Ur Östgöta Correspondenten 2001-12-22

 

Gammal kärlek rostar aldrig

De har varit gifta i över 70 år

 

TÖRNEVALLA

Alice och Viktor Carlsson klarar sig på egen hand. Barnen börjar bli gamla, "Lill-Olle" fyllde 60 år i somras, säger Alice. "Lill-Olle" är den yngste av de sex barnen, den äldsta har hunnit fylla 72 år. Men, som en av döttrarna säger, mamma och pappa är oftast piggare än vad vi är. Utan att ha träffat någon av barnen, så låter det påståendet mycket troligt. Mamma och pappa, Alice och Viktor, är så pigga att det är svårt att tro att åldern stämmer.

- Joho du, så är det allt, myser Alice och klappar sin Viktor på armen. Gammal kärlek -

Viktor har lite svårt med hörseln, men Alice, 94 år, hör för honom också. Han har varit viktigast i hennes liv sedan hon var 16 och han 20 år. De träffades på en söndagsskolefest i församlingen de båda tillhörde.

- Jag bestämde genast att den där pojken ska jag ha, skrattar Alice. Om Viktor kände detsamma? Tja, hon fick allt tjata lite, säger han. De skrev till varann efter den där festen och kom allt närmre. I fem år var de fästfolk innan bröllopet stod den 29 oktober 1929.

 

Livets bostad

Samma dag flyttade de in i huset som varit deras hem ända sedan den dagen. Törnevalla missionshus var den plats där de bodde och de var vaktmästare i huset Nu är det grannpojken som äger huset, och de är hyresgäster tillsammans med en av sönerna som bor i en del av det.

- Vi gifte oss i Grebo prästgård. Redan då kände vi att vi skulle få ett bra liv.

Men livet har varit hårt också. I missionshuset satt den nygifta bruden medan hennes Viktor cyklade två och en halv mil till arbetet han hade kvar i Sturefors: Varje måndag for han, med trasiga däck som var omlindade med snören. Byte på halva vägen Pengar fanns inte till nya däck, men med mycket snören i fickan kunde han stanna halvväges och byta ut de utslitna. I Sturefors fanns en syster och svåger som Viktor kunde bo hos i veckorna. Hemma i Törnevalla väntade Alice och med tiden barnen. Vi pratar om allt som hänt i livet för dem som är födda 1903 och 1907.

"Kristallapparaten", säger Alice genast. - Det var den första radio jag minns att vi fick lyssna på i en hörlur. Först fick man sticka ner den där nålen i stenen, Viktor, kommer du ihåg det?

 

Mångsysslare

För att minnas viktiga hållpunkter till vårt samtal har Viktor med sirlig gammelmansstil tecknat ner olika arbeten han haft. Här står om tiden när han var byggnadsarbetare på ladugårdar, om alla år som skötare på tröskan, om tiden när han högg timmer i skogen och SKP i Linghem, företaget där han jobbade i skift med att göra äggpulver.

I Linghem fanns också Göta Lantmän där han expedierade. Till och från jobbade han också på järnvägen och lade slipers.

När tiderna var som svårast och kistbotten i stort sett var tom, då cyklade Viktor in till knäckebrödsfabriken i Tannefors där han som många andra köpte knäckebrödsspill i stora säckar.

 

Godis i säcken?

- När jag kom hem fick barnen först rensa ur de ljusa bitarna av veteknäcke, det blev deras godsaker. Alices föräldrar höll den växande familjen med lingon under de tuffaste åren och tillsammans med knäckebrödet och torrmjölkspulver blev det försörjning trots allt. När det var som värst tjänade Viktor en krona om dagen. Berättelser om den här tiden har barnbarnen svårt att riktigt tro på. Barnbarnen är stora nu, alla 13, och släkten har också utökats med 18 barnbarnsbarn och för lite sedan kom lilla Emelie, Alices och Viktors första barnbarns barnbarn. Smaka på det ordet! Fem generationer alltså.

- Sex barn har vi i livet, men det sjunde har gått hem, förklarar Alice som är starkt troende liksom sin man.

- Vårt lilla barn var bara 16 månader när engelska sjukan slog till. Det var svårt för Alice. Jag arbetade med att hugga timmer i Tinnerö och kunde inte vara hemma hos henne, säger Viktor.

- Minns du, det var 30 grader kallt och vi hade den där lilla kistan stående i stora salen...

Annars har hälsan stått familjen bi. Visst, Viktor hör illa, men är man nyss fyllda 98 år så må det vara hänt. Han tar en halv albyl varannan dag, en liten eftergift eftersom han haft en propp.

 

Tänderna i byrålådan

- Men jag äter elva sorters medicin för mitt hjärta och för blodet mest, säger Alice och visar mot bänken där burkarna står samlade. Under många år har hon kämpat med bensår, men just i år är hon överlycklig över att hon inget har!

- Och lösa tänder har vi. Bra, för skulle de värka kan man alltid lägga dem i byrålådan!

Det är en ynnest att få träffa det här paret. Pigga, lyckliga och trygga i sin tro. Ofta, och helt naturligt, hänvisar de till sin Herre.

- Allt är Guds nåd, vad kan vi själva göra för att vara friska? Inte ett skvatt!

 

Nog för att skriva en bok

Hos Karlsson här i Törnevalla flyter berättelserna i varann. Vi pratar om blomsterresan till Holland som Alice fick på 70-årsdagen.

Vi häpnar när Alice berättar att hon själv bakar allt bröd som behövs och vi fnissar glatt åt berättelsen om barnmorskan.

- Alla barn är födda här hemma, utan det sista. Min underbara barnmorska Andersson kom hit på sin motorcykel från Östra Harg. Efter henne kom Viktor i full fart på sin ballongcykel. Det var tvunget eftersom hon inte kunde ha med sin väska på motorcykeln.

Tänk vilka berättelser den här familjen har att njuta till.

 

BITTAN SVENSSON

BITTAN@CORREN. SE

013 - 28 02 18