Historien om spökstenen

Vid vägen mot Stavsäter, ca. 200 meter efter avtagsvägen till gården Ebbetorp, på vänster sida av nuvarande vägen, ligger ett stort flyttblock. Stenen är sprucken och i sprickan har en numera åldrig gran slagit rot. Vid tiden för kommande händelser så gick den medeltida vägen förbi stenen på andra sidan i den nuvarande beteshagen. Den stenen kallas ”spökstenen”, för här hände märkliga ting om man färdades förbi stenen nattetid.

Låt mig först förklara vad som kan vara upprinnelsen till dessa oförklarliga händelser som varit förknippade med spökstenen. Området där den nuvarande vägsträckningen går fram, alltså till höger om stenen, har sedan 1700 talet fått benämningen ”döslätta” slätten för de dödas boning.

På hösten 1710 gick genom socknen en förödande pestepidemi. Den dåvarande brukaren av Ebbetorp, Esbjörn Persson och hans familj blev hårt drabbade av farsoten. Hustrun samt fyra av barnen dog. Genom påbud från dåvarande prästen i Vist, Andreas Kilander, fick man för att förhindra smittrisken, begrava sina döda i närheten av den egna gården. Här vid döslätta, på prästgårdens utmarker, gränsande till Ebbetorp fick därför Esbjörn jorda sina nära och kära. Andra pestsmittade från närliggande torp kan också blivit förd hit. Så blev t.ex, torpet Hjortkälla helt avfolkat då alla i torparfamiljen Jonsson dog. Dödsfall förekom även vid Börsebo.

Detta att få sitt sista vilorum i icke vigd kyrkojord, kunde inte med den respekt man hade på den tiden för de dödas själar, sluta väl. Man hyste respekt och rädsla för att de döda skulle ”gå igen”. Kanske historien om spökstenen började med att en häst, en natt, blev skrämd av en älg, varg eller dylikt här vid utkanten av döslätta. Varg, jo det kan vara riktigt för det sista vargskallet (vargjakt) i Vist gick av stapel så sent som 1884. Naturligtvis uppförstorades händelsen, som då sattes i samband med de döda på döslätta som inte fått ro i sina själar. Det ena gav näring till andra händelser. Andra fenomen kunde iaktagas, man kunde t.ex. möta rullande eldklot.

Så sent som på 1930 levde respekten för spökstenen kvar, ingen körde förbi platsen efter mörkrets inbrott, för vid spökstenen gick aldrig att få ordning på hästarna när mörkret fallit på. Jag måste nog erkänna själv, att när jag som yngling haft förmånen att uppvakta någon av traktens skönheter, vid hemfärden på cykel i nattmörkret, fart resurserna fick en märkbar förbättring vid passagen av spökstenen.

För säkerhets skull, om Du kommer förbi spökstenen sent en kväll, så bär en bit stål på Dig. För stål är alla andeväsens fasa.

Nedtecknat efter hörsägner av Nils Sjöberth.