|
Sture Preberts självbiografiska anteckningar. "Curriculum Vitae" Nedtecknat 1997-98 De första åren Min födsel ägde rum i hemmet, vilket var det vanliga på den tiden. Som barnmorska åt henne verkade en kamrat från studietiden i Stockholm, Karin Blomquist, som sedan i många år var anställd som barnmorska i Norrköping. Trädgårdsmästarebostaden, som fortfarande finns kvar, är en ganska stor tvåvåningsbyggnad med valmat sadeltak och ligger i östra kanten av slottsparken med ett gammalt orangeri som närmaste byggnad på andra sidan en plantering med prydnadsdamm. I orangeriet förvarades vintertid palmer, agaver, mullbärsträd och andra medelhavsväxter, som om somrarna placerades ut i slottsparken. I direkt anslutning till vår bostad fanns ett mindre växthus, där min far odlade vinstockar, som också gav en del frukt i form av fina druvklasar. I närheten av bostaden låg de stora växthusen och frilandsträdgården och där fanns också en stor fruktträdgård. Vid den intilliggande sjön Erlången fanns brygghus och klappbryggor och där låg också den viktiga isdösen. Bland mina tidiga barndomsminnen finns åseendet av issågning och isupptagning på sjön. Det var spännande att se hur man sågade meterstora kvadrater ur isen, som var ca 20 cm tjock, och hur man tog upp dem med stakar med järntenar i ändarna och sedan med häst släpade dem på en slags slädar till land, där de lades i en stor stack med sågspån emellan och ovanpå. På så vis kunde man ta fram is bit för bit under resten av året för att kyla mjölk och andra livsmedel i s k isskåp. Kylskåp i vår mening var då ett okänt begrepp. Vår bostad låg på andra våningen i huset och bestod av kök, vardagsrum, herrum och sal och - tvärsöver farstun - sovrum. Där fanns elektriskt ljus - godset hade eget elektricitetsverk i Stångån - och vatten- och avlopp. I nedre våningen bodde en trädgårdsarbetare med sin familj, jag har glömt deras namn. De hade en pojke som hette Karl-Gustav - det blev i min mun Kallegutta - som blev min första lekkamrat. För skötsel av den stora parken och allt sam hörde ihop med växthusen fanns, förutom min far, 8 å 10 trädgårdsarbetare anställda. En stor del av växthusens produkter salufördes i Linköping och svarade för en betydande del av personalens löner. Min far, kallad Mäster, var en mycket skicklig blomsterodlare och fick under årens lopp en rad utmärkelser vid blomsterutställningar i Östergötland. Han var också en framstående medlem av Trädgårdsmannasällskapet i Östergötland. De flesta trädgårdsarbetarna var gifta och bodde inom godsets områden. Men de år jag minns hade vi åtminstone ett par ogifta trädgårdsdrängar i maten varje dag. Till hjälp med sysslorna för detta hade vår mor ett hembiträde eller jungfru som det då hette. Under flera år hette denna jungfru Bertha. Hon gifte sig sedermera med vår trädgårdsförman, som hette Gunnar Markman. Han kom så småningom att bli trädgårdsmästare på Sturefors han också. Att ha en jungfru var också nödvändigt av ett annat skäl. Att vara barnmorska på landet på den tiden, då praktiskt taget alla barnafödslar skedde i hemmen, innebar ofta att barnmorskan fick vara borta både dagar och nätter i väntan på födslarna. När vederbörande trodde det började bli dags för födsel skickades mannen med häst och vagn, vintertid släde, att hämta barnmorskan. På 1920-talet var bilar något som endast få kunde skaffa sig och den första taxistationen i Vist kom inte förrän några år inpå 1930-talet. Så det var oftast hästskjuts som kunde anlitas. Det kunde ofta bli långa vägar, dåliga sådana, och att åka fram och tillbaka om budet visade sig vara alltför tidigt ute var inte att tänka på. Upp till fyra och fem dagar hände det sig ibland att mamma fick vistas i någon bondgård eller torpställe i väntan på den "glada" tilldragelsen. Nog så jobbigt. Ibland gällde det också att skaffa läkare vilket kunde ta sin tid. Telefon var inte så vanligt då. Många gånger blev det svåra förlossningar och det gällde då att klara sig med de förutsättningar som fanns på platsen just då. De här hästskjutsarna kunde vara besvärliga i sig själva också, särskilt på vintrarna. Jag minns att pappa köpte en stor fårskinnspäls och dessutom en stor fäll att användas för sådana transporter. Det hände vid många tillfällen att det bankade på porten mitt i natten och det då stod en man med häst och vagn utanför för att hämta barnmorskan - och ofta var det bråttom! När jag var fyra år fick jag en syster, som döptes till Eva Gunvor Kristina. Hon föddes den 23 december 1923, alltså dagen före julafton! Det var nog i sista laget för mamma hade ju då fyllt 40 år! Men det nya barnet var efterlängtat och jag hade fått ett syskon, som jag så småningom kunde leka med - fast det tog ju några år innan det blev möjligt förstås. När man blivit 4 - 5 år och kan vara ute lite på egen hand vill man ju gärna ha lekkamrater. Det var den ovannämnde pojken, som bodde i samma hus. Men så fanns också den närboende kusken Carlsson, som hade fyra barn, varav ett par, Bertil och Ingrid, var i ungefär min ålder. (Greve Bielke höll sig på den tiden med både en kusk, som svarade för det grevliga stallet med både vagnshästar och ridhästar, och med en chaufför för de båda bilar man hade). Vi barn lekte dagligen tillsammans, ibland med lite vådliga följder. En gång var vi nere vid sjön och jag klev i en av de båtar, som låg där. Bertil lyckades lösgöra båten och skjuta ut den så där seglade jag iväg, vilt skrikande. Så småningom kom någon vuxen tillstädes, vägledd av skriken, fick tag på en annan båt och hämtade mig. Ett annat äventyr som jag var med om hände i växthusområdet, där jag snubblade vid en drivhusbänk och fick ena handen genom en glasruta så att det blev ett stort sår. Med blodet rinnande störtade jag hem och blev omplåstrad men ett ärr finns fortfarande kvar. Vid mina första försök att lära mig cykla (med mammas tunga cykel, barncyklar fanns inte då) så brakade det rakt in i en hagtornshäck med de olyckliga följder som det fick i form av diverse rivsår och trasiga kläder. Det dröjde länge innan jag prövade cykeln på nytt. En allvarligare händelse inträffade nere vid sjön. Jag ramlade i vattnet vid klappbryggan på den "djupa" sidan. Det hade nog gått alldeles galet om det inte varit så att mamma och vårt hembiträde just då höll till med tvätt där. Först observerades inte att jag föll i och det var först när jag "flöt upp" för andra gången och gallskrek som mamma märkte vad som hänt. Hon störtade till och fick upp mig. Vi kom båda från det hela med blotta förskräckelsen och genomvåta kläder. En annan gång ramlade jag baklänges från en lastvagn, som kördes av en man som hette Göransson. Jag slog i bakhuvudet hårt och svimmade av ett slag till Göranssons stora förskräckelse, men jag repade mig fort och har i alla fall inte fatt några synbara spår av olyckan. Den sjö, där jag ramlade i vattnet, heter Erlången och är en del av Stångåns vattensystem, Sjön är ganska stor och på vintrarna blev det fin is där. När jag var så där 5 - 6 år fick jag mina första skridskor. Det var s k spetsskridskor och sattes fast i skorna med rem över vristen och framtill vid skosulan med hjälp av en liten vev. Jag lärde mig nog ganska snart att åka tämligen bra och de blev flitigt använda ända tills jag någon gång i 12 - 13 årsåldern fick ett par rörskridskor, dock inte sådana med skor utan med remmar att bindas fast vid de egna pjäxorna. Men jag var mycket belåten med den här modellen också. Ett litet bisarrt minne dyker också upp från de här barnaåren. Vi hade besök av bl a min fars systrar Signe och Emilia. Båda var bosatta i Falkenberg. Signe var lärarinna och gift med överläraren Elfving i samma stad. Emilia var sjuksköterska och gift med vagnmakaren Daniel Jönsson. Toaletterna på landet var på den tiden undantagslöst utedass. Så också has oss. Nu råkade det bli så att Signe lyckades få dörren i baklås vid sitt besök där och hon blev sittande där ganska länge för ingen hörde hennes skrik och bankningar. När hon äntligen lyckats påkalla uppmärksamhet och fick hjälp att komma ut så var hon mycket upprörd och de skratt som omgivningen levererade uppskattades inte alls. Med stort intresse beskådade jag tilldragelsen. Vår far hade en vacker sångröst, baryton. Som varande varmt religiös var han en trägen kyrkobesökare. När jag blivit 4 - 5 år tog han mig ofta med till Vist kyrka på söndagarna och jag kommer väl ihåg hans varma barytonstämma när han deltog i psalmsången till god hjälp åt kantorn, vars röst blivit ganska ansträngd genom åren. Hemma hade vi en liten kammarorgel som han trakterade väl. Han spelade också fiol liksom sin syster Emilia. Skoldags Skoldagen började alltid med psalmsång och bön. Jag kan när som helst se framför mig fröken Sandin sittande vid den lilla tramporgel, som fanns i alla klassrum, spelande och sjungande "Din klara sol går åter upp" och vi barn medsjungande så gott vi kunde - vi lärde oss faktiskt orden ganska snart. Att lära sig psalmverser ingick i kristendomsundervisningen genom hela folkskolan och förresten också i realskolan. Frukosten intogs i korridoren och bestod av medhavda smörgåsar och en flaska mjölk. De som bodde alldeles i närheten av skolan kunde springa hem och få frukost. Att äta frukosten inne i klassrummen var inte att tänka på - där skulle vara snyggt och rent. Vi fick f ö inte ha våra egna skor på oss i klassrummet utan skolan höll med ett slags skinntofflor, som vi fick ta på oss när vi kom på morgonen. Det minskade slitaget på golven och underlättade också städningen som vaktmästaren Eskil Pettersson och hans hustru hade att utföra. När dagens lektioner var slut så läste fröken "Välsignelsen" över oss och sen fick man gå hem. Ett minne från den första terminen i småskolan har särskilt fastnat i mitt minne. När vi kom en morgon i början av december så hade fröken Sandin ställt upp en pappskiva på katedern och i den hade hon skurit ut några bokstäver. De bildade ett ord som var okänt för oss. Det stod ADVENT. Bakom skivan hade hon ställt ett par stearinljus och i den skumma dagern i skolsalen lyste ordet tydligt för oss. Hon förklarade förstås vad det var fråga om, men det var första gången jag hörde det ordet. Några adventsljusstakar fanns inte då och seden att tända ett ljus varje söndag fram till jul blev inte vanlig förrän framemot mitten av trettiotalet. I folkskolans tredje och fjärde klass huserade fröken Dagmar Tollén, som ofta hade besvär med sina magnerver och vid åtskilliga tillfällen hade sjukvikarier under långa perioder. Hon såväl som fröken Sandin var och förblev ogifta under hela livet. Under några år hade Dagmar Sandin en gammal moster boende hos sig, men Dagmar Tollén hade inte någon familj eller släkt på nära håll. Egentligen tror jag inte att deras tillvaro var så lustig men de föreföll trots allt att vara ganska nöjda. Dagmar Sandin hade jag kontakt med långt efter det hon pensionerats och det tyckte hon var trevligt. Vi bjöd vid ett tillfälle - det var en jul i början på 50-talet - hem henne till oss och det var roligt för båda parter. Femte och sjätte klasserna hade kantor Tegni som lärare. Han var en kolerisk person som lätt brusade upp och utdelade örfilar och hårluggningar när eleverna visade sig alltför dumma eller obstinata. Ingen vågade tala utan att bli tillfrågad och det var först när naturbehoven närmade sig katastrof som man vågade be om lov för att gå till "dasset". Det var för övrigt ett utedass det också, trots att skolhuset var nybyggt inte så många år före min "entré". Till ny kantor och folkskollärare efter Tegni utsågs Henning Novik, en smålänning, som blev mycket uppskattad och en bra ersättare för Tegni. Novik tjänstgjorde sedan resten av sitt verksamma liv i kommunen och därefter var han bosatt i socknen intill sin död och hade också åtskilliga kommunala uppdrag. Noviks två barn var jämnåriga med min syster, som fortfarande har kontakt med dem emellanåt. Katastrof - vår far avlider Från pappas begravning minns jag inte så mycket. Allt var ju så sorgligt , mamma grät mycket och alla människor var svartklädda och allt var hemskt. Jag minns också att vi åkte till och från kyrkan i hästdragen droska och att det snöade. Ja, det var en svår tid. Tjänstebostaden måste förstås lämnas - det kom så småningom en ny trädgårdsmästare som hette Hofvander, och han skulle ju ha bostaden för sig och sin familj. Vi fick flytta till en liten hyreslägenhet i en flygel till prästgårdsarrendatorns hus i Vists kyrkby. Det var ett bristfälligt hus, kylan gick rakt igenom väggarna och jag minns att när mamma hade bakat i järnspisens ugn så fick luckan stå öppen för att ugnsvärmen skulle komma ut i köket. En av mammas systrar hette Ellen. Hon var gift i Linköping med en ingenjör, Eric Carlsson, som var anställd vid Svenska Järnvägsverkstäderna. De var mycket snälla mot oss och hjälpte oss med mycket i samband med flyttning och annat. Bland annat ordnade morbror Eric med att vi fick vår första radio då. Det var en kristallmottagare av märket Luxor. Med hjälp av tre hörlurar kunde vi alla tre lyssna på radio, Sveriges Rundradio, som det hette då. Anropet var alltid Stockholm - Motala därför att det var i Motala som de första stora radiomasterna sattes upp. Den första och under lång tid närapå den enda hallåmannen var Sven Jerring. Han gjorde också under ett stort antal år flera egna program. Mest känt blev "Barnens Brevlåda" med figurerna Efraim Alexander, kusin Ågust och andra och det lyssnade förstås vi barn på med särskilt stor inlevelse. Installationen av radion skedde mycket professionellt. En jordledning anordnades och förbands med en kopparplatta, som grävdes ner i jorden utanför huset. Luftantennen bestod av en kopparwire gå minst 10 meter och spändes ut från taknocken till ett högt träd i närheten. När det blev åskväder så skulle antennen "jordas" genom att man fällde ner ett slags lås som förband antennen med jordledningen för att undvika att blixtnedslag skulle gå in i apparaten. Dessa regler följde morbror Eric till punkt och pricka. Han gjorde alltid saker och ting mycket noggrant. I den här lägenheten bodde vi ett par år. Här fick vi barn också nya lekkamrater. Dels var det barnen i den närbelägna prästgården, Ingrid, Karin och Henrik Aspan, dels var det prästgårdsarrendatorn Stedts barnskara, jag tror de var sex stycken. En fördel med den här bostaden var att jag fick nära till skolan, som låg i kyrkbyn, och jag kunde springa hem och äta frukost. Vi flyttar till Ekliden Villan, som fortfarande finns kvar, ligger utmed vägen mellan Linköping och Bjärka Säby. I likhet med de flesta hus på landet då för tiden saknade den vatten och avlopp. En brunn med handpump fanns i trädgården och slaskvatten fick bäras ut till en sophög, som så småningom bildade en kompost. Vad som var extra besvärligt var att det saknades elektriskt ljus. Då blev det att använda fotogenlampor och det gick naturligtvis det också även om det kändes svårt efter att vi varit vana vid el-ljus så länge förut. Ett slag försökte vi få ett starkare ljus genom att sätta en s k glödstrumpa i fotogenlampan. Den gav ett starkt vitt ljus men tyvärr var den mycket känslig och gick lätt sönder när man skulle fylla på fotogen. Inte förrän under kriget, jag tror det var 1943 fick vi elektriskt ljus till vårt hus och till de närmaste grannarna. Därmed kunde vi få möjlighet att köpa en liten nätansluten radioapparat så att kristallapparaten med sina lurar kunde pensioneras. De första åren i Ekliden höll mamma några höns och en tupp (som var lite ilsken på oss barn). På det viset fick hushållet sitt behov av ägg fyllt. Trädgården var ganska stor och en bra hönsgård fanns intill uthuset, där hönsen inrymdes. I trädgården fanns många äppelträd, bl a astrakan, charlamowsky, pipping, åkerö och hampus, allt sorter som vi lärde oss uppskatta. Ett par plommon- och körsbärsträd fanns också. Mamma var mycket road av växter och blommor och skötte omsorgsfullt en lång rabatt med både perenna och annuella blommor. Apropå höns och ägg så kanske det kan vara av intresse att något uppehålla sig vid mathållningen på 30-talet. När vi nu har en mängd mer eller mindre exotiska rätter och sydfrukter så tänker vi inte så ofta på att mycket av detta var helt okänt på den tiden. Förmodligen visste ingen vad pizza eller kebab och liknande rätter var. Inte heller avocado, kiwi, squash och liknande. T o m tomater betraktades av många med misstänksamhet. Av sydfrukter fanns i stort sett inte annat än apelsiner och bananer vintertid. Kom ihåg att dagens snabba flygtransporter inte fanns då. Därför bestod maträtterna på den tiden mest av kött och fisk samt olika slags mjölmat som gröt av olika slag, pannkakor o d. Det var heller inte på långa vägar så vanligt med grönsaker eller sallader som det är nu och tillgången till sådant fanns bara sommartid. Man bör också erinra sig att tekniken med att frysa in matvaror inte på allvar slog igenom förrän i mitten av 1950-talet! I augusti 1929 råkade mamma ut för en cykelolycka. Hon hade Gunvor på pakethållaren (barnsitsar fanns ej) framtill. Mamma slog sig grundligt, fick också stora skrapsår i ansiktet. Men det värsta var att Gunvor bröt ena armen. Det blev omgående färd till sjukhuset och där fick hon ligga inte mindre än sex veckor. Några men fick hon dock inte. Den ved, som var nödvändig för spis och kakelugnar, köptes i form av s k meterved, dvs. den måste sågas och huggas upp vid framkomsten. Mamma hade uppgörelse med en granne som skötte upphuggningen. (Sågningen gjordes av ett par sockenbor som hade en ambulerande vedkap). Ibland dröjde det med vedhuggningen och då högg mamma själv några vedträn ibland. Men det fick ett brått slut. Hon råkade nämligen slinta och fick yxan rakt genom foten. Det blev snabbtransport till sjukhuset i Linköping. Allt gick bra som väl var och efter ett par veckor kunde hon gå på foten igen. Men någon mera vedhuggning blev det inte. Och förresten blev ju jag snart så stor att jag kunde klara av det vid behov. Ett stort och besvärligt arbete för alla som bodde på landet vid den här tiden var tvätt och byk. Vi hade visserligen en trättstuga i vårt uthus med en stor tvättgryta med eldstad under, men allt vatten måste pumpas upp ur brunnen. Men det som var så viktigt då, nämligen sköljning och framförallt klapp av tvätt var svårutförbart. Emellertid var det inte så långt till Stångån och där fanns en klappbrygga som flitigt användes av de kringboende. Dit drogs tvätten i kärra eller på cyklar och så klarades även den saken. Men något lätt arbete var det inte. Läroverk Provet, som utfördes tillsammans med ett antal lika spända gossar som jag, gick tydligen bra för jag godkändes och i slutet av augusti 1930 var det högtidligt upprop i läroverkets aula, där alla elever, ca 700 st, satt i de långa bruna träbänkarna och med alla lärare på en tribun bakom talarstolen. Det hela började med att alla sjöng psalm 33: "Jag lyfter mina händer upp till Guds berg och hus --", varefter den kände och klassiskt bildade rektorn Josef Liljeblad i ett tankeväckande tal hälsade alla välkomna till det nya läsåret. Därefter följde diverse allmänna upplysningar, bl a om gällande ordningsföreskrifter. T ex gällde då att inga elever, utom i gymnasiets högsta ring, fick vara ute på staden efter klockan 2100. Vissa lärare var avdelade för att kontrollera detta då och då. Uppropshögtidligheten avslutades med sista versen av ovannämnd psalm, varefter vi samlades i respektive klassrum, där vår klassföreståndare - i mitt fall adjunkten Torsten Kullenfelt - lämnade uppgifter om vilka böcker som måste inköpas och där det stora tryckta skolschemat delades ut. Mamma och jag vandrade därefter till Sahlströms Bokhandel, där inköpen skedde. Också allt skolmaterial i övrigt, skrivblock, pennor, radergummin o d fick man inköpa, skolan höll inte med vare sig böcker eller skrivmaterial. Eftersom mamma hade mycket låg inkomst fick jag nedsatt terminsavgift, vilket betydde en del. Men resorna till skolan varje dag fick betalas av föräldrarna. De första åren reste jag med tåget från Sturefors järnvägsstation till Linköping varje dag. Så småningom kom en busslinje att öppnas på vägen förbi vårt hus och då blev det möjligt att utnyttja denna. Skolfrukost fick jag från allra första året och fram till studentexamen inta hos min faster Anna, som med sin man bodde i ett ägandes hus vid Drottninggatan i Linköping. Villan Lindevik i Bestorp, som de tidigare bott i året runt, användes nu bara som sommarbostad. (Min farbror Erhard Lindén hade då avyttrat sin verksamhet i Bestorp (sågverk och senare också möbeltillverkning). Han hade från början varit militär och blivit underofficer vid ett av regementena i Linköping. När han avgick befordrades han på det sätt som då var vanligt, till löjtnant. Han började då i virkesbranschen och hade haft stor framgång där). De var nu förmögna, hade inga egna barn med hade dels adopterat en flicka, Elisabeth, dels tagit hand om min kusin Eva Petersson, som tidigt blivit föräldralös. Elisabeth var flera år äldre än jag och fanns kvar i hemmet endast ett par år på trettiotalet - hon gifte sig ganska snart med Stig Ljunggren, också från Linköping. Han blev officer och så småningom militär intendent på hög nivå. Eva var ett år äldre än jag och tog studentexamen 1937 och blev så småningom läkare. Något av åren i början av 1930-talet hade jag den stora glädjen att få en cykel. Min farbror Erhard hade en gammal Husqvarnacykel, som han aldrig använde sedan han skaffat sig bil (den första, det var en Overland Whippet, med nedfällbar sufflett). Faster Anna utverkade att cykeln skänktes till mig - hon var alltid mycket omtänksam mot mig. Jag lärde mig snart att cykla, till en början genom att sticka ena benet under ramen, cykeln var ganska hög. När jag körde omkull, ofta i början, blev det alltid högra knäet som skrapades så för det mesta hade jag knäet ombundet med gasbinda under lärdomstiden. Cykeln blev det transportmedel som både jag och de flesta andra använde sig av - endast ett fåtal familjer hade möjlighet att skaffa sig bil. Numera följer nära nog automatiskt en belysning av något slag. Så var inte fallet då. Några hade skaffat sig en cykellykta, som drevs med karbid men snart kom en sorts belysning som drevs med en dynamo, som löpte mot framhjulet. Något baklyse fanns ej, i stället blev det så småningom påbjudet att man skulle ha ett s k kattöga på bakre stänkskärmen, dvs. en röd reflexanordning. Gunvor fick också så småningom - när hon gick i tredjeklass - en cykel. Det var så att mamma behövde en bättre cykel när hon åkte på sina ackuschörskeuppdrag och köpte sig då en cykel med s k ballongringar, vilket var en nyhet då och Gunvor fick då överta den gamla cykeln som visade sig hålla flera år än. När Gunvor gick i fjärde klassen i folkskolan uppkom frågan om hon skulle få börja i den sjuåriga flickskolan i Linköping, som senare fick namnet Elsa Brändströms skola. I läroverket, som ju var för "gossar" kunde inte flickor gå på den tiden, i varje fall inte i realskolan. I början av 30-talet blev det dock möjligt för flickor att gå i gymnasiet, vilket bl a min kusin Eva utnyttjade. Gunvor kom sedan in i flickskolan samtidigt med vår kusin Anna-Greta (Carlsson) och de båda gick därefter tillsammans hela den sjuåriga flickskolan. Gunvor fick tyvärr inte möjligheten att äta frukost hos faster Anna - hon tyckte väl att det räckte med mig "i maten". Hon hade ju också sina "egna" flickor, Elisabeth och Eva, som ju gick i skolan under några av de här åren. Så Gunvor fick ha matsäck med sig eller - merendels tror jag - äta på mjölkbaren. (Den första mjölkbaren hade nyligen öppnat i Linköping då, det var mycket omskrivet). Jag minns att en tallrik välling kostade 15 öre då! Och man fick medföra egna smörgåsar till vällingen! Åren gick snabbt, vi trivdes bra i Ekliden och vi barn hade många kamrater. Det var både de närmaste grannarnas barn (familjen Gustafsson i Björkliden och familjen Månsson i Norrliden) och barn till en del familjer, som mamma sedan gammalt umgicks med i Stureforstrakten. För min del var det nog främst Karl-Johan Jonsson i Skog och Lennart Sjöstedt i Eriksholm, som blev de ständiga kamraterna. De gick också i realskolan de första åren på trettiotalet - också ett par av Karl-Johans systrar, Aina och Brita, reste dagligen till skolor i Linköping, så vi hade ressällskap morgon och kväll. På somrarna badade vi flitigt, till en början i sjön Rengen vid Labbenäs, där jag lärde mig simma på egen hand - det fanns varken simskola eller simlärare där då. Senare år badade vi mest vid Bjärka-Säby, där vi fick tillfälle avlägga prov för både "Kandidaten" och "Magistern". Som jag minns det så var det många sköna varma somrar på trettiotalet med höga gradtal också i sjövattnet. När jag började i realskolan så var det förstås en stor nyhet för oss att man hade särskilda lärare i de olika ämnena. Alla lärare tilltalades "doktor" oavsett om de var adjunkter eller endast extralärare. Men den som var lektor benämndes i alla fall lektor. Naturligtvis fick man inte tilltala sina lärare med "du", det var helt otänkbart. I varje klass utsågs en ordningsman för året - det gjordes av klassföreståndaren i samråd med klassen. I tur och ordning hade också alla klassens elever i uppgift att en vecka i taget vara "custos". Det innebar bl a att se till att klassrummet vädrades på rasterna och att alla kom in i rätt tid - ingen fick stanna inne i klassrummet på rasterna, inte heller i korridorerna för den delen. Ordningsmannen svarade för att klassjournalen alltid fanns till hands, vissa ämnen lästes i specialsalar och då måste den medföras. I journalen noterades frånvaro, både giltig (sjukintyg måste inlämnas) och ogiltig (skolk var allvarligt och kunde resultera i nedsatt ordningsbetyg). Ordningsmannen var också talesman för klassen om det var något som trasslade eller behövdes framföras till klassföreståndare eller rektor. Det kunde vara önskemål av olika slag men också eventuella klagomål på lärare. Såvitt jag vet förekom aldrig någon mobbning i mina klasser (ordet var f ö inte uppfunnet då). Vi var nog aldrig flera än 20 -25 elver i någon klass och sammanhållningen var stark. Visst kunde en del bli osams ibland men då etablerades ett slagsmål på rasten och sedan var allt bra igen. Med ett par undantag tyckte vi att vi hade bra lärare men så hade ju läroverket ett mycket gott rykte och det var aldrig svårt att rekrytera duktiga och välutbildade lärare. Något som var typiskt på den tiden var att vi hade öknamn på praktiskt taget alla lärare, själva visste de väl inte om det så noga men helt okunniga var de säkert inte heller - flera hade ju själva ungdomar i läroverket. Där fanns t ex "Tjoffe", "Knölen", "Fäbus", "Hovit", "Lunsen", "Lapsus", "Döden" mfl. Den mycket långe lektor Witt benämndes "Molnens broder" eller "Närmare Gud än oss". Den mycket kortväxte lektor Berner blev "Lillen". En del av lärarna var eller blev verkliga stofiler och det finns många historier om legendariska lärare under både de här åren och tidigare. Efter den ovannämnde rektorn Josef Liljeblad kom Hugo Larsson, "Spiken" kallad, som till en början mottogs ganska svalt men som efterhand blev en legend. Han var med om bildandet av föreningen "Linköpings Läroverkspojkar" och deltog flitigt i föreningens sammankomster. Han blev f ö mycket gammal - på sin 100-årsdag blev han alldeles särskilt uppvaktad av gamla elever. Det första främmande språket, som jag stiftade bekantskap med i första klassen, l:5, var tyska. Lärare var adjunkten Josua Willén, som var och förblev en synnerligen känd profil i Linköping. Den läsebok, vi fick använda oss av, var dessvärre tryckt med den då brukliga tyska stilen eller frakturstil, vilket det tog en god tid att lära sig. Men jag har faktiskt haft nytta av att kunna den - i gamla handlingar, både svenska och tyska, har den använts. Först när man kom upp i klass 3:5 fick man börja med engelska och i 4:5 hade man franska som frivilligt ämne. Praktiskt taget alla läste nog franska ändå - även om man inte avsåg fortsätta med det i gymnasiet så lärde man sig i alla fall uttalet. Varje läsdag inleddes med morgonbön - psalmsång och en kort betraktelse av någon av de båda kristendomslärarna. Men vi som reste till läroverket med tåg eller buss varje dag var befriade från deltagande i morgonbönen, vilket vi uppskattade mycket. För oss utfärdades ett särskilt kort, som berättigade oss att vara befriade. En lärare höll alltid vakt vid ingången på morgnarna. För sen ankomst noterades och kunde inverka på ordningsbetyget! (Det fanns på den tiden förutom de vanliga betygen i de särskilda ämnena alltid betyg i Ordning och Uppförande! De var vad man kallade sedebetyg och ett sänkt sådant kunde t o m resultera i relegation från skolan). Skolmössa var nära nog obligatoriskt. Linköpings läroverks skolmössor ansågs som mycket fina - försedda inte bara med klassnumret utan också silverne lagerblad och ringar runt mösskanten. Det var alltid ett högtidligt ögonblick när läsåret var slut och man gick till firman "Hesse & Lundström" och köpte ny mössa med det nya klassnumret. I gymnasiet var mössan lika genom alla åren, men kullen, som i realskolan var svart, var där mörkblå sammet! Tidigare, före min tid, fanns också en särskild skoluniform - den användes främst av gymnasisterna men hade kommit ur bruk för ganska länge sedan. Men det fanns faktiskt i början av 30-talet en eller annan gymnasist som fortfarande använde den svarta skoluniformen, troligen ärvd efter någon äldre bror. Men vår klädsel var i alla fall ganska strikt - från 14-15-årsåldern hade vi alltid kostym i skolan, ofta med väst också. Skjorta och slips var likaså ett måste. Dagens tröjmode med fritidskläder skulle varit otänkbart då! Realskoleåren rullade undan i snabb takt. Jag och Gunvor for varje dag med bussen till skolan i Linköping. Efterhand hade det komrnit att bli allt flera ungdomar, som gick i läroverket eller flickskola, som något av de åren fick namnet Elsa Brändströms skola efter den rödakorsdelegat, som under och efter första världskriget var verksam bland krigsfångar i Sibirien. "Sibiriens ängel" hade hon kallats. Bland andra hade vi i bussen sällskap med Karl-Johan Jonsson i Skog, hans syster Brita och, senare också systern Aina. Vidare Lennart Sjöstedt från Eriksholm, Sven-Gustaf Hultgren, Edsberga, syskonen Bengt och Sonja Johnsson från Harvestad samt Gösta och Margareta Olai från Blästad. Den här busslinjen, som startats av en man vid namn Westerberg, bedrevs till en början med endast en enda mycket liten och redan mycket sliten buss. Två chaufförer fick alternera: Svensson och Blom. Svensson var en glad filur som var mycket tjänstvillig. Hans körstil lämnade en hel del övrigt att önska men fram kom vi, hoppande och skakande - grusvägarna var gropiga och leriga. På vintrarna kunde det ibland bli ganska besvärligt, snöplogningen var det si och så med, och det blev svårt att hålla tiderna. Ibland gick det för fort också. Jag minns en vintermorgon, då bussen gick ifrån Skogsungdomarna. Ett snabbt telefonsamtal från Skog till Ekliden räddade situtationen. Men inte bara det - den gode Svensson backade bussen väl en kilometer för att möta de "frånåkta"! Så småningom byttes den lilla bussen ut mot en betydligt större men också den hade gått många tusentals mil någon annanstans så någon åkkomfort kunde man inte tala om. Bussresan tog väl sådär en 40 minuter men då körde man oss faktiskt ända fram till läroverket, trots att den egentliga hållplatsen låg i södra delen av Linköping, där också hemresan anträddes. På de vanliga veckodagarna var vi skolungdomar tämligen ensamma passagerare på morgnarna men på lördagarna (som var skoldagar då också, ofta ända till kl halv fyra på eftermiddagen) fick vi sällskap av andra landsbygdsbor som skulle in för "handling", ofta med stora korgar med ägg, smör, blommor och annat, som skulle avyttras på torget. Och på hemresan hände det inte alltför sällan att någon eller några av gubbarna hade varit till systemet eller varit på "hortellet" och var lite extra glada. Ibland var det vanskligt att släppa av dom, särskilt på hösten när det var mörkt tidigt på dagen. Jag kommer särskilt ihåg en viss Kalle, som när han släpptes av vid vägkanten, fick det goda rådet av chauffören Svensson: Ja, Gud vare med dig Kalle, Gud vare med dig till Norrgårds hage, sen har du gärdsgårn att följa! Realexamen. Nå, för min del gick uppenbarligen det muntliga förhöret bra och snart fick man kasta sig ut i det vackra majvädret med den grå mössan på huvudet. Blommor från anförvanter och vänner och sedan ett rejält kaffekalas på något av stans konditorier (Weiders eller Herdina Lindebergs), dock först efter vederbörlig avkonterfejning på Gillbergs fotoateljé. Mamma var mycket stolt! Konfirmation. Kommentarer 2017-04-22 av Hans Hansson: |
||
|
Johan Magnus Petersson köpte Ekliden redan 1909,
köpebrevet undertecknades 1909-10-01 och enligt kyrkoböckerna flyttade
Johan Magnus Petersson till Ekliden en vecka senare, 1909-10-08. Johan Magnus Petersson avled 1910-05-08, dödsorsak
hjärnblödning. Stures farmor Eva Sofia Petersson f. Ahlberg (ESP)
upplät den övre lägenheten i Ekliden till änkan Eva Sofia Karlsson f.
Zetterlund (ESK) och tre av hennes barn redan 1911. ESK var mor till ESP
svärson Erhard Lindén, gift med ESP dotter Anna Carolina, (Stures faster
Anna). När Sture flyttade in i Ekliden 1928 var det bara Hilma Charlotta
som bodde på övervåningen, ESK hade varit död ca 6 år och ESK dotter Alida
Sofia och sonen Erin hade flugit ur boet för 15 respektive 11 år sedan,
något Sture glömt eller eventuellt aldrig känt till. Stures mamma Anna hade enligt kyrkoböckerna ”piga”
åren 1928-1934, troligen en nödvändighet med hänsyn till barnens ålder och
barnmorske-yrkets krav på snabba och långvariga ”utryckningar”. Härom
nämner Sture intet. |