Kyrkan och Allmogen

Ur Edvin i Stohagens anteckningar

På den andliga odlingens område fanns i gången tid mycket övrigt att önska, Det sades visserligen att alla var läskunniga och alla tvingades att genomgå mer eller mindre undervisning i läsandets konst i de primitiva skolorna. Men om man kunde stava och lägga samman bokstäver till ord, så hade man inte mycket litteratur att öva sin surt förvärvade kunskap på. Inte mer än den förskräckliga katekesen, nya testamentet och psalmboken. Katekesen var ungdomens andliga gissel. Prästerskapet fodrade att var och en skulle vara väl insatt i de fem avdelningar den bestod av och nästan som villkor att den skulle kunna rabblas upp vilket då var bevis på god kristendomskunskap. Varje år hölls husförhör i socknens byar och gårdar, vilka var indelade i kyrkliga rotar och där prövade ungdomens kunskap. För de flesta var dessa dagar en fasa, det lästes och stavades tiden före på katekesens frågor, svar och bibelord och mången dräng läste mer tysta förbannelser än bibelord, när det inte ville lyckas att få fast orden i minnet. Hade man ändå mödosamt lärt sig orden var det ändå för det mesta alldeles förgjort när man stod inför den myndige kyrkoherden. Ty då hade man tappat bort alltihop. Prästerna försökte hålla sina offer på den andliga sträckbänken, allt för att hålla dem nere i andlig ödmjukhet.

Prästerskapets makt var stor, de dömde ut straff för visad liknöjdhet, även om den berodde på ren okunnighet. Nattvarden, som var och en konfirmerad måste begå minst en gång om året, kunde man bli utestängd från vilket var mycket förnedrande. Vid vissa fall kunde syndaren sättas i stocken, ett slags tortyrredskap. (I gamla Vist kyrka fanns den förvarad, daterad 1844). Den placerades utanför kyrkporten så att de inträdande kund få beskåda den straffade och det var god sed att skulle med hån och skällsord visa honom sitt förakt. Den råa seden togs bort i mitten av 1800-talet, men en annan kyrklig tortyr praktiserades. Nämligen att flera söndagar få stå på kyrkogången, anklagade för synd. Detta straff tillämpades mest på kvinnor*), sedan de, förledda av någon man, syndat mot sjätte budet.

Katekesböckerna trycktes i massupplaga för allmogens bruk. De var mycket dåligt tryckta vad beträffar bokstavstyper och stilar. Om man så betänker den primitiva undervisningen, den långa arbetstiden och den ytterst dåliga belysningen under den mörka årstiden. Ty det var den mörka tiden som medgav dessa andliga hemmastudier vid en fladdrande spisbrasa eller svagt lysande talgljus. Man får beundra den tidens män och kvinnor som ändå ärligt försökte uppfylla kraven vad gällde kunskap i katekes, testamente och psalmbok. Allmogens inställning till kyrkan var mer fruktan än kärlek och vördnad. Ju mindre man hade att göra med prästen desto bättre. En bra präst skulle predika mycket om helvetet, då var han en stor predikant som fick respekt med sig. Det stämde också bättre överens med det dagliga livet på jorden. Harpospel och palmer förstod man sig inte på. Vem hade sett en palm eller hört någon harpa?

Men helvetets furste kunde man få en avbild av i närmaste överhet, ja i prästfar själv, när han satte den sidan till. Därför var det god sed och gärning att man inte glömde bort prästgården när man slaktade hemma på gården, eller när de få korna stod i sommarens högmjölkning, att man tänkte på att prästen behövde ost. Det kunde man ha gott av vid tillfälle.

Att en litterär hunger var gällande bland allmogen, finner man i de småskrifter som spreds bland folket av gårdfarihandlare. Det var små tunna häften innehållande enkla sagor om riddare, rövare och fantasiäventyr. Även om man tittar i den tidens psalmböcker, hittar man stycken där bladen är mer tummade än boken i övrigt. Det är stycket om "Jerusalems Gruvliga och Jämmerliga Förstöring", som kommit med i psalmboken till den nytta det kan ha. Berättelsen är fylld med dramatiska stridsscener.

Inom kyrkan var en oerhörd och benhård klasskillnad både i livet och i döden. De förnämliga hade de förnämsta platserna framme i koret, fattighjonen nedersta bänken. Om de hörde eller såg hade ingen betydelse. Efter döden gällde samma lag. De förnäma hade sina gravar inne i kyrkan. Fattighjon, odöpta barn och självspillingar fick inte begravas ute på kyrkogården bland övrig allmoge, utan för dem fanns i vanliga fall i norra hörnet av kyrkogården. De sistnämnda fick inte föras genom kyrkogårdsporten bland övrig allmoge, utan hissades över muren vid gravplatsen. Det skulle då ske baklänges. För dem fick inga klockor ringa och för fattighjonen klämtades i lilla klockan.

Trots allt det dystra i allmogens liv, med synd, vantro, vidskepelse, fattigdom och förtryck, fanns dock en naturlig sprudlande livsglädje som inte kunde släckas. Den tog sig uttryck vid deras små samkväm. Enkla festmåltider som inte var så överdådiga i mat och dryck. Ungdomens lekstugor, midsommardanser, slåttergillen, brytgillen och vad de hade för namn. Mitt i det dagliga arbetet förstod man att vid tillfälle ge det en festlig prägel.

Ett utdrag ur Edvin Karlssons minnesanteckningar.
Avskrivet i dec 2000
Helge Fransson

*)  I böteslängder från Linköping finns belägg för hur man på 1800-talet gjorde skillnad på man och kvinna vid "hor". Vanligt var att mannen gick fri från straff medan kvinnan fick böta upp till 100 kr vilket vid denna tid var mer än en årslön för en piga.
Sven-Olof Ekström