Svedjeland på Sturefors på 1840-talet
av Edvin Karlsson

En unik sak från denna tid på fyrtiotalet är att då brändes det sista svedjelandet på godset. Svedjebränning är långt förut i lag förbjudet men ville envist hänga kvar i skogstrakter, där det var långt till åklagaren. Under greve Nils tid förbjöds all våldsam röjning i skog och hagmarker, som inte var nödvändig för djurbetets förbättring, och svedja för råg fick icke förekomma. Men för småbönderna och torpare, vars boställen lågo i skogarna var det frestande att överskrida förbudet, när som ett svedjeland gav mycket mer i utbyte än den odlade åkern. De små åkertegarna voro i regel magra och med grunt matjordstäcke, åkerbruksredskapen voro för lätta och primitiva, träplogen var ej lämpad för djupkörning. Någon annan gödsling av jorden än med kreatursgödseln förekom ej, och den var också bristfällig, ty någon gödselvård förekom ej, utan den fick lakas ur av sol och vind. Skördarna blev också därefter.

För ett svedjeland valde man helst en skogsbacke med lutning, så att inte ytvatten kunde samla sig. Om den var stenig betydde mindre. All skog och buskar höggs av och fördelades över platsen så att ingen fläck fick bli bar. Huggningen verkställdes tidigt på våren, och så fick det huggna ligga och torka i försommarsolen. Något före midsommar samlades hela familjen och kanske någon granne som ville vara med en lugn kväll och tände på det torra bråtet. Det skulle tändas i alla fyra väderstrecken, ty om det var vindstilla drog elden ihop sig mot centrum av stycket. Alla som var med var försedda med yviga gran- och enruskor och höll vakt vid utkanterna, så att elden inte gav sig iväg längre än han skulle. I allmänhet brann det torra virket snart upp, och ut över bygden spred sig svedjeröken med lukt av torv och trä, skvallrande om vad som hades för händer. När elden brunnit slut och marken svalnat såg stycket tröstlöst ut, avbränt och sotigt med svarta kolstycken och vitbrända stenar om varandra. Men då kommer torparen med sin dyrbara råg i sin skäppa. Försiktigt och vant kastar han ut sin tuvråg bland sten och aska. Tunt skall den sås (sju korn på ett kalvskinn), det är att ett stycke som täckes av ett kalvskinn är lagom att så sju rågkorn på (tror knappt att våra dagars såningsmän gillar den skalan). Efter sådden krattas ytan till för hand med träkratta eller med en smäcker granruska, som man tagit upp med rötterna. Den greniga roten får då tjäna som kratta, och det går bra att komma in emellan stenarna med den. Rågen får ej myllas djupt. Djupet skall vara tre gånger kornets längd. Sedan sopas stenarna som är i ytan, rena från aska och de korn som fallet på dem, och sist sättes upp ett provisoriskt stängsel omkring stycket som ligger där svart och öde. Men vid midsommartid kan det komma någon stilla regnskur, och svedjan får först rödgrön och övergår snart i råggrön färg.

Under eftersommaren växer rågbrodden ihop sig till små gröna tuvor, därav namnet tuvråg. Han kallades också för sveråg och messömmersråg. Den var mycket vinterhärdig, och när nästa vår kom växte den med rekordfart, och i många fall stod den redan i juli med tunga, mogna ax, som tagit sin kraft ur asksörjan. Att skörda den med lie gick ej, utan det måste ske med skäror. När första kärven var huggen och bunden tog torparmor den och gick hem på logen, där hon slog kärven mot logbalken. På så sätt tröskades ur en del rågkorn, vilka hon samlade och kastade med kastskovel, så de blevo något så när rena från agnar. Sedan krossade hon dem på handkvarnen, ty på kvällen skulle familjen äta gröt, som var kommen av den första kärven. Den kallades skördegröten. Namnet lever kvar än i våra skördefester och gillen, fast nu kommer de efter all skörd. Den gamla förutnämnda seden var antagligen en kvarleva från någon bortglömd offerritual från forntidsdagar.

På 1840-talet kunde en f.d. bonde i Åndebäck i Vist socken ej motstå, utan trots förbudet så högg han i yttersta gränsen av betesskogen upp till ett svedjeland, som han brände, sådde och skördade. Han slapp några efterräkningar. Godsherren var borta, och skogsvaktaren tröstades med brännvin. Det var det sista svedjelandet i socknen, sägs det. Nu växer där en tempelsal av raka tallar med gröna kronor och bruna stammar.

De gamle kunde berätta att efter en halvspanns utsäde kunde man få 8 till 10 tunnor råg på ett bra svedjeland. Det gick 4 halvspann på tunnan, medan åkerjorden ej gav hälften så mycket.