Excellensen Grefve Anders Fredrik Skjöldebrand

Tiden på Styvinge
Utdrag ur memoarbok
Sid 118-129

Ändteligen slutades den långa vintern. Jag hade köpt af min företrädare de flesta inventarierna till bostället: oxar, kor, får m.m., som den tiden ej kostade mycket i Östergötland. Möbler, ej präktiga, men anständiga, jämte husgeråd fördes sjövägen från Stockholm till Norrköping och afhämtades småningom, dels med egna dragare, dels med legda. Af det lilla arf, som tillföll min hustru efter hennes far, uttogs en del i linne, litet bordsilfver, porslin, kökssaker m.m. till ett måttligt pris efter godemäns värdering, och delningen skedde med största enighet och ömsesidig eftergifvenhet. Det öfriga af arfvet användes till största delen för de ofvannämnda inköpen. - -

Den 14 mars tillträdde jag bostället. Jag behöll min företrädares rättare och gårdsfolk, så att allt gick i sin vanliga ordning, tills vi kunde komma själfva.

Så snart vägarna voro brukbara, företogo vi resan efter ett ömt afsked af min far och mina syskon. Min hustru hade i hög grad vunnit deras tillgifvenhet. Min far bjöd henne så hjärtligt att komma tillbaka med mig och vistas hos honom, så ofta och så länge omständigheterna och min tjänst det kunde tillåta.

Vi åkte i en gammalmodig, men god kalesch, som min far hade gifvit oss. Den var köpt på auktion efter konung Adolf Fredrik. Jag hade tillsagt min dräng, som körde för oss, att vara mycket försiktig och stanna vid alla svåra utförsbackar, om hästarne voro elaka, så att vi kunde stiga ur och gå, på det min hustru ej skulle blifva skrämd, ty hon var åter i välsignadt tillstånd och något längre hunnen än förra gången. Resan gick lyckligt för sig, den första dagen blott till Nyköping, den andra till Norrköping och så till Linköping, där jag tagit rum för att vistas, tills jag kunde hinna städa på bostället, så att vi kunde flytta dit. Den sista stora och svåra backen, som går ner från Kolmården åt Åby gästgifvaregård, gingo vi till fots. Vår möda belönades af att se en af de vackraste utsikter i Sverige. Den är så känd, att en beskrifning vore öfverflödig, men stunden var fördelaktig. Himlen hade varit mulen, medan vi genomforo den dystra Kolmårdens bärgiga skogstrakt. Men nu mot aftonen hade molnen höjt sig från västern och lämnat en klar rymd, där solen nära sin nedgång framträdde och kastade å det rika landskapet ett förgyllande sken, som höjde alla dess skönheter. Min älskade såg det med förtjusning, och vi hälsade det vackra Östergötland med en glädje, ej störd af någon aning.

Då vi kommit till Linköping, vidtalade jag en tapetmålare att följande dagen följa mig till bostället för att taga mått af sängkammaren och förmaket, hvarefter jag köpte tapeter af glada färger, men ej dyra, dem han sedan fort slog upp i de nämnda två rummen, hvartill han målade dörrar, fönsterträ och panelningar med ljus pärlfärg; dessa rum blefvo vackra och högst behagliga. Matsalen och mitt skrifrum lämnade jag utan tapeter, men lät starkt skura väggar och golf m.m., så att träet syntes nästan som nytt, hvilket jag alltid af en egen besynnerlig smak funnit ganska trefligt. Allt var färdigt, färglukten var nära försvunnen, och jag hade köpt ett par goda östgötaklippare, bruna med bläsar. Äfven dessa hafva ett intresse i mitt minne. Kusksätet på vår kalesch var sådant, att jag kunde sitta inuti och köra dem själf, hvilket jag alltid gjorde. Hur mången gång förde oss dessa sediga, välvilliga djur på behagliga spatserturer, emedan min hustru i sin ställning behöfde rörelse. - Nu flyttade vi till bostället och kände en ljuflig rörelse, då vi funno oss under eget tak. Vi voro fattiga, om man vill göra jämförelser, men i värkligheten voro vi rikare än de flesta af vårt stånd, ty vi kunde utan minsta saknad umbära allt öfverflöd, och vi hade nog för det högst nödvändiga. Jag har måhända aldrig ätit en måltid med bättre smak än den första tarfliga middagen i vår hyggliga boning. Vi kunde säga som i Tassos sjunde sång herden säger åt Erminia:

E questa greggia e lórticel dispensa
Cibi non compri alla mia parca mensa.

Och denna hjord och örtagården skänka 
Ej köpta rätter för ett bord så tarfligt.

Stället var behagligt. Där syntes ej någon sjö, men en liten bäck på något afstånd, och dånet hördes af en stark fors på Säby ägor, som var i nejden. Gården var omgifven på en sida af åkergärdet och på de tre öfriga af vackra ängar och hagar, där höjderna voro beväxta med ek, asp och lummiga hasselbuskar, mellan hvilka funnos vackra krokvägar och stundom löfsalar, dit solen aldrig trängde. Bortom dessa var en stor skog af tall och gran, som gaf tillräckligt bränsle för behofvet. Där hade min företrädare förmodligen med värkande medel skaffat sig utsyning af en trakt till svedjeland, men blott hunnit hugga ned träden, hvilket jag ej tror, att jag nänts göra, om de tillhört mig. Nu voro de huggna, jag lät bränna dem, sådde om hösten råg i askan och fick följande året öfver 20:de kornet. Svedjelandet var ansenligt och det gjorde en summa. Men jag fick den ett år senare, i en tid då allt, lifvet inberäknadt, var mig likgiltigt.

Betet var öfverflödigt och ängarna voro bördiga, så att jag, utom mina hästar, kunde föda mer boskap än jag ägde, hvarföre jag vid den ryktbara Skenningemarknaden lät köpa några goda mjölkkor. Aldrig har jag med hela min håg varit så spänd på hushållning som nu. Det var ej af naturlig böjelse eller anlag. Men den älskade, som handlöst kastat sig i mina armar! ... Hennes välfärd berodde däraf, att vår hushållning bar sig. För framtiden hade jag hopp om en ryttmästareindelning, och flera funnos i regementet, som gåfvo ansenlig inkomst. En sådan har sedan i många år försörjt mig och var min enda lön, då jag, under det stora världskriget i Tyskland, som generallöjtnant kommenderade första divisionen af vår armé, 9,000 man, och sedan kavalleriet.

Vi hade två förnäma och rika grannar. Den ena var riksrådet grefve Bielke (gift med en grefvinna Düben), som bodde på Sturefors, en af de största egendomar i Sverige, med ett slott i den vackraste belägenhet, 100 tunnor råg utom vårsäd i årligt utsäde, 1,500 lass hö och allt annat i proportion. Den andra var Säbys ägare, presidenten Cederhjelm, gift med en friherrinna von Saltza, härstammande från den Hugo Herman von Saltza, som i forna tider var stormästare och härförare för den mäktiga teutoniska orden. Om detta sistnämnda grannskap får jag framdeles tillfälle att med stor erkänsla säga mer.

Vi blefvo ganska höfligt emottagna på bägge ställena; men åsynen af prakt och rikedom minskade icke sällheten af vårt lugn, vår tarfliga men oberoende lefnad. Det lilla, vi ägde, hade vi utan skuld.

Denna sommar förflöt som en lycklig dröm. Intet regementsmöte hade varit, men i September månads början höllos åtta dagars skvadronsmöten. Skvadronen, till hvilken jag hörde, samlades ungefär halfannan mil från mitt boställe. Då jag skulle rida bort, var afskedet nästan likt de grymma afskeden, då en make, en husfader skall gå ut i krig. Sedan vår förening hade jag aldrig varit en hel dag frånvarande från henne. Nu skulle jag vara det i åtta dygn, och hon led däraf, som hade hon anat, att en oblid himmel med misskundsam hand räknade de dagar, vi ännu skulle lefva tillsammans. Under mötet fick jag en afton med möda af majoren, som kommit till mötet, tillstånd att fara hem emot löfte att återkomma innan morgonexercisen. Jag for i mörkningen, och det gick, som man nog kan tro, ej långsamt, men innan jag hann fram, var den tidiga höstnatten i sitt fulla mörker. Jag steg af hästen vid stallet och gick till byggningen, där jag genom ett fönster såg henne sitta och sy på det lilla, som återstod ogjordt af barnkläderna. Jag stannade rörd, betraktade det himmelska föremålet, den unga, sköna, snart blifvande modern, och delade i tankarna hennes redan tända kärlek för den väntade älsklingen.

För att undvika öfverraskning, farlig i hennes tillstånd, lät jag en dräng säga till, att jag var kommen till stallet, och därpå gick jag in. Hon kastade bort sitt arbete och flög mig i famnen. En morgonmössa eller negligé, som hon hade lös på hufvudet, kom i vägen, hon kastade den på golfvet, hennes sköna hår föll nu ned i hela sin längd, och nu gafs intet hinder för våra omfamningar. För den, som ej föreställer sig denna stund, vore det fåfängt att beskrifva den. Vi åto tillsammans den förtroliga aftonmåltiden hvarunder jag sade henne, att jag måste fara innan dagen, men tröstade henne med att blott tre dagar voro kvar af mötet. Jag gjorde anstalt att blifva väckt helt tyst, men hon påstod, att hon skulle vakna med detsamma. Dock - hon var sänkt i en stilla sömn, då jag steg upp. Mitt hjärta utgjöt tusen tysta välsignelser öfver henne, jag for och hann i rättan tid till skvadronen. Jag exercerade den, som vanligt, ryttmästaren tänkte redan på att taga afsked och hvilade sig i förhand, hvilket ej var mig emot. Mötet slutade, och jag kom åter hem.

Den farliga stunden nalkades. Himlen gaf henne mera mod än mig. Den 14 Oktober visade sig de förebådande tecknen. Jag hade af försiktighet bedt arkiatern Stapelmohr, som bodde i Linköping, komma till oss, när det gälde, och jag sände efter honom; han kom fort, men behöfdes då ej, ty allt gick sin naturliga gång. Jag var ständigt närvarande, led i själen hennes plågor och beundrade hennes tålamod. Ändtligen, efter några svåra timmar, blef hon lyckligen förlöst med en son. Då först föll jag i gråt och gick i ett annat rum att lätta hjärtat med strömmar af tårar - det var af glädje!!! Jag såg sedan hennes lugna fröjd, hennes sällhet att vara moder. Arkiatern dröjde kvar fyra dagar. Hvad han nu föreskref, och de föreskrifter, han lämnade, då han for, allt iakttogs med yttersta noggrannhet, och han sade vid afresan, att han hoppades, att all fara var förbi. ... Gud! Gud! om några dagar därefter röjde sig en dold feber, som hindrade krafterna att återvända. Jag sände åter efter arkiatern. Han kom, gjorde allt hvad han kunde - men febern ökades oemotståndligt, och den 30 Oktober var hon ej mer. Bortgångna ängel! Om du kan se ned på dödlighetens hemvist, se den, du älskade, nära femtio år därefter ej kunna fortfara att skrifva för tårar! - -

Min sorg blef stum, hela tankekraften var fästad vid ett enda föremål, allt annat var liksom höljdt af en dimma. Jag fann ej skillnad mellan en dag och en annan, ej alltid mellan dag och natt. Presidentskan Cederhjelm, som hade fattat vänskap för min aflidna maka, kom från Säby och besökte mig. Jag kunde ej uttrycka min tacksamhet. Men hon gaf mig större skäl därtill. Hon erbjöd sig att taga min son till uppfostran som eget barn. (Hon hade en enda son; han var äldre än jag och reste i främmande länder.) Jag kunde ej då fatta välgärningen. Jag såg förvirrad på henne och frågade vildt: »Hvad har jag då kvar?» Hon sade: »Jag lofvar att vara som en mor för honom.» - »Ja, det stackars barnet», sade jag, »har ingen mor.» Jag brast ut i en konvulsivisk gråt och kände mig kallna. Men jag hade nog styrka att samtycka, och jag tillade: »Det är för hans lycka. Lika mycket med mig. Ju värre, ju bättre. Jag hoppas, det blir snart slut.» Presidentskan bjöd mig att komma till Säby, så snart jag kunde, hvarpå hon tog barnet, väl omsvept, jämte amman i sin täckta vagn, och for. Jag såg barnet bäras i vagnen och såg den aflägsna sig. Jag stannade länge kvar på samma ställe, och då jag ej mer förmådde, släpade jag mig till en soffa, hvarpå jag kastade mig och låg där utan sömn till morgonen. Då gick jag åt barnkammaren, men kom ihåg mig, vände om och sade: »Det är för hans lycka.»

Min bror var hos mig. Jag vill minnas, att han kom snart efter den grufliga stunden. Flera vänner besökte mig, men deras närvaro hvarken fägnade eller plågade mig. Allt var mig likgiltigt. Jag hade ej ens en vilja, jag kunde ej fatta något beslut, men gjorde maskinalt hvad man bad mig göra. Mellan detta dödlika lugn hade jag dock grufliga stunder, som inträffade mest om nätterna, då ingenting störde mig. Min bror sade, att jag borde fara till Säby. Jag for; han körde och jag satt i kaleschen som en liflös bild. Jag såg mitt barn, det enda, som kunde framkalla mina tårar, men de flöto allt sparsammare och slutligen intet mer. Jag for till min far och mina syskon. De deltogo ömt i min sorg men min goda, min älskade mor var ej mer. Hvart skulle jag fara, där jag ej mötte föremål, som ökade min sorg? Och grafven vägrade att emottaga mig.

Det var en skyldighet att fara till Brandalsund, man sade mig det och jag for. Min gamla svärmor bodde där hos sin måg och dotter. Dessa emottogo mig med högsta ömhet och sökte trösta mig. Min svärmor kom efter en stund in i förmaket. Vid min åsyn brast hon i gråt, och (visserligen utan afsikt att såra mig) sade hon på franska, som hon alltid talade: »Qu'avez vous fait de ma Pella?» Jag kände en underlig rysning och teg, men bad sedan min svägerska att få gå in i det rum, som var mig ämnadt, för att litet sansa mig. Jag fick det, man bar in dricksvatten, hvarpå jag bad att få vara ensam, och jag drog fram en stol på golfvet för att sätta mig. Men jag vet ej, hvad som hände sedan, tills jag fann mig liggande på en säng och flera personer omkring mig, bland dem min svägerska, alla sysselsatta att bringa mig till lif och med vatten badda en stor blånad, som jag hade på ena sidan af pannan. Jag hade förmodligen dånat och fallit i det jag skulle sätta mig. Min dräng hade funnit mig sanslös på golfvet och ropat på hjälp. Jag blef kvar öfver natten, men följande morgon, då man ville behålla mig längre, sade jag: »Låt mig fara, jag plågar alla, där jag är, och trifs ingenstädes. Jag ville dö i en ödemark att ej oroa någon.» Efter ett ömt afsked for jag åter till Erikslund, och ungefär vid samma tid på aftonen fick jag ett dylikt anfall som vid Brandalsund. Det fortfor så i flera dagar, förmodligen därför att jag vid den stunden lifligast mindes det grufliga: »Qu'avez-vous fait de ma Pella?» Men man lämnade mig ej ensam och sände till Tullgarn efter en läkare, som öppnade åldern, hvilket lättade en kväfvande tyngd öfver bröstet, och han föreskref, att man vid den tid, anfallet väntades, skulle söka att med förströelser fästa min uppmärksamhet vid något annat. Det var svårt att värkställa; man försökte bland annat att låta mig höra musik, som jag före och långt efter denna tid högt älskade. Mina yngsta bröders informator spelte väl klavér, men jag kunde ej fördraga att höra något slags musik, än mindre att spela själf. Anfallen kommo dock ej åter, hvilket jag tillskrifver åderlåtningen. Jag hade begärt ett års kunglig permission från min makas dödsdag och hade erhållit den. Jag skulle ock ej hafva kunnat fullgöra min tjänst, så voro kroppens och själens krafter medtagna. Men om det blifvit ett krig, hade jag förmodligen blifvit upplifvad af hoppet att få dö i fält, hvilket alltid låg mig i hågen.

Detta året förnötte jag i en bedröflig ovärksamhet och det mesta däraf, utom hvad jag nämnt, har försvunnit ur mitt minne. Jag kunde sällan läsa, sällan sofva om nätterna, någon gång om dagarna.

Följande året måste jag inträda i tjänstgöring. Den var ej svårare vid det regementet, än att jag kunde komma ut därmed, fastän jag var långt ifrån återstäld till hvad jag varit förut. Men nödvändigheten att taga befattningar, rörelsen, fria luften bidrogo, fastän ganska långsamt, till detta återställande. Jag minns mycket litet äfven af det andra året. Tiden, den grymma tiden, som tillintetgör så mycket stort, skönt och godt, försvagar ock lifligheten af de grufliga minnen, som annars skulle förtära människovarelsen. Ändtligen, långt därefter, kunde jag söka förströelser. Men de bedrogo mig, och i djupet af hjärtat låg kvar den första kärleken, den obotliga sorgen, och mången gång förebrådde jag mig hemligt och med bittra kval de stunder, då jag kunnat vara gladare. Tiden framskred, jag åtnjöt något lugn, men det var ett melankoliskt lugn, och en sorglig sinnesstämning följde mig sedan långt fram i ålderdomen. Man förundre sig därför ej, att en sådan sinnesstämning, hvartill jag äfven hade böjelse af naturen, trängt fram i det mesta jag skrifvit på vers eller prosa och i den musik, jag komponerat.

Jag blef snart stabsryttmästare vid samma skvadron, som jag en tid hade exercerat som löjtnant; men jag behöll bostället under återstoden af tjänsteåret, som gjorde litet mer än ett och ett halft år. Min arrendator på bostället hade kommit på obestånd. Inventarierna voro mina; jag tog igen dem och mot eftergift af min fordran för förra året, den växande grödan, hvarpå jag vid mediet af sommaren flyttade dit. Jag var då i grannskapet af Säby, där jag ofta kunde se min son, som af presidentskan Cederhjelm uppfostrades med mer än moderlig ömhet. Men stället, där jag bodde, satte mig nära tillbaka i mitt förra tillstånd, som jag saknade, ehuru plågsamt det var, ty det liksom närmade mig till den, som jag aldrig kunde upphöra att älska. Utom några besök vid Säby lefde jag nu i största enslighet.

En gång mot hösten for jag dock till Sturefors. Ägaren, hans excellensen grefve Bjelke, var en besynnerlig man. Ytterst utsökt i sin klädnad, var han det äfven i tal, åtbörder och gång. De mest utstuderade och artiga fraser voro hans hvardagsspråk, hans åtbörder voro en teaterkungs, och i hans gång syntes alltid något af pas grave i menuetten. Men han hade mycken förtjänst som ämbetsman och i synnerhet som president i bärgskollegium, där hans minne ännu lefver i vördnad. Han såg gärna främmande och var vänlig i sitt hus. Hans grefvinna hade den högsta hoftonen och det fina vett, som gör denna behaglig. Med en grad af artighet, som få människor upphinna, syntes hon naturlig, och ehuru ganska högdragen, var hon höflig äfven mot människor af lägre rang. Hon hade två döttrar, bägge älskvärda och vackra, vid 15 och 16 års ålder, och hos dem var en jämnårig kusin, riksrådets systerdotter, den sköna och sedan så olyckligt märkvärdiga fröken Rudensköld. Jag var förut bekant med dem, men de hade sedan, på ett par år, blifvit fullkomnade fruntimmer. Mitt sorgliga, förstälda utseende väckte förmodligen deras ömkan. Som nära grannar visste de allt, hvad jag lidit, och det är alltid en förtjänst i unga fruntimmers ögon att hafva älskat och sörjt ända till ytterlighet. Där var mera sällskap hos grefvinnan, och fröknarna bjödo mig att spatsera med dem, hvilket jag antog. De voro glada och roliga och sökte att skingra det hemska, som var ingräfdt i mitt ansikte. Några gånger var jag på vägen att småle, men kom ej tillrätta därmed. En af dem sade då: »Jag tror ni har glömt att skratta.» Jag tänkte efter och kunde ej påminna mig att ens hafva smålett sedan min lyckliga tid. »Hvad vi hafva beklagat er», sade en. »Ja», sade de alla. Jag fick i ögat en tår, som jag mödosamt tvang tillbaka, men det var min tacksägelse, och de förstodo den. De bjödo mig att komma igen och lofvade att lära mig skratta. Jag kom åter en gång, hvarefter de flyttade till Stockholm. De äro länge sedan alla döda, men de visade mig vänskap så länge de lefde, och detta naiva, oskuldsfulla deltagandet har lämnat hos mig ett behagligt minne.

Nu kom den mörka hösten. Min bror var i Södermanland, ingen besökte mig, och jag måste söka en stark sysselsättning att ej plågas af ledsnad. Jag steg upp före dagen, gick i stallet att se hästarne fodras och ryktas, sedan till logen att se tröskningen, så till ladugården, hvarefter jag gick in att dricka kaffe, då rättaren kom och gjorde redo för sina åtgärder. Nu satte jag mig att skrifva. »Nattklagan» var redan skrifven, åtminstone till tankarna sådan, som den här är införd (Dikten finnes i ett löst bilagdt häfte. Utdrag äro tryckta hos Ling). Men jag hade utkastat en plan till hjältedikten Odin och började att skrifva den på alexandrinsk vers, som på vårt språk har stora svårigheter. Så mycket mer sysselsatte den mig, men jag hade ingen fallenhet därför, och om jag ej läst och hört på teatern våra få mästerstycken på det samma verslag ljuda så majestätiskt och behagligt, skulle jag tro, att det omöjligen kunde drifvas till någon fullkomlighet. Jag omskref sedan Odin på hexameter, hvarom mer framdeles.

Men åter till mitt ensliga lif. Jag gick ut en eller annan gång på förmiddagen att se på arbetet vid gården, åt sedan en tarflig middag, hvarefter jag red ut, hälst åt vilda skogstrakter och på ensliga bivägar, där jag sällan mötte folk och där jag kunde öfverlämna mig åt älskade minnen och betraktelser, stundom i fred utgjuta tårar, hvilket jag nu åter kunde, och de voro icke utan sin ljufhet. Jag kom sällan hem förrän i mörkret, och hade stundom svårt att träffa hemvägen, men då lät jag hästen gå fritt och den förde mig alltid rätt, hvilkendera jag red af mina tre ridhästar. Sedan satte jag mig åter att skrifva, åt litet kall mjölk med bröd och skref åter, tills jag öfverväldigades af sömnen. Så förflöt det öfriga af hösten och en stor del af vintern. Då väglaget ej tillät att rida, gick jag till fots, men alltid ensam. En natt, då jag, oaktadt så mycken rörelse, ej var sömnig, satt jag långt efter midnatten och skref. En vers föreföll, som slutade med ordet fasar. Jag skref därefter några fler verser, och då jag såg tillbaka på det skrifna, stod där blott fasa. Jag satte dit ett r. Men sedan jag åter skrifvit en stund, var detta äfven borta. Jag förundrades och satte dit ett till; - det gick lika så. Då blef jag både häpen och förargad. Jag skref nu dit ett stort r med nyss doppad penna. Men då detta äfven var borta, visste jag ej hvad jag skulle tänka. I hela gården och trakten omkring fanns förmodligen ingen lefvande varelse vaken utom en nattuggla, som lät höra sig då och då, och några råttor, som knaprade i vråarna. Jag steg upp från stolen, såg mig omkring och tänkte: »är här då någon osynlig varelse, som äter upp mina r?» Jag ropade: »Är någon här?» Men allt var tyst och dödt. Jag tog då upp arket, som jag skref på, och fick se på ett rent ark, som jämte fler var underlagdt, några små r och slutligen ett stort, skrifvet i vredesmod.

Den nämnda versen räckte öfver brädden af papperet, så att jag ovetande skrifvit sista bokstafven på ett annat, och då jag fortfor att skrifva, skred papperet fram och betäckte den. Detta var den enda gång, jag smålog under min ensliga vistelse på bostället.

Vid slutet af vintern for jag till Norrköping att litet förströ mig, som jag väl behöfde. Min bror hade skrifvit mig, att han skulle komma dit, äfvenså Göran Gripenwald. Jag tillbragte där några dagar och deltog i nöjena fastän med föga nöje. En afton på en assemblée var jag vid ett besynnerligt lynne och började dansa. Då början var gjord, dansade jag mycket och långt in på natten, i en vild sinnesstämning, som liknade ett slags glädje, men hvarefter jag åtnjöt en roligare sömn än vanligt.

Om morgonen väcktes jag af min dräng, som gaf mig ett bref från prosten i socknen, där mitt boställe låg. Brefvet var kommet med express, som genast farit tillbaka. Följande var innehållet: »En olyckshändelse, som väl ej kan jämföras med det, som förut öfvergått hr Ryttmästaren, fordrar dock dess skyndsamma hitkomst. Af kapten Nisbeth* får hr Ryttmästaren veta, hvad det är.»

Man kan föreställa sig min förskräckelse. Vid Säby var min son - det enda, som fästade mig vid jorden. Säby ligger i samma socken. Strax uppfyldes jag af den föreställningen, att han af någon vådlig händelse var omkommen eller så skadad, att jag borde skynda för att finna honom vid lif. Ingen underrättelse kunde jag få. Hästar skaffades, min bror, som bodde i samma hus, var strax färdig att följa mig. Vi foro, och det är obegripligt, att jag under den resan ej dog eller förlorade förståndet. Af alla plågor, jag utstått under min lefnad, har knapt någon kunnat jämföras med denna grufliga ovisshet. Jag kom till kapten Nisbeth, som sade mig, att byggningen på mitt boställe hade brunnit upp och att ganska litet af mina saker kunnat frälsas. »Ah nej», ropade jag, »för Guds skuld, säg sanningen - min son, min son!» Jag for strax vidare och kom till stället, där bostället syns från vägen. Med hvad glädje såg jag icke, att huset värkligen var uppbrunnet! I största välmening hade prosten försatt mig i detta grufliga tillstånd att bereda mig till den lidna förlusten!

Att förebygga det jag skulle få veta, hvad genast kunnat lugna min oro, hade han tillsagt budet att ingenting nämna och genast fara tillbaka med samma häst. Om han skrifvit rent ut det som händt, hvilka marter hade han icke sparat mig! Men människor se och känna olika. Han, ehuru mycket rikare än jag, ansåg skadan för det högsta onda. Mig var den nästan likgiltig. Men han mente väl och ville mig väl. Mitt tält, en tältsäng med tillbehör, mina uniformssadelmunderingar, en stor koffert med kläder, skjortor och lakan, något silfver, mina gevär, några stolar och ett mahogny tébord voro frälsade, så att jag ej behöfde köpa mycket. Jag besåg det frälsade, som var lagdt i en bod, och tackade folket för dess trohet och nit. De begräto min förlust, men jag sade dem, att efter hvad jag länge sedan förlorat där på stället, voro alla förluster mig likgiltiga. Samma tjänstefolk var kvar allt sedan min älskades död. De förstodo mig och fälde nya tårar. Jag tog dem alla i handen och sade: »Gud ske lof, att ingen af er blef skadad. Var lika trogna hädanefter som hittills. Jag kan ej bo här, men jag skall se till er ibland.» Jag hade svårt att taga nyckeln ur dörren till boden, då jag gick, af fruktan att det skulle visa misstroende. Men de läste själfva sorgfälligt igen och gåfvo mig nyckeln.

Ett bud var kommet från Säby att bjuda mig dit, och jag for. Med hvilken innerlig fröjd tog jag i min famn min lilla älskling, som, långt ifrån att vara i det olyckliga tillstånd, hvari jag förestält mig honom, röjde hälsans och glädjens liflighet i den lyckligaste tiden af människans lefnad.

Denna händelsen var mer lycklig än skadlig för mig. Om jag hade vistats ännu ett år i den sorgliga ensligheten, hade jag förmodligen fallit i en obotlig trånsjuka.

Jag flyttade till Linköping. Till regementet var kommen från lätta dragonerna (nu lifgardet till häst) en ryttmästar Gyllensköld, en ganska behaglig umgängesmänniska, glad och foglig, och framför allt en hederlig man. Jag blef snart vän med honom, och vi hyrde en liten våning tillsammans, den vi delade oss emellan. Jag började nu att kunna njuta sällskapsnöjet och hade små passioner, dem man kan ha flera.