Greve Ture Bielkes giftermål den 7 nov 1861 med Pauline Fouche de Otrante.

Berättaren, på östgötamål, är en av godsets gamla gubbar, Salmen August.

Ja när vi fick vete, att Grevens skulle komme hem, så geck vi ner te herrgårn å stog porta ve Stenhuset, å där va fullt mä fölk frå hele trakten söm gått neför te å si påt, å dä va klätt ve båe vite porten å store porten ve store gårn å de brann elle, marsjaller di kaller å så sto dä kare som skulle ha blöss i orning när Herrskapet köm å di hade e liten särskild ell te tänne döm ve för att dä skulle gå fort, å så roptes dä nu kommer di, å då vart dä brått, men alle blossa brann å skjussen kom i trav i e stor droske mä fyre häste för så ståtligt va dä.
Suffletten va nerfälld å Greven satt i uniform å i huvebonan hade han långe yvige fjär, å i jämtarn satt Grevinna å grann å fin va ho mä.
Å när di fått gå ur droska å sto på trappen så talte Greven te öss å tacke för att vi sammlets öpp å mötten nu när han kom för te re säj ett hem här på Sturefors. Å Inspektorarn talte å önske Greven å Grevinna välkommen å höppedes att di skulle trives. Å så sköt di mä kanonera så dä slo löck för öra. Å sen sa Inspektorarn att han ville att vi skulle trakteres allihop söm va där nere, öm vi följde mä öpp te bruket.Å vi hurre å skrek så mycke vi örke å sen bar dä å öpp te bruket. Å där öppne di e brännvinstunne å Inspektorarn å rättarn å bokhållera, dä hade di två på den tin, hade fullt öpp mä göre te hälle öpp å dele ut så alle feck sej en bröllopssup å mejeripigera dele ut ost å brö te bite i. Å sen feck vi tag i Knapp i Risnäs, han spelte fiol, å han feck spele öpp för öss å vi danse i valvet te långt på möran.

Kommer Farbror ihåg när hemkomsten skedde, om den blev av omedelbart efter bröllopet som stod i november eller var det senare efter en eventuell bröllopsresa?

Nähäj dä kommer ja inte ihög men dä va inte vinter å inte sömmer heller men öm dä va höst eller vår kan ja inte säje nu, men va ja kömmer ihåg dä ä att vi hade rolit uttå bare fa-ann.

Tyckte inte ni att det var underligt att Greven, som framgångsrik officer, han var ju redan ryttmästare och bara 30 år, nu bosätter sig på sitt gods? Som väl sköttes för hans räkning även om han vore i militär tjänst. Och vad fick ni för intryck av honom som husbonde och godsherre?

Att Greven flytte hem tyckte vi va klokt gjort för gosset ä ju stort å dä ä mycke å styre mä.

Å ja hörde säjandes att en person som sto mycke högre än Greven börje å titte lite för mycke på den ståtlige Löjtnanten, å dä kan bli farligt dä mä. Å Greven säjs ha fått en vink om å ta avske å bege säj bort ett tag. Som han också gjorde , han for utomlanns å när han kom hem igen va han snart gifter.

Dä va en rediger kar som ville att vi skulle leve utan å förtryckes. Så kan ja nämne att 1868 va dä ett svårt år, så fast dä inte rann över i Grevens skäppe, så fick bönnera, å torpera mä förståss, åslaget på arrenda å hjälp så långt han kunne. Barae dä viser hurdan kar han va. Men han tålte inte nått hyckleri, då vart han förbannad. Han kunne komme å se på gåla, i synnerhet på skoga, å då bruke han prate mä oss, särskilt mä de gamle gubba vart han förtroli, to gärne en sup mä döm, å lät döm brätte hur dä vatt förr. Våre gamle danssteg ville han ha reda på å iblann kunne han mä fagre ol få gubba å kärngera å danse sina gamle masurker å va dä hette. Å feck han reda på att dä bodde en gammal spelmansgubbe i når köje, dröjde dä inte länge förrän Greven va där å ville höre hans låte. Han va också mycke skämtsam å sej å skoje iblann rätt bra, så folket feck månge gånger fel öppfattning ömen å skylle på att han hannle i fyllan. Si fölket di trodde inte att en kan roge säj utan te dricke säj fuller först.

När han hade sällskap mä Grevinna å dä va åfte, då va han mere grevaktiger å säj å allvarli men så va Grevinna själv ett mycke allvarsamt fruntimmer, men ett rejält fruntimmer. Ho satte säj in i fölkets liv å Gossets skötsel mer än Greven å till slut va dä nog hon som va i styret å dä förlore varken Greven elller gosset på. Men ho la inte hinder i väjen för Grevens små roliheter å de måtte ha trivs ihop för inget förtal hördes om deras familjeliv.

Greven satte opp en liten musikkår, musikanter togs ut blann gårdens fölk å di blåste gladeligen i sina horn till glädje för gården fölk och för de små familjefestligheter som ordnades i Stenhuset. Dä vart rätt månge barn i familjen men dä va också sorger, flere barn do bort i ungdommen. Å värst va när älste son do bort, dä va 1894, han va gift å lämne änka å två små barn etter säj, dä va nog ett hårt slag.

Ja minns sen att när vi hade väga förbi Stenhuset så kunde Greven sitta ute på gårn, han hade blitt så förbi i sine ben så han fick bäres i trappera, han va nu hopsjunken å alldeles vit i huvet å 1899 gick han bört, det kändes tomt efter honom å likadant när Grevinna Paulin också va börte de va år 1906.

Ja dä ha vatt mycke sörg där, lika mycke som hos vanlit fölk. Ve såna härna familjehögtider antingen dä ä sörg eller glädje brukar gossets fölk bli bjudne te minneshögti. Å ja ha vatt mä unner min ti på fem begravningar å ett bröllop hos di Grevlige, men nu ä en ju snart färdi själv mä, å väl ä dä för här ä en alltmer främmader, öm en än försöker se antinger bakefter sej eller framför sej.

Har farbror några minnen ur sitt liv att berätta?

Nä inget särskilt, dä har vare för mej söm för annre, arbete å släp dä ha tage tin. När vi va unge va vi söm pöjke ä, kavate å dumme, danse på loga, söp för mycke iblann å sloss utan å vete va vi sloss öm, å så ble vi sams igen. När vi ble våre egne så to ungdomen slut å då to allvara ve, vi hade tunge arbete ve herrgårn, en bettalte inte mä pänge då som nu å dä hade inte gått för pänge va dä ont ätter.

Ner i Tinnerö gälena i Sankt Lars va dä te bude ihop fölk frå grannbya å åkte dit å slo gräset, sen åkte vi hem.

Å dä skulle va slåtterkalas åt folket som hjälpt oss mä slåttarn, dä ble mat å va huset förmådde å brännvin å dans. Men sen va en tvungen å packe en rediger massäck å ge säj bört te dä slagne gräset å skötet åtörket å köre innet å dä kunne ta månge dage. Å unner tin sto ju skördearbetet still hemmeve dä va dä svåreste arbetet vi hade. Fast vi dessutom skulle skörde åt herrgårn utå deres åkersä, köre gössel, grus, ve å allt va dä va. Men nu ä dä bortlagt å ta mej tusingen leddes vi inte ätter slåttergänga ändå när di inte fanns mer.

Ett ja minns som bet sej fast, de va när byn brann. Små bränner va dä flere gånger i de gamle husa, men den här gången va dä storbrann, dä va på 1870-talet. Dä va lite sent på kvällen så fölk hade gått å lagt sej då de börje å rope att ellen va lös. Dä va i Salsgårns lagård dä brann, men innan en kom sej te nånting så flytte ellen på sej te logen å därifrå te lagårn. Dä gick fortere än ja hinner prate ömmet, menskera va yrvakne å rädde, barna skrek, i husa va alle djura inne, dä va te försöke få ut döm. Dä va en söm va inne å skulle göre dom löse å så skulle han dra ut en häst mä sej men ve tröskeln stöp han, men de varsnen å slet ut en, men då va han mest dö å röken.

Våra spruter va torre å dålige å dugde inget te, då kom de mä folk å sprute frå herrgårn å Greven va mä, då skoje han inte vill ja säje. När han fick se hur dä sto te då börje han kommendere å röst hade han så han hördes över alltihop. Låt dä som brinner brinne, skrek han å försök hålle ellen borte frå husa som ä frie. Å så ordne han så vi bilde langarkedjer frå bybrunnen. Herrgårns brandsprute öste bra mä vatten emot våra, å på dä viset rädde vi boningshusa så vi inte vart husville.

Men när dä hade slocknet då va dä en syn som en allri glömmer, när en så de brände djura söm låg där i aska å köttbränner. Brann börje däröppe (August gör en gest med handen) å slöt därnere åde gamle husa där vi gått ut å in i, å våra fäder i flere mansåldre, de va börte.

Ja minns att när dä börje å brinne då kom e utå bonndöttrera ut i bare särken. Håret va långt å slängde ikring huvet påna. Min kalv skrek ho å så sprang ho in i röken å lagårn å kom ut mä en späkalv i famnen. Ho hade fått den å far sin dan före.
Byborna feck smådjur som ett slags lön, de forte öpp di där djura å sen räkne di döm som sina å ve försäljning feck di förtjänsten. Nu satte den här flicka livet på spel för sin kalv.dä geck bra men tänk öm de hade tage ell i håret.

Ja sen ble de å röje unna, vi fick gräve brede långe graver te få ner di döe djura i å det tog länge om innan vi feck bört alle spillrer å aske, å sen ble dä en svår ti mä te bygge nytt. Men nu ble dä bättre lagårle i byn å di las me långe avstånn ifrå varandre å dä syns ju än i da. Di gamle bonnstugera står kvar som di har stått, gammelmodige, mens uthusa ä pampigere å mer moderne, ja dä finns ju nåre gamle boder kvar mä.

Me åra ble de nye lagårda fullsatte mä nye djur å byn börje åter repe säj. Mycke va dä nog tack vare att vi hade gått in i brannförsäkringa, som då börje bli allmänt bruk. Dä vart ett tråkit etterspel, dä skulle ju unnersökes hur ellen komme lös. Å så börje dä misstänkes att dä va mordbrann, dä kunne alldri utrönes, men när fölk i e by går å bär på misstanker å inte törs sjunge ut, dä trycker sinnet.

Ja nu har ja inget mer å tale öm, men ja kan ju säje att när ja gefte mej så hade ja två fiolspelmän som va mä te Landeryd körka å de geck före oss från kyrkbacken å in i körka å spelte brulåt för oss, dä va siste bröllopet här i sockna dä förekom ve.

Har Du läst så här långt har Du varit en duktig läsare.
Berättelsen verkar handla om Risnäs by i Sturefors och grevinnan Pauline har även i andra sammanhang skildrats som en kärnkvinna som tog del i de underlydandes bekymmer.

Berättelsen är hämtad från Edvin Karlsson i Stohagens anteckningar.

Överförd till datorhantering i oktober 2000.

Helge Fransson.