Av Maja i Solebo i mars 2006.

Under flera år har Hembygdsföreningen drivit och lett kurser av olika slag. Ett ämne har varit att upptäcka och kartlägga gammal bebyggelse såsom gamla byar och ödetorp, där det bara finns grundrester kvar, och vilka som bott och verkat där. Nu senast har Vreta by inventerats och kartlagts. Det har varit roligt och spännande, enär min makes släkt på morssidan kom därifrån. På så vis kom en liten nedrasad stuga, som ligger ett stycke från Vreta och nära Källstugan att visa sig intressant. Jag och Nils har många gånger stannat till där, när vi varit ute i skogen. Det är alltid vemodigt och förenat med nostalgi att minnas och fantisera om de öden som var förknippade med dem som bott och levt där en gång. Namnet på den här lilla hoprasade stugan är Buskstugan. Ett av de öden som hänger ihop med nämnda lilla stuga kan jag berätta om, såsom jag kommer ihåg det från mina barnaår. I en liten vindsvåning i Stora Krassebo bodde en familj som hette Widing. Mamman hette Olga, vad pappan hette i förnamn vet jag inte. De hade två flickor, Anna-Britta och Maj. Jag bodde som barn i Lilla Krassebo och lekte med Anna-Britta. Viding var kördräng eller statare vid "gården". Folksjukdomen för många år sedan var ju lungsoten, eller tuberkulosen, vilket drabbade Viding. Han lades in på ett sanatorium, men blev aldrig frisk utan avled där. Vid samma tid blev Anna-Britta sjuk i samma smitta. Hon fick komma till Äppelvikens sjukhus, där även hon dog. Ingen av dom kom hem mera. Nu hade Olga bara lilla Maj kvar, som även hon var sjuk, svårt handikappad med en puckel på ryggen. Hon låg i en gipsvagga, utan att kunna röra sig. Jag vet inte hur länge efter faderns död, som Olga och Maj bodde kvar, men i och med att arbetskraften var borta fick de nog inte behålla bostaden så länge. Maj blev väl lite bättre och lärde sig att gå, och när hon skulle börja skolan fick hon åka till Norrbackainstitutet, en skola för handikappade som ligger i Stockholm. Men dessförinnan hade Olga och Maj fått flytta till Buskstugan, den minsta lilla stuga jag sett. Ett järnspiselrum, en liten farstu, ett litet skafferi och i avsaknad av alla bekvämligheter, rätt långt från allmän bebyggelse. Det måste ha känts svårt för Olga med sitt handikappade barn. Maj gick i skolan i Stockholm och blev utlärd finmekaniker och när hon kom hem igen, fick hon arbete på SAAB som mekaniker. Olga och Maj flyttade till staden, troligen för att Maj skulle kunna arbeta. Hon arbetade några år, men så avled Maj helt hastigt och Olga stod ensam kvar, hon hade då mist alla sina anhöriga. Maj begravdes på "nya" kyrkogården. När Olga besökte graven var hon ofta inne och hälsade på mamma som bodde i Husby. Hon var mycket bitter och förgrämd över sitt öde som drabbat hennes familj och sa såhär: "Dom säger att det skall finnas en rättvis Gud, men jag har inte hittat honom." Detta är vad jag minns om de sista som bodde och levde i Buskstugan.

Maj Widing

/M.G.