Ur Kvällsstunden den 13 februari 2004

En ”luffareberättelse”

Då och då har jag kontakt med Stig Sandström från Kisa, en gentleman på drygt 90 år som har massor att berätta. Han har också ett minne som man kan avundas honom, och återger utan att staka sig händelser, namn och datum. Historien om luffaren Gustaf Linderoth har många poänger - låt mig återge några, så som Stig Sandström berättat:

Gustaf Linderoth var född 1868 och arbetade under sin tid som grustippare vid östra centralbanan. Han var också jordarbetare och luffare.

Stigs far Gustaf W Sandström var också född 1868 och tjänstgjorde i yngre dagar som styrman på ångaren "Brokind" på Göta kanal. En vacker och varm sommarkväll hade besättningen gått i land på kajen i Linköping för att dricka sitt kvällskaffe. Efter en stund prasslar det under en presenning och fram kryper en figur som kommer fram till min far och presenterar sig som Linderoth.

Linderoth ställde frågan om han kunde få sova ombord: "Det är så att bylingen snokar efter sådana som mej." Linderoth fick sin kopp kaffe tillsammans med gänget och fick sova ombord. Från den kvällen hade pappa fått en vän för livet. Linderoth var en notorisk luffare och han hade vid flera tillfällen "suttit inne", påstods det.

Hälsade på vid "rätt" tid

Linderoth kom snart underfund med att vår familj åt middag klockan ett. Det hände att han även passade tiden för kvällsmaten klockan sju, så på detta sätt klarade han ibland matfrågan. Någon slant fick han också med sig av far.

Vi barn i familjen tyckte Linderoth var en spännande person, som berättade historier och sjöng visor ibland. Vår kusin Maja frågade Linderoth var han bodde någonstans. "Ja, du lilla Maja" sa Linderoth, "hela vida världen är mitt hem - vill du följa med?" Nä, det ville inte Maja.

Någon gång hände det att Linderoth uppträdde mer eller mindre berusad. Det passade ju inte bland oss barn, utan då ombads han av far och mor att återkomma vid ett annat tillfälle. Men en gång när han besökte oss och var "lätt på snusen" förmanade mamma honom och tyckte att Linderoth skulle "ta sig tillvara". Då svarade han genast: "Jag ska säga fru Sandström, att även i Vara finns det brännvin."

Stig berättar vidare: Vid ett tillfälle träffade Linderoth pappa i Garveribacken. Han frågar far om han kunde få "låna" en krona, vilket han också fick. Efter en tid kom kronan åter i ett brev (portot var 15 öre) I brevet stod att läsa:

"Kronan jag lånade uti Garvarebacken, jag sänder nu åter med tusende tacken."

Ursprungligen kom Linderoth från Eksjö, där han utbildat sig till sadelmakare. Så småningom kom han in i ett rallargäng, som fostrade män och som fick slita hårt. Linderoth fick nu smak på frisk luft och frihet att röra sig fritt, och luffarlivet blev hans livsstil.

Vid ett tillfälle biktade sig Linderoth för Stig Sandströms far: Linderoth hade varit hemma i Eksjö och i samband därmed gått till kyrkogården för att besöka sina föräldrars gravplats. I den varma sommarkvällen bar det sig inte bättre än att han somnade i gräset. Morgonen därpå blev han väckt av kyrkotjänarna, som kallade på polisen. Det blev förhör - Linderot fick stå till svars inför Göta Hovrätt i Jönköping gällande anklagelse för lösdriveri.

Som domare fungerade då en greve Spens. Innan förhandlingarna kom igång så bad Linderoth att få framföra en hälsning, att han på våren varit med om ett större utdikningsarbete på Gränsholmen, greve Spens fädernebygd. Förhandlingarna blev inte långvariga, och av någon anledning släpptes Linderoth fri. Kanske besöket vid hans föräldrars grav räknades som förmildrande omständigheter.

Efteråt kallade greve Spens till sig Linderoth och undrade vart han ämnade sig. Linderoth berättade att han var på väg till sin bror i Göteborg, Då överlämnade greve Spens en slant till tågresan till Göteborg. I stället tog Linderoth tåget tillbaka till Eksjö för att fortsätta sin avbrutna vandring. "Detta kan jag aldrig förlåta mig själv" sa Linderoth till pappa.

För många år sedan hade tidningen Land en vädjan till läsekretsen att skicka in berättelser om någon speciell luffare. Konsulinnan Ekman på Bjärka Säby hade följande att förtälja om luffaren Linderoth:

"Gustaf Linderoth var stadig stamgäst på Bjärka Säby. Så länge lantmannaskolan fanns, hade han väl sitt givna matställe i skolans matsal. Så småningom kom Linderoth in i familjens 'bekantskapskrets'. Vid ett tillfälle såg konsulinnan att Linderoth stod stilla vid vägkanten och tittade ner i diket, Hon frågade vad Linderoth tittade på. 'Jo', sa Linderoth, 'jag tittar på jordgetingarna här i diket, de har i alla fall ett hem'."

Denna tilldragelse gjorde ett djupt intryck på konsulinnan, så när Linderoth nästa gång kom till Bjärka Säby, kallade hon till sig Linderoth för ett samtal. Detta utmynnade i att han blev erbjuden att stanna på godset. Han skulle få disponera en liten stuga som bostad på ett villkor: Linderoth måste avhålla sig från allt vad spritdrycker hette.

Nog var den platsen vid vägkanten värd sin tidsspillan för Linderoth - till livslång glädje för honom själv och tillfredsställelse för den godhjärtade konsulinnan Ekman.

Det är bara att konstatera, att dessa dåtidens luffare för det mesta var ärliga människor, som ville ha sin frihet att vandra på vägarna - "Hela vida världen var ju deras hem".

Maj Djurstedt