|
Personer
och umgängesformer vid Stavsäter
av Nils
Sjöberth
Jag skulle vilja påstå att fram
till 1930 talet levde folket på landsbygden med en viss respekt för
mörkrets makter. Det här var mer påtagligt ju längre bakåt i tiden vi
går. Små händelser kunde med fantasins hjälp skapa en hårresande
historia. "Smen" Andersson var en person som ofta drabbades av
osynliga väsen, men som i Smens ögon ofta fick gestalt av djur med
oförklarliga beteendemönster. Smen var aldrig sen att berätta om sina
upplevelser, för folket på Stavsäter. Om Smen i sitt dagliga arbete var
en butter personlighet, så var han en helt annan person när han
berättade om sina upplevelser. Låt mig återge några av hans
berättelser.
I smedjans snickeriavdelning fanns, för att på
vintern hålla en dräglig temperatur, en öppen spis. En dag när Smen
stod och arbetade vid sin hyvelbänk inträffade något märkligt. Brasan
i den öppna spisen var tänd och spred sitt varma, härliga sken över
lokalen, då stillheten plötsligt bröts av att en katt kom farande ner
genom skorstenen och hamnade i brasan. Värmen tilltalade förmodligen
inte katten, utan den for iväg och försvann in i en av trä och
järnbitar uppstaplad "bra att ha hög". Smen som var djurvän
plockade raskt igenom skräphögen, men där fanns ingen katt, för se
katten var enligt Smen en trollkatt.
Smen var mycket för att sitta på sjön och
meta. En gång när Smen kom ner till bryggan vid sjömagasinet mötte
honom en märklig syn. Alldeles utanför bryggan stod en gädda som var
något längre än bredden på bryggan (ca. 7-8 meter). Ögonen på
gäddan var stora som tallrikar. Det här var en syn som t.o.m. skrämde
Smen, så han tog sitt metspö och lommade hemåt. Äventyret var inte
slut med detta. När han kom i backen ovanför sjömagasinet så hoade
(skrattade) gäddan så det ekade över hela sjön.
Skeppare Jansson, han med mjölkbåten, hämtade
ofta stavsätersborna till gudstjänst i kapellet vid Bjärka-Säby. En
söndag när Smen som vanligt satt och metade vid Kaninholmen får han se
något märkligt. Kyrkbåten hade kommit en bit ut på sjön, när Smen
får se ett lurvigt klot komma farande från båten och ut mot sjön. Smen
slogs av tanken att denna märkliga tingest måste vara någon av
"käringarnas körkhatt", som blåst av. Han ror ut för att
bärga den värdefulla skapelsen. När han kommer närmare kommer den
stora överraskningen. Det som han trott var en hatt, var i stället en
ekorre som landat och som nu seglade på en barkbit med svansen som segel.
Om äldre människor satte så stor tillit till
Smens berättelser får vara osagt. Klart är emellertid att Smen själv,
samt vi barn, trodde fullt och fast på hans upplevelser. Det
övernaturliga kunde också, som det berättas genom legenden, utnyttjas
på annat sätt.
Det fanns på 1800 talet en torpare vid Stavsborg som hette Fransson. Den
här mannen var en ivrig jägare. Emellertid så ville inte den där
riktiga jaktlyckan följa med på hans turer till skogen. Fransson
kontaktade en "svartkonstkäring" för att få bot för detta.
Käringen rekommenderade Fransson, att ett kontrakt med djävulen vore den
bästa åtgärden för att ändra jaktlyckan till det bättre. Om Fransson
sju torsdagsnätter i följd gick ner till kyrkan, och där gick ett varv
runt kyrkan, motsols, så skulle han få den rätta kontakten. Enligt
legenden så behövde han inte gå ända till kyrkan mer än sex gånger.
Den sjunde natten lär han ha mött hornpär vid "spökstenen"
eller möjligen "filbacken". Fransson lät sin själ förtappas
vid det här mötet, i stället blev han en framgångsrik jägare. Åren
gick, så även för Fransson. Sina sista dagar levde han på undantag i
"Hönshuset" framme vid gården. Jaktlyckan stod honom bi, för
i det ögonblick som Fransson drog sitt sista andedrag, så small det ett
skott och en nyskjuten anka damp ner på planen framför stugan. Trot den
som vill, men legenderna gömmer på mycke historia.
Midsommar var gårdsfolkets gemensamma
högtidsdag. Grödorna på åker och äng, som man gemensamt, på höst
och vår lagt ner så mycket arbete på, stod i sin fagraste tillväxt.
Det var ett under som "Vår Herre" bjöd på varje år. Fast det
upprepades år efter år var man ända lika hänryckt över detta naturens
under. Vad var då naturligare än att man fejade och lövade till
gemensam fest. Kvällen före midsommarafton samlades gårdens barn och
ungdom för att på ängarna plocka blommor till midsommarstången. En
mindre patrull av de äldre ungdomarna avdelades, för att med hink och
borste feja och löva sjömagasinet inför midsommaraftonens fröjder.
För att riktigt suga in midsommarstämningen, så lövade arbetarna sina
verandor med ungbjörkar, till båtnad både för doft och fägring. På
midsommarafton var allt arbete koncentrerat till smyckning och resning av
midsommarstången, utom i ladugård och stall, där djuren fick sin
vanliga omvårdnad. Klockan ett på eftermiddagen, när djurskötarna hade
håltid, var alla förberedelser klara och man samlades vid den uppförda
sommarsymbolen, midsommarstången.
Festen började med att godsägaren bjöd all
gårdens personal, arbetare och torpare med familjer, på kaffe, saft,
bullar och kakor. Det var inte varje dag som man fick smaka
"köpebröd" på Stavsäter, så man lät sig väl smaka. Efter
kaffet vidtog lekar och ringdans kring midsommarstången. Om än väglaget
var något nyanserat mot julgransplundringarnas inramade vinterlandskap,
så var det samma räv som raskade över isen, ja praktiskt taget alla de
gamla kära ringdansvisorna kom till heders vid dansen kring stången.
Ofta ackompanjerades sången på dragspel av Adolf Engström, Ivar
Magnusson eller Nisse i Kalvsveden.
Ett annat inslag vid midsommarfesten var att lyssna till Gustav Wiströms
amerikahistorier. Gustav och hans bror Fredrik "Huggarn"
Wiström hade i sin ungdom vistats i Amerika ett antal år. Gustav hade en
god berättarförmåga, det var bara det att han ibland bara snuddade vid
sanningen i sin berättelse. Om åhörarna såg lite betänksamma ut, så
tog Gustav sin bror "Huggarn" som sanningsvittne. Han sa alltid
''fråg Fredrik han vet-et", vadan Fredriks genmäle blev, "ja
huggarn det är allt sanning".
Låt mig återge en av Gustavs upplevelser.
Gustav arbetade på en farm (gård). En kväll när hästarna räknades in
på gården, så saknades en häst. Gustav och farmaren beger sig ut på
prärien för att leta efter hästen. Färden ställdes mot ett träd på
det stora gräshavet, där en märklig syn mötte. Uppe i trädet hängde
en stor orm som just höll på att tugga i sig hästen. För att få
sanningshalten bekräftad, så konsulterade Gustav sin bror Fredrik, som
genast svarade "ja huggarn det är allt sanning".
|
|
Här en bild över den sista stora arbetsstyrkan vid Stavsäter.
Kortet är taget 1938. När Torsten Levisson tillträdde som
gårdsmästare 1956, återstod endast tre man i den ordinarie
arbetsstyrkan, nämligen Oskar Johansson, Axel Nilsson och Ragnar
Eriksson.
Stående från vänster:
Olle Roos, Oskar Johansson, Verner Pettersson, Adolf
Engström, Axel Nilsson, Elias Jakobsson, Carl-Emil Sjöberth,
Karl Pettersson
Sittande från vänster:
Harry Kleist, Manne Wiström, Ragnar Eriksson, Ivar Magnusson,
Bengt Jakobsson, Yngve Larsson, Storm
|
|
När Conrad Ekman övertog Stavsäter behölls
traditionen med midsommarfirandet, fast nu med en allt mer krympande skara
av trotjänare. Torp och arbetarbostäder fylldes med utflyttade
sommargäster som anordnade sitt midsommarfirande i privat regi. Därmed
förbleknade och försvann det gemensamma midsommarfirandet vid
Stavsäter.
Låt oss ändå stanna kvar en stund i det förgångna. Städpatrullens
insatser för att feja och löva det gamla sjömagasinet, kröntes alltid
med framgång på midsommarkvällen. Då samlades man till dans. Dansens
konstnärliga inslag inramades av traktens egna spelmän. Det var inga
storband som spelade upp. Tonerna från ett två- eller femradigt dragspel
var nog för att koppla bort vardagens vedermödor i en virvlande dans. De
äldre arbetarna med fruar kom ofta för att se dansen och i förekommande
fall även delta.
Midsommarfirandet var en av de stora händelserna vid
Stavsäter. Då inbjöds alla vid gården, arbetare, torpare, barn
och pensionärer på kaffekalas med tillhörande ringdanslekar och
andra sommarglada aktiviteter.
De äldre besökarna kopplade av med en pratstund på
långbänken, där gamla minnen ofta kom i centrum.
Från vänster:
Gösta Larsson, Carl-Emil Sjöberth, Adolf Engström, Sven M
Kaliff, Ellen Tiselius, Frida Andersson, Anna Magnusson
|
|
Ofta medförde de äldre en kaffekorg till
dansen. Inte så sällan var en flaska "kronbrännvin" gäst i
den medhavda korgen. Även om vätskenivån i flaskorna fick en märkbar
sänkning under kvällen så hände det nästan aldrig att de äldre
uppträdde berusade. Bland de yngre kavaljererna kunde däremot den
sprituella vätskeförändringen framkalla aggressivitet. Särskilt när
det gällde att tillskansa sig en viss gunst hos en redan uppvaktad
skönhet. Nävarna var det teckenspråk som ofta löste tvisten. Andra mer
romantiskt lagda ungdomar utnyttjade kvällen för en amorös utflykt i
den natursköna sjökullen söder om magasinet. Bland många ungdomar var
seden att vara uppe hela natten för att beskåda soluppgången.
|
|