Ur Lindqvist: Bjärka-Säby Ortnamn

Ett egendomligt formadt berg midt inne i Risnäs by på Stengårdens mark. Namnet är synnerligen svårförklarligt, icke minst på grund af bristen på äldre skrifningar. Den närmast till hands liggande möjligheten, att i förra leden ingår mansnamnet Nisse, torde man snart nog tvingas afvisa, då andra leden icke kan sammanställas med något kändt namn eller något annat ord, som skulle passa tillsammans med det förra. Jag har till yttermera visso genomgått jordeböcker och andra handlingar rörande Risnäs från början af 1500-talet och tills nu, för att söka finna någon person med ett likartadt namn eller några personer, hvars namn tillsammans kunde bilda en likartad kombination, men icke lyckats finna något spår däraf. Om således denna utväg förefaller utesluten, återstå särskildt tvenne viktigare namngifningsgrunder, som kunna tänkas ha varit bestämmande, nämligen dels bergets förknippande med vissa folktrosföreställningar och sägner, dels bergets utseende och karaktär. Vi skola till en början beröra den förstnämnda synpunkten. Berget ligger midt inne i byn, är af en säregen form och har af traditionen förbundits med vissa folktrosföreställningar.

Således berättas det, att en jätte från bergen i den midt emot på andra sidan Stångån liggande byn Skog af någon anledning ville döda en dräng och en piga, ”som satt och lyskte varár (löskade hvarandra) en söndagsmorgon på Niskotaberget. Därför kastade han en stor sten mot dem, men den orkade icke längre fram än ner på Skogs gärde, där den ligger än i dag, den s. k. Skogbosten (se d. o.). En andra sten, som jätten kastade, hamnade i ån, där den bortsprängdes vid kanalbygget, men den tredje ”den traff”, och ännu i dag kan man se röda märken efter blodet från de dödade. Stenen blef emellertid liggande på berget, men den nedrullades och bortsprängdes äfven den, när kanalen byggdes. Enligt en annan sägen skall det synas märken efter en jättefot på berget ”från den tiden då berget var mjukt”. Enligt en tredje åter, som dock blott var känd af en person, skulle på berget synas märken efter barnfötter, ”var ävige tå”.