VÄDERMÄRKEN
Mor Anna-Lotta i Hagen berättar för Tullia Lundblad

Di gamle talte om att när korpen å kråka skrek mycke så skulle dä bli regn. Likadant mä gröngölingen. Säsärlera när di va framme å geck först på våra. Om di gick lågt så skulle dä bli en våt sommer. Å skatera,öm di byggde lågt,va lika dant. Om dä va töcken på möran som geck ner före klocka tie så ble dä vackert vär resten å dan, men geck dä öpp så ble dä regn.

Dä vart solförmörkelse när far å ja va te Änga. Dä vart så mörkt å vi sto unner e ek å kunne inte ta oss hem. Vi trodde dä va värdens unnergång, å dä va fler som trodde. Dä höll nog på väl en timme. Dä va en dryg timme men sen ble dä ljust igen. Ja kommer ihög att Hennes Nåd kom hit dan ätter å tyckte att dä va en hemsker da,dan föråt. Ho, Nåda, ho tackede Gud att vi feck ljuset igen. Di trodde att dä bådede olycke å dä vart ju krig sen.

Ljus i markera dä så di i forne tider. Di trodde att nånn grävt ner gull eller silver eller pänger. För att dä skulle bli öpptäckt så bran dä ljus över. Dä så di öppe i Köppetörpe hage å ve Lannamäre men di våge sej allri dit. Å va dä nån som kom nära ellen så slocknede han. Där dä slockne kunne di gräve men dä skulle gå kveckt annars försvann dä. Di söm hittede nått lät ingen vete dä. Di ville hat för säj själve. Di grov ner mycke förr för di va rädde att annre skulle tat.

Överfört till datorhantering i oktober 2000
Helge Fransson.