Nedan följer tre versioner av rallaren/luffaren Georg/Gustaf Linderoths liv:

Den första, som ges här under, är hämtad ur föreningens jubileumsskrift från 1996.

För att se den andra vars källa är okänd (möjligen Corren) klicka här och för att se den tredje som är hämtad från "Kvällsstunden den 13 februari 2004" klicka här.

Att versionerna skiljer i en del avseenden får vi på köpet. 

 

Rallaren Linderoth

 

 

linderoths-stuga-hh-031027-18.jpg (54727 byte) linderoths-stuga-hh-031027-19.jpg (46537 byte)

 

Vid Hovetorp, norr om Stångån, fyra kilometer från Bjärka-Säby, ligger en liten röd stuga med vita knutar som rymmer sin alldeles speciella historia. Här bodde under många år Georg Linderoth, en man med småländsk härkomst. På ett fängslande sätt och med stor fantasi berättade han om sitt märkliga levnadsöde. Redan som ung pojke fick han lämna hemmet och bege sig ut på luffen på landsbygden, där hans nattlogi kunde bli en kalvkätte i någon ladugård, där han var hjälppojke med smärre sysslor.

Han fick icke någon som helst skolutbildning, med tillägnade sig på egen hand elementära kunskaper. Sin värnplikt gjorde han vid artilleriet i Göteborg, där ha bl a ingick i hederskompaniet, då Gustaf V:s drottning Victoria kom till Sverige (omkr 1880).

Han arbetade som rallare i Norrland vid bygget av malmbanan innan han sedermera kom till Östergötland, där han i flera år var med vid bygget av Östra Centralbanan från Linköping till Hultsfred ( via Bjärka-Säby), som invigdes av Oscar 11. När järnvägen var färdigbyggd 1902 skingrades anläggningsarbetarna (rallarna) åt alla väderstreck. En av dessa rallare var denne märklige man, Georg Linderoth.

Han var ett original på många sätt. Han hade en bra sångröst och diktade ett otal sånger om rallarlivet. I radions barndom var det en banmästare som samlade på gamla rallarvisor och sjöng dem i radion. Bland dessa visor var många av denne Linderoth.

På sommaren vandrade Linderoth längs j järnvägen och hälsade på i många banvaktsstugor. Han blev glatt mottagen, vart han än kom, i synnerhet där det fanns barn, för han var mycket barnkär. Han övernattade ofta.

Men han välkomnades inte bara av människor med anknytning till järnvägen. På sin vandring sade han också till på Bjärka-Säby slott, där han blev lika väl mottagen av familjen Ekman.

Vid ett sådant besök stod han i trädgården, när fru Ekman kom fram till honom och frågade:

 

- Vad står Linderot och tittar på? 
Då svarade Linderot:

- Jag tittar på en jordgeting, han flyger in i sitt lilla bo och han flyger ut ur sitt lilla bo. Han har någon stans att ta vägen, men gamle Linderoth han har ingenstans där han kan luta sitt trötta huvud.

Nästa gång Linderot kom till Bjärka-Säby så frågade fru Ekman om han ville ha en fast bostad. På detta svarade Linderoth, att det var hans högsta önskan i livet.

Han fick då den lilla röda stugan med vita knutar vid Hovetorp, som bliv hans hem under de återstående 35 åren av hans liv; till stor glädje och inspiration för alla dem som kom i beröring med honom.

Två gånger i veckan vandrade Linderoth från sin stuga till slottet på Bjärka-Säby, som blev hans andra hem. Han var i ordets bästa mening en medlem av familjen. Då han återvände till stugan medförde han riklig matsäck från slottsköket. Han deltog i familjen Ekmans liv i helg och söcken hela året. Han skrev hyllningsdikter till alla högtidsdagar både vid ljusa och mörka händelser .....

Sin pension ordande han på egen hand, genom att skriva ett personligt brev på vers till Konung Gustaf V, där han vältaligt redogjorde för sitt stormiga liv och som utmynnade i en vädjan till Konungen om pension!

Och han fick pension! Vilket på uppdrag av Konungen meddelades Linderot i ett personligt brev! Linderot avled på socknens ålderdomshem 84 år gammal.

Nedan följer ett kort utdrag ur hans digra diktning. Han signerade alltid sina alster med den lilla stugan.

Minnesord och avskedsvers till torparänkan Amalia Gustavsson från Humpen 13 oktober 1933.

Enkan

Hå hå ja ja, mitt levnadslopp, 

nu äntligt hunnit ända 

och böjd nu är min gamla kropp, 

jag är en torparenka.

 

Jag strävat fram i många år 

att hålla torpet samman,

familjen stor, men herren rår 

när enkans tårar samlas.

 

Men många minnen, de finns kvar 

de stannar kvar, på humpen 

de lever om bland mina barn, 

de rotas fast, i avskedsstunden.

 

Nu är jag nöjd min kropp fått ro, 

min själ är frigjord varden 

hos mina barn jag likväl bor 

fast jag ej, tillhör jorden.

 

Jag tänker på, min sista tid, 

när som jag gick på jorden 

fastän jag brukat mycken flit, 

fick hårda ord, av fogden.

 

Jag ber till Gud att han i nåd, 

vill fogden, det tillgiva fast han, 

har varit mycket hård, 

han sjelv kanske får svida.

 

Jag klagar ej uppå min lott, 

nu är det övervunnit 

min helsning går, till Säby-slott, 

där mycket godt utrunnit.