|
OM DRÅPET VID STÅLTORPET I VIST 1899-07-23
Ur Östgötaposten 1899-07-28:
Jernvägsarbetarne Johan August Larsson från Drothem, Anders Jönsson, Tolånga,
Malmöhus län, Sven
August
Karlsson, Sillhöfda, Blekinge, och Karl Johan Fredrik Krona, Linneryd i
Småland Ingen af våldsverkarne erkänner sig skyldig, men Sven August Karlsson utpekas såsom den egentlige gerningsmannen. De hafva införpassats till länscellfängelset i Linköping. I öfrigt har senare om dråpet meddelats följande: Medlemmarne af tvänne i närheten af hvarandra arbetande lag å ö. Centralbanans sträckning mellan Skorpa qvarnar och Risnäs i Vists socken hade en tid haft åtskilligt obytt med hvarandra. Natten mellan sistl. lördag och söndag hade fyra man ur ena laget vid något supgille blifvit berusade och begifvit sig i väg till det andra lagets inqvarteringsställe, ett grenadiertorp i närheten af Risnäs på Sturefors egor. Gräl börjades med kamraterna, en "dansk skalle" utdelades, och ett allmäns slagsmål var snart i gång. Det öfverfallna lagets arbetsförman, A. W. Rignell, gick då ut för att afstyra vidare ofog, men till svar på sin uppmaning till fridstörarne att aflägsna sig och vara tysta erhöll han ett knifhugg i halsen, hvarvid han, utan att gifva ett ljud ifrån sig, sjönk till marken.
Hvem af de häktade som utdelat det dödande hugget har vid det förberedande
förhöret icke uppdagats.
Ur
Östgötaposten
1899-08-26 var i fredags åter föremål för handläggning inför Åkerbo, Hanekinds och Bankekinds häradsrätt å Linköpings länsfängele. Som rättens ordförande fungerade hovrättsnotarien Lundgren och som åklagare, liksom förra gången, länsmannen S. Bäckström. Till fredagens ransakning hade en karta öfver platsen för illgerningen blifvit upprättad. Denna karta framlades nu och bidrog som helt naturligt är i ej ringa mån att klargöra situationen. Ransakningen tog sin böljan kl. 10 f. m. och den förste af de anklagade som hördes var den mest komprometterade dråparen jernvägsarbetaren Carlsson, gemenligen kallad "Kalle Bleking". Han infördes nu och fortsatte liksom förra gången att ihärdigt neka till allt, som man med afseende på det föröfvade dråpet lade honom till last. Han hade gått och slagit dank hela veckan - måndagen hade det varit aflöningsdag - och under tiden sannolikt ej "torkat". För öfrigt mindes han det lilla som han verkligen kom ihåg, som "i en dröm", en "dröm , som emellertid ej tycktes ha besvärat honom, så fort det var fråga om något för honom komprometterande. Enligt egen utsago skulle han vara fullkomligt oskyldig. Domaren var emellertid närgången nog att fråga den stackars "oskulden", hur han burit sig åt för att blifva så nedblodad, som han var, då han af länsmannen anhölls. Nu dukades der upp en historia om näsblod m. m., som skulle hafva vållat blodfläckarna på den värde "gentlemannens" kläder. Då han på morgonen efter dråpet gick hem, hade hans näsa sprungit i blod, något som näsan på mig alltid gör då jag förtärt bränvin", som han uttryckte sig. Han hade då torkat bort blodet med flatsidan af handen - att det just var flatsidan kom han ihåg, ehuru han i andra fall visade sig ha mycket dåligt minne - och deraf skulle blodet å handen hafva härledt sig. Emellertid upplyste åklagaren, att Carlsson ej kunnat blifva så nedblodad, som han vid häktningen varit, af denna näsblod, hvilken enigt "Kalle Blekings" egen uppgift endast varit obetydlig. Han fann då för godt att hitta på andra utvägar. Blodet på skjortan hade kommit dit redan på torsdagsnatten, då Carlsson i öfverlastadt tillstånd logerade i en lada. Blodet på handen och på kinden härrörde dels från den förut omtalade näsbloden dels ock från det blodvite, som uppstått, då Carlsson misshandlat Krona, hvilket han nu liksom "i en dröm kom ihåg". Emellertid var hans bevisföring särdeles matt, och han beslogs flera gånger med tvetalan. Hans enda ursäkt var, att han ej visste, hur det passerat, och att det lilla han kom ihåg föreföll honom som "i en dröm". Domaren: Ni måtte vara en farlig menniska, när ni går och drömmer. Emellertid hade Carlsson, som han uppgaf, ej minne af något, som passerat efter ofverfallet på Krona. Han endast kom ihåg - fortfarande som i en dröm - att han om morgonen vaknat ute under bar himmel och då träffat en af de häktade, Jönsson, hvarefter dessa båda begifvit sig till sitt hem. Carlsson hade ej hört talas om dråpet, förrän han konfronterades med den dödades lik. På tillfrågan af åklagaren, hvarför han darrade och visade tydliga tecken till fasa vid åsynen af liket, svarade Carlsson: "Jag tyckte, att det var hemskt att se ett lik." På frågan, om samvetet ej slagit honom vid anblicken af den mördades kropp, svarade han bestämdt nej; han hade emellertid förstått, att man misstänkte honom för illdådet och derför hade han blifvit "ledsen". På tillfrågan om han trodde sig möjligen kunna hafva begått illgerningen svarade han: "En så grof sak som att sticka ihjel en menniska måste jag ovilkorligon komma ihåg." Förhöret, som pågått 1 ¾ timme, hade ej kunnat locka ur honom någon bekännelse; han endast fortfor att envist neka. Ransakningen mot de tre andra häktade vidtog derefter. Först hördes Larsson-Persson, som i hufvudsak berättade detsamma som vid förra rättegångstillfället. I en punkt ändrade han emellertid sin föregående bekännelse. Han hade förut uppgifvit, att han hållit Rignell tryckt mot gärdesgården under det Carlsson tilldelat Rignell knifhuggen. Detta ändrade han emellertid nu derhän, att han släppt Rignell innan denne tilldelats knifstygnen af Carlsson. Åklagaren: Är det sant att ni en dag inne i handelsboden vid Hamra bro sagt: "Vänta bara till nästa aflöningsdag, då ska ni få se att knifvarne ska dansa. Jag har stuckit ihjel en förr." Den anklagade förnekade sig ha fält detta yttrande på berörda plats, men sade sig med en annan person ha "skämtat" i liknande stil. Särdeles trevigt skämt, eller hur? Jönsson infördes nu och vidhöll alla de bekännelser, han förut erlagt, samt vidhöll äfven i öfrigt sina uppgifter. Han hade varit i sällskap med Carlsson på hemvägen och förklarade bestämdt att denne då ej blödt näsblod. På domarens fråga: "Tycker ni ej att det var ohyggligt och fegt att så som ni gjorde misshandla en stackars halfdöd menniska?" svarade han med tydlig ånger: "Jo". Krona infördes nu och upprepade sina förut lemnade uppgifter. Han försäkrade att Larsson-Persson hållit Rignell, under det Carlsson tilldelat den senare tre knifhugg. Han vidhöll erkännandet om att ha deltagit i misshandeln. Derefter konfronterades de häktade och nu liksom förut nekade Carlsson fräckt till allt, oaktadt de tre andra enstämmigt utpekade honom som dråparen. Derpå vidtog nu vittnesförhöret. Som vittnen hördes hustrurna Johanna Albertina Ståhl i Risnäs och Gustafva Charlotta Andersson i Ringstorp. Den förra berättade om hvad som passerat natten, då dråpet begicks. Hon såg Rignell komma i sällskap med hennes son, gående mot torpet. Framkommen dit hade Rignell kommit i gräl med personer som stodo utanför och då hon fruktade att ordvexlingen skulle öfvergå i handgripligheter, hade hon velat skynda ut och ropa in sin son, men hindrades derifrån af sin man. Snart hördes oväsen och skrik, af hvilka i synnerhet ett varit skarpt och hjertslitande. Hon hade då åter velat skynda ut men ånyo hindrats af sin man. Då oväsendet tystnat, begaf hon sig emellertid ut och fann Rignell ligga blödande i klöfveråkern, jemrande sig högt, under det fyra personer aflägsnade sig. Kort derpå återvände de (hon kunde ej med säkerhet uppgifva om det var alla fyra) under skrän och svordomar. Bland annat hade de ropat: "Lif för lif; bondskurken ska dö!" Hon hade tillsagt folk att bära in den misshandlade i köket, der han inom kort afed. Vittnet kunde ej taga på sin ed att de fyra personerna voro de anklagade, dertill var det allt för mörkt. På derom framstäld fråga svarade hon, att hon ansåg Rignell vara så illa åtgången att han ej kunnat till lifvet räddas, äfven om ögonblicklig läkarehjelp stått att erhålla. Hustru Andersson, hos hvilken tre af de häktade, Carlsson, Jönsson och Krona, varit inneboende omtalade att Krona hemkommit ett slag vid 12-tiden på natten ifråga, men genast derpå vändt om och gått tillbaka åt samma håll som han kommit från. Kort derefter hade Krona i sällskap med Larsson kommit tillbaka och gått upp på rummet. Der hade de fört oväsen och derför hade vittnets man gått ut för att lugna dem. Han hade då lått höra Krona yttra: "Han måtte väl inte dö?" Larsson svarade: "I h-e heller; förresten ge vi tusan i det, vi gå och lägga oss!" Vittnets man vitsordade sin hustrus uppgifter. Krona erkände, att han framkastat ofvannämnda fråga och att Larsson besvarat den så som de två senaste vittnena uppgifvit.
På åklagarens begäran uppsköts målet till den 30 d:s och skola under tiden
de häktade qvarhållas i fängelset. Förnyad ransakning hölls i tisdags på cellfängelset i Linköping mot de fyra häktade jernvägsarbetarne Karlsson, Larsson, Krona och Jönsson. De häktade vidhöllo i hufvudsak sina föregående påståenden och lemnade några smärre tillägg. Karlsson, hvilken anses vara den egentlige dråparen, fortfor sålunda att neka under förklaring, att han intet kom ihåg. Dock medgaf han, att han mot Krona möjligen användt en hopfäld knif. Krona upprepade sitt förut fälda påstående, att Karlsson och Jönsson vore de egentlige dråparne. Han hade vidare tydligt sett Karlsson vid våldet mot Rignell ha knif uppe, men detta kunde han ej med bestämdhet säga om Jönsson. Denne sistnämnde nekade energiskt härtill. Derpå vidtog vittnesförhör. Först hördes jemvägsarbetaren K. A. Zachrisson, som vid 2-tiden natten efter dråpet på väg till sitt hem påträffat Jönsson och Karlsson, hvilka sutto vid dikeskanten. Vittnet hade samtalat med Jönsson, som frågat honom om en del likgiltiga saker. Samtalet afbröts emellertid plötsligt derigenom, att vittnet erhöll en spark i hufvudet af Karlsson, hvilket hade till följd, att vittnet fann det klokast att hastigt retirera. För öfrigt hade vittnet sig intet bekant om de häktade. Jernvägsarbetaren F. O. Söderlind berättade, att han varit inne hos bröderna Eriksson, då Karlsson, Jönsson och Larsson-Persson kommit in till dessa och der begärt och erhållit bränvin. De häktade hade endast några minuter varit derinne och derpå i vittnets sällskap gått ut igen. Vittnet hade hört dem sins emellan fråga efter Krona, som de sade sig vilja gifva stryk; de uppgåfvo emellertid ingen orsak härför. En af de häktade - enligt hvad vittnet trodde sig veta var det "Kalle Bleking" - hade helt oförmodadt utan någon föregående ordväxling eller någon annan anledning sagt åt vittnet, att man kunde gifva honom ett knifhugg, men hade då lugnats af Larsson. Såväl Larsson som Jönsson intygade, att det varit "Kalle Bleking", som fällt yttrandet ifråga, men Karlsson fortsatte att neka äfven nu och sade sig ej kunna minnas något. Derefter hördes extra polismannen J. L. Lundgren, som berättade, att han i ladan, der Karlsson tillbragt natten mellan torsdagen och fredagen närmast före dråpet, väl kunnat se den plats, der Karlsson legat men ej der upptäcka några spår af blod. Vittnet intygade vidare, att Karlsson vid häktningen varit nedblodad i ansigtet och på händerna. Hustrun Sofia Bergström sade, att då Larsson på torsdagen före dråpet hemkommit, han visserligen varit drucken men ej nedblodad. Ej heller hade hon i ladan kunnat upptäcka några blodspår. Åklagaren yrkade ansvar på Karlsson för dråpet i Vist, för hemfridsbrott hos grenadieren Knapp, för fylleri och oljud å allmän väg den 20 Juli och för misshandel mot Krona med lifsfarligt vapen. Mot Larsson yrkades ansvar för delaktighet i dråpet samt för hemfridsbrott hos L. J. Karlsson i Hemfriden och på ytterligare ett ställe. Mot Jönsson yrkades likaledes ansvar för delaktighet i dråpet samt för hemfridsbrott hos Knapp och för fylleri och förargelseväckande uppförande å allmän väg den 20 Juli. Mot Krona yrkades endast ansvar för delaktighet i dråp. Slutligen yrkades, att de häktade, en för alla och alla för en, skulle dömas skyldiga att med 150 kr. årligen understödja den dräptes moder enkan Dahlström, bosatt i Ringarum och åtnjutande fattigunderstöd derstädes. Vidare begärdes ersättning för kostnaderna för den dödes begrafning, obduktion m. m. Slutligen begärde åklagaren uppskof i målet, enär Karlssons knif blifvit sänd till rättskemist för undersökning, huruvida spår af blod kunde upptäckas på densamma och utlåtande ännu icke inkommit. Rätten beviljade uppskof till den 27 Sept., då åklagaren skall förete slutbevisning.
Ur Vist död- och begravningsbok EI:2 pag 13: Död 1899-07-23 Wilhelm Alfred Rignell. Järnvägsarbetsförman från Qvisterum i Ringarums församling. Född 1863-04-28. Mördad av rallare vid Östra Centralbanan. Dödsort Risnäs. Begravd 1899-07-27 (Avskrift för Whbf 2014-11-21 /HH) |
