Personer och umgängesformer vid Stavsäter
av Nils Sjöberth

 Jag skulle vilja påstå att fram till 1930 talet levde folket på landsbygden med en viss respekt för mörkrets makter. Det här var mer påtagligt ju längre bakåt i tiden vi går. Små händelser kunde med fantasins hjälp skapa en hårresande historia. "Smen" Andersson var en person som ofta drabbades av osynliga väsen, men som i Smens ögon ofta fick gestalt av djur med oförklarliga beteendemönster. Smen var aldrig sen att berätta om sina upplevelser, för folket på Stavsäter. Om Smen i sitt dagliga arbete var en butter personlighet, så var han en helt annan person när han berättade om sina upplevelser. Låt mig återge några av hans berättelser.

I smedjans snickeriavdelning fanns, för att på vintern hålla en dräglig temperatur, en öppen spis. En dag när Smen stod och arbetade vid sin hyvelbänk inträffade något märkligt. Brasan i den öppna spisen var tänd och spred sitt varma, härliga sken över lokalen, då stillheten plötsligt bröts av att en katt kom farande ner genom skorstenen och hamnade i brasan. Värmen tilltalade förmodligen inte katten, utan den for iväg och försvann in i en av trä och järnbitar uppstaplad "bra att ha hög". Smen som var djurvän plockade raskt igenom skräphögen, men där fanns ingen katt, för se katten var enligt Smen en trollkatt.

Smen var mycket för att sitta på sjön och meta. En gång när Smen kom ner till bryggan vid sjömagasinet mötte honom en märklig syn. Alldeles utanför bryggan stod en gädda som var något längre än bredden på bryggan (ca. 7-8 meter). Ögonen på gäddan var stora som tallrikar. Det här var en syn som t.o.m. skrämde Smen, så han tog sitt metspö och lommade hemåt. Äventyret var inte slut med detta. När han kom i backen ovanför sjömagasinet så hoade (skrattade) gäddan så det ekade över hela sjön.

Skeppare Jansson, han med mjölkbåten, hämtade ofta stavsätersborna till gudstjänst i kapellet vid Bjärka-Säby. En söndag när Smen som vanligt satt och metade vid Kaninholmen får han se något märkligt. Kyrkbåten hade kommit en bit ut på sjön, när Smen får se ett lurvigt klot komma farande från båten och ut mot sjön. Smen slogs av tanken att denna märkliga tingest måste vara någon av "käringarnas körkhatt", som blåst av. Han ror ut för att bärga den värdefulla skapelsen. När han kommer närmare kommer den stora överraskningen. Det som han trott var en hatt, var i stället en ekorre som landat och som nu seglade på en barkbit med svansen som segel.

Om äldre människor satte så stor tillit till Smens berättelser får vara osagt. Klart är emellertid att Smen själv, samt vi barn, trodde fullt och fast på hans upplevelser. Det övernaturliga kunde också, som det berättas genom legenden, utnyttjas på annat sätt.
Det fanns på 1800 talet en torpare vid Stavsborg som hette Fransson. Den här mannen var en ivrig jägare. Emellertid så ville inte den där riktiga jaktlyckan följa med på hans turer till skogen. Fransson kontaktade en "svartkonstkäring" för att få bot för detta. Käringen rekommenderade Fransson, att ett kontrakt med djävulen vore den bästa åtgärden för att ändra jaktlyckan till det bättre. Om Fransson sju torsdagsnätter i följd gick ner till kyrkan, och där gick ett varv runt kyrkan, motsols, så skulle han få den rätta kontakten. Enligt legenden så behövde han inte gå ända till kyrkan mer än sex gånger. Den sjunde natten lär han ha mött hornpär vid "spökstenen" eller möjligen "filbacken". Fransson lät sin själ förtappas vid det här mötet, i stället blev han en framgångsrik jägare. Åren gick, så även för Fransson. Sina sista dagar levde han på undantag i "Hönshuset" framme vid gården. Jaktlyckan stod honom bi, för i det ögonblick som Fransson drog sitt sista andedrag, så small det ett skott och en nyskjuten anka damp ner på planen framför stugan. Trot den som vill, men legenderna gömmer på mycke historia.

Midsommar var gårdsfolkets gemensamma högtidsdag. Grödorna på åker och äng, som man gemensamt, på höst och vår lagt ner så mycket arbete på, stod i sin fagraste tillväxt. Det var ett under som "Vår Herre" bjöd på varje år. Fast det upprepades år efter år var man ända lika hänryckt över detta naturens under. Vad var då naturligare än att man fejade och lövade till gemensam fest. Kvällen före midsommarafton samlades gårdens barn och ungdom för att på ängarna plocka blommor till midsommarstången. En mindre patrull av de äldre ungdomarna avdelades, för att med hink och borste feja och löva sjömagasinet inför midsommaraftonens fröjder. För att riktigt suga in midsommarstämningen, så lövade arbetarna sina verandor med ungbjörkar, till båtnad både för doft och fägring. På midsommarafton var allt arbete koncentrerat till smyckning och resning av midsommarstången, utom i ladugård och stall, där djuren fick sin vanliga omvårdnad. Klockan ett på eftermiddagen, när djurskötarna hade håltid, var alla förberedelser klara och man samlades vid den uppförda sommarsymbolen, midsommarstången.

Festen började med att godsägaren bjöd all gårdens personal, arbetare och torpare med familjer, på kaffe, saft, bullar och kakor. Det var inte varje dag som man fick smaka "köpebröd" på Stavsäter, så man lät sig väl smaka. Efter kaffet vidtog lekar och ringdans kring midsommarstången. Om än väglaget var något nyanserat mot julgransplundringarnas inramade vinterlandskap, så var det samma räv som raskade över isen, ja praktiskt taget alla de gamla kära ringdansvisorna kom till heders vid dansen kring stången. Ofta ackompanjerades sången på dragspel av Adolf Engström, Ivar Magnusson eller Nisse i Kalvsveden.

Ett annat inslag vid midsommarfesten var att lyssna till Gustav Wiströms amerikahistorier. Gustav och hans bror Fredrik "Huggarn" Wiström hade i sin ungdom vistats i Amerika ett antal år. Gustav hade en god berättarförmåga, det var bara det att han ibland bara snuddade vid sanningen i sin berättelse. Om åhörarna såg lite betänksamma ut, så tog Gustav sin bror "Huggarn" som sanningsvittne. Han sa alltid ''fråg Fredrik han vet-et", vadan Fredriks genmäle blev, "ja huggarn det är allt sanning".

Låt mig återge en av Gustavs upplevelser. Gustav arbetade på en farm (gård). En kväll när hästarna räknades in på gården, så saknades en häst. Gustav och farmaren beger sig ut på prärien för att leta efter hästen. Färden ställdes mot ett träd på det stora gräshavet, där en märklig syn mötte. Uppe i trädet hängde en stor orm som just höll på att tugga i sig hästen. För att få sanningshalten bekräftad, så konsulterade Gustav sin bror Fredrik, som genast svarade "ja huggarn det är allt sanning".

 

 

  arbetare-stavsater.jpg (59834 bytes)
Här en bild över den sista stora arbetsstyrkan vid Stavsäter. Kortet är taget 1938. När Torsten Levisson tillträdde som gårdsmästare 1956, återstod endast tre man i den ordinarie arbetsstyrkan, nämligen Oskar Johansson, Axel Nilsson och Ragnar Eriksson.

Stående från vänster:
Olle Roos,  Oskar Johansson, Verner Pettersson, Adolf Engström, Axel Nilsson, Elias Jakobsson, Carl-Emil Sjöberth, Karl Pettersson

Sittande från vänster:
Harry Kleist, Manne Wiström, Ragnar Eriksson, Ivar Magnusson, Bengt Jakobsson, Yngve Larsson, Storm

trotjanare-stavsater-1938.jpg (48006 bytes)

 

 

När Conrad Ekman övertog Stavsäter behölls traditionen med midsommarfirandet, fast nu med en allt mer krympande skara av trotjänare. Torp och arbetarbostäder fylldes med utflyttade sommargäster som anordnade sitt midsommarfirande i privat regi. Därmed förbleknade och försvann det gemensamma midsommarfirandet vid Stavsäter.

Låt oss ändå stanna kvar en stund i det förgångna. Städpatrullens insatser för att feja och löva det gamla sjömagasinet, kröntes alltid med framgång på midsommarkvällen. Då samlades man till dans. Dansens konstnärliga inslag inramades av traktens egna spelmän. Det var inga storband som spelade upp. Tonerna från ett två- eller femradigt dragspel var nog för att koppla bort vardagens vedermödor i en virvlande dans. De äldre arbetarna med fruar kom ofta för att se dansen och i förekommande fall även delta.

 

Midsommarfirandet var en av de stora händelserna vid Stavsäter. Då inbjöds alla vid gården, arbetare, torpare, barn och pensionärer på kaffekalas med tillhörande ringdanslekar och andra sommarglada aktiviteter.
De äldre besökarna kopplade av med en pratstund på långbänken, där gamla minnen ofta kom i centrum.

Från vänster:
Gösta Larsson, Carl-Emil Sjöberth, Adolf Engström, Sven M Kaliff, Ellen Tiselius, Frida Andersson, Anna Magnusson

midsommar-stavsater.jpg (48027 bytes)

 

Ofta medförde de äldre en kaffekorg till dansen. Inte så sällan var en flaska "kronbrännvin" gäst i den medhavda korgen. Även om vätskenivån i flaskorna fick en märkbar sänkning under kvällen så hände det nästan aldrig att de äldre uppträdde berusade. Bland de yngre kavaljererna kunde däremot den sprituella vätskeförändringen framkalla aggressivitet. Särskilt när det gällde att tillskansa sig en viss gunst hos en redan uppvaktad skönhet. Nävarna var det teckenspråk som ofta löste tvisten. Andra mer romantiskt lagda ungdomar utnyttjade kvällen för en amorös utflykt i den natursköna sjökullen söder om magasinet. Bland många ungdomar var seden att vara uppe hela natten för att beskåda soluppgången.