Ur Östgöta Correspondenten 1949-12-28

Slottsnattvakt berättar

Nattvakt på Sturefors gods

En nattvakt har god tid att tanka, dar han går ensam i sin garning År han därtill fantasi begåvad och kulturhistoriskt intresserad och nattvakt på ett gammalt slott, så har han rikt stoff för sina tankar. I den ställningen är nattvakten Edvin Karlsson vid Sturefors gods, som natt efter natt i sex års tid hållit god vakt kring slott, stallar och andra byggnader på godset och sett till så att inga obehöriga fått smyga omkring i parken. Han har passat kalvfärdiga kor i ladugården och gått sin rond genom slottet för att kontrollera att allt ljus varit släckt, och under tiden har han mediterat över vad som i gamla tider tilldragit sig på godset och i bygden. Sina lediga dagar använder nattvakten i stor utsträckning till att forska i ortens hävder, både genom samtal med de gamla i trakten och genom kompletterande studier på Stiftsbiblioteket i Linköping.

- Fallenhet för nattvaktssysslan har jag kanske fått i arv efter min morfar, som under många år var nattvakt vid Bjärka-Säby, säger herr Karlsson, där han sitter vid brasan och fotogenlampan i sin stuga och berättar minnen. Stället där nattvakten bor heter Stohagen, men själv kallar han det gärna Gröna ön - för att det ligger i en glänta, som öppnar sig likt en ljusgrön ö i det mörkare skogshavet runt omkring.

Väntan på slottsspöket

- Själv har jag bara vaktat i sex år ännu, fortsätter berättaren, men jag lär väl fortsätta länge dn, om jag får ha hälsan, ty jag trivs med sysslan. Själva vaktandet är förresten inte så märkvärdigt. Det händer just aldrig något om nätterna vid

 Sturefors. Sommartid kan det bära till att folk kommer in i parken, vilket inte är tillåtet, men det är mest turister och andra oskyldigt promenerande, så några kraftåtgärder för att freda ägorna har jag aldrig behövt ta till. Oftare händer det att jag får berätta litet om godset och slottet för nattvandrarna, innan de snällt lyder min tillsägelse att ge sig av.

Ronden genom slottet är obligatorisk varje natt, och den är ingen tyngande plikt för nattvakten, utan ett uppdrag som han gärna fullgör. Greve Bielke vill inte att det skall brinna ljus i tomma rum, men det är lätt att glömma släcka i något av de många utrymmena. Den saken får nattvakten se till och i övrigt kontrollera att allt är som det skall.

- Jag går där natt efter natt och hoppas få möta slottsspöket, som ju bör finnas i ett så gammalt fint slott. Men fastän jag gärna förlägger ronden till den kritiska midnattstimmen har jag hittills fått vänta förgäves.

För sextio år sedan...

Herr Karlsson levde och verkade inom Sturefors ägor långt innan han för tio år sedan flyttade till Stohagen och i sinom tid blev slottsnattvakt. Dessförinnan brukade han arrendegården Åndebäck i Grebo, som fadern haft före honom. Det var en ganska liten gård, som kunde föda sex kor, ett par oxar och en häst. 1890, under faderns första tid som arrendator, utgick arrendet med dagsverken vid herrgården av en karl varje arbetsdag, jämte 75 hjälpdagsverken av någon pojke. For tre dagsverken i veckan fick man dock en blygsam betalning. Vidare skulle arrendatorns skörda tre tunnland hö på herrgårdens mark och två tunnland havre. Ett halvt tunnland träda skulle gödslas. Arrendatorn skulle också göra tjugo kördagsverken samt fälla, hugga och köra fram till herrgården, tiofamnar ved. Sist, men inte minst, gjorde godsherren anspråk på en halv tunna aska från arrendatorns spis. Askan lär ha använts vid tvåltillverkning, och att samla ihop den hörde inte till de lättaste och populäraste av arrendatorernas åligganden. Herr Karlsson understryker att ett arrende som detta på sin tid betraktades som lindrigt.

Minnestecknare och samlare

Slåttern på de fält arrendatorerna kontraktsenligt skulle avverka åt herrgården, brukade var livfulla tillställningar, som inspirerat nattvakten till författarskap. Han letar fram gulnade pappersblad, på vilka han nedtecknat minnen och andras berättelser från de gånger "herrgårdshumpen" slogs. En hump var benämningen pa en del av ett fält, som det tillkom en viss dagsverksskyldig att svara för. Berättelsen har blivit en fängslande naturlig och på upplysningar om gångna tiders liv rik skildring.

Inte bara i form av ord på papper har herr Karlsson försökt bevara något av det gamla. Han har också ägnat sig åt att samla vad han kunnat komma över av minnesföremål. Under tiden i Grebo specialiserade han sig på vardagens bruksföremål från den närmaste trakten, hundra år gamla och mer. Det var inga märkliga föremål, bara ting att använda i det dagliga arbetet, mest träföremål, Samlingen hade hunnit upp till åtskilliga hundra nummer, fler av sakerna numera säkerligen svåra att driva upp motstycken till. Dåvarande greven på Sturefors, Ture Gabriel Bielke, blev intresserad av samlingen och fick köpa den för att låta inreda någon gammal stuga på godset till ett litet hembygdsmuseum. Det var i gamle grevens sista tid, och han dog innan han hunnit genomföra museiplanerna. Sedan dess har samlingen legat oordnad på slottsvinden, med kanske den någon gång kommer till heders igen.

Om herr Karlsson museisamling alltså inte ännu blivit till någon glädje för andra hembygdsintresserade, så har hans rika fond av minnen och hans förmåga att berätta ändå ibland tillvaratagits Han är en gärna anlitad berättare vid hembygdsfester i sin hembygd. Och kanske kan en gång någon forskare av facket få nytta av nattvaktens flit. I anteckningsböcker med svarta vaxdukspärmar skriver han nu Sturefors och ätten Bielkes historia. Mycket är väl hämtat ur tryckta, lätt tillgängliga källor, men åtskilligt lär också vara eget. Under fyra generationer godsherrar har herr Karlsson levt och arbetat på Sturefors, och om varenda en av dem och om deras slottsfruar och barn kan han berätta. Genom vad han hört berättas av de gamla sträcker sig hans kunskaper ännu mycket längre tillbaka i tiden, och hans material har en friskhet, som uppväger mycket av vad som måhända brister i forskarteknik och formell framställningskonst. Under ytterligare många nätters ensamma vandringar kring slottet och nya dagars upptäckarflit kan minnena berikas, sovras och mogna till en helhet av stort värde