ÖstgötaCorrespondenten 1930-09-08

 

EN KÄRLEKSSAGA FRÅN ADERTONDE SEKLET
                                                           - - -
EXCELLENSEN SKJÖLDEBRAND SOM BOSTÄLLESINNEHAVARE I VIST
                                                            - - -

 

Den under början av förra seklet allmänt bekante greve Anders Fredrik Skjöldebrand var icke blott en mångsidigt begåvad man, utan jämväl en sådan, som från en anspråkslös början lyckats komma upp till rikets högsta värdigheter. Visserligen hade fadern, Erik Skjöldebrand, på grund av de förtjänster han i egenskap av mångårig svensk konsul i Algier lagt i dagen, blivit upphöjd i adligt stånd, men såväl på fädernet som mödernet voro släktingarna av borgerlig börd. Erik Skjöldebrands fader var nämligen rådmannen Fredrik Brander i Köping. Modern hette Maria Elisabeth Sahlman. Konsuln gjorde sig icke allenast bekant som en stor samlare, utan jämväl som skald. Han dramatiserade sålunda de gamla folktraditionerna om Aslög på Spongarhed, Hagbar och Signild, han skrev en "hjältedikt" i tolv sånger, kallad Gustaviaden och utgav en allvarlig avhandling om det sublima i litteraturen. Samtidigt skrev han psalmer och aforismer, vilka vunno livlig anklang.
Sedan 1756 var denne fint bildade man gift med en dam av borgerlig härkomst vid namn Johanna Sofie. I detta äktenskap föddes den 14 juli 1757 sonen Anders Fredrik. Föräldrarna voro då bosatta i Algier. Där uppväxte den blivande skalden, statsmannen och konstnären. Här lekte han sin barndoms lekar och drömde han sin ungdoms drömmar. Vid tio års ålder återvände han med föräldrarna till den kyliga norden. Av privata lärare hade han erhållit en så god undervisning, att han vid fjorton års ålder blev inskriven som student vid Uppsala universitet. Länge stannade han dock icke där. Efter trenne års vistelse vid detta utbytte han boken mot svärdet. Han blev snar nog kvartermästare vid ett skånskt kavalleriregemente.
Skjöldebrand hade många angenäma minnen från sin Uppsalatid. Till dessa hörde, enligt hans egen berättelse, det tillfälle, då han första gången sammanträffade med den store naturforskaren Carl von Linné. Detta skedde å Hammarby. När Linné fick veta, att den unge studenten var son till hans gamle vän Erik Brander, som skickat honom så många naturalster från Algier, blev han särdeles glad. "Han lade handen över så mycket av marken den kunde betäcka och sade: "döm nu till allt vad jorden bär skönt och underligt av det, som min hand här kan överhölja, varefter han höll en lektion över detsamma, glad när lärjungen kunde svara på därunder framställda frågor."
Men icke heller under vistelsen i Skåne saknade han upplevelser. Som adjutant kom han tidigt med till Bäckaskog, där hertig Carl under bemälda tid vistades. Många förnäma herrar voro där närvarande. Vid ett tillfälle, omtalar Skjöldebrand, då han under en lek förföljdes av hertigen, flydde han in genom ett fönster till salen. Just när hertigen höll på att gripa honom inträdde helt plötsligt baron Hans Ramel å Övedskloster i salen. Leken avstannade och alla bugade sig djupt för den ännu manhaftige gamle översten, hertigen allra mest.
Under sin tjänstgöring på Bäckaskog vann Skjöldebrand hertig Carls vänskap, så helt och fullt, att denna aldrig slocknade. Till stor del hade han ock denne att tacka för den frangång, som i fortsättningen blev honom beskärd.
År 1777 blev han transporterad till Östgöta kavalleri. Han vistades dock huvudsakligen i Stockholm, där han snart nog genom sin poetiska och musikaliska begåvning, ådrog sig konungens uppmärksamhet. Själv berättar han, att den poetiska begåvningen hade vid tvenne kritiska tillfällen i hans liv, sprungit fram. Den ena gången under vistelsen i Afrika, då en jordbävning rasade, av den mest hemska beskaffenhet. Under intrycket av denna grep han till pennan för att på vers nedskriva vad han erfarit. Andra gången detta skedde var, då han genom döden miste sin första hustru. Han greps då av ett så starkt vemod, att han måste nedkasta sina tankar på papperet. Hennes namn var Petronella Constantia von Höpken. Det var och om henne vi i fortsättningen ämna något tala.
Det har uppgivits, att det var under ett tornérspel på Ekholmssund år 1776 som han första gången såg denna älskvärda unga dam. Hon var dotter till presidenten friherre C. F. von Höpken, samt vida beryktad för sin skönhet. Redan vid sitt första sammanträffande med henne, upptändes den unge kornetten av en brinnande kärlek. Ett ögonkast från henne var nog att sporra honom till de häftigaste ansträngningar. Han blev också under torneringen en av de främsta segervinnarna.
De råkades sedermera gång efter annan och slutligen kunde Skjöldebrand icke undgå att ge henne del av sina tankar. Böjelsen blev besvarad. Båda voro emellertid unga och båda fattiga. Visserligen var fröken Höpken dotter till en ämbetsman i högt framskjuten ställning, men han ägde ingen större förmögenhet och vad den unge kornetten beträffar, saknade han icke blott ställning, utan även namn. En nyintroducerad adelsman under sagda tid räknades endast stå ett litet pinnhål över den borgerlige. De måste tills vidare dölja sina böjelser, i det de ansågo detta vara bäst för dem båda.
Denna svävande ovisshet gjorde, att Anders Fredrik drabbades av en häftig sjukdom. Denna höll på att kosta honom livet. Under yrsel råkade han bita sig i ena armen så häftigt, att en blodström sprang fram, som sprutade upp i taket. Den sjuke kom genom denna åter till sans och sprang ut i ett närbeläget kök. Ehuru förbjuden att smaka vatten satte han en där stående vattenspann för munnen. Mot konstens alla regler lyckades han rädda sig. Så småningom blev han åter frisk. Men den älskade stod han fortfarande lika nära, eller, rättare sagt, lika långt ifrån. Han yppade sin böjelse för hertig Carl och denne lovade ordna saken med föräldrarna. Så skedde och det dröjde icke länge förrän den älskogskranke löjtnanten blev trolovad med fröken Höpken, som var äldsta riksrådets brorsdotter. Han hade därför alla utsikter att bli uppmärksammad i samtida högsta kretsar. Många torde dock de ha varit, som under den första tiden sågo honom över axeln.
Bröllopet ägde rum den 27 juli 1779. Följande dag antecknade den bekante Ehrensvärd, som då var tjänstgörande kammarherre på Ekholmssund, i sin journal: "I Stockholm har i går stått bröllop mellan löjtnanten Skjöldebrand och fröken Pella Höpken. Kärlek och fattigdom förenade dem, eftertanke och högfärd voro där över mycket missnöjde. Riksrådet Höpken fann häri en messaliance, ehuru hennes unga man är i stor nåd hos hertig Carl, vid vars regemente han varit officer, ehuru han är en god musicus och har flera i denna tid eftersökta kunskaper. Grevinnan Höpken, hans niéce, statsdamen var däremot nöjd med partiet. Den nygifta friherrinnan Skjöldebrand presenterades för konungen den 1 aug., blev efter operapjäsens slut befalld, men ej hennes man. Hon tog då det ohövliga steget, oförsiktigt för sig själv, att säga sig vara sjuk och paret följdes åt till Stockholm".
Visserligen tillägges, med anledning av denna händelse, att kung Gustaf, troligen, dels till följd av egna fördomar, dels för att i en så ringa sak behaga riksrådet Höpken, ville sedan hos hertigen ej mera förödmjuka Skjöldebrand. Han blev en gång kvar till supé och satte sig, men steg hastigt upp och ursäktade sig därför att han nu mindes, att hertigen hade en officer Skjöldebrand vid bordet, som ej hade tillräckliga anor för att äta med kungen. Hertiginnan, stött som värdinna, ser över bordet och anmärker, att Skjöldebrand ej fanns där, varpå konungen åter satte sig. Skjöldebrand hade anat intriger och åt i ett annat rum.
Dylika dumheter kunde ännu passera under slutet av 1700-talet. Ja, de ha envist hållit sig kvar långt in i senare tid. Med rätta tillägger också Wieselgren, att "slika fördomar verkade mer, än man i allmänhet besinnar, på de friare statsformernas seger i livet". Däri har han alldeles rätt.
De båda nygifta makarna lämnade emellertid snart nog hemstaden och hovlivet. Skjöldebrand var, som tidigare påpekats, löjtnant vid Östgöta kavalleri. I egenskap härav hade han sitt boställe i Styvinge, Vist socken. Detta, som omfattade cirka ett mantal, var beläget i skogsbygd. Det blev icke råd till att hålla folk i den utsträckning, som han tänkt sig. Delvis besjälades också den unge politiskt lagde och starkt musikaliske officeren av samma tankegång som Almqvist på sin tid gjorde - att komma i mera intim beröring med naturen, och att leva ett liv, som stod i närmare beröring med denna.
Det blev icke blott en lycklig smekmånad i östgötabygderna, utan denna uttänjdes, så att den omfattade många sådana. Löjtnanten arbetade dagligen på åker och äng. Han högg själv sin ved i skogen och hemforslade denna. Och hon, som nyss förut blivit firad som en av hovets lysande stjärnor, följde honom i hans strävanden. Hon blev den bästa och mest omtänksamma husmoder och med den kringboende lantallmogen stod hon på allra bästa fot. Östergötlands allmoge har i allmänhet varit styvsint, föga tålande översitteri från herremännens sida. Här behövde de icke att frukta sådant. Det unga herrskapet å Styvinge drog sig icke för att utföra sådant arbete som de själva. Detta hindrade dock icke, att de använde varje ledig stund till intellektuella förströelser. Löjtnant Skjöldebrand var, som vi tidigare framhållit, icke blott i besittning av en god poetisk förmåga, utan han kunde även spela flera instrument och måla tavlor.
Det fanns vid denna tid en gammal president, som bodde i samma provins, friherre Axel Gabriel Leijonhufvud, vilken var stor älskare av musik. Han hade hjälpt fram många förmågor på detta område. Med honom idkades ett gott umgänge. Vid ett tillfälle, när löjtnant Skjöldebrand varit på besök hos honom, råkade han på hemvägen köra ned sig i en å. Han blev alldeles genomvåt, och vågade icke, av fruktan för en förkylning, i den kalla vinternatten fortsätta färden hemåt, utan vände åter till gården. Där hade alla lagt sig. Skjöldebrand sätter sin häst i stallet, går tyst in i salen, bemärkt av ingen, där satte han sig, medan kläderna torkades, vid fortepianot. Allt var tyst i gården och efter några timmar fortsätter löjtnanten ritten mot hemmet. Någon tid senare sammanträffade han med den gamle presidenten, som då omtalade, att han en natt hört en skön musik, oaktat ingen människa mera än han själv, funnits i hela huset. Han fann däri något underbart, en genklang ur andevärlden. Skjöldebrands blygsamhet förbjöd honom att taga den gamle ur sin tro, helst försöket skulle inneburit en ledning till sig själv av den varma beundran, i vilken han ansåg den gamles fantasi ha mera del än dess konstsinne.
Under hösten 1780 inträffade en händelse, som för en lång tid framåt bröt ner den unge officerens arbetskraft - den älskade makans helt plötsliga bortgång. Den 11 oktober nämnda år föddes sonen Carl Eric. Allt gick väl och den unga, förhoppningsfulla modern gladdes över, att snart åter vara så frisk, att hon kunde deltaga i de vardagliga göromålen. Tre veckor efter barnets födelse måste löjtnanten begiva sig på en tjänsteförrättning. Under det han befann sig borta kände han det plötsligt som om hjärtat velat brista. Han höll bägge händerna för bröstet, utan att kunna andas, och det dröjde en god stund innan han åter kunde hämta sig. Samtidigt greps han av en aning, att det icke stod rätt till hemma. Han skyndade allt vad han kunde mot Styvinge. Då han kom dit fann han, att aningarna besannats. Hans älskade maka var icke mer. I samma ögonblick, som han haft den svåra förnimmelsen och attacken åt hjärtat, hade hennes ande lämnat sitt jordiska omhölje och gått hem till alla väsens ursprung. Han stod slagen av sorg. Ensam var han i sin gård, ingen fanns, som kunde ge honom den tröst varav han var så starkt i behov, ingen som kunde skänka honom förståelse, uppmuntran. Han visste icke annat än slå sig ned vid skrivbordet. Under intrycket av den djupa sorg, som uppskakade hans inre, skrev han så det på sin tid bekanta poemet "Natten", om vilket hans skaldebroder Pehr Henrik Ling sagt, att det har en inre rörlighet, ett skakande kval, en hemlig förtvivlan, som få mäktat på alexandriner uttala. Det heter i början:

Vad hör jag? timman slår och bådar mig ej döden,
Du dröjer, sälla stund, som slutar mina öden!
Jag känner dödens kval, dess vila nekas mig,
Ack, avgrundsdjupa fall, där tanken vilar sig.
Min är den vandrarns lopp, som Alpens spetsar hunnit,
Som över molnens rand förtjusta världar funnit,
Från höjden, lik en Gud, naturens fägring sett,
Och andats höjdens luft, som lugn och sällhet gett,
Hon slinter! Ingen hjälp! Lik forsens bölja kastad
Hon utan räddning blir från klippans branter kastad,
Och den klyftas djup, där aldrig dagen var,
Förkrossad av sitt fall, ur dvalan vaknat har.

 

Detta poem, som var betydligt längre, spriddes sedan i tusentals avskrifter över landet. Han skildrar i detta sina sorgliga upplevelser under den natt, som han i ensamhet, efter makans död, tillbringade vid sitt skrivbord.
Då han 1783 utnämndes till ryttmästare fick han väl ett litet plåster på såret, men detta förmådde dock icke läka den sorg, varav han allt fortfarande led. Den kärlekssaga, som de båda makarna upplevat, var kort, men rik på glädje och lycka.
År 1791 sökte han sin tröst i ett nytt äktenskap. Hans andra maka hette Charlotte Letitia Emels. Han var då major och adjutant hos hertigen-regenten. Vid Norrköpings riksdag 1800 var han ledare för oppositionen. Han åtalades efteråt för förnärmelser mot lantmarskalken, men slapp undan med obetydliga böter. Han var en självständig karaktär och lät aldrig rubba sig från sina grundsatser. Därför stötte han sig gång efter annan med de maktägande. Det oaktat gick han från den ena klarheten till den andra.
Under kriget i Tyskland var han generallöjtnant och chef för svenska kavalleriet. Han utförde därvid den på sin tid bekanta bedriften vid Bornröft, där han med 900 man slog den från Lybeck retirerande danska styrkan och gjorde 700 fångar. Efteråt upphöjdes han i friherrligt stånd. Två år senare inkallades han i statsrådet, blev chef för kronprins Oscars hov och 1822 "en av rikets herrar". Han avled i Stockholm den 23 augusti 1834. Både som tonsättare, skald och målare har greve Skjöldebrand skapat sig ett namn i vår kulturhistoria. Hans lysande begåvning och fria levnadssätt gjorde honom på sin tid till en medelpunkt varhelst han är befann sig. Dessa hans poetiska och konstnärliga talanger beredde honom ock en plats i alla svenska akademier.
P. J-n.