För alla som inte var med för tio år sedan, när föreningen firade tioårsjubileum, återger vi här det tal som Ola Persson höll då.

TAL VID VISTS HEMBYGDSFÖRENINGS 10-ÅRSJUBILEUM 2 NOVEMBER 1986

Av Ola Persson, föreningens förste sekreterare

Jag vet inte om någon av er reflekterat över det, men vid ett sånt här tillfälle kan en enda minut kännas väldigt innehållsrik. Under bara en minut kan tanken fara över stora tidsavstånd och dröja vid många händelser. Det kan kännas som en enda minut rymmer ett helt liv.

Och samtidligt kan ett människoliv, när det går mot sin ålders afton, upplevas som ett kort ögonblick, eller med Vilhelm Mobergs namn på en av sina romaner, "Din stund på jorden". Det är en bok som berättar om en människa som högt upp i åldern tänker tillbaka på sitt liv. Och han kan inte undgå den gåtfulla känslan av att det gått så fort. Och ändå har hans liv varit så långt. Det rymmer en hel epoks förändringar: emigrationen, världskrigen och den nya tidens tekniska underverk. Och ändå så kort. Din stund på jorden.

För den unga människan är livsperspektivet det motsatta. Livet syns oändligt långt och fyllt av obegränsade möjligheter, och när de gamle tar varje dag som en nåd att stilla bedja om, så bekymrar sig inte de unga nämnvärt om att också deras dagar räknas från deras liv.

I hembygdsföreningens historiska perspektiv kan ett människoliv också synas kort. Ända sedan den stora landisen vek från dessa trakter för, låt oss säga 8 000 år sedan, har människor bott och arbetat här. Först som kringströvande jägare och samlare och sedan som bofasta jordbrukare. De flesta är namnlösa och okända för oss. I kyrkoböckerna kan vi hitta några enstaka uppgifter om dem som levat sedan några århundraden tillbaka.

Mätt med sådana stora tidsmått kan ett 10-årsjubileum te sig som en obetydlig händelse. Men använder vi återigen en mindre måttstock - säg 10, 20 eller 30 år - så ser vi plötsligt de enskilda människorna och att omvälvande förändringar inträffat, inte minst i den här socknen.

Sturefors har på några decennier vuxit från en stor by till en livlig tätort som nära nog växt ihop med den yttersta bebyggelsen i Linköping. Den lilla kommunen har inlemmats i den stora kommunen. Där förr människor från trakten satt med i kommunstyrelsen och deltog i planeringsarbetet, där sitter nu tjänstemän "utifrån" och sköter arbetet. Och befolkningens sammansättning har radikalt förändrats så att det nu bor fler industriarbetare och tjänstemän än bönder i socknen.

Och för sådär 30 år sedan började samtidigt en utveckling som fört oss alla in i världen på ett sätt som vi inte ens vågade ana då. Televisionen och den nya blixtsnabba kommunikationstekniken introducerades. Från fåtöljerna i våra tidigare fridfulla vardagsrum kom bilder till oss från hela jordklotet. Fantastiska och spännande bilder men också skrämmande och hotfulla. Och nu kan vi knappast värja oss längre. Vi har tvingats inse att vår värld är liten, så liten att den på många håll skapar förtryck av människor, terror och blodiga konflikter. Så liten har världen blivit att den med nöd och näppe orkar motstå våra livsförstörande ingrepp. Själva livsgrunden, livsmiljön hotas. Med allt djupare oro vet vi nu att livets marginaler, att mänsklighetens marginaler att överleva, blir allt smalare.

En sådan insikt föder naturligt nog pessimism och vanmakt - men också en slags tjurig optimism och motstånd. Trots till synes oöverkomliga svårigheter har freds - och miljörörelser vuxit ut till globala folkrörelser. Allt fler människor samlar sig till allt starkare opinioner för att få beslutande samhällsorgan att ändra kurs och söka styra bort från världskatastroferna.

Jag vill påstå att också den växande hembygdsrörelsen är en sådan - fast lågmäldare och därför osynligare - motståndsrörelse.

Sök dina rötter! Gräv där du står! Så låter ett par paroller som blivit ledmärken de senaste åren för de lokalhistoriskt sökande människorna. D v s att söka sitt eget livs och sin hembygds historiska sammanhang. Och naturligtvis ligger det en djupare betydelse i detta än att upptäcka att man är släkt med en biskop eller en hästtjuv eller att upptäcka att en kung en gång i tiden reste genom socknen och intog järpe med slottstappat vin hos traktens adelsman.

Vad vi och andra ambitiösa hembygdsföreningar sysslar med är ju att försöka se det förflutna i en slags helhetsbilder. Att släktforskning, torpinventering, forskning i gårdsarkiv, kyrko- och myndighetsarkiv, intervjuer med bygdens äldsta invånare, bevarande av kulturhistoriskt intressanta föremål och byggnader - att allt detta och mer till går hand i hand för att ge oss förståelse och insikter i gångna tiders värderingar och levnadsförhållanden.

Utan den förståelsen hamnar vi förr eller senare i en historielöshet som kan leda vilse. För är det inte så att mycket av det som under detta exploaterande sekel har uträttats i namn av "ökad effektivitet", "rationaliseringar", " samhällsnytta" och "besparingar" har rimmat väldigt illa med den ekologiskt balanserade jordbrukskultur som vi bara för drygt hundra år sedan levde i.

Det betyder inte att vi ska säga nej till framsteg, men vi säger nej till så kallade framsteg som leder till långsiktig förstörelse av livsresurser som inte kan förnyas. Och mot en sådan förstörelse har hembygdsrörelsen alltid verkat som en motbalanserande kraft genom att förmedla sina kunskaper om det förflutnas bättre alternativ.

Och det var precis så som Vists Hembygdsförening verkade mot planerna på den stora bergtäkten vid Hjortkälla. Genom envist och bitvis argsint opinionsbildande och med hjälp av några experter, tidningar och lokalradio fick vi så småningom rätt i många av våra argument. För det visade sig att vi slogs för en bit mark som bar spår av kanske medeltida åkerbruk. Och i skogskanten skymtade böndernas egen upprorsman Nils Dacke.

På det viset kunde fornåkrarna räddas. Att det sedan blev en Pyrrhusseger är en annan femma. De ekonomiska kalkylerna för Linköpings kommun vägde tyngre än skälen att bevara den kulturhistoriskt intressanta helheten. Lösningen blev en olycklig kompromiss. Bergtäkten lades i stort sett kant i kant med fornåkrarna. Så nu ligger Hjortkälla där som en tragisk symbol för kontrasten mellan en gammal kulturs balans med naturen och den nya tidens ohjälpliga förstörelse av natur - och kulturvärden. Linköping borde alltså ha valt en annan täktplats, där förlusten av sådana värden hade varit de minsta möjliga - även om det hade kostat något mer för kommunkassan.

Men det är inte så vår hembygdsförenings historia börjar. Den börjar vid Fornhemmet och - som någon av föreningens medlemmar har formulerat det - " i förstörelsens tid" . Fast jag tycker kanske att det i det här fallet är ett litet väl hårt omdöme. Fornhemmet skapades ju i en tid då de stora godsen var i stort sett självförsörjande enheter. Godset kunde själv producera det mesta av sina förnödenheter. Och därtill fanns en idealitet som kunde uttryckas i ett Fornhem. Vi befinner oss alltså i tiden strax efter första världskriget.

Några årtionden senare var också jordbruket mitt inne i rationaliseringarnas förvandlingsnummer. Och inte heller de stora godsen var okänsliga för ökade personalkostnader och krav på omfattande investeringar i maskiner och nybyggnation. Utrymmet för ideell verksamhet minskade till nära nog noll.

Gamla undantagsstugor och utmarkstorp, vattenkvarnar, smedjor, sågverk och gårdsmejerier slogs igen och fick i de flesta fall förfalla. Eller så revs de helt sonika. Kapitalet måste satsas i det framtidsdugliga. Och så glömdes av fullt förståeliga skäl också Fornhemmet.

Tills det för tio år sedan var några lokalhistoriskt intresserade människor som tog saken i egna händer och gick till såväl godsägaren som de antikvariska myndigheterna för att fä tillstånd att restaurera och återställa hus som höll på att helt ätas upp av tidens tand. Och både godsägare och myndigheter ställde sig positiva och vi fick till och med regelbundna bidrag till vår hjälp. Villkoret var dock att vi bildade en hembygdsförening.

Det hände sig vid denna tid att länsantikvarien tillsammans med några av den nybildade föreningens medlemmar gick runt och inspekterade hus och inventarier på Fornhemmet. Vi stannade slutligen vid torpet Löten och vid åsynen av det infallna taket och de bitvis hårt rötangripna väggarna konstaterade länsantikvarien att detta var bara att riva. Då steg vår dåvarande ordförande Tage Ekdahl fram och protesterade utan en darrning på rösten. Här ska inte rivas! Allt ska ställas i ordning! Och så fick det bli! Och så blev det också!

Den gången trodde jag, det vill jag erkänna, mer på myndighetspersonen än på bonden. Men nu så här i efterhand tycker jag att Tages inhopp den gången blev ett slags vägledning för hela föreningens verksamhet! Den enskilde människan som tar sig ton i föreningens namn, men inte med tomma ord, utan med ord som förvandlar glömskan till återupprättad historia. Och jag behöver inte inför den här församlingen tala om hur mycket av osjälviskt arbete som kvinnor och män under dessa år lagt ner för att restaurera Fornhemmet. Och för övrigt vet jag det inte exakt eftersom jag inte tagit del i arbetet på flera år. Men jag vet att de planer vi en gång smidde om Fornhemmet har förverkligats mer än väl. Och att arbetet fortsätter.

Jag har nämnt Tage Ekdahl och jag kan naturligtvis nämna många fler som gjort särskilda insatser för föreningen. Men i stället vill jag framhäva en person som aldrig blev medlem, eftersom hon gick bort innan hembygdsföreningen bildades, men som ändå gjorde så mycket av förarbetet. Och det är Tyra Karlsson, som ledde en sockenforskningscirkel i JUF:s regi. Den cirkeln skulle ha firat 20-årsjubileum nästa år om den fortsatt.

Ett av mina första uppdrag som frilansjournalist var att skriva om ett av cirkelns möten. (Här läste Ola upp sin artikel från juli 1971, men den artikeln saknas tyvärr idag.)

På den tiden var väl kretsen inte mycket större än 15 personer. Nu har vi en förening med tjugofaldigt fler medlemmar - men lika förbaskat har drömmen om en hembygdsbok inte förverkligats. Och en av anledningarna är väl just Fornhemmet som tagit så mycket av föreningens tid att de insatser som måste till för att ro ett bokprojekt i hamn inte räckt till. Men forskningarna och materialinsamlingarna har på intet sätt legat nere. Studiecirklarna har fortsatt under den ständigt lika inspirerande Ingmar Carlssons påskyndan. Föreningen har samlat mycket vetande om personhistoria och emigration och trängt djupt i Sturefors stora gårdsarkiv. Föreningen har också del i de spännande arkeologiska kurser för lekmän som bedrivits kring de delvis nyupptäckta fornlämningarna på Styvinge.

Och några tryckalster i mindre format har vi trots allt åstadkommit. En heter "Vad vi vet om Vist", en handlar om Sturefors gods och en är ägnad forntidshistorien i socknen. Och även om layouten har varit anspråkslös har innehållet varit desto mer intressant. Vi ska heller inte frånta oss förtjänsten av att Sigurd Erixsons manus om Bjärka-Säbys byggnadshistoria äntligen blev en bok. För övrigt har Birgitta Ljungkvist utanför föreningens regi dokumenterat Styvinges byggnadshistoria i en brett upplagd akademisk uppsats. Och om allt går som vi hoppas kommer vi att få ett ordentligt bidrag för tryckningen av stora delar av Edvin Karlsson livfulla krönika ur Sturefors och ätten Bielkes historia.

Mycket mer skulle jag kunna säga om vad föreningen har uträttat under dessa 10 är, men eftersom jag tyvärr inte själv varit åsyna vittne under lång tid hoppas jag mer sakkunniga och minnesgoda medlemmar under kvällen ska fylla ut den här återblicken.

Det återstår bara att av hela mitt hjärta uttrycka glädjen över att vara här igen och önska vår förening all framgång i arbetet att spara det förflutna till framtiden - hur oviss den än kan te sig."

( Avskrift och viss nedkortning av talet från 2 november 1986.)