ÖC 1959-10-24

Besökare i Sturefors park har måhända lagt märke till en liten låg stuga i den mest avlägsna delen av parken. Skymd av höga träd ligger den på en bergkulle. Med sina metertjocka gråstensmurar, sina spetsiga gavlar och sitt mossiga tegeltak gör den ett närmast ruinartat intryck. Gårdsfolket kallar den i dagligt tal ”Tyska köket” och flera sägner berättas om dess tillkomst och användning. Dess huvudsakliga uppgift under senaste hundra åren har varit att tjäna som ”gästbok” för besökande skrivklådiga ungdomar. De första turisterna skrev vanligen endast sina initialer med kniv. Så småningom blev skrivkunnigheten mera allmän och förekomst av blyertspennor gjorde att hela namnteckningen sattes på pränt på väggarna. Här kan läsas när den och den med sällskap av den och den besökte parken, speciellt vid midsomrarna. Längst upp på västra gavelspetsen har någon huggit in sina initialer på ett sätt som skiljer sig från övriga besökare. I kraftiga versaler står här bokstäverna J. H. B. placerade så att man måste tro att det är byggherren som velat hugfästa sitt namn. De flesta som försöker gissa vad initialerna betyder torde även anta att så är fallet, särskilt som ägarna av Sturefors fideikommiss sedan mitten av 1700-talet varit grevliga ätten Bielke i sju generationer. Men de första initialerna J. och H. kan svårligen passa in i. denna ägarelängd och ingen annan av namnet Bielke har haft dessa förinitialer. Någon annan Stureforsbo får därför sökas och då ligger det närmast till hands att antaga att bokstäverna en gång i ungdomligt övermod inhuggits för c:a 200 år sedan av trädgårdsmästaresonen Johan Henrik Brandt, född 1740 död 1775. Detta namn blottar ett livsöde som börjar i lycka och glädje men slutar i djup tragedi och några rader om hans livsöde torde kunna intressera en vidare krets.

*

Då grevinnan Christina Piper, f. Törnflycht år 1704 hade färdigställt slottsbyggnaden vid Sturefors, grep hon sig omedelbart an med att anlägga den franska delen av parken, vartill ritningar uppgjorts av slottsarkitekten Nic. Tessin d. y. För detta ändamål anställdes skickliga trädgårdsmästare, och då få svenskar hade tillräcklig utbildning anställdes tyskar. Omkring 1730 avflyttade mäster Caspar Groos, troligen tysk, men gift med en svenska, f. Kiulman, och i hans ställe inträdde mäster Johan August Brandt i tjänsten. Troligen var även han av tysk härkomst. Härpå tyder en i Vists kyrkobok intagen uppgift. ”Född och uppfödd i then reformerta läran, lämnade thensamma efter föregången undervisning och antog vår lutherska lära, vilket gafs tillkänna från predikostolen 1734 26/5 med önskan och förbön att Gud honom styrke och uppehålle täcktes i then rätta evangeliska läran”. Han gifte sig senare med Margareta Charisius eller Caritia, troligen även hon av tysk börd. Huruvida hon kunde räkna förvantskap med Stralsundsläkten Charisius, adlad von Charisien, är ej känt.

Trädgårdsmästare Brandt bebodde nedre lägenheten i nuvarande s. k. trädgårdsbyggnaden. På övre botten bodde grevinnan Pipers mångbetrodde förvaltare, inspektoren Petrus Holling, född 168l, och hans hustru, ”madam” Anna, född Norström. I samma våning var kontoret inrymt.

Den 15 april 1740 föddes mäster Johans och hustru Margaretas son Johan Henrik. Han döptes den 18 april i Vists gamla kyrka och erhöll efter tidens sed fyra faddrar, varvid de lyckliga föräldrarna sökte erhålla så högtstående personer som möjligt. Som faddrar är antecknade: cornet Reutersvärd, komminister Kindblom samt jungfrurna Sara Bagge och Lena Litzberg. Kornetten Lorentz Peter Reutersvärd var född 1708 och hade 1734 tillträtt kornettbostället Styvinge t Vist, som sedan 1723 innehafts på beställning av den i mars s. å. från Sibirien återvändande ryttmästaren vid Östgöta ryttare, Bartold Gammal. Reutersvärd var gift med Chatarina Beata Bagge, dotter till prosten i Åby, Fredrik Bagge. I deras hem vistades hustruns syster Sara Greta Bagge, den ena av faddrarna. Hon blev i sinom tid gift med en e.o. prästman Vaenerberg. Komminister Hans Kindblom, troligen dopförrättaren, var född i Tjärstad 1702 och blev komminister i Vist 1738, gift med Catharina Bergner. Komminister Kindblom blev senare kyrkoherde i Västra Husby. I hans hem vistades jungfru Helena Christina Litzberg, prästdotter från Gammalkil, född 1715. Hon gifte sig i Vist 1745 med mäster Johan Stånggren från Linköping och är stammoder för den Stånggrenska släkten som givit Linköping en borgmästare och två rådmän förutom andra kända släktmedlemmar.

Den 15 juni 1742 föddes makarnas andra barn Andreas.

Redan 1745 flyttade mäster Johan Brandt från Sturefors. Han hade 1741 inköpt rusthållet nr 1 på Tjusts compani, 1/2 mtl. Föltorp och 1/2 mtl. Hedingstorp i Grebo. Där föddes döttrarna Clara Maria 1747 och Stina Cajsa 1756.

*

Förmodligen var den unge Henrik en begåvad och vaken yngling som hade lätt att förvärva vänner. Inspektor Holling dog 1757 och hans maka redan 1752. Som makarna var barnlösa hade de i testamente förordnat om vissa legat och därvid bestämt att till trädgårdsmästare Brandts son Hindric skulle utgå 110 daler smt.

Sina första läroår tillbringade troligen Henrik i Linköping men från 1761 är han inskriven vid Lunds universitet såsom student. Vilka studier han bedrivit är ej känt men troligen studerade han juridik.

I början av år 1763 dog hans fader och bouppteckning hölls den 9 och 10 mars av herrar kyrkoherde Lindbom i Grebo, C. J. Carlström i Vårdsberg samt nämndemännen Per Esbjörnsson i Ebbetorp och Stefan Jonsson i Banketorp. Som bodelägare upptages änkan Maria Caretia och hennes fyra barn. Sonen ”Etudienten Hindric” den ende myndige, var ej närvarande. Övriga barn, sonen Anders, och döttrarna Clara Maria och Christina Catharina, var omyndiga. Behållningen uppgick till ej mindre än 21.995:25 daler smt. Däribland fyra ringar av guld, åtta silverbägare, silverskedar m. m. En vacker förmögenhet för en f. d. trädgårdsmästare.

Sonen Hindrics studier vid Lund har tydligen ej gett så stora resultat och vid höstterminen 1764 var han inskriven vid Uppsala universitet, där han hoppades få bättre lycka med sina studier. Han var vid god kassa efter faderns död sedan arvskifte hållits. Vad den gode Hindric sysslat med vid universitetet är ej närmare känt, men några examina avlade han icke och efter sju års universitetsstudier tog han sin mats ur skolan och reste hem. År 1768 erhöll han anställning som landskanslist vid länsstyrelsen i Linköping. Han skrev sig från denna tid Johan Brandt.

I fem år innehade han denna anställning och fullgjorde troget och samvetsgrant sina åligganden. Men Brandt önskade givetvis befordran och då kronolänsmanstjänsten i Gullbergs härad blivit ledig efter Carl P. Schierman, som i början av år 1773 avlidit, sökte och erhöll han denna tjänst. I den av länsstyrelsen utfärdade fullmakten erhöll han goda vitsord som synes:

”Emedan likvidationskommissarien, och Kronolänsmannen Carl P. Schierman dödligen avgått och den i Gullbergs härad innehavda länsmanstjänsten blivit ledig och tillsvidare obesatt, har hos mig i åtanke kommit Landskanslisten härstädes Johan Brandt, vilken efter academiska studier, vid Landskontoret härstädes gjort flitig och trogen betjäning, fördenskull har vi högstbemälda Kungl. Maj:t samt å dragande kall och ämbetets vägnar, utställt detta förordnande som jag i kraft av denna min öppna fullmakt lagligen förordnar honom Landskanslisten Brandt att vara kronolänsman uti Gullbergs härad och i Carl P. Schiermans ställe.”

Carl Harald Strömfelt.

*

Nu hade alltså Johan Brandt fått sin livsuppgift. Han var kmt:s tillsyningsman i sin ort. Han fick arbeta relativt självständigt och från länsstyrelsen, som han väl kände sedan många åra tjänst, kunde han endast vänta gott samarbete. Brandt ägnade sig med liv och lust åt sitt arbete. Han skrev rapporter till länsstyrelsen om besiktningar av brännvinspannor, verkställda utmätningar, exekutiva auktioner eller lantmäteriförrättningar. Han efterlyste vilsegångna barn och synes ha skött sitt arbete efter bästa förmåga.

Men olyckan kom snart. Till förman hade Brandt kronofogde Hallin, och deras samarbete har tydligen icke gått bra. Redan året efter tillträdet hade Hallin samlat grava anklagelser mot Brandt. I brev till länsstyrelsen i sept. 1774 frambar Hallin klagomål över Brandts uppförande vid senaste kungsskjutsen. Vad som förevarit vid detta tillfälle har ej gått att få reda på alldenstund brevet till länsstyrelsen är förkommet. Dessa kungsskjutsar som just åren 1772 och 1773 pågick den ena efter den andra var säkerligen rätt påfrestande för såväl befäl som allmoge. Gustav III och hans bröder reste nämligen vid flera tillfällen genom landskapet. Kanhända har Brandt ledsnat på dessa och ej bemödat sig om att få fram tillräckligt med hästar och vagnar eller ej fått fram dem i rätt tid. Kanhända har också för riklig förtäring bjudits Brandt. Länsstyrelsen synes dock hava hållit sig avvaktande och ej funnit Brandts brott så graverande. Men Hallin hade troligen fattat agg till Brandt ty han återkom på annat sätt. Han visste att Brandts ekonomiska ställning icke var lysande. Den 15 april 1775 begärde han likvidation dvs. redovisning av Brandt för omhänderhavda medel. Brandt har tidigare lämnat en revers på de medel som han skulle redovisa. Brandt gjorde ingenting för att redovisa. Den 8 maj delgavs Brandt skriftligt att likvidation skulle ske. Den 15 maj inställde sig likvidationsnämnden på Brandts kontor, dvs. kronofogde Hallin, kommissarie Mörk samt Per Larsson i Soltorp och Måns Olofsson i Flistad. Brandt hade emellertid gjort sig osynlig. I brev till länsstyrelsen av den 17 maj begärde Hallin att Brandt ännu en gång skulle erhålla föreläggande om likvidationen. Brandt inställde sig ändå icke. Men nu tröt länsstyrelsens tålamod och landsgevaldiger Ahren erhöll order att tillställa Brandt föreläggande om likvidationen, som nu kom till stånd. I brev av 31 aug. till länsstyrelsen meddelade Hallin att Brandt var skyldig 7.489 daler smt, men att Brandts lösöre icke räckte till mer än 1/3 av skulden. Hallin föreslog att Brandt skulle suspenderas och begärde han att få försäkra sig om hans person tills han gjort rätt för sig eller lämnat fullgod borgen. Hallin föreslog även i samma brev till ny kronolänsman sin uppbördsskrivare Myrtenberg. Den 1 sept. 1775 entledigades Brandt av länsstyrelsen och till ny kronolänsman utsågs landskanslisten Björkegren. I olika skrivelser meddelade Hallin länsstyrelsen att värdering av Brandts lösöre skett i flera omgångar och föreslog att den skulle försäljas på auktion.

Den 29 september skrev Hallin till länsstyrelsen och meddelade att den slutliga likvidationen med Brandt var utsatt att hållas den 6 oktober samt begärde att länsstyrelsen skulle dra försorg om hans inställande vid densamma. Men länsstyrelsen resolverade ”att som Brandt sitter i häkte på Hallins bekostnad bör Hallin själv om hans utlämnande och behandling draga försorg.”

*

Så långt hade det alltså nu gått att Brandt satt i bysättningshäkte för ogulden skuld. Troligen förvarades han i slottshäktet under de lokaler där han tidigare suttit uti såsom välbeställd landskanslist.

Huru saken närmare avvecklats har ej kunnat följas. Troligen fick kronofogde Hallin åtnöja sig med vad som blev över av Brandts lösöre. För Brandt, nu utfattig och utan några hjälpande vänner, fanns troligen endast en utväg, begagnad av många i samma situation, att göra sig ”understucken militien” dvs. ta anställning vid något av de värvade truppslagen. Enligt Odéns Östgötars minne har Brandt tagit värvning 1775 vid lätta livdragonerna i Stockholm. Enligt denna källa dog Brandt samma år. Lätta livdragonerna bestod 1775 av två skvadroner, som 1772 överflyttats från Finland att säkerställa Gustav den III:s revolution. Som belöning erhöll truppen upphöjning till livgarde, sedermera Livgardet till häst. Manskapet bestod till största del av tyskar, värvade i Sachsen eller Nordtyskland, men även finnar och svenskar fanns bland truppen. De två skvadronerna mönstrades i Stockholm 1775, men ingenstädes finnes Johan Henrik Brandt nämnd i rullorna. Däremot finnes en Wachtmeister, dvs. fanjunkare Johan Daniel Brandt, född i Sachsen och en menig Gottfrid Rikard Brandt, 32 år, född i Sachsen, veteran. Huruvida Brandt haft släktingar vid förbandet som gjort att han sökte sig till detta, vet man ej. Troligen hade Brandts hälsa tagit skada av hans ”semester” i Linköping och han har dött strax efter inryckningen i militärtjänst.
H. J.