Ur Norrköpings tidningar 1992-06-02

Han behövde inte åka till stan så ofta, 1800-talets torpare. Praktiskt taget allt som han och hans familj behövde fanns och producerades på gården. Med slit och klurighet klarade man det mesta.

Den som vill veta hur småbönder och torpare levde för 150 år sedan, ska besöka Fornhem vid Bjärka Säby söder om Linköping. Det är inget museum utan en levande miljö där allt utom människor och djur finns kvar i de 13 rödmålade husen.

Inget hus fanns här från början utan flyttades hit på 1920-talet från olika ställen i trakten.
Godsägarens verk

Det var godsägare Oscar Ekman, farfar till nuvarande ägaren av Bjärka Säby, som med hjälp av en museiman skapade Fornhem.

Nu sköts stället av Vists hembygdsförening. Varje söndag (från midsommar till september) ställer olika medlemmar upp som guider. Drygt tusen besökare hittar hit varje sommar trots att föreningen alls inte gör reklam.

– Intresset för gamla tider är stort, konstaterar ordföranden Ingemar Karlsson när han går före oss med nyckelknippan, hukande genom de låga dörrarna.

Trångt bodde man förstås. Huvudbyggnaden var enplans från början men byggdes på med en våning när det blev bättre tider. Då fick pigan ett eget rum och mor i huset en plats för vävstolen (väven sitter kvar orörd sedan 1920).

Farfar skomakare

Bredvid ligger undantagsstugan dit föräldrarna flyttade när sonen tog över gården. Ett rum och en liten verkstad där farfar bland annat lagade skorna åt gårdens folk. Innanför dörren hänger hans slitna förkläde, stelt av ålder.

På andra sidan ligger den lilla drängstugan och gården inramas av loge och ladugård, svinhus, snickarbod och vagnslider. Bakom bostadshuset finns jordkällare, vedbod och en smedja. Här smiddes hästskor och tillverkades enklare verktyg.

– Torparfamiljen fick vara mångsysslare för att klara sig, säger Ingemar Karlsson.

– Där borta ligger kryddträdgården. Den gav inte bara kryddor utan också medel mot vissa sjukdomar. Sånt kände alla till på den tiden.

Senaste tillskottet på Fornhem är en så kallad körvandring. Där gick oxarna runt, runt och drev tröskverket. Detta är en riktig nymodighet som köptes av en bonde i trakten 1903.

Man kan ana att han var stolt när det levererades på järnvägen som invigdes samma år. Fast han kunde väl aldrig tro att det skulle bli en sevärdhet 90 år senare.

ANITA BERGENFORS
MIKAEL STRAND (foto)