Erik Carlsson berättar Vägunderhåll Vid Skogsgårdarna turades man om med att vara by- eller plogfogde. Ett år i taget. Vid behov, vintertid, skulle han sammankalla bönderna i byn till snöröjning. Därvid användes en stor snöplog av trä. Den kördes med ett eller två par hästar. Körkarlen satt långt fram i fören och flera karlar hjälptes åt att styra. Varje gård hade en viss bit att underhålla av stora vägen. Höst och vår var det s.k. länsmanssyn på vägen. Länsman med fjärdingsman, fjälingen kallad, åkte hästskjuts och gunåde den stackare som inte hade sitt vägstycke ordentligt slätsladdat och grusat. De som kunde bestå sällskapet med mat eller dricka kunde alltid räkna med att få sitt vägstycke godkänt. Skog hade sitt vägunderhåll nedanför Klampenborg och mot Landeryd socken. Vid gränsen mellan Wist och Landeryd låg det förr två stugor mitt emot varandra på ömse sidor om vägen. I stugan på västra sidan bodde en son hette Liljegren.
Rallarebasar Kan berätta om en
rallarebas från Östra Centralbanans byggnad. Han hette Pelle och var
tipparbas vid fyllnaden av den bank i Stångån nedanför Rudan, mitt för
Östergården. Fyllningen kallades sedan "Pelles bank". Han var
bosatt i en stuga på höjden i närheten av Rudan. På äldre dar ett
stort original. Släppte ingen inom grinden till sin stuga. När han inte
kunde klara sig ensam längre, kördes han till ålderdomshemmet. Han var
då alldeles sönderbiten av ohyra. Han levde inte länge efter
ditkomsten. Stugan kunde ingen gå in i utan den fick stå som den var
ungefär ett år. Efter så lång tid skulle hans tillhörigheter gås
igenom, men så fort dörren öppnades knäppte och suckades där inne.
Loppor och löss hade inte dött trots att det hade stått igenbommat en
så lång tid.
|