Av Maja i Solebo 2010.

Det var någon som frågade hur det var innan det elektriska ljuset gjorde sitt intåg i var mans hus och spred ljus och värme, hjälp och glädje. Jag funderade och började tänka tillbaka så där 70-80 år. Ja, hur var det då?

I Sturefors byggdes en kraftstation som försåg ”gården folk” med elkraft. Årtalet borde vara precis i början på 19-hundratalet. Min morfar anställdes som smed, men blev sedan maskinist vid kraftstationen. Arbetarna som bodde vid ”gården”, tätbebyggelsen kallades allmänt för ”gården” eller ”bruket” sa en del, hade då fått elektriskt ljus rätt tidigt. Min mormor o morfar, som bodde i flygeln bredvid kontoret och inspektorsbostaden vid ”valvet”, kunde redan på 20-talet skaffa en del elektriska grejor. Mormor hade el-strykjärn, el-kaffepanna, en liten kastrull och en hisslampa i taket med en enkel skomakarskärm på. Och inte att förglömma en julgransbelysning med små, olikfärgade klotlampor i, som vi barn tyckte var så granna.

Även vi som bodde i Krassebo, en bit ovanför slussen, hade elektriskt lyse. Men alla som bodde utomkring, torpare, daglönare och en del bönder fick klara sig utan den lyxen många år efteråt. Så blev det för min far och mor vid flytten från Krassebo 1925 till Bäckstugan ett par kilometer uppåt skogen på vägen till Risnäs. Stugan var nybyggd, men kall och dåligt planerad. Köket var stort, säkert över 20 kvadratmeter. Längst bort i hörnet var spisen placerad. Pappa, som lagade skor när han kom hem om kvällarna, hade sin skomakarbänk vid ena väggen, och mamma sin symaskin som hon drog fram mitt på golvet. Och så skulle vi barn läsa läxor någonstans i något hörn. Och alla de här verksamheterna skulle lysas upp av en 8-linjers fotogenlampa som hängde i taket. Det fanns en starkare lampa, men den hängde i det så kallade ”rummet” eller kammaren, över bordet, som stod mitt på golvet. Ett rum som vi sällan var i. I farstun var det evigt mörker, man fick treva sig fram till dörren, likaså trappan och vinden, där det lilla sovrummet låg. Skulle vi på dass på kvällen var det fejslyktan som gällde, likaså i ladugården, när de två kossorna skulle mjölkas och utfodras morgon o kväll, hängde alltid lyktan på en krökt spik i taket. Man skulle ju kunna tro att vi levde i evigt mörker, men så var det inte. Det blev ju sommar och ljust även på den tiden. För att vi inte skulle leva i mörker på vintern var det mycket viktigt att det alltid fanns fotogen hemma, Gud nåde om literbuteljen eller kannan var tom, när lampan skulle fyllas på till kvällen. Det var för det mesta mor och i någon mån vi barn, som hade ansvaret för att lampan var oljefylld och lampglaset var rengjort från sot, med en riktig lampborste. Fotogen fanns att köpa i handelsboden i kyrkbyn, hos handlare Karl Nilsson.

Min grannkompis Bojan och jag fick ofta gå i väg och handla. På sommaren rodde vi över ån, ibland rodde vi själva och ibland var det nån av mammorna som rodde oss över. Så gick vi vägen fram till den snälle Karl Nilsson. Vi tyckte vägen var lång o tråkig, så vi räknade alltid träden som stod på vänstra sidan. Jag kommer inte ihåg hur många det var då, beståndet har säkert glesats ut, men de flesta träden är nog kvar ännu i dag och står som ljusbärande kronor, när de blommar på våren. Vi hade även andra vägar att gå. Ibland gick vi rätta vägen till Risnäs, och ibland gick vi över hagarna till Risnäs och fortsatte järnvägsspåret fram till byn. Alltid hade vi med oss en literbutelj eller en 2-liters plåtkanna, som skulle fyllas med fotogen och försiktigt bäras hem. Det var inte så ofta vi kunde köpa 2 liter, pengarna skulle ju räcka även till: fem öre jäst, 1 dm bräckkorv, lite amerikanskt fläsk, lite socker eller kaffe. Blev det ett par öre över, eller som mest 5 öre, hade vi lov att köpa några karameller. Då var det bra att få handla av farbror Nilsson själv. Han var mera generös och vi fick en rejäl fin strut med karameller, kanske några praliner, i motsats till Emmy, som bara vek ihop en bit gråpapper och la några karameller i. En så kallad snålstrut.

Lagret som handlaren hade var inrymt i kyrkstallets norra gavel, bredvid affären. Där i ett av utrymmena var placerat: En silltunna, en tunna med sirap och ett fotogenfat med tillhörande trattar plus andra grejer som en lanthandlare skulle tillhandahålla. Dessa dofter tillsammans kan jag känna ännu i dag, när jag tänker tillbaka. Nog är det konstigt, det som hjärnan programmerade in när man var barn sitter fortfarande kvar.

Ja, så var det färdighandlat, buteljen ordentligt inslagen i tidningar och gråpapper. De andra varorna fick ju inte ta åt sig någon oljesmak. Så var det bara att ta samma väg hem igen. En sån här handelstur kunde ta flera timmar och vi fick vila och rasta många gånger, för det blev tungt att bära. Om vi gick via Risnäs och hagarna, hade vi en given rastplats, halvvägs hemma, då skulle vi njuta av det som fanns i den fina struten eller i ”snålstruten”. Då hade vi fått lön för mödan. Bojan och jag hade varsin bror, Stig och Rune, och dom var vi tvungna att spara lite godis till.

Men nu har vi hunnit fram till 30-talet och folk i stugorna började vänta på att det skulle dras ledningar, så att alla kunde få elektriskt lyse. Men det gick sakta. Våran granne tog resolut saken i egna händer och började bygga ett eget kraftverk i bäcken. Han dämde upp, så det blev en damm nere vid ”Knappastället”, skaffade en liten generator, drog ledningar till Bäckfall. Han arbetade hårt med detta, och en vacker dag fick vi beskåda undret, när en enkel glödlampa, hängande i taket spred ljus omkring sig. Men säg den lycka som varar beständigt. När vårbäcken flödade som värst tog den med sig hela dammen, och så var den sagan all. Det blev inte några elektriska lampor hos oss medan jag var hemma, trots att en elstolpe efter ledningen mellan Hovetorp o Sturefors kraftstationer stod 10 meter från huset. Men mitt under brinnande världskrig, den kalla vintern 1942, kunde vi vrida på knappen och vips blev det ljust i huset och detta var till julen. Vilken fröjd, en motvikt till krig, kyla, matbrist o mörker! Vi tar det som en självklarhet, att alltid kunna trycka på knappen och det finns ström till det mesta, och gnäller om det någon gång inte fungerar. Då kan man tänka tillbaka hur det var när jag var barn. Med detta ”komihågalster” har jag försökt att berätta hur det var, när inte det elektriska ljuset fanns.

Maria G