VIST
-socknen där ån kröker
Små nedslag i ett faktaspäckat examensarbete av
Helén Gustavsson
NATUREN I VIST
Vist socken är till en del belägen i Stångådalen, det låglänta område
som omger Stångåns slingrande lopp. Förr benämndes trakten häromkring
Västanstång respektive Östanstång beroende på ett områdes placering
i förhållande till Stångån.
Här finns mycket omväxlande landskap med både barr- och lövskog,
berg, åker av relativt stor karaktär och grönskande ängs- och
hagmarker. Detta eftersom dess placering befinner sig i övergångsbygden
mellan östgötaslätten och södra skogsbygden, och då innehar former av
båda naturtyperna. Ca 50 % av arealen består av skog och ca 30 % av åker
och äng, medan sjöarealen uppgår till 10 %. Landskapsbilden är småkuperad
och böljar fram i varierande form tills den allt som oftast avbryts i de
för sprickdalarna så ofta förekommande vattendragen.
Socknen ligger på höjder som varierar mellan ca 60-145 m.ö.h. Alltså
en nivåskillnad på ca 80 m.
KLIMAT
Vist socken ligger på det mellansvenska låglandet, vilket innebär
att man befinner sig inom den zon där landets högsta sommartemperaturer
uppnås, och där vintrarna endast blir måttligt kalla. Klimatet är en
blandning av det kontinentala och maritima. Genomsnittstemperaturen
1901-1970 var i februari månad ungefär -3.3° C och i juli +17.4° C.
Den absolut lägsta temperaturen mellan åren 1901-1975 var –32,0° C
och den absolut högsta + 34,5° C (1917)
SJÖAR OCH VATTENDRAG
Denna trakt ligger i ett sprickdalslandskap, vilket kännetecknas av
att insprängt i området finns ett otal sjöar och sjösystem av långsträckt
och flikig karaktär i varierande storlekar. Dessa sjöar är uppkomna
genom förkastningar som bildats i berggrunden och sedan vattenfyllts. I
Vist finns just ett sådant sjösystem där Stångån förbinder de stora
av socknens sjöar.
Stångån har sin upprinnelse i flera små armar ca 1-2 mil väster om
Gullringen som ligger i nordligaste Småland. Åarmarnas början befinner
sig dock i Östergötland pga landskapsgränsens dragning. Dessa armar förenas
och rinner söderut till Storebro ,knappt 1 mil söder om Vimmerby, där
ån byter riktning och rinner norrut. Ån slingrar sig så åt norr genom
ett antal sjöar och mynnar till slut i Roxen norr om Linköping.
Stångån är över 18 mil lång, men har en mycket varierande bredd
och framkomligheten är inte alltid så stor, vilket medfört att den inte
kunnat användas som farled för några större farkoster. På några ställen
medför höjdskillnaden små forsar med mycket sten och grunt vattenstånd.
NATURSKYDD
Fridlysta växter
I Östergötlands län och då också i Vist socken är följande växter
fridlysta:
Förbjudet att plocka: mistel, mosippa, pipfloka, och samtliga orkideer.
Förbjudet att gräva upp eller plocka till försäljning: blåsippa,
gullviva, liljekonvalje.
Sturefors naturreservat
Reservatet ligger uppdelat i ett större område, norr om Sturefors slott,
och ett mindre, utmed vägen mellan Sturefors samhälle och slottet. Här
finns det omväxlande eklandskapet som så mycket kännetecknar denna
trakt. I den kuperade omgivningen växer ekskog och lundar på höjderna,
som avbryts av hagar och betesmarker på de något lägre placerade
markerna. Ekarna blandas med lönnar, askar, granar och hasselbuskar som på
vår och sommar även får dela med sig av platsen till en mängd
blommande växter. I reservatet finns även fornlämningar av typ gravfält,
stensättningar och skålgropar
Säby Västerskogs naturreservat
Säby Västerskog består av urskogsliknande barrskog och ligger ca 2
km söder om Bjärka-Säby slott. Området har i stort sett lämnats opåverkat
under de sista 200 åren vilket medfört att gran och fur är ganska gamla
och grova samtidigt som stormfällor, lågor och torrakor finns kvar till
glädje för växter, svampar och djur. Marken är kuperad och full av
stenblock och detta tillsammans med stormfällor gör att det tidvis kan
vara ganska svårframkomligt på stigarna. Mossor och lavar av diverse
slag samt blåbär stormtrivs här och vårgläntorna lyser av blå och
vita sippor.
Naturreservatet Vessers udde
Vessers udde är som namnet säger en udde liggande vid sjön Stora Rängens
östra strand. Sedan 20-talet har större delen av reservatet varit opåverkat
av all mänsklig aktivitet genom fridlysning. Detta för att kunna användas
till vetenskapliga studier av växtlighetens utveckling i en natur som får
sköta sig på egen hand. Därför är ett besök på Vessers udde förbjudet,
eftersom det skulle medföra en viss påverkan på området.
Naturreservatet, som även är en del av det tidigare omtalade
eklandskapet, består idag av en igenvuxen äng, en strandskog och ön
Norsholmen.
HISTORIER OCH SÄGNER
Draken under bron
Under en bro som ledde över Stångån till Risnäs, inte långt från
Prästgården, skall förr en hemsk, grön drake ha haft sin hemvist.
Draken hade ett huvud stort som en gris och en lång släpande svans och
han hade setts av många i trakten. Enda sättet att få död på den, var
att skjuta den med en silverknapp i bössan.
Eskils ek
En rik och snål bonde, vars namn var Eskil, bodde för länge sedan i
Tägneby. En jul när man skulle åka släde till kyrkan var det ingen snö
och Eskil blev förargad och sa:
" När inte Gud kan låta det snöa skall jag själv göra det!"
Därpå tog han mjölet som var kvar efter julbaket och strödde det på vägen.
Det räckte dock bara halvvägs till kyrkan, till den skogsdunge som
ligger på höger sida mellan Tägneby och Vist kyrka. Där fick han sitt
straff: han föll död ner och där växte sedan en ek upp, kallad Eskils
ek.
En annan variant av historien säger att Eskil, på väg till julottan,
istället frös ihjäl vid en redan befintlig ek. Där hade han stannat därför
att det var ett fruktansvärt oväder. Eken kallades sedan Eskils ek.
Midsommardråpet
På kyrkogården vid Vist kyrka står en gravsten från 1640. Den har
följande historia att berätta:
Peder Månson hette en man som på midsommaraftonen 1640 hittade sin
rival, skräddaren Mårten i Skog, med huvudet i knät på Peders flicka.
Mårten upptäckte att Peder sett dem och jagade honom till kyrkogården där
han dräpte honom med ett järn. På platsen där dråpet skedde begravdes
Peder och där står än i dag gravstenen kvar. På stenen står det
skrivet:
Anno 1640 Midsomersdagh ähr på thetta rum
ynkeligen fallen och omkommen ärligh person
Peder Månsson i Toketorp. Gudh hans siel nåde.
Hans sista ord gudh vare migh nådigh.
Evadh tu talar eller gör så kom iw ihog till
ytersta så gör tu aldrgh illa. Hvilken som sliar
een ihiel medh nigot iern så att han döör har en
mandrapare och skall döiden döö.
Där slutar avskriften av Helen Gustavssons examensarbete.
Det omfattar mycket mera men detta har redovisats av Vist
hembygdsförening i annan form.
Få kan vara mera lämpade att skriva om Vist socken, med släkt i
"socknen där ån kröker" sedan generationer tillbaka än just
Helen.
Avskrivet i oktober 2000.
Helge Fransson.
|