Trämassefabriken i Hovetorp

Artikeln sammanställd av Brita Pettersson för boken "Förr och nu i Wist. 1976-2001".

I slutet av 1880-talet väcktes tanken att tillvarata den outnyttjade vattenkraften som fanns vid Skorpafallen. Redan tidigare låg där både såg och kvarn, men vattenkraft fanns där till överlopps. Det företag som både ägaren och förvaltaren av Bjärka-Säby ansåg lämpa sig bäst för platsen var en trämassefabrik. Priset på trämassa var för tillfället högt. Trä till massan var tänkt skulle inhandlas i Kindabygden och kanalen skulle användas för transport av veden. Byggnadsarbetet startades omedelbart och 1890 var fabriken färdig. Även en bostad till verkmästaren var då byggd. Byggnaden uppfördes av gediget material. Maskineriet i den nya industrilokalen var av modernaste utförande och från fallet överfördes 335 hästkrafter. Samtidigt ombyggdes den gamla sågen i anslutning till fabriken. Kostnaden för hela anläggningen inklusive sågen uppgick till ungefär 108 000 kronor. Vid denna tid byggdes också en bana mellan fabriken och Kinda kanal, en sträcka på 500 meter. Spårvidden var 60 cm. Dragkraften var hästar och banan anslöt till kanalen nära Hovetorps gård. Den användes för intransport av massaved som anlänt kanalvägen från Stångåns sjösystem och för uttransport av färdig massa via kanalen mot Linköping. Banan fanns kvar till i mitten av 1910-talet. Fabriken var tänkt som en binäring till jordbruket. Direktör Insulander (förvaltare vid Bjärka-Säby) blev dess chef och en verkmästare anställdes för den tekniska ledningen. Under några år framåt blev trämassefabriken ett vinstgivande företag.Tillverkningen uppgick årligen till omkring 1000 ton torr eller 2000 ton våt trämassa. Konkurrensen hårdnade vad gällde trämassan, men Bjärka-Säby hade nu lyckats få kontrakt med några av de stora köparna, bland andra Holmen och Fiskeby. För 1893 noterades en rekordvinst på inte mindre än 23 600 kronor. I slutet av 1890 började det gå sämre, priset på råmaterialet steg och så gjorde även arbetarnas löner. Vinsten blev ej så stor och några år noterades till och med underskott. År 1901 när järnvägen byggdes ansökte konsul Ekman att ett stickspår skulle dras ända fram till fabriken. Så blev emellertid inte fallet utan ÖCJ medgav "sökanden rätt att vid Hovetorps hållplats och på västra sidan om huvudspåret på egen bekostnad och på förut angifna villkor anlägga ett stickspår med ingångsvexel i huvudspåret mellan det förutvarande rundspårets vexlar". Transportfrågan mellan fabriken och stationen löstes genom anläggandet av en linbana, levererad i maj 1902 från Ernst Nordströms linbanor i Falun. Linbanan hade en längd av 530 meter, nettolasten per vagn var 200 kg. Under 1903 byggdes så det 45 meter långa stickspåret samt omlastningsbryggan mellan linbanan och stickspåret. Tiden gick och nya maskiner hade kommit i marknaden. Åren 1908 - 1909 var det så dags för en modernisering av fabriken. Så gott som alla de gamla maskinerna byttes ut mot nya och fabriken ombyggdes till största delen. Produktionen ökades upp till 5000 ton massa per år och företaget gick åter med vinst. Arbetsstyrkan var omkring 20 - 25 personer. Någon större omsättning av arbetskraften förekom inte. I samband med ombyggnaden av fabriken upp-fördes de så kallade villorna i Hovetorp med för sin tid hög boendestandard. Husen uppfördes som bostäder till arbetarna i fabriken vilka nästan alla var närboende. Den nya bebyggelsen kallades ofta för Ugglehult, jämsides med det gamla namnet Skorpa. År 1919 sålde Bjärka-Säbys ägare vattenkraften i alla de under gården hörande fallen till Norrköping. Trämassefabrikens tid var över. En bidragande orsak till nedläggelsen var också den nya lagen om 8 timmars arbetsdag. Industrin utvecklades också mot en mera storskalig produktion. Fabriksbyggnaden, som omändrades och användes till kraftstation mellan åren 1920 - 1960 står forfarande kvar. Huset där verkmästaren bodde är fortfarande bebott. Villorna användes efter nedläggelsen som bostäder till de anställda vid kraftstationen och de anställda vid Hovetorps gård. Husen står fortfarande kvar. Den förutnämnda linbanan revs. Stickspåret revs upp 1921. Stenfundamenten till omlastningsbryggan finns kvar.

Anställda vid trämassefabriken 1909

Nerifrån och från vänster till höger: