Ur 16-årig yngling
sköt varg i Markustorp 1848. Vargar och lodjur ströko kring stugorna för hundra år
sedan I Markustorp, mellan Bjärka-Säby och Åtvidaberg, bor en
man, som har mycket att förtälja om gångna tider. Det är f.
lantbrukaren Oscar Wirén, vars släkt har bott i dessa trakter sedan
1600-talet och som därför har åtskilliga släktleds samlade minnen
att ösa ur. Correspondentens medarbetare har besökt honom för att höra
litet om varg- och lodjursjakter vid 1800-talets mitt, som han hört sin
fader berätta om. Hr Wirén, en 64 års man, kommer just nerifrån sjön med
ryggsäck på ryggen och käpp i handen. - Jodå, säger han, när vi framfört vårt ärende, det
är nog riktigt, att min far har berättat en del om sina äventyr med
vargar och lodjur. Jag har några anteckningar hemma förresten, som
gjordes ett av de sista åren han levde. De äro från 1915, och han dog
1919. Det var en dam, som skrev ned hans berättelser, och sedan har en
annan person skrivit rent det hela. Hr Wiréns far var född 1832 och redan 1848 var han med om
att skjuta en varg för första gången. 16 år gammal alltså! Vid den
tiden strövade vargarna omkring här nästan utanför stugknuten, och
det var ofta bara att gå ut på gården och skjuta dem. Sex vargar på
ett år fick man en gång, och 1847 hittade några torpare sex vargungar
i en lya och dödade dem genast, vilket var fel, enligt vad hr Wiréns
far temperamentsfullt konstaterar i anteckningarna. Man borde ha ställt
vakt där i stället. Nu undkom nämligen honan. - Men torparna var naturligtvis glada, inflikar hr Wirén.
De hade väl 50 öre om dagen ungefär, och en varg fick man 50 kr,: för.
Så det var ju ett välkommet tillskott. Det var mest på höstarna, som vargen vågade sig fram till bebodda områden. På somrarna fanns det så mycket djur i skogen, att de klarade sig bra ändå. Det var oerhört fina jaktmarker här på den tiiden, man kunde få ett 50-tal harar på hösten ibland, och tjäder och orre var det gott om. Men när hösten kom och maten tröt, då drogo vargarna sig ned till bygden. Här kalasade de på grisar och nötkreatur och t.o.m. hästar ibland. Men hästarna vågade de sig inte på utan vidare. Dessa jagade de i stället först ned i kärr och sankmarker, där de inte kunde slå med bakhovarna, och sedan vore även de ett lätt byte. Ett liknande prov på vargarnas list, som tydligen inte står
rävens efter, finns med bland minnena i anteckningsboken. En flock
grisar höllo till i en inhägnad, där en grind stod öppen. En varg ställde
sig då att vakta grinden, medan de andra härjade i svinhjorden. - Jakthundarna blevo ofta utsatta för vargarnas angrepp,
och många blevo borta under jakterna, då vargen följde efter dem vid
drev och tog dem. - Korna klarade de av genom att anfalla bakifrån, och
en gång hängde sig en varg fast vid svansen på en ko och ryckte av
den ända upp till länden. Människor däremot voro de mycket skygga för och anföllo aldrig, inte ens små barn. Så berättar hr Wirén t.ex. att hans fader en gång fått syn på en varg borta i skogsbrynet och genast tagit fram bössan och rusat efter. Vargen hade då vikit av ner mot sjön. Där höll just då en liten pojke till, men denne var vargen tydligen inte rädd för, ty den vek inte undan och brydde sig över huvud taget inte om honom. - Men fram till gårdarna vågade de sig i alla fall. Ett
par stycken hade man skjutit alldeles i närheten, bara 150 meter från
stugan. Ibland förekommo större vargjakter med skallgång över skogen. Med 4 till 5 meters lucka drog man då fram och drev vargarna ur deras lyor och sköt dem med vargbössor, försedda med pipor så stora, att man kunde sticka tummen i dem. Det var ju inte så säkert, att man alltid "fick knall", som det hette, på dessa ohanterliga muskedunder, dvs. över huvud taget kunde fyra av. Men klickade de inte, så hade de ett stort spridningsområde och tog kål även på stora bestar. Sista gången vargar voro synliga i denna trakt var sommaren 1864. Det var ett torkans och missväxtens år, och den sommaren kommo åtta vargar fram till bygden och hr Viréns farbror sköt två av dem. Även lodjur fanns det rätt gott om vid denna tid, men de
vågade sig inte så ofta fram till gårdarna. De strövade vida omkring
och ställde till ofog. Får och framför allt lamm vår deras specialité.
Konstigt nog tycktes lodjuren och vargarna undvika varandra. När en
varg mötte en lo, veck den av, och någon kraftmätning kom sällan
till stånd. Lodjursjakt var också en omtyckt sport för den tidens
ynglingar, och som skinnet var rätt mycket värt och djuret skadligt,
var det en nyttig hantering. Men en sådan jakt var inget lekverk
precis. Djuren höllo nämligen till över så vidsträckta områden,
att det oftast drog ut över flera dygn att driva upp dem. Hr Wirén berättar,
hur hans far och några till en gång fått upp tre lodjur och inte
fingo tid att ta med sin
pengar en gång utan måste låna i Åtvidaberg för att ha till mat.
Jakter tog fyra dagar, men så fick man också två
av djuren. I hallen en trappa upp har hr Wirén en samling jaktredskap
och jakttroféer från olika tider. Faderns gamla vargbössa har han
inte kvar, men en snarlik modell finns där, dock inte av fullt samma
respektingivande kaliber. Men åldern är inte att klaga på. Den har nämligen
varit i hans farfars ägo och säkerligen utstått heta duster även
den. Ty hr Wiréns farfar var också en dundergubbe med jakten i blodet
och ett äventyrligt sinnelag. Efter honom finnas flera minnen i
samlingen, bl.a. en plåthylsa med lock, som använts att förvara
dokument i vid ritter och långväga färder. På hans tid funnes här i
trakten inte ens vägar, utan varje gång han skulle ner åt Åtvidabergsbygden,
sadlade han sin häst och red en smal gångstig genom skogen. - Finns det något villebråd här
numera? - Nåja, nog finns det förstås,
men det är betydligt ofarligare djur. Rådjur och dovhjortar finns det
rätt gott om. Senast i går var det ett par framme och åt av grönsakerna
nere i trädgården. Och för några år sedan använde jag t.o.m. den där
gamla bössan mot en hare, slutar hr Wirén och pekar på det otympliga
farfarsgeväret. Men jag träffade ju inte förstås, tillägger han
skrattande.
|