Käringberget

Vid sydöstra stranden av sjön Erlången ligger ett bergsparti som kallas Käringberget. Sagan säger att namnet kommit till därav att en hård man tvingat eller narrat sin blinda hustru att hoppa ut från berget där det stupar lodrätt i sjön, i det han sagt till henne att hoppa duktigt, ty här var ett stort dike i vägen. Riktigheten i sagan får man väl sätta tro till efter behag. Namnet tycker jag osökt visar bort mot de mörka tiderna med häxor och deras hemska avrättningar.

Bergets tysta, dystra läge gör att man känner sig beklämd när man går omkring på dess skogsbeklädda platå. Det bär också tydliga spår av att ha tjänstgjort som fornborg. Kullerstensmurar och stenkedjor tala härom. Folkfantasin lät även berget vara bebott av en övernaturlig, ond, personlighet som kallades Fenntus och honom skulle man ha så lite som möjligt med att göra. Bland andra elakheter som han har på sitt samvete är, att när Grebo församling var ung, stal han dess kyrkklocka. Unga pigor kunde han förvända synen på, så att om de gick upp på berget för att plocka bär eller dylikt kunde de komma in i den vackraste trädgård. Underlät de då att anbefalla sig i guds beskydd kunde det gå dem illa. Det sades också, och även troddes, så sent som på 1890-talet att om någon ropade bergmannens namn i närheten av berget, kom han ut, till roparens olycka.

Så här berättas det sannfärdigt i min barndom. Två drängar åkte en söndag skridsko på sjön utanför berget. Den ene säger då att om det är sanning det där om Fenntus så skall jag ropa ut honom. Kamraten ber honom att inte gäckas med det man inte har med att göra, men den förstnämnde ropar ändå med full hals: " Fenntus, Fenntus kom ut ". Kamraten blev alldeles förskräckt, men inte för Fenntus ty honom såg han aldrig, men över den som ropat. Han stod darrande och viljelös, och fick ledas hem av kamraten. Aldrig fick man honom att berätta vad han sett eller kände, utan han blev tyst och fåordig efter den dagen.

En vintersöndag var en skara ungdomar på isen vid berget. De började skämta och glamma om Fenntus och föreslog att de skulle ropa på gubben. Då kom det genom sjön ett tungt och starkt isdån och isen satte sig , så att de kände hur det gungade under fötterna. Ungdomsskaran åkte fort och tyst hem.

Avskrivet ur Edvin i Stohagens minnen i oktober 2000.

Helge Fransson.