara en ung maka utan också en Kung över Kungen. Så mycket är säkert att den påstridige Kung Johan blev under sitt andra äktenskap en mätt gammal farbror. Hans strider, bland annat med svenska presterskapet i religionsfrågan, bland annat röda boken
(064)
stannade av och även i andra ärenden som den envetne Kungen inte låtit tala med sig i  ordnades upp och det kunde märkas att Drottningens ord varit med och fått honom till rätta. Och när man efter ett femårigt äktenskap, det blev inte längre, Kung Johan dör år 1592, dör han som en god ödmjuk Lutheran. Den unga Drottning Gunillas änketid räckte blott i sju år, så dör hon bort, en blomma vissnad för tidigt, år 1597, ännu ej fyllda tjugonio år. Hon fann säkerligen Drottningkronan tung att bära.
Och hennes ungdomsvän Liljesparre, ja han tog inte livet av sig, eller Kungens, som rövade till sig hans brud, utan han sökte tröst hos en annan adelsjungfru,
(065)
en Anna Posse som blev hans maka och tidens kvarn mal vidare.
Efter Kung Johans död flyttar den unga Enkedrottningen från Stockholms Slott, där hennes bistre svåger Härtig Karl förstod att göra livet för henne surt och kringskuret. Hon bosatter sig på Bråborg, ett vackert och ståtligt Slott, som Kung Johan skänkte henne en gång som morgongåva, beläget vid Djurön Bråviken nära Norrköpings stad i Östergötland. Drottningen var själv Östgöte. Fädernehemmet var Liljestad vid Söderköping. Här på Bråborg framlevde nu Drottning Gunilla jämte sin vid faderns död 3-årige son prins Johan uppkallad både efter fader Johan och morfader Johan Bielke. Men sjukdom bröt ned den unga Drottningen och när inte den tidens läkare visste någon bot
(066)
tog hon sin tillflykt, som så många gjort före och efter hennes tid, till S.T Ranghilds källa i Söderköping. Men fastän så många tusental fått igen sin hälsa vid källan, så kunde den ej bota Drottningen utan det blev som förut nämnts döden. Hon begravdes i Uppsala domkyrka. Drottning Gunillas korta levnadssaga följdes med deltagande av landets folk. Den lilla drottningen som aldrig mer tog sin harpa i famn besjöngs av landets trubadurer och hon blev kanske den utav alla Vasadrottningarna vilkens minne levde längst bland allmogen.
Det finns åtskilliga minnen kvar som påminner om henne. Så har vi Gunillaklockan i Uppsala som hela svenska folket tack vare radion kan lyssna till, åtminstone varje Valborgsmässoafton.
(067)
I den spröda klangen törhända gömmes ett ackord från skön Gunnels harpa. På Sturefors slott förvaras en pokal kallad Gunillas pokal. Den är ett utmärkt vackert silversmidearbete från denna tid och räknas till den Biekeska familjens förnämsta familjeklenod.
Den fader- och moderlöse prins Johan som var rätt arvprins till Svenska Kronan. Efter halvbrodern Konung Sigismunds avsättning tog farbrodern Härtig, sedermera Konung Karl den IX:de hand om. Han fick titel och värdighet Härtig av Östergötland och vid 16 års ålder tva,ngs han avsvära sig arvsrättigheten till tronen. För att yttermera binda honom vid sin familj omstyrde Kung Karl att han blev gift med sin kusin Maria. Kung Karls dotter. De bosatte sig på det stora Vadstena slott men äktenskapet blev barnlöst
(068)
och mycket olyckligt. Prinsessan Maria led av sinnessjukdom och fördystrade tillvaron för den unge Härtigen. Båda två dogo i unga år och äro begravda i Linköpings domkyrka. Härtig Johan lät vid Norrköping uppföra ett starkt slott, Johannisborg, dit han tänkte bosätta sig ty han trivdes ej i Vadstena. Men döden kom emellan. Både Johannisborg och Bråborgs slott brändes ned vid ryssarnas invasion 1719.



Kung Märtha

Den starka högadelssläkten Bielke var med sina anor förenad med större delen av den övriga svenska adeln, bland annat med den grevliga ätten Sture och Lejonhufvud, och här kommer den historia som är liknande Gunilla Bielkes men icke så vemodig.
Gustav Vasa var bliven Konung
069
och gift med en prinsessa av tysk börd, Drottning Katarina. I det äktenskapet föddes sonen Erik sedermera Konung. Emellan de båda makarna förekom ofta stridigheter ty drottningen fann ett nöje i att intrigera litet i regeringsärenden emellanåt. Kung Gustav var en mycket hetlevrad Herre så en gång när hon genom sitt inpass totalt förstört en av Kungens utrikespolitiska planer blev det en häftig träta som slöt med att han daskade till sin Drottning med en käppliknande silverstridshammare. Och efter den agan avled Drottningen kort därefter. Sagan vill gärna ge hammaren skulden till dödsfallet men man får väl hoppas att så ej är fallet. Hammaren har funnits att beskåda i Livrustkammaren, en mycket vacker pjäs men föga lämplig att smiska damer med. Drottningens död
(070)
skedde år 1535 och ett år därefter gifte Kung Gösta om sig, denna gång med en Svensk adelsjungfru Margareta Lejonhufvud. Några skrupler över att han tog henne från sin trolovade fanns ej hos Kungen.Margareta var nämligen förut trolovad med Svante Sture. Denne var ute i utrikes resor och Margareta var lätt övertalad av sina fränder. Drottningkronan lockade och Kung Gösta var en charmerande herre med ett ståtligt yttre. I Margareta fick Kung Gösta en maka efter sitt kynne. Med sitt ljusa praktiska sinnelag blev  hon Kungen en hemmets goda genius. I äktenskapet föddes 10 barn varav den förstfödde Johan och den 10:nde i ordningen, Karl, båda blevo Svenska Konungar. Vid Fester och officiella tillfällen framträdde hon och uppbar med värdighet Kunglig prakt medan hon i vardagslag med intresse ingrep i husliga landtliga sysslor. I synnerhet var hon mycket intresserad av de Ladugårdar som kungen höll
(071)
för sin räkning, och med kännarblick kunde hon bedöma kreaturen. Kung Gösta höll också sin Drottning mycket kär och när hon dog bort efter ett 15-årigt äktenskap var Kung Göstas lyckliga år  slut. Visserligen ingick han i ålderns höst ett nytt äktenskap med en ung adelsdam Katarina Stenbock. Men hans sista år fördystrades av oro och familjesorger. Och även om ålderns krämpor, inte minst tandvärk, som den stora undersökning av den kungliga familjens kvarlevor, utförd 1946, visade. Även Drottninga Katarinas skelett undersöktes men experterna kunde ej finna några märken efter Kungens hammare sedan hon vilat i graven över 400 år.

När nu Kung Gösta var lyckligt omgift med sin Margareta så kommer Svante Sture hem och möts av den föga hugnesamma underättelsen att hans trolovade är bliven Sveriges Drottning. Man får väl antaga att känslan av att

(072)

vara förskjuten grämde honom djupt ty Svante hade ett vekt och känsligt sinne. Svante Sture var son till riksföreståndaren Sten Sture den yngre och den modiga Kristina Gyllenstierna, två namn som möter oss i medeltidens sista timmar och vårt folks kamp för frihet från utländskt förtryck. Farfadern var riksföreståndaren Svante Sture och farfarsfar Nils Bosson Sture av Natt o Dag bekant från slaget på Brunkeberg, då i spetsen för Dalkarlarnas anfall av Danska hären i ryggen medan Sten Sture den äldre med den övriga bondehären för tredje gången stormar upp för berget. Danska hären klämdes ihop och den svenska segern var given. Svante Sture var mäkta rik och trivdes bäst att borta från larm ooch stridsbuller, vilket inte var lätt under dessa stormiga tider, tillse och sköta och förkovra sina många Landtgods när hans mor Kristina Gyllenstjärna

(073)

gifte sig med Johan Turesson Tre Rosor måste han göra arvsskifte med sin son Svante. Inventarieförteckningen upptager 500 gårdar vilket visar vilken makt adeln redan då var i besittning av när det gällde jord och gods. Hur mycket som kom på Svantes lott kan ej förmälas men lite var det inte. Hörningsholm var dock Stamgodset men sedan var det ett otal gårdar och till och med städer, bland annat Västerviks stad.

Nu är Svante i Stockholm, kommen till Slottet som är hans barndomshem så han känner väl till dess vindlande gångar, hallar och rum. Och kanske utan att han själv kan göra reda för hur det gått till så står han inför drottning Margareta inne i henne rum. Som hövisk riddare böjer Svante knä inför sin Drottning och kysser henness framsträckta hand. Vad de unga då kände hör hjärtats saga till. Kanske räckte Svantes knäböjning längre än vad etiketten föreskrev, kanske hade hans hand svårt att släppa.

(074)

Då plötsligt står Kung Gösta inne i rummet. ”Vid Fanen i Helvetet, vad betyder detta!”. Kungens ögon ljungar, stämningen åskar och hans värja blixtrar snabbt ur skidan. Det är blott ett steg emellan mig och döden, står det i skriften. Men för den handfallne Svante kunde avståndet räknas i tum då Margareta visade prov på kallblodigt handlande och kvinnlig fyndighet och kastar sig emellan Kungen och Svante. Ja, hon glömmer ej ens hovetiketten hur hon skall tilltala sin make inför undersåtar. ”Ers Höghet”, säger hon, får ej missuppfatta detta möte. Herr Svante Sture har hos mig anhållit om min syster Märtas  hand och vill att jag skall bliva hans böneman. A!, var det inget annat. Kungens vrede försvann så fort som den kommit. Värjan slogs med en smäll tillbaks i skidan. Märta Lejonhuvud! Ja den saken kunde Svante anse avgjord så visst som Kung Gösta ännu hade något att säga till om

(075)

och nu skulle Svante Sture och Kungen tömma en bägare tillsammans på det blivande svågerskapet. Bägarna kom fram. Drottningen själv kredenserade utan att darra på handen. Skålarna druckos och svenska historien hade blivit ett drama mindre från den osaliga vasatiden. Detta är dock fel sagt. Svante Sture skulle senare bliva ett av vasatidens mest mörka minne.

Det blev ett ståtligt bröllop emellan de båda hastigt hopförda ungdomarna Märta och Svante. Kungen själv dansade med bruden, svägerskan. Men om Svante vågade dansa med Drottningen förmäler icke historien. Detta äktenskap blev mycket lyckligt. Kanske beroende utav att makarna var så olika. Till kynne och sinnelag var Svante saktmodig och vek medan Märta var så mycket mer styrande. Med kraftig hand grep hon sig ann familjens stora godsaffärer. Hon kunde, om det gällde, tala reson både med kungen såväl som med Svante

(076)

 

 

och fick nästan alltid sin vilja igenom. En eftervärld kanske skulle dömt henne som både hård och särskilt jordgirig men hon var barn av sin tid med utpräglad regeringslusta. Hon blev och i folkmun kallad för Kung Märta och med det namnet skymtar hon fram i vasatidens historia. Hon skulle ej vara sämre än sin syster Drottningen så hon skänkte sin Svante 10 barn. Sönerna voro Nils, Sten, Erik, Mauritz och Karl. Döttrar voro Sigrid, Anna, Magdalena (lika med Malin), Margareta och Kristina.

Så framlevde de sina dagar under tidens växlande skiften och räknades till Kung Gustavs käraste vänner. Avunden försökte att rubba vänskapen, men den ärlige Svante Sture lyckades dock bevisa sin trohet mot Kung och land och vänskapen blev blott därigenom fastare.

Nu vänder vi oss från det kungliga och förflyttar oss ned till östgötabygden.

Sturefors tidiga historia fram till 1600 (Denna rubrik finns ej i Edvins text)

Stark och fri kom Stångån. Upprunnen

(077)

i Småland går den genom de stora Kindasjöarna förande med sig av deras vattenöverflöd på sin väg norrut för att sluta i sjön Roxen för vidare befordran genom strömmen (Motala ström) till Bråviken och havet. När den på sin färd, där gårdar och byar tagit plats på dess stränder, kommer till den plats där Vist kyrka och Risnäs by ligger på var sin sida om ån gör den en skarp gir och ändrar riktning från förut mot norr, nu mot öster, en sträcka på två kilometer, för att uppfånga den långsmala sjön Erlångens vatten. Innan den går ut i sjön måste den ta ett steg nedåt, ty sjön ligger lägre, som resulterar i ett vattenfall och ännu mer, en moränbank försöker ställa sig i vägen, och ån får mitt i fallet dela på sig och med två armar omsluta och kringgå den motsträvige. Den norra armen är bred och strid, den södra betydligt smalare (denna har i senare tid blivit förvandlad till en sluss i Kinda kanal men drev

(078)

förr en liten sågkvarn). Här vid åns utflöde låg en gård sedan hedenhös dagar, som när man kom så långt att man började pränta gårdarnas namn, nämndes vid namn Kabbafors. Var den äldsta gården låg vet ingen men efter den tidens byggnadssätt, att beräkna gårdens försvar, var säkert dess plats på den lilla kobben eller holmen varifrån det gick lätt att slå bro över den smala södra strömmen. När man så tar i beräkning att färd- eller ridstigen emellan Grepaboområdet österut (nu Grebo socken, då mest kändt som kopparbergsslag) via Risnäs by, där stockbro ledde över ån, till vägar väster och norrut, gick på södra sidan, så har man nog lagt gårdenpå rätt plats. När den fram i tiden kommer i Jordaböckerna skrives den för ett mantal. Då så var denna gårds ägor ej så lysande. Området var starkt begränsat. Det låg inklämdt på södra strandens kuperade mark,

(079)

i öster gränsande till ett mantal Bostorp, i söder till ett mantal Byrstorp och i väster till den flere bönder starka Risnäs by. I norr var ån naturlig gräns utom strandrätt vid vattenfallet som hörde till gården. Närmaste granne på norra sidan var gården Sjövalla, 1 mt, och västerut på en kilometers avstånd byn Tegneby minst fem bönder stark 21/2 mantal. Norr därom låg Vreta by ett? Mantal. Men någon bro fanns ej över den strida strömmen då så gårdarna på norra sidan voro avskilda från Kabbafors. Gårdens största inkomst låg säkert i det rika fiskvatten som strömmen och sjön gav. Även kunde hö skördas medan däremot åkerbruket var i minsta laget, men så var det på den tiden.

När Kristendommen blivit fast i landet, riket indelat i stift och socknar, byggdes en Kyrka vid Husaby lilla gård som låg vid norra brofästet av Risnäs bro. Där låg antagligen då för tiden ett ”viste” liktydigt med vandrarhem eller

(080)

plats där resande kunde rasta eller övernatta. (Jämför Snorre Sturlassons Konungabok). Platsen var då en viktig vägknut där ridvägen från Linga (Linköping) delade sig öster och västerut. På denna plats, Husaby viste, hade väl någon den tidens missionär slagit sig ned och vunnit traktens allmogen för den nya läran. När så kyrkbygget blev aktuellt så blev det platsen  varifrån läran haft sin utgångspunkt. Törhända att vi däri har det underliga sockennamnet Wist som ibland blivit tydt på olika sätt. Nu börjar sägner om Kabbafors med att dess namnlöse ägare för absolution eller något annat skänskt och bestämt att all lax som fångades i Kabbafors ström skulle tillfalla Wreta kloster (häfderna säger Askeby). Hur som helst så var det en storslagen om och unik gåva ty laxen i Kabbafors ström var både mycken och fet. När nu ett Klosterfolk fick hand om någon gåva lämnades den icke vind för våg

(081)

utan den togs nogsamt hand om. Så togs säkert fisket hand om vid Kabbaforsa av Klosterfolket. Nu har vi dessa medeltidens Klosterfolk att vara tacksamma  för mycket ty de voro föregångsmän inte bara i andliga frågor utan även i kulturella ting. Så infördes genom dem väldiga förändringar till det bättre på alla områden inte minst på väg, bro och annan byggnadskonst. Nu såg väl den munkingenjör som hade fisket vid Kabbafors sig om hand att strömmen kunde brukas till mer än att ta fisk i. Och så säger sagan att det blev en kvarn bygd vid strömmen och bro slagen däröver. Man förstod sig nu på att slå brovalv som gjorde att det nu gick att slå broar även över strida strömmar. Kvarnen blev revolutionerande för gården. Den fick nu förbindelse med gårdarna norr om strömmen, vilket dock blev ödesdigert för dem.

Gården bytte nu namn och nämnes nu Forssa och även Forsa kvarngård. Nu nämnes snart gården som frälsegård

(082)

och nu börjar gården historia.

Forsa gård, (lika med nuvarande Sturefors) pantsattes på 1400-talet av fru Sigrid Uddormsdotter (En vingad armborstpil på skölden). Hon var änka efter Herr Bo Djure som dog 1420. Pantsättningen skedde till Håkan Jönsson till Lövstad (Lilliesläkten). På Gusatv den 1:stes tid var den Sätesgård för Lars Tidemansson (Hjortsläkten) som var broder till Håkan Jönssons måg. Gården ärvdes av sonen Christer Larsson vilken levde ännu 1578 men långt tidigare gått gården förlustig genom de anspråk på den förut nämnde pantens lösen. Greve Svante Sture vilken framställde rätt till panten åberopande sig utan att hans farfars ? farmor var just den ovan nämnda fru Sigrid. Christer Larsson åberopade sig av att gården varit i hans släkt över 100 år. Det blev process och rättegång och då visade det sig att det var omöjligt att prestera

(083)

pantsumman i utsatta myntslag. Rättegången dömde 16/4 1562 Christer Larsson förlustig gården. Larsson fordrar ersättning men hans talan ogillades helt och hållet och Svante Stures änka Märta Lejonhuvud  (Kung Märta död 1584) tillträdde gården 1570. Hon skänkte gården till sin måg, riksrådet Ture Nilsson Bielke vilken var gift med Märta, och Svante Stures dotter Margareta. Hon skrev sig Grevinna till Stäckeholms slott och Västervik stad. Men dessförinnan hade Grevinnan Märta förstorat Forsagårdens ägor i hemsocknen med 8 frälsehemman: Björksätter 1, Bostorp 2, Risnäs 2, Sjövalla 1, Tegneby 1, Vreta 1 samt kyrkohemmanet Byrstorp 1. Att Byrstorp kunde läggas till Forsa visar Kyrkans oförmåga efter reformationen att taga vara på sina intressen och Kung Märtas förmåga att göra som hon ville. Ja, gården plånades ut och lades som ängsmark tillika med Sjövalla

(084)

och ingen vet var deras bebyggelse har legat. Ja, Byrstorp blev alldeles glömt av höga vederbörande och hade så förblivit om inte en änkefriherrinna Maria De la Gardie ställt till spektakel vid ett arvsskifte och begärt att för sin del få utlösa hemmanet Byrstorp, som ingen visste om. Detta skedde under reduktionens dagar och kom en del rabalder åstad och stannade vid , var det än låg, skulle i fortsättningen tillhöra Sturefors vilket det också gör i denna dag. Byrstorpbråket var omkring 1650-1659-1680. Den nu förstorade Frälsegården kallades nu Turefors efter Ture Bielke som bosatte sig därstädes, lät bygga ett efter den tiden ståtligt Stenhus. Om Kung Märta själv har bebott gården vet man ej men det är föga troligt. Hon hade sitt viste på Hörningsholm. Eljest skulle hon varit Grevinnan no 1 av dem som bebott Sturefors. Grevinnan Margareta

(085)

Sture, Ture Nilssons maka, bebodde nu tillsammans med sina barn slottet. Makan upptagen av rikets tjänst var sällan hemma. Oroliga voro tiderna och frid var sällsynt gäst. Tung låg sorgen kvar över den splittrade Sturesläkten. Vi skall dröja lite vid dess öde. Svante Sture bemöttes efter Kung Göstas frånfälle med högaktning och förtroende av den nye Konungen Erik  den XIV. Vid dennes kröning var det Svante som med rikssvärdet stötte tre gånger i Kyrkans golv (Uppsala Domkyrka) och ropade Kung Gustav är död! Kung Erik är bliven Sveriges Konung. Efter kröningen upphöjdes Svante Sture till Sveriges förste Greve, en titel tillika med Friherre, som Kung Erik införde. Så gick åren och så kom olyckan. Kung Erik blir sinnessjuk och istället för att taga vara på honom och ge honom vård så utnyttjas han av vissa avundsmän till att gå deras ärenden. Misstänksam av naturen får Kungen för

(086)

sig att Sturarna står efter hans liv och Krona och så låter han fängsla den nu ålderstigne Svante jämte hans söner Nils och  Erik. Sonen Sten hade 1565 stupat i en sjödrabbning i danska kriget och nu var det 1567. En dag i ett anfall av raseri tar Kung Erik med sig några drabanter, tränger in i Sturarnas fängelse på Uppsala slott, sticker ned Nils och låter drabanterna dräpa Erik och den gamle Greve Svante som han vid sin kröning yttrat sig om att han var rikets och Konungens mäst redobogne man. Efter dådet flydde Konungen från sin omgivning och irrade i skogarna utanför staden utan att kunna ta vara på sig själv. Så blodigt grymt fick den hederlige Svante Sture gå ur livet. Änkan Märta levde 17 år efter maken och fick i sin ålderdomi rikt mått erfara vad sorg och grämelse livet kan bjuda på. Men det hör inte till

(087)

denna historia. Riksrådet Ture Nilsson Bielke blir invecklad i den stora politiska striden emellan Kung Sigismund och dennes farbror Härtig Karl. Det resulterar i vapendån. Slaget vid Stångebro vid Linköping avgör saken till Härtigens förmån. Sigismund får lämna riket och draga tillbaka till Polen. Hans riksråd, bland dem Ture Nilsson, fängslas av Härtigen och insättes på Nyköpings Slott. Det skedde 1598. Samma år har Grevinnan Margareta och Herr Ture fått begrava en son, en 16:års yngling i Linköpings Domkyrka. Sin man får hon inte träffa sedan förrän en dag i mars månad år 1600, dagen innan han tillsammans med andra olyckskamrater skall avrättas vilket är den 20:de mars år 1600. Stureforsa gård anses förbrutet gods och tillfaller kronan men 1603 får Margareta det tillbaka och hädanefter kallas

(088)

 

 

gården Sturefors efter Margareta Sture.

 

1615 Margareta Sture tänker tillbaka (Denna rubrik finns ej i Edvins text)

Margareta Sture, Grevinna till Västerviks Stad, Stäckaholms slott, arvsrätt till Hörningsholm, ägare av Frälsegården och godset Sturefors.

Det lider mot jul 1615. I bygderna rustas och arbetas då som nu att möta högtiden storfejat och med överflöd i mat och dryck. Inom Sturefors slotts murar var det också liv och rörelse i bak-brygg-tvättstugor, hand- och vävkammare. Över den nya vindbryggan har arrendebönder kommit insläpande med flera lass torrved till Julbrasan som de nu inne bland murprången staplar upp i vedfamnsmått övervakade av Slottets gårdsdräng. De grå kutiga bönderna skyndar att lasta av. I deras ansiktens minspel

(089)

uttryckes både underkastelse, fruktan och nyfikenhet. De vet visserligen att de, sedan de lastat utav, skall efter gammal sedvänja av slottsdrängen bli förplägade med ett stop varmt öl som gudnås är att sätta värde på och som är en förmån som endast gällde för de bönder som budats till vedkörning för Stenhusets behov. Men här inom murväggarna kände de sig likväl inte hemma. Här riktigt kändes det i luften adelns magt över bonden. Under medeltiden hade den frie Svenska bonden fått lämna plats och bestämmanderätt till de övriga stånden och nu satt svenska adeln i högsätet medan bondens rätt och frihet sjönk djupare och närmade sig rena livegenskapen. Adelssläkterna samlade byar och gårdar under sig till väldiga gods och de förut självbestämmande bönderna blevo nu deras lydige, ja slaviska tjänare.

(090)
I slottets vävkamrar dundrade vävstolarna, blixtrade synålarna. I det stora köket hackades, stektes och ställdes med slakt, styrdes med brygd och ställdes med bak. Övervakande det hela gick den goda blida Slottsfrun Friherrinnan Märta Oxenstierna. Svag till hälsan gjorde hon ej stort väsen av sig men var älskad utan att vara fruktad. Hon lyssnade gärna till vad folket hade att säga och lyssnade gärna om någon sjöng en ny visa. Därför tystnade inte skrattet eller samtalen när friherrinnan kom. Men ej sällan hördes steg som trippade långsamma, markerade av en käpps doppsko mot stengolven. Det var gamla Slottsfrun Grevinnan Margareta som ännu gärna, fastän hon överlämnat hemmet i dotterns vård och styre, ville se till att gammal god ordning iakttogs. Där hon gick fram blev det tyst och arbetstakten ökade och den hon fäste sin fasta lugna blick på
(091)
böjde huvudet djupare än vanligt. Hon var inte "Kung Märtas" dotter Margareta förgäves utan hon ägde en härskarvilja utan att vara grym och hård men som dock fick andra att böjas och lyda.
Hon är nu 68 år men Livets sorger beskärda i rikt mått, omsorg och bekymmer för sina gods och inte minst den allt annat än hälsosamma bostad, det kalla, fuktiga Stenhuset eller slottet, hade gjort att hon grånat och blivit bruten av giktvärk. Nu har hon gått sin arbetsrond som hon gjort så många gånger förut. Men nu är det snart slut. När bara Helgen blir över och vintervädret stadigare, vägarna bättre tillkörda så skall den stora bredmedade träskodda familjesläden prydd med Stures och Bielkes vapensköldar köras fram. Då skall hon företaga en långresa upp till sitt barndomshem Hörningsholm. Så är det blivet bestämt. Och om hon
(092)
kommer åter vet blott Gud allena. På sin vandring har hon nu passerat Drabantsalen. Här har hon många gånger tillsammans med sin make och sedan ensam välkomnat långväga förnäma gäster och fränder. Hon går långsamt uppför trappan till Riddarsalen. Underligt vad den nu tar lång tid att gå uppför nu mot förr. I salsspiseln har tjänaren tändt brasa. Salen är svår att hålla varm. Rummet är för stort och spiseln för liten i motsats till medeltidens väldiga härdar. Grevinnan sveper sin mjuka lammskinnrock bättre om sig, sätter sig tillrätta i en av de stora stolarna vid brasan. Det är godt att att sitta när den värkfulla kroppen känner sig trött. Men är kroppen trött så är hjärnan klar och här vid den varma brasan kommer minnenas stora ljusa o mörka, mest mörka, bildgalleri fram. Den stora salen är redan fejad
(093)
till högtid. Tunga lädertapeter med konstnärliga bilderier ur jagt, herde- och stridsscener ger liv åt de kala stenväggarna. Konterfej hänger där även av dem som stått henne nära i livet. Där är farmodern Kristina Gyllenstjärna. Hon kommer mycket väl ihåg med vilken vördnad hon och hennes syskon som barn hyste för sin farmor och hur, efter hennes död 1559, gamla grånade ärriga knektar på Hörningsholm sutto och med rörelse berättade om dessa tider då fienden hade riket inne, hur farfadern Sten Sture den yngre, kallad Riksföreståndare, dödligt sårad i en drabbning på Bogesunda sjö blir nedbäddad i en släde och köres så fort hästar kan springa över Tivedens djupa skogar, Nerikes slätter, över frusna sjöar men dör i släden ute på Mälarens is. De talar om hur Kristina, när hon fått taga emot sin döde make, i stället för att nedslås av sorgen och förtvivlan över motgången,
(094)
mönstrar upp garnisonen på slottet, ger stadens borgare order att väpna sig, stänger slottets och stadens portar, ser till att kanoner och vallbössor äro i godt skick, låter mala krut, gjuta kulor, smida pilar och uppmanar till mod och tillförsikt, att försvara slott och stad till det yttersta ty säkert skall hjälp komma. Fienden kom, Kristina sade knektarna, gick själv ut i krutröken på murarna, berömde dem som sköt bra, uppmanade vid kanonerna att de skulle giva hårda skott, såg till att de sårade kom under vård. Så försvarade sig Stockholm, väntande hjälp men det kom ingen. De svenske ute i landet voro slagne , maktlöse och, det farligaste, de Herrar som skulle leda dem var oense. Så måste den tappra Kristina Gyllenstjärna dagtinga och ge sig fången till Sveriges eröfrare Kristian den II:dre av Danmark, Tyrann kallad.
(095)
Där hänger en bild av Far, den gode, saktmodige Svante Sture. Det blir varmt i hjärtat under lammskinnspälsen. Det var så tryggt hos honom. Hon drar sig också till minnes hans något sorglustiga kärlekssaga som slöt med att han blev svåger med Kung Gösta och att Margareta en gång fick kalla Kungen för morbror och både Kung Johan och Kung Karl för kusiner, vilket dock när det gällde den sistnämnde inte var något att vara stolt över. Hon minns den svåra dag fylld av ångest då deras skräckslagne tjänare kom hem med budet att Far och bröderna Nils o Erik voro mördade. Hon minns den sorgedag då budet kom och broder Sten, den glade sjömannen som hon var mest fästad vid hade stupat ombord på örlogsskeppet Vita Svanen. Alrig mer fick hon lyssna till hans sång och skämtfulla upptåg. Hon minns den vinterdag
(096)
då hon från ett fönster i Hörningsholm såg Erik Stenbock när han med den väna Syster Malin och hennes amma o lillpiga inpackade i en släde medan han själv stod bakpå och körde, omgiven av hundra harneskklädda ryttare, ut och bort över Slottsvikens is och flydde ned till Visingsö och därifrån till Västergötland där han lät viga sig av en enkel from prest. Och hon minns vad strid denna enlevering åstadkom. Mor kär Märta Lejonhuvud tog den saken så hårt vid sig så att hon aldrig blev riktigt sig själv mer. Orsaken till det förtvivlade kärleksäventyret var att de båda unga voro kusiner och Kyrkan förbjöd äktenskap mellan syskonbarn.
(Säkert är det ej många som vet att denna händelse gav upphov till att en av de viktigaste frågorna som grundligt avhandlades på det märkliga s. k. Uppsala möte var just
(097)
frågan om äktenskap emellan syskonbarn och beslutet blev att sådant äktenskap fick utan hinder ingås. När detta beslut blev kungjort och känt då gav Kung Märta sin dotter Malin och hennes make sin förlåtelse. Men Malin bar som något slags botgöring för sin synd alltid svarta kläder under hela sitt liv).
Mitt emot sig på väggen blickar bilden av en ståtlig riddargestalt. Det är ett väl målat konterfej av hennes egen Herre och man, riksrådet Ture Nilsson Bielke med sina rena, öppna anletsdrag, klara ärliga ögon, manliga, ja sköna yttre så är bilden ett förnämligt konstverk i Salen, och här tornar Grevinnans tankegång upp sig i minnenas strövtåg.Hur väl hon minnes bröllopet på Hörningsholm när syster Sigrid giftes bort till Riksrådet Ture Bielke Pedersson, hur bland brudgummens fränder voro som ett klöverblad tre bröder Bielke, Hogenskild, Ture och Klas. Nilssöner, ståtliga, belevade och höviskt uppträdande drogo de mer än andra
(098)
uppmärksamheten till sig. Och så blev det och stannade vid att två av 3 blev mågar på Hörningsholm. Hogenskild den äldste gifte sig med Anna Sture och Ture blev hennes, Margaretas, riddare. Hon minns hur mor här skänker henne och mågen Ture bland andra gåvor även Forsa gård i Östergötland. Hur de som unga nygifta reser ned genom landet, hälsar på hos svåger och svägerska och syster Anna o Hogenskild Bielke på Ulfåsa och far och tar sin gård Forsa i betraktande, hur hon och make blir förtjusta i trakten och beslutar att bosätta sig där. I gårdens åldriga timrade gäststuga hos gårdens fogde voro de gäster. Herr Ture red i fogdens sällskap omkring och gjorde sig underkunnig om sitt nyvunna gods utseende och storlek. Hon minns hur en dag då hon är med de färdas ut på den udde som går ut mot sjön, låglänt beväxt med lövträd av alla slag. Ytterst på udden höjde sig markytan som en låg kulle och här, sade Herr Ture, skall vi bygga vårt
(099)
Stenhus. Så blev det också. Fogden fick i uppdrag att besörja att de underlydande budades upp till körarbeten så erfoderligt byggnadsmaterial blev framfört. Byggmästare och murmän föreskrevs och snart var kullen på udden planerad. Källarvalv byggdes och Stenhusets kärna 3 våningar hög jämte flera bostads- och ekonomihus reser sina murar mot höjden. Herr Ture hade i Kunglig förläning Svinstad (Bankekind) Socken och den befolkningen var skyldig att stå till hans förfogande så arbetskraft tröt ej (men folkets känslor förmäles intet om). När Stenhuset är färdigt enligt tidens sed var det säkert skildt från landsidan med en vallgrav. Man kan ännu på sjöns inbuktningar se att så var fallet. Så flyttar familjen Ture Bielke med tjänarskara och bohag in däri (det skedde i början på 1580-talet) och vindbryggan mullrar från hästars tramp när vänner och fränder kommer på besök och gästning och tar
(100)
Tureforsa Stenhus i beskådande.
Hon minnes utflykten på sjön i båt till den vackra storön där barnen Nils, Märta och Johan sprungo och plockade stora knippen liljekonvaljer som de vid hemkomsten ivrigt placerade i krus och skålar och som sedan spredo sin ljuva sommardoft i de djupa fönsteröppningarna. Men tiden växlar. Herr Ture bliver allt mera upptagen av arbete, uppdrag och långa resor utomlands i Rikets tjänst. Och i hans bortovaro får Margareta alltmera med tillhjälp av gårdsfogden taga hand om det vidsträckta godset och med allt som därmed följer och Margareta mognar till den första respektabla personlighet som vi vill känna henne. Nu minnes hon hur hennes make, som icke vill kännas vid något svek, emot sin vilja drages med i de inre politiska brödrastrider om rikets krona. Härtig Karl först oense med sin broder Konung Johan
(101)
till vän och förtrogen men är gramse på rådsherrarna och försökte åstadkomma splittring emellan dem och Kungen. Och värre blir det efter Johan III:djes död och Sigismund blir Konung, allt som vår Svenska Historia klart kan berätta om. Hon minnes den oro som spreds bland allmogen när det ryktades att Kung Sigismund kommit med krigsfolk från Polen och Härtig Karl började draga ihop trupper inom sitt härtigdöme. På Tureforsa var det sorg detta år 1598. Den unge adelssonen Johan 16 år var bliven död och begraven i Linköpings Domkyrka. En dag kommer en av Herr Bielkes svenner i sporrsträck med bud från sin husbonde att Kung Sigismund med hovstat, riksråd och trupper kommit till Linköping och slagit läger i staden för att invänta vad Härtigen ämnade företaga sig. Nu ville Herr Ture Bielke besöka sin familj och han och några av hans vänner skulle vara
(102)
med. Det skulle bliva en stunds avskildhet från det dagliga oroslarmet. Tjänaren hade bud att den orörda lilla vinkaggen som Herr Bielke hade med sig från sin sista Diplomatbeskickningsresa i Sydlanden och som nu var förvarad i slottskällaren skulle slås upp. Han ville bjuda sina vänner av äkta oblandat vin en bägare. Margareta lät också genast ordna upp till att emottaga sin make och gäster. Den gamle falkeneraren lämnade efter en kort stund ett nyskjutet rådjurskid från den lilla djurgården till köket och ur slottets fisksump hämtades upp vad som behövdes i fiskväg och snart fräste det i grytor och pannor i köksregionerna. Mot aftonen red en allvarsam grupp män över vindbryggan. Slottsherren och hans vänner följda av en tropp tjänare i järnhuvor, harnesk väpnade med eldrör, bardisaner och värjor. Herrana buro stålharnesk
(103)
under sina ryttarkappor, bältepistoler och långa rappinvärjor. Några hade hjälm, några bredbrättade hattar. Uppe i salen tog Margareta emot och välkomnade sina gäster och man, som var huvudet högre än de andra, och snart var sällskapet bänkat kring salens storbord och i silverbägare dracks välkommen. Där var Hogenskild Bielke, tung och korpulent och svettande under sitt harnesk som han nu med ett mullrande "att nu för fanen skall det utav", spänner av sig stålrocken och slänger den bortom stolen. Den lugne Banér säger "vi måste dock vänja oss vän, broder att alltid bära den ty mången har nåtts av lod eller pil medan harnesket varit av; "för oss min käre Banér" svarar Bielke "skyddar icke harnesket, det är vår hals som är i fara. Gud hjälpe om Härtigen vinner". Nu bullrar det i trappor och dörrar och tjänarskaran
(104)
träder in med fulla fat och en riklig måltid dukas upp på bordet. Ljus av talg sprider sitt dunkla sken från tunga stakar av silver och blank malm och värdinnan bjuder sina gäster till bords. Där bänkas nu bröderna Ture och Hogenskild Bielke, bröderna Gustav och Sture Banér, Herrana Erik Sparre och Bengt Falk. Sällskapet låter sig maten väl smaka men bordssamtalet vill envist hålla sig till vad som rör sig i deras tankar, tidens laddade tillstånd. Det är som en mörk föraning gripit dem. Gustav Banér höjer sin bägare och dricker för värdinnan och uttrycker på samma gång sin önskan att fredligare tider måtte bli dem beskärda och att han då skall få se sina ståndsbröder vid en bägare utan att behöva bära harnesk hemma på Stens Brokind. Herr Ture Bielke höjer sin bägare med
(105)
önskan att Lag skall i landet råda och i Kungens sak rättvist döma. Men stunderna flyr undan. Utanför borgen hörs det dova tutandet från nattvaktens kopparlur när han ger till känna att timglaset vändes. Herr Ture Bielke har tillsammans med sin fru Grevinnan Margareta uppsökt den trånga brevkammaren. Här har Herr Bielke tagit fram pergamentbreven på gården och skrivstället. Han säger hur det månde gå och vad som skall hända vet ingen. Men skulle Kungen förlora mot Härtigen, och med honom vi, bör dock du som maka få sitta i orubbat bo. Detta gods är ju din arvedel. Vi ändrade gårdens namn från Forsa till Tureforsa när vi fick slottet byggt, då var det efter mitt namn. Nu sätter vi dit en bokstav till och så skall gården hädanefter bära ditt namn till lycka för efterkommande i alla tider. Nu skall den
(106)
från denna dag kallas Stureforsa och så präntar han dit ett S till Tureforsa. Jag har insatt vår fogde i allt som rör våra gårdar. Han skall vara dig behjälplig i vad som kommer på.
Nu måste sällskapet bryta upp. Ute på borggården, belyst av några facklor, håller svenneskaran redan till häst. Herrarna stiger i sadlarna, en sista avskedshälsning till den på trappan stående Borgfrun. Så bär det iväg i trav och snart har ljudet av klirrande stål, knarrande läder och klapprande hästhovar dött bort i natten tystnad.
Andra dagen efter detta samkväm står Grevinnan vid fönstret i salen och betraktar den höstfärgade ängspark som sträcker utanför vattengraven, ser hur septemberdimman höjer sig från Erlångens vattenyta. Då når ett doft dunder hennes öra, så ett till, ett till. Det är kanonerna som spelar upp preludiet till Stångebro slag den
(107)
25 September 1598. Hon tänker på de dagar av oro som följde, hur rykten spreds, det ena emotsade det andra. Men så kommer Herr Bielkes mäst betrodde sven och med honom de övriga slottsdrabanterna. Sorgsen och allvarsam medför han budskap om hur det stod till. Härtigen hade segrat och Kungen var faren men det farliga var att rikets rådsherrar nu emot att ha flytt undan frivilligt på Härtigens tro och loven stäldt sig till Härtigens förfogande. Och hur mycket denne herre håller sina löften det kan en tänka så som han handlade med dem? Nu hade han fört dem till Nyköpings hus till fängsligt förvar och hur det skall sluta det är blott en allmän mening om slöt trotjänaren. Så kom året 1599 och ovissheten om herrarnas öde var ännu kvar men åtgärder från Härtigen börjar tala sitt tydliga språk.
(108)
Så uppträderr en dag lagfogden från Härtigen med kungörelse och bud att de av riksrådet Ture Bielke besuttna gods och förläningar äro nu indragna till kronan. Här blev dock frågan svårtydd när det gällde gården Sturefors som ju var grevinnan Margaretas egendom. Först 1603 blev den frågan löst till grevinnans förmån men då var den stora stormen över. Hon tänker på hur hon brådskande med sin gårdsfogdes hjälp och råd rustade ut och fick sin äldste son Nils fort åstad utomlands dit ej Härtigens blodiga händer kunde nå honom. Medan hon själv och den 15-åriga dottern Märta väntade händelsernas utveckling så kom mars månad 1600. Hon får nu bud att hon kan få träffa sin make. Herrarna hade blivit flyttade ned till slottet i Linköping. Härtigen hade utlyst riksdag i staden och nu
(109)
skulle herrarnas öde avgöras. Domen blev döden och den 20:de mars går den i verkställighet på Linköpings torg. Grevinnan fryser i tanken på denna fruktansvärda dag men huvudet höjes när hon tänker på med vilket manligt mod och rättfärdigt sinne hennes make Herr Ture Bielke, en riddare utan fruktan och tadel gick till en orätt och våldsam död.
I rikets tjänst hade han genomfört stora och krävande uppdrag, rest som sändebud till Påven, Toscana, härliga Siena, Polen o Frankrike. Fredsunderhandlare med Ryssland, ett mycket farligt uppdrag men som löstes till Sveriges fördel. Dessutom var han kammarråd, lagman, skattemästare, häradshövding över Åkerbo härad och detta slut var lön för mödan. Inte ens en kristlig begravning unnade blodhunden offren. Innanför dörren på norra sidan av Domkyrkan fick de jordas i gemensam grav men ingen upphöjning
(110)
eller minnesstod fick utmärka platsen. (I våra dagar visar vaktmästaren gärna på en svag sänkning av stengolvet på platsen och påstår att det blev aldrig riktigt jämnat sedan, fram i tiden, de dödas kroppar åter togos upp) Det dröjde ej länge förrän Härtigens befallningsmän kungjorde att Bielkens gods och förläningar voro förbrutna och skulle till kronan indragas men nu kan Margareta sätta emot att Sturefors med stort S icke var Bielkes utan hon var ägare och efter många kontroverser så tillskrevs Margareta äganderätten till Sturefors frälsegods 1603. Men Härtigens hätskhet mot Bielkesläkten av Åkerö fortsatte. 1605 låter han bödelsknektarna bära ut, ty han är så giktbruten att han ej kan gå, hennes svåger Hogenskild Bielke som var ej blott broder till hennes make utan även gift med hennes syster, han bars nu ut till stupstocken och halshuggen ty Härtigen kände sig ej säker så länge han
(111)
hade den gamle räven i livet påstod han (det kan ej förvåna om Margareta Sture hårdnade till inför allt blod och våld).
År 1611 blir ett märkesår hon minns. Då är det som mörkret skulle vika. Detta år får Margareta ordna med bröllopp för sin dotter Märta Bielke på Sturefors. Brudgummen är Gabriel Gustavsson Oxenstjärna, en man som man börjat tala om. Han har varit kungens Karl IX:des kammarherre sedan 1604 och utfört många viktiga uppdrag och beträder många höga poster i Rikets tjänst. Han blev sedermera Rikets drots under Gustav II Adolf. Sverige låg nu 1611 i krig med arvfienden Danmark. Operationslinjen gick i linje Öland, Kalmar, Blekingegränsen men de danske voro starka och gjorde djärva framstötar norrut till stort förfång för de Svenske. Den gamle kungen var med och fäktade som en gemen knekt men fick oftast dra det kortaste strået. Då var krigsluckan mera huld mot
(112)
den unge prinsen Gustav Adolf och bland krigsfolket ryktades det om att han var den fältherre som skulle skaffa fram segern. Men trots krigslarm så skulle det nu bli bröllop på Sturefors. Här vid Erlångens sjö var det lugnt för skott och hugg. Efter tidens sed rustades det väldeliga för att det skulle bli så värdigt som möjligt och den 8 augusti 1611 går det av stapeln på Sturefors gamla slott. Bland gästerna lägger man märke till prins Filip, Gustav Adolfs broder. Härtigen av Östergötland, prins Johan, son till Johan III och Gunilla Bielke, med maka prinsessan Maria. Han var gift med sin Kusin som var dotter till Karl IX och syster till Gustav Adolf och Filip. Så ses bland gästerna brudgummens broder, en ståtlig gestalt och vars namn, Axel Oxenstjärna, är förknippat med vår stormaktstid. I rum och salar rör sig gäster. Mat och drycker
(113)
avnjutes. Talrika ljus och facklor lyser upp när augustikvällen skymmer. Slottskanonerna dundrar, musikinstrument av olika slag ljuder och dansen trädes i den höga Salen. Utanför beskådas ståten av allmogen och på gammal sed förplägas de genom gårdsfogdens försorg. Öltunnor är uppslagna och bröd, kött och ost fördelas . Det hela slutar med dans och lek på lekbacken, som aldrig det skulle vara någon sorg i världen.
De nygifta bosätter sig på Sturefors trots att Oxenstjärna har flera stora gods.
Den 30 oktober 1611 dör konung Karl IX:de och när det budet kommer om kusinens död till Sturefors så är det förlåtligt om Margareta kände mer glädje än sorg. Att ny ordning inträtt visade sig snart. Den unge nye Kungen Gustav II Adolf ger bud att de överlevande hustrur och barn till hans faders blodsoffer får upptaga de döda och i värdig grav sättas och så blir det att efter 11 år de döda lyftes upp ur den gemensamma griften
(114)
i Domkyrkan. Så ordnar också Margareta i samråd med barn och måg (sonen Nils har av nye Kungen blivit hemkallad från sin frivilliga landsflykt) och riksrådet Ture Nilsson Bielkes kvarlevor blir högtidligt gravsatt i det Bielkeska gravkoret i samma kyrka (i samma gravkor säges att biskop Karl Kettil var jordad, bekant för att han här i sin Kyrka inför altaret drog av sin biskopsskrud och drog harnesk och vapen på och gav löfte att ej vila förrän Sveriges Land var ett fritt land från utländskt förtryck. Det skedde på 1400-talet.) (Ett ståtligt monument lät man utföra men det blev ej färdigt i Margaretas tid utan först 1626 då det också blev ett litet fel i inskriften. Där står att Margareta Sture vilar där men det gör hon inte utan i Sturarnas grav i Mörkö Kyrka. Det var nog ej roligt att vara i bildhuggarnas jacka när felet upptäcktes men man kunde ej ändra på den täthuggna inskriften utan den stå där
(115)
den dag som i dag är). 1613 är det åter högtid på Sturefors. De nygifta har fått en son. Han döpes på Slottet, får namnet Gustav och som fadder står landets Konung Gustav Adolf som nu gästar slottet. År 1614 kommer en son till och han får namnet Ture. Om Kungen var där då och hade honom på armen förmäler ej historien men längre fram i tiden bar Ture Kungen.
Så har vi gått förbi Grevinnan Margareta Stures minnesgalleri där vi nu lämnar henne i Stora Salen 1615. Vi skall i stället tala om att Juldagen 1615 kommer Oxenstjärnas betrodde gårdsrättare Arvid Olovsson bosatt i Tegneby och meddelar sin husbonde att hans hustru Anna Maria på Juldagsmorgonen skänkt honom en son. Föga kunde man här, Greven och rättaren, ana att detta lilla barn i tiden skulle bli en drivande kraft till ett omstörtnings-
(116)



drama som vi känner under namnet den stora reduktionen (barnet blev den bekante Olov Tegner). Efter Helgen på eftermiddagen lämnar Margareta sitt som vi får tro kära Sturefors där hon fått möta så många Livets stormar. Färden går till Åkerö där sonen Nils nu är bosatt och sedan till Hörningsholm med barndomsminnena. Men nu är resan slut, sjuklighet tillstötte och den 3:dje Dec. 1617 dör hon och begravs i Mörkö kyrka den 19:de Febr. 1618. Sonen Nils Bielke till Åkerö blev gift med Catarina Oxenstjärna. Nils Bielke dör 1626 och Catarina 1624. De hade en son Ture Bielke. Han dör 1647 och med honom dör Åkerösläkten Bielke ut på svärdsidan. Alla tre, föräldrar och son, är begravna i Linköping. Märta Bielke Sturefors dör 1620 ifrån sin make Gabriel Oxenstjärna och sina två små söner 7 och 6 år gamla. Oxenstjärna låter begrava henne i Tyresö Kyrka.

Sturefors historia 1600-1699 (Denna rubrik finns ej i Edvins text)

 

Gabriel Oxenstjärna ingår nytt
(117)
äktenskap med en kusin till sin första hustru, Margareta Bielke dotter till Riksrådet Ture Nilsson Bielkes broder Klas Bielke. Hon var nu änka efter Nilsson Ryning. Margareta dör 1629 och begravdes i sin förste makes grav i Länna Kyrka i Roslagen där den Rynningska graven är. Oxenstjärna gifter sig för tredje gången med Britta de la Gardie år 1631. Han dör i Stockholm 1645 och är begravd i Storkyrkan. Gabriel Oxenstjärna får lämna sina gods och sina uppdrag i rikets tjänst. Bland annat hade han uppdraget att föra Gustav Adolfs Lik till Sverige 1632 och han dör själv 1640 och begravs vid sidan om Märta Bielke i Tyresö. Nu är det äldste sonen Gustav som blir godsherre på Sturefors. Han gifter sig med Maria Sofia De la Gardie. I deras äktenskap föddes döttrar men inga söner, utan när Gustav Oxenstjärna dör 1648 övergår gården till Brodern Ture Oxenstjärna. Ture var gift med med Sigrid Oxenstjärna
(118)
och först bland flera barn i äktenskapet är sönerna Gabriel född 1642 och Ture.
Sigrid dör bort och Ture Oxenstierna gifter om sig med Beata Lejonhuvud. I det äktenskapet föds döttrarna Katarina och Sigrid. Katarina var född 1656, blev sedan gift 1682 med den gamle Karl Persson natt och Dag till Säby. Han var född 1628 och var nu 54 år och hon 26 år men blott ett år därefter dör hon i barnsäng 1683. Sigrid född 1660 blev gift med Generallöjtnant Bernhard Liewen. Sigrid dog redan år 1688. Deras fader Ture Oxenstjärna deltog med oförskräckt tapperhet i 30-åriga kriget. Han var kammarherre hos Gustav Adolf och överste för Östgöta ryttare. Vid stormningen av Würtsburg bar han Kungen på ryggen genom den uppskjutna bräschen och kulregnet. Kungen var nämligen alldeles uttröttad, "han var ju tämligen fet". Oxenstjärna fick själv 2 kulor i kroppen men slapp undan med livet.
(119)
För denna bravad fick den oförvägne starka och tappre ynglingen ett gods i Ingermansland och stiger fort i graderna. Under hans befäl är Östgöta ryttaren en av arméns förnämsta elittrupp. Sedermera blir han Landshövding i Stockholm, Guvernör över Ingermanland, står högt hos Drottning Kristina, erhåller många och stora förläningar. Han blir rik på gods men möter också avund. Slutligen drager han sig tillbaka till Sturefors sedan han råkat i tvistigheter med andra av Rikets store. Men även här får han striden fast i mindre skala att utkämpa. Det är svårt för krigaren och storstadsmannen att rätta sig in i och ordna sin vilja i små förhållanden. Så fick han en uppgörelse med sin svägerska Maria De La Gardie., brodern Gustav Oxenstjärnas hustru. Hon var född 1627och dog 1694. Hon var en mycket energisk och framsynt kvinna. Hon blev en arbetsgivare av stora mått och satte upp åtskilliga industriella verksamheter bland annat väveri så att en tid levererade hon allt kläde till
(120)
svenska armén. Nu fann hon sig väl orättvist behandlad vid ägareombytet av Sturefors 1648 och så begär hon hos kungliga Kammarkollegium att för sin del få från Sturefors frånskilja det förut här omtalade forna kyrkhemmanet Byrstorp. Hon var väl förtjust i den vackra ängsmark som Byrstorp vid denna tid utgjorde. Det blev bråk utav att få reda uti på vad sätt nu hemmanet kommit under Sturefors. Ture Oxenstjärna går direkt till Kungs (Drottning Kristina) med ärendet för att få bugt med svägerskans anspråk. Och av Drottningen får han den dommen och nåden att han är ägare av Byrstorp på vilket sätt det än redan kommit under Sturefors. Och Maria De La Gardie fick laga sig vederlag på annat håll. En annan tragikomisk uppgörelse fick han med ägarinnan av Säby änkefriherrinnan Sofia Kristina Stenbock, änka efter den 1634 avlidne Per Nilsson
(121)
Natt och Dag. Bemälde Sofia Kristina har vid Kvarntorp invid Säby låtit uppföra en ny kvarn med dammbyggnad över hela åns vattenflöde varigenom hon kunde reglera vattenmängden. Nu hade också Ture Oxenstjärna vid sitt Sturefors låtit bygga till flera hjul vid den gamla klosterkvarnen. Men så kom det fatala att vattnet på grund av dammen vid Kvarntorp tar slut vissa tider och de nya hjulen står stilla. Oxenstjärna rasar och sänder skarpt bud till Säbyhärskarinnan att släppa vattnet men utan resultat. Då låter han sin gårdsrättare Nils Arvidsson, son till rättare Arvid Olofsson och bror till den legendariske Olov Arvidsson Tegner, en natt taga med sig fyra starka karlar och bege sig till Kvarntorp där de grundligt bryter sönder dammen. Att Sofia Kristina Stenbock i sin ordning blir rasande är ej att undra över. Hon stämmer Oxenstjärna in till laga rätt för grovt övervåld och hemfridsbrott men
(122)
rätten vågar ej ta upp saken till sin vidd mot en sådan hög Herre i Rikets tjänst utan rättaren får varning för "oförståndigt övervåld och egenmäktigt förfarande" och Sofia Kristina Stenbock förständigas att hålla halva dammen öppen och så kunde åter kvarnhjulen snurra vid Sturefors. 1669 dör Ture Oxenstjärna. Sonen Ture Oxenstjärna den yngre är ut i främmande land där hans väg för honom genom ärans, guldets och kärlekens irrande öden. Här dör han utomlands 1676. Sitt fädernegods låter han styvmodern mot lösen behålla och Beata Lejonhuvud bor nu här på Sturefors hela sitt liv tills hon 1692 slutar sina dagar därstädes. Då äro hennes båda döttrar döda förut och hon har haft många svårigheteratt bekämpa, inte minst genom den stora reduktionen som inte lämnade Stuefors oberört men som Beata Lejonhuvud på ett mästerligt sätt till större delen
(123)
räddade genom att lösa igen de gårdar som reduktionen beslagtogo. Sturefors var vid Ture Oxenstjärnas död på höjden av sin storhet på grund av hans många förläningar. Men man vet just ingenting om rörelsen där mer än gårdsbyten o.d. Vid Slottet har dock denna tid ändrats något, så ombyggdes säkert den s. k. norra flygeln till bostäder för herrskapet, rumsinredningen talar därför. Så utfördes säkert en hel del fyllnadsarbeten utanför Slottet med tillkomst av bland annat den s. k. stalldammen som då utgjorde Slottets (flygelns) spegeldamm samt troligen det nuvarande stallet. Mot slutet av Beata Lejonhuvuds dagar var dock stora huvudbyggningen rätt förfallen. Hon måste också alltmer lämna gårdsstyret i andra händer och det blev då mågen Bernhard Leinie som stod för det men han var sällan vid gården. Dessutom ville den andre mågen Karl Persson Natt och Dag ha ett 
 
(124)
ord med i laget så det hela slöt efter Beata Lejonhuvuds död och tvister emellan Svågrarna och Bernhard Leivien att Sturefors Slott och gård med underlydande egendomar utbjöds till försäljning 1697 och den Oxenstjärnska Stureforstiden är slut.

Karl Persson Natt och Dag 1694 gravplats okänd
Bernhard Livien död 1703 begravd i Domkyrkan i Linköping Bielkeska gravkoret
Gustav Oxenstjärna död 1648 begravd i Tyresö Kyrka
Hustrun Maria Sofia De La Gardie född 1627 död 1694 begravd i Tyresö Kyrka
Gustav broder Ture Oxenstjärna dör 1669 i Stockholm och är begraven i Storkyrkan därstädes., hans sista fru Sigrid Oxenstjärna dör i barnsäng 1651 och är begravd i Storkyrkan, hans 2:a fru Beata Lejonhuvud född 1620 död 1692 är begraven i Linköpings Domkyrka.
I första giftet hade Ture Oxenstjärna sönerna Gabriel född 1642, död 1707 och är begraven i Jäders Kyrka.

(125)

 


Han hade utomordentliga, krävande och lysande uppdrag och hade inga anspråk på Sturefors. 2:dre sonen Ture var som ovan nämnts i utrikes tjänst, tjänade under den store berömde franske fältmarskalken Turenne och stupade vid stormningen av Wolgast 1676. Han erhöll 7 dödliga sår innan han dött. Det fanns flera döttrar i Oxenstjärnska familjen som blevo ingifta bland den förnämliga högadelns släkter men de flesta drabbades av ödet att dö unga..

Sturefors gods och Slott och Släkten Piper 1699-1747

Karl Piper föddes i Stockholm 1647, blev tidigt faderlös men modern försökte och höll honom trots små medel i skola och han är student i Uppsala 1660. Utrustad med ett godt huvud och förstånd, energi och hård vilja blir han snart uppmärksammad av Konung Karl den XI:te. 1668 är han kanslist, 1679 statssekreterare och statsråd, 1698 Greve och Friherre och Överste
(126)
Marskalk 1705. Då skrev han sig Greve till Sturefors och Viggebyholm Friherre till Krageholm, Högestad, Baldringe, samt Herre till Ängsö. Han gifte sig 1690 med Christina Piper född Törnflyckt. Efter slaget vid Poltava 1709 blev han rysk krigsfånge och dog i eländigt tillstånd i en rysk fästnings fångvalv ensam. Dödslägret var lite rutten halm. Ryssarna saltade in den döda kroppen och sände den över tlíll Sverige. Han dog enligt inskrift på gravmonumentet den 9/6 1715 men liket kom ej till Sverige förrän september 1718 och begravdes högtidligt i hans egen Kyrka Ängsö i ett praktfullt gravkor (som förut iordningsställts av hans hustru) den 3:dje Maj 1719. 1699 blev Karl Piper köpare till Sturefors. Om han själv någon gång varit där är ovisst men hans energiska fru tog hand om egendomen. Köpesummanvar 26953 Daler Silvermynt. Godset hade då krympt genom reduktionen och andra orsaker till 26 o ¾ mt. Det gamla slottet var
(127)
rätt förfallet och Greve Piper med fru låter nu bygga om det efter ritning av själva kungliga slottsbyggmästaren Tessin.
Kristina Piper tar nu styret i sina händer medan maken är med Kung Karl den XII i främmande land. 1704-1705 bygges slottet och sedan inleder Grevinnan en hel rad gårdsköp vilket visar vilken energi och affärstalang hon hade. Godset växte och var snart uppe i sin forna storlek 50 mt. Som exempel kan nämnas det lilla torpet Ingetorp som låg inklämt emellan gårdar till Sturefors men tillhörde Säby. Det kunde inte Grevinnan tåla. Hon måste ha torpet men ägaren Germund Cederhjälm vill icke sälja. Då är Grevinnan över till Ryssland för att träffa sin make i det Svenska Lägret. Hon var däröver inte mindre än två gånger under de första krigsåren då segerlyckan följde den svenska hären. Här i högkvarteret råkar hon Cederhjälms broder och i sin
(128)
man Fältmarskalk Pipers närvaro drager hon fram Ingetorpsfrågan och begär Cederhjälms bistånd att överlåta torpet. För att inte komma på kant med sin maktägande överordnade gör Cederhjälm Grevinnan till viljes och tillskriver brodern att han skall låta Grevinnan Piper få sin vilja fram angående Ingetorp och Cederhjälm på Säby ger efter och torpet inköpes till Sturefors. Med bemälde Cederhjälm på Säby har Grevinnan Piper en seg strid angående Kyrkans nybyggande i Vist socken. Båda vill visa att de äro herrar på täppan. Men så kommer döden och bilägger striden i det att Cederhjälm dör bort och Grevinnan Piper får sin vilja fram. Striden gällde mest en enskild läktare som grevinnan ville bygga för sin räkning. Hon skyllde på att hon frös så förskräckligt om sina fötter nere i Kyrkan. Det blev en
(129)
(konstnären till altartavlan är träsnidaren och målaren som särskildt i Skåne målat flera altartavlor)* 
en grevlig läktare. Den  finns kvar än i dag. Till Kyrkan skänkte hon nuvarande altartavlan 1747  (Till Grebo Kyrka skänkte hon en predikstol). Hon gjorde 1747 Sturefors till Fideikommiss till förmån åt sin dotterson Nils Adam Bielke och kom så åter Sturefors i Bielkesläktens ägo. De gårdar som Kristina Piper förvärvade till Sturefors förutom förut omnämnda torpet Ingetorp märkes frälsegården Viggebyholm med underlydande torp i Grebo Socken. Gården hade förut varit i släkterna Beses (1500-talet), Snokenbergs (1600-tal), Schedings och Kaggs ägo. Kyrkhemmanet Karringtorp i samma socken tillhörande Kagg inköptes 1701 och dessa gårdar, tillsamman 3 mt, lades till Sturefors. Den lilla gården Tacketorp är uttagen till komministergård i Vist men Grevinnan lägger den till sin domän. Så lyckas hon genom en hastig affär komma över gårdarna Jordstorp, Ringtorp, Banketorp, Dalshult, Fallemo, Gasarp,
*(Johan Jelling har målat altartavlan och snidat ???)
(130)
Klint, Mårdstorp i Vist Socken samt flera gårdar i Vårdnäs socken vilka alla förut tillhört Säby. Inte underligt att Herren till Säby var henne gramse men hon glömmer inte de övriga av sin makes gods och hon skriver dem så småningom till olika fideikommisser för sina barn eller barnbarn. Hon är mäkta rik, hennes familjs fäderne, Törnflykt, var skeppsredare och en tid så godt som ägare av hela den dåvarande handelsflottan. Även hennes make blev under sin välmaktstid genom kunglig nåd tillägnad mycket guld som Kristina Piper väl förstod att förvalta. Det går en sägen att 1712 begärde Tsar Peter av Ryssland en rundligt tilltagen lösepenning för den fångne Karl Piper. Svenska staten hade inga pengar utan hänsköt frågan till hustrun. Pengarna skulle genom Hollands sändebud tillställas
(131)
Tsaren. Det säges att Cristina betänkte sig noga men så behåller hon pengarna och maken får stanna kvar som fånge. De hela är dock förtal. Det var förbud att föra ut svenskt mynt utan Kungens medgivande ur landet, allra minst till fiendeland, och Kungen var i Turkiet.
Bland familjen Pipers barn märks den vackra älskvärda Charlotta Piper född 1694. När Kung Karl kommer hem från sin ofrivilliga vistelse iTurkiet följer honom hans överlevande drabanter. En bland dem är Ture Gabriel Bielke, son till Fältmarskalken Nils Bielke på Salsta Uppland, som var född 1684. Emellan honom och Charlotta Piper kommer kärleken och den 14/5 1715 firar de bröllop på Hägerstad gård, således straxt före Karl Pipers död i Ryssland. De nygifta äro bosatta en längre tid på Sturefors, ja det var svärmoderns Kristina Pipers mening att mågen skulle bliva
(132)
fideikommissarie men därav blev intet ty det blev smolk i mjölken, därom längre fram. Här på Sturefors har Grevinnan styrt och ställt. Salar och rum äro i parad, säkert hade hon under åren närt en stilla önskan att här på det vackra slottet få hälsa sin från kriget hemvändande make välkommen. Och här kunde han få i stillhet och ro vila ut efter fälslagets strapatser. Hit kanske också den segerkrönte store Kung Karl skall söka upp sin förtrogne och vapenkamrat. Hon ser sig själv när hon hög och värdig får som värdinna hälsa den världsberömde Hjälten välkommen in i Sturefors stora Sal. Men ödet ville annorlunda. När hennes makes treåriga lik väntar på begravning i Ängsö så smäller skottet den 30 november 1718 vid Fredrikshall och Carolus saga är slut.
(133)
Men nu kommer det andra gäster till Sturefors. Uppför stora trappan stiger Ture Gabriel Bielke, högrest, väderbiten, manlig, klädd i sin karolinska blå uniform. Det långa kriget hade satt sina spår hos Kungens Livdrabant. Vid Poltava fick han två allvarliga blesyrer och hästen skjuten under sig men lyckades ta sig från det ryska greppet och hinna upp den lilla skaran som eskorterade den flyende Kung Karl den XII:te. Sedan deltog han i den sagolika uppgörelsen kallad Kalabaliken i Bender. Vid sin sida nu i trappan för han sin väna brud klädd i sirlig rokoko. Däruppe i stora Salen tager Grevinnan Cristina Piper emot sitt barn och måg och välkomnar dem till Bielkeska Sturefors. Månne inte Grevinnan Margareta Sture
(134)
i osynlig motto var närvarande. I och med detta bröllop slöt en långvarig strid som pågått i årtionden mellan släkterna Bielke och Piper och som störtade den mäktige och tappre Fältmarskalken Nils Bielke från rikedomens och ärans höjder till djup förnedring och fattigdom. Nils Bielke son till Friherre Ture Bielke föddes i Stockholm 1644, förlorade tidigt sin fader och moder. Vid 16 års ålder sändes han av sin fosterfader till Frankrike där han vistades i 6 år. Denna vistelse i främmande land och Fransk militärtjänst blir avgörande för hans livssyn och karaktär. Oförvägen, tapper, stolt. Sina tag parad med adelskavaljerens glada sinne gjorde att han blev en utmärkt officer som hade sina soldaters fulla förtroende. När man tänker sig in i Alexander Dumas De tre musketörerna, som rör sig i samma tidevarv så förstår man Nils Bielke när han kommer hem till Sverige. Efter sin bortovaro är han
(135)
kapten under Franske Fältmarskalken Turennes befäl. Här hemma blir han Överstelöjtnant vid Livgardet till häst och två år därefter är han Överste och chef för samma regemente. Den unge omyndige Karl XI fattar starkt tycke för den unge manlige översten och gör allt vad han kan att bistå honom uti att förbättra regementets kvalitet och stridsegenskaper som översten satt sig före. Detta var dock ej så lätt ty förmyndarregeringen var mycket njugg när det gällde armén. Kungen drev dock igenom att regementet utökades från tio till 15 skvadroner och manstyrkan var 1500 man. Bättre utrustning och bättre vapen erhöll regementet men detta buller gillades icke av regeringen som i Friherren översten Bielke mera såg en äventyrare som försökte införa utlänske manerer på svenske soldater. Kung Karl XI bliver myndig och tillträder
(136)
sin regering och Sveriges tron år 1672. Tilllståndet i riket är allt annat än gott. Särskilt har krigmakten både till lands och vatten fått förfalla. Till råga på allt har regeringen mot en rätt stor årlig summa i guld ingått militärt förbund med det avlägsna Frankrike, ett förbund som kastade Sverige in i en stor olycka som kostade mycket blod och stora uppoffringar.
Frankrike anfaller Holland med krig. Holland är i förbund med Danmark och som Hollands bundförvant anfaller Danmark Sverige som är Frankrikes bundsförvant. Så blev det att den unge oerfarne Kungen fick börja sin regering med att möta en stark fiende medan han själv hade en härsmakt som var bankrutt. Kriget bröt ut 1675 och gick i början mycket olyckligt för Sverige. Den svenska flottan som räknade många
(137)
fartyg blev mycket illa bemannad av hoprafsat manskap. De flesta var landsbor som aldrig varit på sjön förr. Skeppen hade 15 år varit upplagda och utrustningen hade tagit stor skada av dålig tillsyn. Flottan kom dock under segel men mötte sitt öde vid Ölands södra udde den 1/6 1676 då den förenade Danska och Holländska i grund slog sönder den Svenska. Det saknades dock icke prov på tapperhet på den svenska. Hade den blott fått lite tid på sig och blivit bättre övad både befäl och manskap hade den säkert hävdat sin plats. Till lands gick det lika illa. Det blir en mycket dyrbar exercis när soldaten skall övas upp i fiendens närhet. Slutligen vände sig krigslyckan till svenskarnas förmån. Vid Halmstad fingo Danskarna känna på vad nederlag innebär. Vid denna strid utmärkte sig Livgardet till häst under sin Överste
(138)
Nils Bielkes befäl som på franskt maner lät gardet storma med klingor och icke skjuta. På vintern när danska armén beredde sig att gå i vinterkvarter vid Lund i Skåne beslöt Kung Karl att våga allt och gå till anfall. Det månde bära eller brista och natten till de 4:de Dec 1676 gick Svenska armén till anfall mot sin starka och mycket bättre utrustade fiende. Efter en blodig träffning som räckte från mörker till mörker slogs den danska hären sönder och samman och seger och tillförsikt förutom ett väldigt krigsbyte tillföll de segrande . Denna strids utgång berodde till en stor del på Livgardets insats. I sin stridsiver råkade nämligen Kung Karl draga den svenska högra flygeln för mycket från den övriga hären och genom den uppståndna luckan beredde sig danskarna att
(139)
klyva och omränna svenskarna. Överste Nils Bielke ser faran, grupperar om sina skvadroner och går till rasande anfall mot övermakten och uppehåller fienden. Konungen har varskodd återvändt med sina trupper och därigenom att Bielken genom sin tapperhet tvungit danskarna att ändra sin front så kan Kungen anfalla dem i sidan. Den övriga svenska hären griper in från det motsatta hållet och den danska slagordningen rullas ihop till en blodig röra där parollen blev rädde sig den som kunde.
Efter slaget uttryckte Kungen sin beundran över sitt gardes och Överste Nils Bielkes tapperhet. Konungen skänkte honom som äretecken en värja (ett mycket vackert vapen som nu räknas som ett av de förnämligaste av Familjeklenoder i släkten Bielke. Förvaras i Sturefors). Han fick sitta vid Kungens högra sida vid kungliga taffeln efter slaget och
(140)
Konungen framhöll "att Sveriges Krona denna dag hängde på Nils Bielkes värja".
Förut hade gardet utmärkt sig i slaget vid Halmstad och sedan i slaget vid Landskrona tog det storartad aktiv del. Överste Bielke (som en kort tid först på fransk sida började sin krigstjänst som officer vid artilleriet) får nu olika befordringar. Han blir utnämnd till Generalmajor i armén och Generallöjtnant för kavalleriet. Dessutom är han överhovstallmästare och överhovkammarherre hos Änkedrottningen och kammarherre hos Konungen. År 1649 blir han sänd som svensk Ambassadör till Frankrike och tager då avsked från sitt regemente. I Frankrike tillvinner sig Bielke Konung Ludvig XIV:des bevågenhet vilket han ger uttryck för i storartade gåvor till ambassadören. Däribland det utomordentliga praktskåp av ebenholts, ett konstverk i snideri kallad för Salomos Härlighet eller
(141)
Svarta skåpet (förvaras på Sturefors).
Högadeln som handhaft rikets styrelse under Konungens minderårighet hade hos Konungen framsvurit en stark misstro mot densamma och efter kriget skaffar han sig helt nya rådgivare vilka han väljer, inte efter börd och namn, utan efter duglighet. Och med deras råd och hjälp försöker han reda upp det till bankrutt gränsande rikets finanser och så kommer det fram nya namn som kommer att minnas så länge svensk historia skrives.
Där finns en Kristoffer Gyllenstjärna, en aggressiv dugande kraft, Jakob Gyllenborg, Karl Piper med flera. Och ibland alla står lite undanskymd Högadelns kanske farligaste motståndare östgötasonen, Stockholms borgmästare och Borgeliga ständernas talman, Olov Tegner. Han är nu rätt till åren kommen. Han föddes Juldagen
(142)
1615 på Sturefors rättargård Tegneby i Vist socken. Hans fader var rättaren vid ovannämnda gård Arvid Olovsson och modern rättarmor Anna Maria. Han hade kommit i skola , blivit student och fått tjänst i statsverket. Nu blev han av Karl den XI nämnd som "den redlige vännen". Hans ord och råd vägde mycket tunga. Det nya rådet ser inte med blida ögon Konungens tillgivenhet och vänskap till Nils Bielke och eftersom en beskickning skall sändas till Frankrike så styr det om och förordnas att som Nils Bielke är den mäst lämpliga för det höga uppdraget och på samma gång fingo de honom ur vägen. För Bielke fick anses vara den gamla Högadelns förnämste representant, orädd, belevad, berest, lärd och hållande högt på adelns previlegium och ståndrättigheter var han en svuren fiende till intrång och reduktion utav
(143)
adelns ägodelar. Konungen sätter dock det stora Reduktionsverket i gång och adelns folk, i vars händer väldiga jordområden dels i form av kungliga förläningar under de långa krigen och sedan som arvslotter behållits, får nu plötsligt finna sig i att lämna dem tillbaka till staten. Den som inte kunde visa upp lagliga köpebrev på sina gods fann sig utan barmhärtighet ställd på bar backe. Reduktionskommisionen kunde icke helt bemästra den stora apparat de satt i gång utan mycket orättvisa kom också med. Den oskyldige fick lida med den skyldige. Ur det helas kaos blev dock att Kronan fick en väldig massa jord som sedan omsattes till skattehemman och statsverket fick penningar att röra sig med. (adeln hade ordnat för sig att de hade sina gods skattefria).
Nils Bielke återvänder hem från
(144)
Frankrike 1682. Här hemma möts han av en helt annan miljö än i Frankrike. Glädjen är borta, hans vänner och ståndsbröder bland adeln för en allt annan än lysande tillvaro där många nu släpa fram sitt liv i skriande fattigdom. Vid kungliga hovet är allt grått och mulet. Kungen tål inga hovfester, hans tid är upptagen av att rannsaka att regeringsmedlemmar och statsverk arbetar och gör sin plikt. Mycket är han ute på resor i sitt fattiga stormaktssverige som han satt sig före att rycka upp till krafter att kunna möta framtiden vad den än kommer att frambära. Nils Bielke, som sett mera av världen än någon av dessa vadmalsklädda rådsmän som med kunglig myndighet bragte familjer ur rikets yppersta ätter till tiggarstaven, ??????? och han stack ej under stol med sina åsikter när han sedan framförde
(145)
sin protest mot den nya politik som Svenska regeringen slagit in på. Kung Karl hade alltmer dragit sig ifrån Frankrike och i medråd med de nya riksråden, där Bengt Oxenstjärna och den Diplomatsluge och starke Karl Piper var de ledande krafterna, brutit alliansen med Frankrike och ingått ett nytt förbund med sjömakten Holland. Då ingår Danmark i stället förbund med Frankrike. Bielke spådde denna omkastning av förbunden skulle bli Sveriges olycka och klandrar riksråden. De i landet som äro fransksinnade samlar sig ikring Bielke. De kallades det franska partiet men kunde ingenting uträtta utan skingrades och Bielke fick i riksråden, särskilt i Karl Piper en dödsfiende som i Bielke såg en för staten farlig opositionsman. Bielkes farhåga gick dock i uppfyllelse ty Sverige blev nu i stället indraget i krig med Frankrike. Kung Karl lyckades dock efter två år draga sig ur förbundet men inte utan en del offer. Sverige hade fått sattsa både folk
(146)
penningar. Nils Bielke fann sig ej till rätta i sitt fosterland där allt efter hans syn på det ställdes på huvudet. Efter erhållen tjänstledighet ställde han sig i Kejsarens tjänst. Europas skräck, turkarna, infaller i Ungern. Första anfallsvågen är beräknad till 250000 man. I väldiga strider vid Pest, Ofen, Makacs m. fl. besegras Turkarna. Under de vilda slagen utmärker sig Bielke så han av Kejsaren utnämnes till Kejserlig Fältmarskalklöjtnant och Kejserlig Kavallerigeneral och av Romerska Kyrkan för tapperhet mot de "otrogne" Turkarna till romersk Riksgreve. Här omgiven av böljande skaror utav Europas yppersta Kavalleri kände sig Nils Bielke på rätt plats och hans rykte spred sig hem även till Sverige. Men hans tjänstledighets tid tar slut. Han får taga avsked av nyvunna vapenbröder och trots strålande anbud känner han att plikten till det karga Sverige går före och bud från
(147)
Kung Karl XI kallar honom hem. Här hemma utnämner Kungen honom till Fältmarskalk och Greve. Till Grevetiteln hör ckså Grevskap och Greve Bielke blir tillerkänd 350 hemman belägna i Finland och som förut varit i hans svärfaders Gustav Horns ägo. Hans avundsmän ser ej gärna den äroomstrålade Greven ibland sig utan Karl Piper, som nu kommit till hög ställning inom rikets styrelse får det ordnat så att Kungen utnämner Greven till Guvernör över Estland och Pommern. Nils Bielke står nu på höjden av sin framgång och upphöjelse. Han är rik på gods och dyrbart lösöre. Förutom sitt grevskap skriver han sig Herre till Salsta, Gäddeholm, Örboholm, Vallholma gårdar i Uppland, Frugården i Västergötland och Korpalla gård i Finland. Salsta gård var dock
(148)
hans hustrus arvedel. Han var gift med Eva Horn av Björneborg år 1669. Hon var född 1653 i staden Riga. Hennes fader var fältherren Gustav Horn och modern Anna Bielke. I äktenskapet föddes 10 barn av vilka flera dock dör i barn- och ungdomsåren. Söner Gustav och Ture dör som barn och begraves tillsammans på en gång i Bielkeska graven i Tensta Kyrka 1674. Eva född 1677 död 1715, Adam född 1679 dör som barn. Sigrid född 1681, Carl Gustav född 1683 död 1454, Ture Gabriel född 1684 död 1763, Anna född 1687 död 1742, Ebba född 1688 död 1716, Sofia född 1693 död 1696. I Salstakoret Tensta Kyrka vilar 3-åriga Sofia i försilvrad kista.
Eva Horn överlevde i många år sin make och flera av barnen. Hon dör 1740 och är begraven i Bielkeska graven i Lena Kyrka, Uppland.
Guvernörskapet var ej så tilltalande
(149)
för Greve Bielke som militärtjänsten varit. I Pommern var det bekymmersamt. Stor fattigdom rådde orsakad utav att landet som gränsland blivit svårt betryckt under kriget. När så Kung Karls order kommer att Guvernören skall påskynda reduktionen så svarar Bielke att adeln här i Pommerska landet inget har att reducera utan i stället behöver hjälp från moderlandet. Det var ord som Kung Karl ej var van vid att höra. Det lät som uppstudsigt tal och guvernör Bielke blir hemkallad. Han reser hem men får ej komma till tals med Kungen ty Kung Karl XI är bliven död när han kommer till huvudstaden. Regeringen med Piper i spetsen behandlar greven som han inte funnits till. När förmyndarregering tillsättes för den 15-årige kronprins Karl kommer icke Greve Bielke i fråga fastän han var den Svenska adelns främste man. I stället sändes en reduktionskommision till
(150)
Pommern för att taga vad guvernören underlåtit. I vrede reser Bielke till Pommern igen och när Carl Piper driver till råga på allt att prins Karl skall förklaras myndig och krönas till Sveriges rikes enväldige Konung då rasar greve Bielke över det dåraktiga i tilltaget. Han ansåg att en duglig förmyndarregering tills prinsen nått lagstadgad ålder varit det rätta och inte sätta ett stormaktsrike i ett barns händer. Ute i landet höjdes många röster lika med Bielkes men Piper hade makt och förmåga att tysta dem. Så blev det för Kyrkoherden i Mora församling. Han dundrade i en predikan över att "olyckligt är det land vars öde ligger i ett barns händer". Några dagar efter den predikan kommer Kronfogden med fångkärra och knektar. Prästen beläggs med hand- och fotbojor och skjutsas till Smedjegårdshäktet i Stockholm, dömmes för majestätsförbrytelse till livstids fängelse och föres till den
(151)
dystra fästningen Kajaneborg som låg vid Ryska gränsen i Finlands ödemarker. År 1704 erövrade ryssarna fästet och levande begravne prästen fick, när de fick höra hans historia, sin frihet. Prästens namn var Boethlund?
Nemesis underliga öde blev att Piper, som förut är nämnts, fick till sist leva en fånges liv och död i samma landsända. Mot Greve Bielke vågade ej Piper taga till våld men han bidade sin tid. Prins Karl är bliven Konung över Sveriges Landområde. Den unge Kung Karl XII låter dock i allt sin rikskansler Karl Piper råda. Han ger honom sitt hela förtroende och räknar honom som sin mest förtrogne, vilket han på allt sätt söker visa genom gåvor och utmärkelser av skilda slag. Från Pommern kommer det rykten att guvernören Bielke på eget bevåg företaget ändringar av myntvärdet i och för att få näringen och handel i gång
(152)
i det fattiga landet. Det förhöll sig verkligen så men saken var inte upfunnen av Bielke utan det var en plan som Kung Karl XI en gång delgivit Bielke när han blev guvernör och som han nu satte i värksamhet när ingen hjälp kom från Sverige. Piper gnuggar händerna. Snart skall han visa den stolte Greve Bielke vem som är starkast. I den pommerska garnisonen är en ryttmästareplats vakant. Då fanns vid Livgardet en underofficer, en duktig karl som tjänat sig upp från menig. En tid som ryttare var han betjänt åt Överste Bielke. Nu blir han på Pipers förordnande av Kung Karl XI befordrad till ryttmästare med order att avgå till Pommern och fylla vakansplatsen som ryttmästare. Det hörde till etiketten att nykommen officer skulle installeras i sin nya värdighet av Guvernören samt inbjudas till hans bord. Men nu var den tidens
(153)
fördomar så att den som varit i tjänst hos Adelsman ej kunde räknas som hans jämlike om han ej var adlad. Och nu, på grund av dessa vrånga högmodiga fördomar som skadat adelns heder så oerhört, så trotsar Bielke Kunglig förordning att bjuda den nye officeren till sitt bord, utan blott tog emot honom i tjänstens vägnar. Och nu var klockan slagen. Greve Nils Bielke blir hemkallad, får ordren att infinna sig i rådssalen. Han tages emot under tystnad och utan övliga formaliteter men sedan kommer anklagelserna. Guvernören hade trotsat Kungligt påbud och icke påskyndat reduktionen. Guvernören har egenmäktigt förfarit med pommerska myntet. Guvernören hade emotsatt sig den nye Konungens kröning och användt sig av högförädiskt tal. Guvernören hade icke handlat efter Konungens order utan efter eget godtfinnande när det gällde besättande av officersplats. För allt detta skulle nu Guvernören
(154)
svara för sig, inför det församlade rådet. Den Stolte Greve Bielke såg klart vilket nät hans fiender dragit till om honom. Han svarar stolt och medvetet på deras frågor, vidhöll vad han sagt och gjort men någon medömkan eller förståelse kunde han ej finna. Han förklaras avsatt från Guvernörskapet och för vidare utredning förklaras han häktad. Och nu följer ett sorgespel. Den uppburne Krigshjälten, Kejsares och Kungars vän, han som i spetsen för sina regementen av Europas yppersta rryttare stormat fästen och sopat bort fiendehärar och vändt åter under flygande fanborgar och rungande vivatrop, han vandrar till fots i sin födelsestad omgiven av två led stadsdrabanter med bardisanerna färdiga till hugg ned till Smedjegårdshäktet där portarna slås igen bakom honom och dubbla skiltvakter av musketerare omsluter fängelset.
(155)
Piper hade segrat. Det dröjde emellertid med rättegången och under tiden gör grevinna, famlj och vänner fruktlösa försök att få greven fri. Jaa, Bielkes hustru Eva Horn söker och får tillträde hos Kungen. Den högättade ädla kvinnan knäböjer inför gossekonungen och ber om nåd för sin make. Kung Karl har ej fattat vidden av vad han efter Pipers råd tilskyndat Bielke. Hans hjärta var ej mer förhärdat än han blygdes inför Eva Horns ödmjukhet och ville helst att hela saken var bragt ur världen och allt vore glömt och Greve Bielke tillbaka på sin plats igen. Men då skyndar Piper att föreställa Kungen att han om han nu ger efter skall svenska folket kalla honom vankelmodig och han skulle mista allt förtroende men i stället råder han Kungen att hänskjuta Grevens sak att dömmas efter Sveriges lag och rätt. Så blev det, domstol tillsättes som skall reda ut Greve Bielkes påförda brott men domstolens ledamöter skynda långsamt och
(156)
så kommer det hinder i vägen, det stora kriget med Ryssland, Polen och Danmark bryter ut och tar allt i anspråk. Kungen drager ut i fält men även nu tager han sin Karl Piper med sig som är både Greve och Fältmarskalk. Kriget försvårar undersökningen av Nils Bielkes brott och först när man kommit till år 1705 är man färdig. Nu dömmes han till att mista Äran, Titlar, Gods, såväl löst som fast samt att med livets förlust sona sina gärningar. På domen svarade Bielke att liv och gods kan tagas ifrån honom men äran kunde de icke taga, den hade han förvärvat. När domen läggs fram för Kung Karl som då var på sitt segertåg genom Europa så ser Piper att han fått bågen för hårt spänd. Att taga Bielkes liv var att gå för långt och kunde vara farligt ty Bielke hade ännu sympatisörer bland både adel och allmoge. Det sägs att 1710 när det stora
(157)
uppropet gick ut över landet, att kalla folkallmogen till vapen mot Danmarks överfall, skall Dalkarlarna svarat att giv Bielken fri! Och om vi får honom till anförare ställer vi upp 10000 man, eljest inte. Regeringen kunde dock ej då göra något till saken och Kungen var då i Turkiet. Men 1705 råder Piper Konungen att efterskänka dödsstraffet men eljest låta domen ha sin gång och så blev det. Greven förklarades ovärdig som svensk medborgare. Han fick vistas i landet men icke på något sätt i ord eller gärning taga del i rikets handlingar ty om så skedde var han redo till döden. Nu konfiskerades Grevens gods, hans jordegendomar lades under kronan, hans penningar försköts till Kungliga slottets byggnadskassa. Den ville eljest alltid hålla sig mager men fick nu ett godt tillskott . Det kan ju vara av intresse att veta att det aktades
(158)
icke för rov att av enskild mans penningar resa upp de murar som bildar vår stolta Kungaborg. Hans rika lösöre av silver som han ägde mycket genom gåvor skänkte Kungen med varm hand till sin gunstling Karl Piper. Nu var Bielke en utfattig hemlös man men hans maka som stod tappert vid hans sida blev hans räddning. Som modersarv ägde hon Salsta och Gäddeholm i Uppland, gårdar som i århundraden varit i Bielkesläktens ägo och Eva Horn var född Bielke. Här bosatte sig nu familjen och som en örn i bur såg den forne uppburne nu slagne hjälten åren rinna hän. Tiden var full av händelser. I nio år har Svenska svärdet vunnit segrar mot sina fiender men nu har Svenska armén och Kungen kommit för långt in i fiendeland. Under tiden medan armén skar lagrar härjar fienden
(159)
i de svagt försvarade östra gränserna. Kungen med armén kan ej vända hemåt. Det vore liktydigt med nederlag. Här var ej annat än att fortsätta och segra eller dö. När Poltavaslaget 1709 28/6 är slut då är segrarnas dagar slut och nederlagens tid börjar. Kung Karl har fått en slags fristad i Turkiet. Hans tappra här har fått gå i fångenskap och bland de många har även, som förut är omtalat, Fältmarskalk Greve Karl Piper börjat sin levnads sista etapp såsom en av Krigets hårdaste lott hemsökt man som krigsfånge som slöt först med döden 1715.
Medan åren gå åldras Greve Nils Bielke på Salsta. Som alla starka själar lider han först och främst av det hårda domslutet, dels av sin plötsliga overksamhet och en del av medmäniskors förakt. Hans maka och barn är dock de som icke svika och Eva Horn håller fast vid att den dag skall komma då sanningen
(160)
skall segra och rättvisa i Grevens sak skall klarläggas. Grevens fall sträckte sig även till barnen. Förut var det en förmån att få räknas till grevbarnens umgängeskrets men nu drog man sig med avsky från deras sällskap. Deras studier måste avbrytas. Salsta gård är rusthåll och måste hålla ryttare. År 1704 måste ny ryttare ut och då rider Grevesonen Ture Gabriel Bielke ut som ryttare för sina föräldrars gård. Så kommer man fram till året 1715. Kung Karl XII är hemkommen till sitt land igen. Det är en helt annan man än den yngling som drog ut år 1700. En hård skola hade ödet beskärt hans liv. Under sin rätt långa vistelse i vår Tyska besittning hade han bland annat fått helt andra upplysningar om den forne guvernör Bielke än dem som bestods honom före kriget. Och så händer den stora händelsen
(161)
att en dag 1715 kommer kunglig kurir till Salsta med Kungligt bud att domen över Greve Nils Bielke , som blivit orätt och falskt dömd, är upphävd. Greven skall återställas sin ära, sina Titlar och allt vad som kan återställas av hans gods och penningar, något som var svårt i det av kriget utfattiga landet. Men att rättvisa var erhållen var rikedom. Så gick makans hopp och förtröstan icke på skam utan hade segrat. En annan tilldragelse under detta år den 14/5 gifter sig sonen Ture Gabriel, han som red ut som volontär för Salsta 1704, med dottern till greve Karl Piper, den väna Charlotta Piper. Samma år 9/6 dör krigsfången Karl Piper i sin fångenskap. Det underliga är att ej Kung Karl försökte utlösa sin rådgivare allt i allo utan i stället ställde sig avvisande mot detsamma.
Greve Nils Bielke blir erbjuden
(162)
en hög post i rikets tjänst men den 71-årige Greven är en bruten man och den 26 Novb dör den legendariske hjälten, en av 1600-talets högadels främste representant rik på erfarenhet om hur den jordiska lyckan växlar. Han ligger begravd jämte sin hustru i eget gravkor i Lena Kyrka i Uppland. Hans maka Eva Horn överlevde honom i 25 år och dör 1740. Sonen Carl Gustav hade gått tidigt i rikets krigstjänst. Han stiger till Generalmajors grad, blir Landshövding i Västernorrlands län och President i  Statskontoret. Carl Gustav skrev sig Greve till Salsta och dör 1754 och blir begraven i Riddarholmskyrkan. Han var gift med Britta Sofia Horn född 1679 död 1728.
Ture Gabriel är förut omtalad. Efter studier i Angers, Oxford och Leydens universitet så, efter faderns fall,
(163)
avbröts studierna och i stället red han ut som ryttare för Salsta rusthåll 20-årig 1704. Han var en gladlynt, berest och bildad ung man med ett mycket fördelaktigt ståtligt yttre förenad med stor tapperhet att han från volontär befordras i graderna och 1721 är han Generalmajor av Kavalleriet. Efter det långa fälttåget, slaget vid Poltava, Kalabaliken i Bender får han följa Kungen till Demetico och i överste Funcks beskickning till Konstantinopel var Ture Gabriel med 1711. Turkarna såg med beundran på den ståtlige blå krigaren. Turkarna förstod att värdera mannamod och Kal XII:e sagan lever ju än idag efter 250 år i turkarnas minne. Efter sin hemkomst och giftermål med Charlotta Piper så får han bevittna sin faders frikännande och återupprättelse. Så kommer skottet vid Fredrikshall med åtföljande
(164)
förvirring och omstörtningar. När det sedan kommit i lugnare tider så kan Greve Ture Gabriel skriva sig till Tureholm Ulfsunda, Beateborg och Stensta i Svealand samt Baldringe och Högesta i Skåne samt gårdar i Småland och Västergötland. 1727 står han som riksråd i Arvid Horns regering och med Horns fall 1739 går också Bielke. Sedan för han en adelsmans på den tidens Landtliv men 1761 blir han 77-årig återigen vald till riksråd men dör 1763 och ligger jämte sin andra maka Anna Margareta Oxenstjärna begraven i Torstensonska gravkoret i Riddarholmskyrkan. I sitt första gifte med Charlotta Piper föddes dottern Eva 1717 på Högesta. Hon gifte sig 1749 på Sturefors med hovmarskalken Gustav Gyllenkrok. Hon dör 1794. Sonen Nils Adam född 1724, dottern
(165)


Cristina Sofia född 1727 död 1803.
Familjen hade sin vistelse en tid på Sturefors men 1727 dör Charlotta Piper. Ture Gabriel gifter om sig med Anna Margareta Oxenstjärna vilket ej var riktigt efter svärmoderns Kristina Pipers vilja och Ture Gabriels Stureforssaga var all. Kristina Piper grep dock in och tog an barnen, särskilt dottersonen Nils Adam blev hennes ögonsten. Han fick sin uppfostran i mormoderns hägn en lång tid på Krageholm i Skåne, blev student i Lund och Uppsala och Greifswald.

 

Fideikommisset Sturefors bildas 1747. Bielkeeran börjar. (Denna rubrik finns ej i Edvins text)

 

Den på gods och guld stormrika Kristina Piper förvaltade sina gods väl och såg till att intet förfors. Sitt Sturefors glömde hon inte utan vistades där ofta, tog del i gårdstvister och Kyrkbyggen och fick nästan alltid sista ordet. År 1747 instiftar hon till förmån för sin dotterson och skyddsling Sturefors,
(166)

Viggebyholm, Kaningtorp (Sturefors i Vist, de senare i Grebo socken) till ett Fideikomiss. I fideikomissbrevet bestämmes att äldste manlige bröstarvingen i släktens led är rättmäktig Fideikomissarie. Så bands det stora Stureforsgodset till Bielkesläkten vilken nu varit innehavare av detsamma i 200 år.
Nils Adam Bielke, Greve till Sturefors föddes den 30/1 1724 på Högesta. Efter sin förut omtalade uppfostran och studier kom han tidigt i kontakt med rikets högsta kretsar och erhöll så småningom en stor mängd ansvarsfulla uppdrag. Han var kammarherre redan 1738, år 1743 , nittonårig, var han med i den beskickning som hämtade och ledsagade Konung Adolf Fredrik från Hamburg till sitt nya hemland. Greve Bielke vann de kungligas bevågenhet och räknades till de
(167)
kungliges närmaste vänkrets utan att bli för mycket inblandad i de strider som rådde emellan de regerande partierna och Konungen. Greve Bielke blir Hovmarskalk hos Drottningen, reser som sändebud till Ryska hovet för att meddela prins Gustavs födelse 1746. Han utnämnes till Guvernör för prinsen, Kanslist i Kanslikollegium, Riksråd, Landshövding över Södermanlands län, ordförande i Brännerikommisionen, President i Bergskollegium. Under en tid av 50 år var han i statens och rikets tjänst och nedlade alla sina ämbeten först 1789 då han drog sig tillbaka till sitt Sturefors. Under sina åligganden försummade han dock ej Sturefors utan här lät han utföra ett storartat arbete med att låta fösköna efter tidens stil omgifningen kring det relativt unga Slottet. Genom planering, shaktningar och terrass-
(168)
byggen samt anläggandet av en vacker trädgård och park dels i fransk och dels i engelsk stil med sirliga blomster och häckgrupper, långa linjeraka lindalléer och mjult slingrande gångar, små vattenränilar med snidade broar, lusthus (kinesisk pagod), spegeldammar etc, blev Slottet med park och trädgård ett verk som än i dag behåller sin plats som ett av rikets sevärdheter. Vid entren av den långa infartsallén möts man av en ståtlig vägport, antagligen bygd som äreport för den kungliga familjen, som behagade med sin närvaro hedra sin betrodde greve Bielke. De Kungliga tunga vagnarna stannade i Linköping och i lättare ekipage reste hovet ut till Sturefors som var paradputsat med krattade sandplaner och de mångtaliga alléträden prydligt ansade
(169)
med rundklippta kronor. Östgöta regementes musikcorpsen spelade, slottskanonerna sköt salut, mot skymningen upplystes trädgården av ett 360-tals stycken lampor som greven förhyrt ned från Stockholm. De höga gästerna, Drottning Lovisa Ulrika och Konung Adolf Fredrik tillika med kronprins Gustav samt uppvaktning, sutto 8 timmar till bords under angenäm samvaro. Prinsen hade dock lite svårt att finna sig i den subtila stelheten, utan, sägs det, smet ut för att skåda på anordningarna utanför slottet och ställde till åtskilligt besvär för sin tjänande Kammarherre.
Under sin första Fideikommisarie ordnades det upp åtskilligt med själva landtgården Sturefors. Den 5 gårdar närbelägna byn Tegneby var nu helt i Sturefors ägo och dess åker och ängsmarker läggs under
(170)
Sturefors åkerbruk. En stor del av byns ängsmarker odlas upp och tillför Sturefors en betydande åkerareal som på samma gång bildar en enhetlig ägofigur och vars bördighet än i dag räknas till Sturefors förnämsta. I Tegneby hade Sturefors förut sina ladugårdstallar förlagda men nu flyttas de till den av Stångån bildade lilla holmen vid dess utlopp i sjön Erlången. Dessa frälsegårdar, 4 till antalet, blevo 1871 ersatta med en pampig stallbyggnad i rappat tegel och fyller även den moderna tidens av i dag fodringar. Med den nya och större åkerarealen blev det större skördar. De gamla sädesfataburerna blevo för små och 1809 bygges ett präktigt magasin som för sin exteriörs skulle av främlingar togs för själva slottet.
(171)
Genom gårdsägorna går landsvägen mellan Vist och Grebo Kyrkor. Sturefors gårdsägor sträcker sig från Vist kyrka till nära Grebo sockengräns. Båda gränserna markerades genom stabila grindar. Mot Grebo var det en vanlig bastant landsvägsgrind som brukades då för tiden emellan ett par stabila ekstolpar. Men allt var tjärat eller målat i svart och grinden kallades därför "svarta grinden". Neremot Vist kyrka voro stolparna vita monumentala uppmurade av sten och tegel. De finnes kvar än i dag. Grinden ghär var en präktig stark och vackert snidad port av ekvirke men den, liksom den svarta grinden, äro nu borta. Såsom den ståtliga s. k. vita porten med sina vackra konstsmidda järngrindar var entren till infartsvägen till slottet så var porten
(172)
vid kyrkan entren till gården i sin helhet. Här vid porten ligger en vit stuga. Byggnadsmaterialet är gråsten och tegel. Med sitt spetsvinkel branta tak och runda fönster i gavelröstena påminner den mycket om en tysk bondstuga och över förstugadörren läser man det tyska namnet "Peenemünde" som påminner om den tid då Sverige ägde land på andra sidan Östersjön. På stugans knutar ser man dock att av de typiska Bielkes byggnadsmärken från denna tid , det är de tvärränder som pryder murytorna. Sagan som tar vid där historien tystnar säger att en östgötagrenadjär som varit med i sjuåriga kriget och då deltagit i försvaret av Peenemünde skans i svenska Pommern blivit tysk fånge. Efter krigets slut kommer
(173)
han hem. Som krigsminne har han fåt ett träben. Det rätta hade kriget tagit. Men värre var att när han kom hem var han hemlös, på torpet gick en ny knekt. I sin bedrövelse gick han och klaga sin nöd för Greve Bielke som när han fått knektens historia utnämnde honom att såsom han stått på vakt och stridit för riket i dess yttersta utpost skulle hans stuga och bliva Sturefors yttersta vakt och stugan skulle kallas Peenemünde efter den pommerska skansens namn. Om nu sagan är sann vet ingen men den är vacker nog för att ej glömmas bort. Porten har alltjämt kallats för Peenemündeporten.
Under denna tid som närmast skildrats har Grevinnan Christina Piper 79-årig samlats till sina fäder och sedan åtskilliga år vilat i sin marmorsarkofag i Ängsö
(174)
Kyrka. Hon dog den 25/3 1752. I sin stora verksamhet med gods och gårdar visade hon även att hon uppfattade sina plikter mot dem som ledo nöd i de bistra tiderna. Sålunda lär hon bedrivit en stor välgörenhet bland de svenska krigsfångarna som försmäktade borta i rysk fångenskap. Hennes make, den fångne Fältmarskalk Carl Piper luttrad i livets strider var under den tid då hans fångenskap var av lindrig art och han fick röra sig tämligen fritt, henne till stor hjälp och de svenska fångarna såg i Greven och Grevinnan Piper sina mäktiga och barmhärtiga beskyddare och de som en gång slutligt kom hem berättade under rörelse att när de kände sig övergivna och bortglömda så kom Piperska postbudet med tröst och kontanta medel som rättvist fördelades
(175)
bland fångarna (man måste stanna inför att det var så pass statlig ordning i det stora Ryssland att detta barmhärtighetsverk kunde gå för sig).
Greve Nils Adam var 2 gånger gift. Första äktenskapet var med Grevinnan Ulrika Eleonora von Düben född 1722 i Stockholm. Hon var Kammarfröken hos Drottning Lovisa Ulrika. Brölloprt ägde rum 1757 men lyckan blir ej långvarig. 1758 dör Grevinnan i barnsäng efter att ha födt ett dödfödt gossebarn. Det var på Ulfsunda i Bromma , Stockholm. Den 9/4 1759 ingår greven nytt äktenskap. Nu med Friherrinnan Fredrika Eleonora von Dyben född 1738. Hon var Överhovmästarinna hos Drottningen. (Det var två släkter von Dyben, en Grevlig och en Friherresläkt). I det giftet föddes flera barn. Äldst var dottern Fredrika Lovisa Gunilla född 1760 men dör redan 1764 på Sturefors. Sonen Gustav Ture född 1762. Sonen Nils född 1763 går ung i militärtjänst,
(176)
utnämnes till livdrabant, går in vid flottan som Löjtnant, deltager som frivillig på Frankrikes sida i kriget mellan Frankrike och England och stupar i franska flottan i slaget vid Madras 12/4 1782 nittonårig.
Dottern Charlotta Catarina född 1765 död 1793gift med Friherre Louis De Geer av Lövsta.
Dottern Gunilla född 1770 dör 1815 blev gift med svågern De Geer i hans andra gifte. Louis De Geer dör 1830, han var född 1759.
Dottern Sigrid var född 1768, dör ogift 1819.
1789 har Greve Nils Adam Bielke avsagt sig alla ämbeten och dragit sig tillbaka att njuta ålderdomens ro på sitt Sturefors. Den blir dock ej långvarig, den 20de juni 1792 dör han bort. Även han hade fått pröva att livet har både sorg och glädje. I Sturefors park låter den efterlevande makan resa en präktig minnessten på vilken är inristat att han var skapare till den storslagna parken samt hans titlar. Som slut står att "sörjande maka vars
(177)
sällhet han gjorde i 33 år reste stenen", vilket säger att han varit en god make. Grevinnan Bielke födt von Dyben dog i Linköping 3/1 1808. År 1752, Christina Pipers dödsår skänkte greve Nils Adam Bielke till Grebo Kyrka en Nattvardskalk med paten? av Silver. På kalken står att den är skänkt till kyrkan 1752 av riksrådet Bielke. På patenen läses blott årtalet men det antages att den är av samma givare. Det sägs att socknen förut fått avhämta sig sitt nattvardssilver för ond tids skull och användt sig av nattvardskalk av lergods, och det bevaras ännu två lergodsbägare i Kyrkan. Greve Bielkes gåva fick ett underligt öde. 1825 bröt sig tjuvar in i sakristian och stal bort kyrksilvret, bland annat en vacker oblatask skänkt av en av Socknens prester 1646. Man fann ej tjuvarna men 1933 vid upprensning av en slottsbrunn på Kalmar Slott hittades diverse gods bland annat Grebo Kyrksilver tyvärr mycket skadat och anfrätt. Kyrkan har fått tillbaka sina kärl som nu kan
(178)
beskådas i sin monter i Kyrkans Sakristia. Som förut nämnts hade Christina Piper skänkt Kyrkan en prydlig predikstol.
Greve Gustav Ture Bielke Fideikomissinnehavare no 2 född 6/4 1762 blev Kornett vid lätta Dragonerna 1778, gifte sig på Tureholm år 1791 med sin sysling Charlotta Catarina Hård av Segerstad. Hon var född 1760, dotter till Fänrik Per Hård av Segerstad och skildras som en kraftnatur medn Greve Gustav Bielke hörde till dem som voro stilla i landet. I deras äktenskap föddes sonen Nils 1792, sonen Ture Nils född 1793 dör 1794. Dottern Eva Fredrika född 1796 på Sturefors ingår äktenskap med Greve Erik Johan Gabriel Oxenstjärna på Tureholm 1820. Grevinnan Eva dör 1863 i Stockholm. Sonen Axel Gabriel född 1800. Han blev utnämnd kammarherre och blev ägare till Tureholm och dör 1877. Han räknades som sin tids främste konstkännare och

(179)
var en stor Konstsamlare. Det mesta av sina Konstskatter testamenterade han till Nationalmuseet. Greve Gustav Ture Bielke dör i Stockholm 1833.
Greve Nils är nu tredje Fideikommisarien till Sturefors född den 13/9 1792 på Sturefors. Han tar Teologie- och Kansliexamen i Uppsala 1812, blev samma år Fanjunkare och Kornett vid Livregementsbrigadens Kyrassierkår, Adjutant och Skattmästare 1813. Han deltager i Tyska Fälttåget 1813-1814 , utnämnes till första Löjtnant 1814, första Adjutant 1818, andra Löjtnant 1820 och tar avsked 1821. Han utnämnes till Kammarherre 1823 och dör i Stockholm 22/1 1845.