|
Ur Regnbågen
1947-06-07
En
söndagsritt i Vist 1715 med vidlyftiga konsekvenser
Soldats nattvardshinder blev tvistefrö mellan landshövding och
domkapitel
Andra söndagen i
februari nådens år 1715 lästes efter högmässan från predikstolarna i
Östergötland en osedvanligt lång kungörelse ? icke mindre än drygt
åtta sidor i stort oktavformat. Men de mera nitiska och trosvissa bland
prästerna var säkerligen inte misslynta med den uppgift, som länets
hövding lagt på dem. Och några dagar tidigare hade kronobetjänterna
utanför alla gästgiverier spikat upp samma plakat.
Höga överheten hade tyckt sig märka att alltefter som olyckorna hopade
sig över landet och nöd och fattigdom gjorde sig breda, somliga började
leva som om var dag var den sista. Eder och sabbatsbrott hörde till
ordningen för dagen, på krogar, värdshus och källare dracks och
spelades, man var inte längre så noga med att besöka kyrkan om
söndagarna och antalet deltagare vid nattvardsgång var inte så stort
som man önskade. Detta borde nu icke längre få fortgå opåtalt, och
så kom det sig att man beslöt återuppliva allmänhetens minne av den nu
snart 28-åriga förordning, vilken gick under namn av "Kongl. May:tz
förnyade Stadga och Eeder och Sabbatzbrott".
Och nu sitter vi i Vist kyrka och lyssnar till den snart 60-årige
kyrkoherde Anders Kylander, som med allvarlig röst börjar undervisa
allmogen om sabbatens helgd. "Såsom det är Guds bud och befallning
att helga vilodagen och icke ett villkorligt ting, så skola alla
föräldrar, husbönder och matmödrar, och de, som eljes hava på ett
eller annat sätt över andra att säja och befalla, icke allenast själva
vara förpliktade, oförsumligen och med andakt att förrätta deras
gudstjänst på sabbatsdagen; och att använda den till Guds, den
allrahögstes lov och ära, utan ock med all flit att tillhålla sina
undergivna att göra detsamma, och ingalunda tillstädja dem taga sig
något före, som är förargligt, eller länder till Gudstjänstens
hinder, förakt och försummelse vid lika straff tillgörande för den,
som håller och hindrar andra därifrån, som för den, som själv
utebliver och eljes den dagen med fåfänga sysslor och önödigt arbete
förnöter, som till böner och åkallan och till Guds, den allrahögstes
tjänst och dyrkan, lov och tack allena bör användas och firas."
I fortsättningen hade prästen berättat om allt man fick och inte fick
?det var nog mest av det senare ?uträtta på sabbatsdagen. Därest någon
vore "så Gudlös att han sällan eller aldrig kommer till
kyrkan", skulle han förmanas av kyrkoherden, såvida han nu inte
läste postillan hemma eller på grund av sjukdom eller lång väg inte
kunde komma till kyrkan. Att om söndagarna "gå till skogs och
skjuta" eller "fara till sjöss att fiska" medförde 40
marker silvermynts böter. Dock kunde man därest "fisklek" vore
förhanden eller man för sin "nödtorft" behövde fiska få
utföra dessa sysslor efter förrättad gudstjänst. Vissa sysslor, som
var "oumgängliga, såsom matredning i huset, barns och boskaps
skötsel" m. fl. tilläts dock. Personer, vilka tvangs förrätta
sådant arbete skulle likväl förmanas att hela tiden hava "gudeliga
tankar" samt prisa Gud med "böner, lov och tacksägelse".
Det var vidare husfaderns plikt tillse att husfolket om söndagarna
turades om med dessa sysslor. Att idka hantverk på helgerna kostade
också 40 marker sillver eller 8 dagars fängelse vid vatten och bröd.
Slaktning och "köttmångleri" föll under samma bestämmelser.
"Månglerskor eller andra, som på gatorna och i husen gå omkring
att försälja något", förbjöds idka denna hantering före kl 4
på eftermiddagen, då aftonsången ,var slut. Krogar och andra
näringsställen måste slå igen redan kl. 7 på lördagskvällen och
fick inte öppna förrän kl. 4 följande eftermiddag.
*
Då den vördige
kyrkoherden kom till sådana bestämmelser, som rörde stadsfolket,
nickade nog en och annan av hans goda församlingsbor till, men då han
kom in på det oskick många hade att komma för sent till gudstjänsten
eller, än värre, gå långt innan den var slut, lystrade man igen. Var
det känt, att man bodde långt från kyrkan och inte hade hört
ringningen, klarade man sig första och andra gången undan med en
varning, men upprepades oskicket, blev det böter. Och "om
föräldrarna icke giva akt uppå och låta sig vårda därom att deras
barn, när de till den ålder komna äro, gå i kyrkan, så skola de
själva, så ofta barnen anträffas utanför i stim, spel och skvaller,
vara förpliktade att giva ut böterna för dem och låta dem sedan med
ryggen hemma umgälla sitt fel".
Litet svårt trodde man nog det skulle bli att alla gånger förlägga
gästabud och bröllop så att inte aftonsången stördes, men förmådde
man bara undvika "förargligt svalg och frosseri, skrik och rop, kiv
och trätor, eder, svordomar och slagsmål" slapp man från böter.
Nu började kyrkoherden komma till slutet av den långa förordningen. Det
sista förbudet gällde anträdande av resor innan söndagsgudstjänsterna
var avslutade. Försyndelser härvidlag sonades efter vanligheten med 40
marker i silver.
Till sist lästes hastigt upp länsmäns och fjärdingsmäns
förpliktelser i fråga om angivandet av syndare i dessa stycken. Men
passusen att angivaren vore skyldig varna den försumliga två gånger,
särskilt om han "felar av okunnighet och oförstånd", innan
saken anmäldes till "domare", slank den gode Kylander nog över
så pass hastigt att det inte var alla, som uppfattade den.
*
Strax före jul
(1714) hade kyrkoherde Kylander från samma plats sin plikt likmätigt
kungjort det kommande årets fyra stora böndagar. Även då hade han haft
tillfälle erinra om bestämmelserna rörande sabbatsbrott. Sådana
taxerades nämligen just dessa dagar dubbelt så högt som vanligt och
medförde dessutom kyrkoplikt.
Trots att kyrkoherden väl tyckte sig grundligt ha undervisat sina
församlingsbor om innehållet i det kungliga plakatet och förehållit
dem det vådliga i överträdelser, skull han likväl redan samma år ha
smärtan se en av sina egna handla i uppenbar strid mot detta. Inte nog
därmed: Kyrkoherden skulle dessutom för sitt nitiska ingripande få
landshövdingen över sig och känna sig vara orsaken till att länets
världsliga myndighet och dess andliga ?landshövding samt biskop och
domkapitel ?skärpte tonen mot varandra på ett högst anmärkningsvärt
sätt.
Men låt oss följa konflikten från dess början! Årets sista böndag,
den 12 augusti, var inne. Alla Vistbor, som inte var sjuka eller hade
andra förhinder hade vid aftonsången bänkat sig i kyrkan. Denna
började då redan kl. 2 på eftermiddagen Texten för predikan var
hämtad ur Pauli brev till Timoteus : "Den fasta Guds grund bliver
stångandes och haver detta insegel: Herren känner sina och var och en,
som åkallar Kristi namn, gånge ifrån orättfärdigheterna". Efter
vanligheten under dessa bekymmersamma tider fann kyrkoherde Kylander
anledning "avbedja allt det onda", som tryckte vårt land. Medan
prästen talade for hans blickar mönstrande över bänkraderna; flera
platser fann han tomma, vilket gjorde honom förtretad.
Då menigheten efter avslutad predikan strömmade ut ur kyrkan, fick
några åhörare syn på två ridande på vägen bortemot Norrberga.
Kyrkoherden tillkallades. Innan de bägge ridande hann försvinna bortom
en vägkrök, hade man känt igen dem och nu drog sig Kylander till
minnes, att deras platser stått tomma under gudstjänsten. De försumliga
var förre bonden på Rävantorp, numera soldaten Johan Israelsson och
dennes Hustru. Man visste att Johan varit sjuk under sommaren och måst
gå ifrån sin gård. Men kyrkoherden och han hade av gammalt ett horn i
sidan till varandra, och så kom det sig att det blev anmälan till
länsman utan att Rävantorparen först blivit varnad. Och länsman
Sandberg måste sin plikt likmätigt låta saken gå vidare och Israelsson
blev stämd inför tinget vid Slaka.
*
Någon dag efter
händelsen träffade kyrkoherden syndaren och förklarade för honom, att
det inte vore tillrådligt med någon nattvardsgång, innan målet vore
avdömt på tinget. Men saken kom aldrig före och vid ett extra
sammanträde var Johan inte närvarande. Vid nästa tillfälle, då
nattvardsgång skulle äga rum i kyrkan, bad Johan Israelsson enträget
att få deltaga, men kyrkoherde Kylander vägrade, och så kom det sig att
Johan i fortsättningen varken ville eller vågade besöka kyrkan. Han
kände sig utstött ur församlingen och började lida samvetsnöd. Hos
kyrkoherden kunde han inte få någon hjälp. I stället beslöt han sig
för att gå till landshövdingen. Då hade han gått och burit på saken
i mer en två månader. Suppliken kunde han inte skriva. själv, utan fick
hjälp av andra. I dokumentet avslöjar han sin själavånda och berättar
om alla olyckor som detta år drabbat honom och hans familj. "Inför
Eders höga Nåde nödsakas undertecknad i djupaste ödmjukhet med denna
skrift att förekomma ? beklagandes mitt stora elände ? huruledes jag
icke allenast varit med en svår sjukdom behäftad, vilken jag fick i mars
månad innevarande år (och) som kontinuerade till förlidno
Olovsmässodag (= 29/7), som mig var dag hemsökte, utan ock under denna
min sjukdom blev så svåra svag och yr, såväl därav, som ock att det
hemmanet Rävantorp, vilket jag bebodde och brukade... måste med hustru
och barn övergiva, och ovan uppå var till soldat angiven".
Här måhända en förklaring bör inskjutas. Bönder, som brukade hemman
var fritagna. från utskrivning, men däremot i regel inte folk utan eget
jordbruk.
Men vi återgår till den stackars Israelssona olyckor. "Att jag i
denna min yrhet och eländiga tillstånd tog en häst emot Gudstjänstens
slut sista böndagen och red ett stycke på vägen till mina släktingar i
Mörtlösa och S:t Lars socken, varför min dåvarande kyrkoherde i Vist
s:n haver mig angivit för kronobetjänterna, kyrkiones friheter
förvägrat samt ock länsmannen mig till ett nyss överståndet ting vid
Slaka instämt".
Och där hade då Johan Israelsson inställt sig redan första tingsdagen
tillsammans med sina rotebönder för vilka han tjänte soldat. Upprepade
gånger hade han av länsmannen begärt att hans mål skulle komma före.
Men länsmannen kunde intet åstadkomma och så löpte tinget till ända
utan att Israelsson kunnat få något besked. Och nu kan jag "till
kyrkans friheter ej komma.. min fattiga själ till största skada.
Alltfördenskull flyr till Eders Nåde i djupaste ödmjukhet om nådig
hjälp härutinnan, att jag kunde till oftanämnda kyrkofriheter komma,
som jag högeligen åstundar, och med nådigast förskona från några
böter för kyrkans försummelse, emedan jag ingen gång, sedan frossan
mig plågade och jag till kyrkan gick, fick vara för honom (dvs. frossan)
obrydd, utan var gång frossade. Därför dristade jag mig icke gå till
kyrkan om böndagen".
*
Då landshövding
Anders Leijonhjelm, en 60?årig karolinsk krigare som mist ena benet vid
Poltava och fäktat med konungen i Bender, fick sig detta aktstycke
föredraget ? det var sista dagen i oktober ? kunde han knappast tycka
annat än att det var en bagatell och att han hade viktigare saker än så
att tänka på. Men samtidigt tyckte han synd om den förre bonden, vilken
tycktes lida verklig själanöd. Han bestämde sig följaktligen för att
låta sin befallningsman i fögderiet, Sven Hwessing, av kyrkoherden
infordra uppgift på anledningen till att Israelsson vägrats nattvarden
samt av länsmannen varför han instämt Johan till tinget, då målet
inte kommit före.
Befallningsmannens ingripande i ärendet vållade into mindre
uppståndelse i Vists prästgård än i länsmansbostället hos länsman
I. A. Sandberg.
Sandberg ansåg sig ? och så vitt man kan bedöma ? med rätta endast ha
fullgjort sin lagliga skyldighet, då han efter anmälan från kyrkoherde
Kylander instämde Israelsson. Han var också i den tron att åklagaren
var där och kunde föra talan. Själv vågade han nämligen inte befatta
sig med sådana saker. Målet kom emellertid åter före vid ett kort
därefter hållet extra ting, vid vilket emellertid den försumlige
"sig alldeles absenterade" (= höll sig borta). Nu visste han
icke alls hur. han skulle förfara.
Kyrkoherde Kylander å sin sida nöjde sig inte med att besvara Hwessings
frågor, utan vände sig dessutom i en personlig skrivelse till
landshövdingen. För befallningsmannen upprepade han vad Israelsson gjort
den omskrivna böndagen, samt hänvisade till den kungliga stadgan
rörande sabbatsbrott och dessutom till själva bönedagsplakatet, där
utom de dubbla böterna också "uppenbar kyrkoplikt"
föreskrevs. Emellertid ansåg sig kyrkoherden inte kunna medge någon
"avlösning och Herrans heliga nattvard, förrän saken vore för
vederbörande domstol närmare rannsakad och avdömd". Detta hade han
också meddelat länsman, "förmodandes jag skulle här med icke
vidare bliva besvärad".
Dagen efter, den 8 november, satte sig Kylander ned och skrev ihop sin
inlaga till Leijonhjelm. Och hans syn på fallet var något annorlunda än
Israelssons egen. Johan hade framställt det så som om kyrkoherden skulle
vägrat honom nattvarden. Det hade han visst inte gjort, utan blott
föreställt honom "att det vore rådsammare, så för hans bättre
skicklighet till den heliga nattvarden, som för min större trygghets
skull" att man läte nattvardsgången anstå tills tinget behandlat
målet.
Därmed tycktes Israelsson vara tillfreds. "Men sedan tinget har han
icke talat ett ord med mig, (än) mindre sökt att komma till skrift och
avlösning, utan gått immediate (= genast) till Eders Nåde med sin
klagoskrift däröver". Utan tvivel vill han genom ett sådant
förfarande förolämpa mig, fortsätter kyrkoherden, eftersom jag inte
kunnat gå med på hans begäran att förtiga saken, "därmed jag
skulle gjort mig delaktig i "hans brott". Icke heller kan jag
underlåta nämna att Johan "gör inför Eders Nåde en falsk
förevändning av yrsel och befarande anstöt av sin sjukdom, ty sjukdomen
hade han redan övervunnit och varit till kyrkan en och annan
söndag". Och varför skulle han inte kunna färdas till kyrkan och
bevista gudstjänsten, då han både ridit förbi kyrkan och längre?
"Om han var så huvudyr, så att han intet kunde veta vad han tog sig
för, så måtte lians hustru därför icke yra, som var i samråd och
följe med honom." Nej, anledningarna till hans frånvaro från
kyrkan måste ha varit andra.
Men kyrkoherde Kylunder nöjde sig inte med dessa åtgöranden. Några
dagar efter framställningen till länets hövding begav han sig själv
upp till konsistorium, relaterade fallet och frågade hur han skulle
förhålla sig. Trots att Israelsson inte pliktat, "har han icke
desto mindre enträget påstått att bliva av bemälte herr kyrkoherde med
Herrans Heliga Nattvard bliva bespisad". Och då detta nekats honom,
hade han tagit sig orådet före gå till landshövdingen, vilket medfört
att kyrkoherden blivit besvärad av kronans befallningsman.
*
Nu blev det fart
på det vördnadsvärda konsistoriet. Man fick för sig att
landshövdingen höll på att ingripa i dess rätt att döma och
eventuellt bestraffa en präst som handlat emot kyrkans lagar. Och detta
gick domkapitlets ära för när. Den 9 december skred man till
uppsättande av en skrivelse till landshövdingen. Tonen var formellt
hövlig men förmådde inte dölja församlingens förtrytelse.
Konsistorium tvivlar ej på, heter det, sedan man i korthet rekapitulerat
hans åtgärder, att Leijonhielm har sig väl bekante att vad prästernas
förseelser i ämbetet anbelangar, sådana komma an på dess
"skärskådande". Hade än kyrkoherden haft fog för
utestängandet av soldaten från nattvarden, hade han inte dess mindre
måst bevisa att denne verkligen förbrutit sig mot det kungliga plakatet.
Men Kylander hade dock inte ägt rätt släppa Israelsson till
"salighetsmedlens nyttjande" förrän därom var rannsakat
"in foro". Men måhända landshövdingen satt inne med någon
annan kunskap om händelsen, som gjorde att han i resolutionen på
syndarens supplik kunde anse det hela som vore det av "intet värde
att för världslig rätt andraga". Hade han inte det, hemställdas
att han nu gåve order till domaren att saken upptogs och avdömdes.
Tre dagar senare kom domkapitlets inlaga till Leijonhjelm. Denne gjorde
sig inte någon överdriven brådska med att besvara den. Men när svaret
några dagar före jul, den 21/12, uppsattes, blev det så mycket
syrligare i tonen.
Av biskop Langs och konsistoriums skrivelse hade han förnummit hur
kyrkoherden i Vist personligen varit i Linköping och beklagat sig samt
undrat hur han skulle förfara med soldaten Israelsson. Och konsistorium
hade tydligen fått för sig att landshövdingen anklagat Kylander för
tjänstefel. Vad Leijonhjelm i själva verket gjort hade ju enbart syftat
till att ge honom informationer i frågan. Genom sin befallningsman
Hwessing hade han dels tillfrågat Vistherden om anledningen till att
denne utestängt Israelsson från nattvarden och länsmannen varför denne
för en sådan bagatell som denna dragit Johan inför ting. Dessa saker
är de enda min resolution på Israelssons supplik innehåller, framhöll
landshövdingen. Och "tvivlandes intet Herr Biskopen och ven. (=
vördnadsvärda) konsistorium att jag lärer hava mig bekant, det
prästernas förseelser uti deras ämbete höra under domkapitlet".
Det är mig därutöver inte obekant "att innan man får tillägga
någon en förseelse uti sitt ämbete", bör man verkligen höra
denne huru det förhåller sin med hans sak, "förrän man för slikt
har skäl". På soldaten Israelssons böneskrift har jag, som min
remiss till domkapitlet utvisar, "först velat göra mig därom
underrättad" och genom Hwessing verkligen gjort. Någon annan
resolution finner jag mig inte ha fattat i detta ärende, men måste
uttrycka min förvåning att länsman inte fullföljt målet. Vidare kan
jag icke tycka annat, än att i en bagatellsak som denna syndaren bort
kunna stå behörig "enplikte", dvs. böta utan rättegång och
andra krångligheter.
Slutklämmen i Leijonhjelms svar är synnerligen besk. Därest "Hr
Doctoren och Biskopen samt ven. konsistorium behagat . . . göra sig om
det jag i detta mål gjort, närmare underrättad, hade intet blivit
anfört att jag en sådan resolution, som dess brev lyder, utgivit, och
herr kyrkoherden för någon försummelse i dess ämbete skolat
tillställt". Och jag vill förmoda att därest jag av någon "begärer
(i) något mål vara undervisad, det så ej lärer kunna uttydas att jag
då tilltalar densamma för något fel uti dess ämbete".
Vad biskop Lang och hans konsistorieledamöter tänkte och tyckte, då
brevet från landshövdingen mitt i julveckan hamnade hos dem, är tyvärr
inte känt. Men förmodligen var det inga fridens tankar även om man
stillatigande måste finna sig i att bli tillrättavisad av den
världsliga myndigheten.
Hur det gick med den stackars Israelsson är snart berättat. Kyrkoherden
ansåg sig inte längre kunna vägra honom nattvarden och målet mot den
försumlige avskrevs i tysthet ? straffet blev väl varning ? i varje fall
höres i fortsättningen inte något av denna sak.
Biörn Helmfrid |
|