Ur okänd källa, troligen ÖC, okänt utgivningsdatum

 

Linderoth

Knekt, rallare, naturskald, tusenkonstnär

Nere i Stångådalen, ej långt från Hovetorps station, där Centralbanans stålband slingrar mellan skogklädda höjder och silverglittrande vatten genom den här gudomligt vackra dalgången ligger halvvägs uppe på åsen en liten torpstuga, nymålad, röd med vita knutar, fin och pyntad, och med sitt enda gavelfönster vakande som ett öga över nejden. När man kommer upp till stugan på åsen har man också en hänförande rundblick över en av Östergötlands vackraste landskapsbilder. Ovanför står blandskogen mörk med skiftningar i grått och med skogens resar tecknande sig mot himlen. Nedanför sjunger forsen vid Knutsbro sin sövande sång och därbortom ligger Hovetorpsslätten utbredd mellan de skogklädda åsarnas kilar, förtonande i ett svagt blått i fjärran. Man förstår att en vandringsman här kan vilja stanna och slå sig till ro, när vägen börjar bli tung och stegen trötta.

Här bor Linderoth, den vandrande sadelmakaren, soldaten, rallaren, naturskalden – ett original, som är vida känd i östgöta- och smålandsbygderna. Här har han funnit, som han säger, den vackraste biten av det land, som han med sin hantverksväska, en smula skaldeblick och ett öppet sinne genomvandrat under ömsom glada, ömsom tunga dagar under flackandet mellan arbetet vid olika brädgårdar, på järnvägsbyggen, på konditioner i bondgårdar eller helt enkelt på landsvägs-luffen mellan skilda arbetsplatser. Men det kanske är bäst att presentera honom ändå .

Han är ingen vanlig man, han Linderoth, och han har heller ingen vanlig levernes beskrivning att förtälja – när han kommer igång med att berätta den. Han har något av både Fänrik Stål och naturskalden Wallin över sig, och han är också soldat och naturskald men dessutom en tusenkonstnär, vars mångsidiga anlag fått växa vilt utan skolning och därför också skapat sig former som äro unika, men som vittna om en obestridlig talang, en frodig fantasi, en djup känsla och ett konstnärligt seende öga. Mången bland den bofasta befolkningen har kanske i förstone haft svårt att fatta Linderoths psyke, han har gått en smula utanför det vanliga och därför ha också historierna om och kring honom blivit många och ibland litet underliga. Men den som kommer honom litet mera in på livet skall finna ett trevligt och gemytligt original, en förnöjsam och rättfram man med en fond av humor, djup känsla och sin egen lilla blick på tingen. Historierna om honom äro många, men den bästa och vackraste är i alla fall den om hans eget liv, om hur han vinddriven kom att hamna i denna bygd och här slog rot. Det är en människobana, som är mindre vanlig, och om än de yttre konturerna äro anspråkslösa, så har historien i alla fall en hel del att säga oss.

Medan stockvedsbrasan flammar på den öppna härden och kaffepannan puttrar hemtrevligt, börjar han berätta om sig själv, hur han farit vida omkring i Norden som sadelmakare, soldat, sågverksarbetare och rallare, arbetat och svirat och just inte hyllat någon annan religion än det fria rallarlivets. Tills, som han säger, man började bli gammal och det började ta i fodrale.

Han är smålänning, genuin smålänning, född i Eksjö, där modern var en fattig bagerska. Redan vid 10 års ålder fick han börja knoga för sitt uppehälle och kom ut i sadelmakerilära. Det var andra tider då än nu – man fick svälta och fara illa. Upp bittida och sent omkull, arbete från 5 på morgonen till sena kvällen och sovplatsen, som bestods var en säck under arbetsbordet. Här höll han på i sex år, då han beslöt sig för att ta den sista örfilen och ge sig av. Efter ett par år som sadelmakeriarbetare vid Smålands husarer följde sex år som värvad vill Göta artilleri, varpå han gav sig ut på arbete i skogar, vid brädgårdar och senare på järnvägsbyggen. Det var ett flackande och fritt liv, än i olika delar av Sverige och än i Norge, från arbetsplats till arbetsplats med avstickare till städerna emellan. Så vid sekelskiftet höll man på att lägga Östra Centralbanan strax söder om Linköping. Det lag, som Linderoth då tillhörde hade just slutat ett arbete uppe i södra Dalarna och man beslöt bege sig av till Östergötland för att pröva förhållandena här. Men Stockholm låg i vägen, och Linderoth som på den tiden var en glad farande sven, måste "se på stan", vilket skedde så grundligt att reskassan tog slut och han fick ta resten av vägen till fots. Han kan än i denna dag inte låta bli att dra på mun vid minnet av "vackra frun vid Storgatan", som hade kafé och tyckte Linderoth såg ut som en riktig rövarhövding och som man skrämde med att det skulle komma "400 friska viljor till med nästa tåg….”

Ja, så luffade han från Stockholm, kom väl litet sent till järnvägsbygget, men arbetade sedan med några intervaller för avstickare åt andra håll på detta bygge tills det år 1902 var färdigt och rallarlagen drogo till nya marknader Men då hade bygden tagit honom berättar han, och han beslöt sig för att stanna där han var. Han tog åter upp sitt gamla sadelmakeri och gick från gård till gård "som Jerusalems skomakare”, lappade selar, lagade litet av varje och gjorde förresten allehanda sysslor än här, än där, och sov där han så kunde, ibland inomhus, ibland utomhus.

Det var en svår tid. Emellertid hade han så småningom börjat göra en del sysslor även uppe vid "gården" – Bjärka-Säby – och hur det nu var, så växte han alltmer in med trakten, och så fick han sin stuga. Men det är en särskild historia.

– Se det gick så till, berättar han, att jag stod på vedbacken uppe vid slottet en dag och högg. Då hade jag länge haft ett gott öga till den här stugan, som då stod tom, och jag funderade som bäst på, hur jag skulle kunna ordna det, så jag fick bo här. Så när jag stod där och högg, kom fru Ekman – hon har alltid varit så hjärtans rar och snäll – bort till mig som hon brukade ibland för att fråga hur jag hade det. När hon kom alldeles bakom mig sa hon "Hur står det till i dag, Linderoth?" Jag for upp ur mina tankar och blev liksom lite halvt skrämd så frun sa: "Nu blev visst Linderoth rädd?" och då svarade jag som sanningen var, att jag stod där och fantiserade för mig själv. Och så frågade hon, vad jag fantiserade över. "Jo" sa jag, "Jag såg alldeles nyss en backgeting, som kröp ner i sitt jordhål, och då tänkte jag om jag också skulle kunna gräva mig en kula till att ha och krypa, in i….

"Det finns väl alltid, så att Linderoth kan få bo i någon stuga här i trakten", svarade då frun (se hon förstod mig, se), och hur det nu gick till, så kom jag i alla fall fram med den här stugan och så ordnade frun det med godsägaren och jag fick flytta hit.... Det var 1918, så nu har jag varit ''egen godsägare” i mer än 10 år.

Linderoth lyser över hela ansiktet. Stugan är hans allt, och det är riktigt värmande att höra honom berätta hur han pyntat och fejat den, hur han "fått sin egen form på den". Men så är stugan också unik i sitt slag. Redan före inträdet möter man Linderoths skapande fantasi i utsmyckningen. Över den låga stugdörren fångas blicken av ett emblem, målat över dörrkarmen, en hacka, en spade och ett spett lagda i kors och däröver en krona: ''Arbetet uppbär kronan". Rummet i stugan – det är betyligt lågt i taket – är helt och hållet dekorerat av Linderoths egen hand. Väggarna äro uppdelade i fält med originella väggmålningar landskapsbilder omväxlande med hela sagoserier och på köksdörren tronar en tupp på toppen av en stack. Det är "morgonväktaren", som i skön bemålad slinga utropar: "Det är kaffedags". Också hela taket är försett med målningar, där eken som vårdträd går igen i olika kombinationer med girlanger i grönt som följa takfrisen utefter. Till och med på rullgardinen finns ett utmärkt målat landskap, som ger fönstret liv och färg även under kvällstimmarna. På dagen svara talgoxar, gråsparvar och hackspett för att fönsterbilden icke blir livlös – de ha där på fönsterbrädet ett konstrikt förfärdigat matställe, som synbarligen är mycket uppskattat Men fönstret har ännu fler produkter av Linderoths fantasi och handaskicklighet att visa. Av ett järntrådsnät, som målats och försetts med en frans med bollar, har han förfärdigat en gardin, som kan förvilla vilket öga som helst. "Både prydlig och praktisk" konstaterar dess upphovsman med rätta.

Hela inredningen är lika originell. Vart man ser möter ögat nya produkter av innehavarens frodiga fantasi och konstnärliga sinne och under det signaturen med intresse studerar detaljerna i utsmyckningen berättar Linderoth om sitt "museum" på Bjärka-Säby dit en del alster vandrat som gåvor till den avhållna familjen Ekmans medlemmar.

Och så berättar han om stugan igen, om hur den såg ut, när han kom dit, hur den och den detaljen vuxit fram, om sina idéer och tankar, som han klätt i vers och målningar.

"Man får en tillgivenhet som inte han beskrivas – när man varit med om livet och farit illa", säger han, och man får en stark känsla av, hur högt han sätter värde på den torva, där han nu fått slå sig ned. Hans intensiva hemkänsla har någonting att säga.

Stugan – berättar han – är ursprunglig en gammal ryggåsstuga, som sedan blivit ombyggd. Den uppfördes efter kriget 1808 av en soldat, som hette Hjelm och som efter den tidens sed tiggde ihop stockarna till den, än här, än där hos bönderna.