H C Andersen, dagbok vid besöket på Bjärka-Säby

4 JULI – 20 JULI 1849

Översättning för Whbf 2007 av Birgit Hackl.

 

Lördag 14
Orolig natt, återigen kastades många saker ned i rummet, vid sidan av allt knakande; först klockan 8 kom jag upp och då hade vi åkt över Roxen och var vid en första slussen; jag gjorde mig i ordning, drack kaffe och gick så i land och plockade en stor bukett rosor och blåklint, – gick så vid den tredje sista slussen ombord till frukosten, fick förstörd pannbiff (dålig restauration ombord) i det samma trädde Josephson in, vi var i halvmörker nere i en sluss, han hade med sig en vagn från greve Saltza på Säby, hade kört därifrån klockan 5 på morgonen för att träffa mig här, jag bestämde mig för att stiga av vid nästa sluss; bad kaptenen hälsa i Motala och körde nu iväg i regn till Linköping, stark snuva, lite ont i hals och huvud, snuvan ökade. – Var inne i kyrkan, visst den vackraste jag har sett i Sverige, storartat luftig, smala pelare, där spelades just på orgeln. – Här i staden är skalden Ridderstad redaktör. – Körde i regnväder till Säby, som har ett italienskt utseende, den gamle greven tog glad emot mig: ”där är ett andligt släktskap” sade han, ”det kände jag strax då jag såg Er! Vi var icke främmande för varandra”. Hans dotter friherrinnan Fock (änka) var också där / och tog mycket hjärtligt emot mig; därnäst en ung herr Wiman, som säger att jag har seglat med honom från Uppsala. Greven berättade om sin bekantskap med kungar och furstar, brevväxlingen med Goethe och Jung Stilling, senare läste Josephson ett stycke ur grevens nyaste bok, det var en skildring av julen i hans fadershus och det intresserade mig. Berättade om sina förfäder, som först var bönder i Norge, kom till Venedig, räddade kristna fångar, blev furste av Saltza, det var ganska intressant, men påverkade den gamle så att jag måste be honom att vänta till nästa dag; vi satt i en stor sal med två kaminer och rokokostolar; här hade Carl Johan tidigare spisat; han och drottning Desideria hade skrivit i grevens album. Gick angripen i säng och fläderte.

Söndag 15
En febrig natt, jag hade svår huvudpina, svettades lite, kom upp framåt klockan 9, förärade friherrinnan ”Das Märchen meines Lebens” , greven visade tre danska kulor, den ena hade sårat hans fader, den andra hans farfader, och den tredje hade dräpt dennes fader, – visade ett kors som stamfadern hade fått av påven, en liten bit av trä från det verkliga korset fanns däri. – Spatserade i trädgården i varmt solsken; lindarna höll på att slå ut; såg de första rosorna i år; på den ena sidan, sjö, på den andra, en å. Fått havresoppa, sjuk och ledsen! Huvudet dunkar. Josephson kommer och läser sin översättning av Rückert . – Efter middagsbordet kom tidningarna med fullständiga underrättelser om den danska segern, jag blev rörd och då jag läste att Ry hade fallit kom vattnet i mina ögon, också Trane är död. – Gubben Saltza gäller hos folk som andeskådare, han berättade hur hans farfaders fader hade visat sig för honom och låtit honom känna vad döden var, fört honom in i förgården till Guds himmel, träffat sin broder och syster, det var ”Christi-Navnedag” och hon skulle då från barnhimlen in i den stora himlen, skildringarna var alla lånade från jorden, Gudsröster, som harmoniska hymner hördes och han fick då veta allt som skulle hända. ”Jag vet om varje sak vilken utgång den får!” sade greven: ”Jag var den gången 15 år, visste allt om att Gustav III skulle dräpas, jag hade sett det. Det blev den gången upptecknat”. Dottern sade att det stod så mycket mystik om en som blev dräpt och sveptes i sin kappa. / Vacker afton. Jag har från mitt fönster utsikt över sjön Rengen till en kyrka, och bakom den syns åter blånande skogsland –

Måndag 16
I morse reste friherrinnan Fock och den unge herr Ernst Wiman till ett silverbröllop nere vid Mem. – Greven berättade för mig idag en underfundig historia om kejsarinnan Chatarina, som hade tjänat hans faders mormoder, bäddat säng och varit käresta till farfaderns äldre broder, som sedan blev anställd av henne som hennes överste kammarherre. Spatserade längs sjön: gamla pilar hänger ut över vattnet, pilen är ett högst måleriskt träd, men man hamlar det alltid, gör det till en stor knut. Skrev i grevens minnesbok.-

Bak stjärnan på ditt bröst ett hjärta slår,

Och i ditt slott man diktarharpan finner,

Lycksalig den Gud giver många år,

Och år som dina, rika på stora minnen

Efter middagsbordet åkte jag med Josephson till prosten, då hans svärmoder var död, så tog vi vägen, alltid nära ån som ofta är som en liten sjö, till Sturefors, till friherrinnan Kalling, tidigare grevinnan Bielke, gården är stor men med låg bottenvåning, en gammaldags Ludvig XIV:s sal, inte stor, i ett rum hängde en målning av Ehrenstrahl, några små nakna barn, som hade funnit ett negerbarn, som de ville tvätta vitt, där var ett allvar i de små ansiktena, en deltagelse och förundran. Ett särskilt väl snidat gammalt skåp, så fint att tycktes gjutet i järn. Trädgården var välskött, att det murade lusthuset omtalas i reseboken, som något (fattas ett ord) är dumt. Utsikten härifrån över gården och tillbaka över ån, vacker, den 19-årige fideikommissarien tog emot oss, och var så kall så lite talande att han antingen var förlägen, eller vi ovälkomna gäster, jag blev galen i huvudet och ville strax därifrån, (Idé till en historia / om Uppsalas vita mössor, de blev till då studenterna tågade till Köpenhamn, de har runt om i Sverige varit för mig som ett tecken på vänner, och här hade en satt den på sitt huvud, som jag inte tyckte om.) – Porträtt på Axel Oxenstierna, flera av Bielkesläkten, och fina aristokratiska damer med vämjeliga mjuka fingrar och böjda handleder, knubbiga pioner liknande utstyrda damer, grevinnan ganska vänlig, dottern obehaglig, på bal skulle hon se bra ut! Körde därifrån sur, kusken kom till att slå mig med piskan över näsan; uppretad, gav den lille trädgårdsmästarsonen, som hade följt med för att öppna grindar, 8 b Banko. Hemma träffade vi skolläraren eller vad han var och sonen för att meddela om prostens svärmoders död; gick tidigt opp. – Vacker afton. Höt är slaget på ängen; den förgyllda aftonhimlen speglar sig i ån, det är som om guld ligger bakom pilarna, en båt, som en silhuettbild glider förbi. På den icke belysta delen av sjön sover allt, sjön är som sömnens utspända lakan.

Tisdag 17
Mycket förkyld, låg till klockan 10, friherrinnan kom tillbaka från silverbröllopet, den gamle greven skrev en minnesboksvers till mig. Till besöket hos grannar följde jag inte med, gick ensam iväg över bron, oxar låg i gräset framför vagnen de var förspända till, vilda rosor växte vid stenklipporna och i skrevorna många smultron, ån bildar, under bron, ett litet fall. (Gud är som magneten, den tilldelar järnet sina krafter och mister därvid inget av sig själv.) – På aftonen skrev vi Bous rim och diktade historier, jag var skogen, Josephson kyrkogården, friherrinnan månsken & & –

Onsdag 18
Fortfarande mycket förkyld, sänt brev till Beskov. Den gamle grevens namnsdag (Fredrik). Nere i bottenvåningen var det rest en båge av eklöv och en vacker krona av eklöv med rosor i, det var som om det var ädelstenar, hängde över hans monogram. Vid kaffebordet hördes skott från sjön: tjänaren kom in och med hög stämma och ett leende som förrådde komedin sade han att skeppet Nordstjärnan låg till ankare utanför med främmande sjöfarare, de blev inbjudna, skott ljöd igen från skeppet och nu kom inspektoren, hustru och två döttrar, de var de från godset på andra sidan sjön. – Josephson och ja hade skrivit var sin liten vers till gubben. – Vid middagsbordet satt två inspektorer och flera av husets högre tjänstefolk tillbords; sedan kom familjer från de omkringliggande godsen och lyckönskade; alla skolbarn, flickor och pojkar stod i rader utanför, var och en med en liten grön kvist, gamle greven kom ut till dem och de hurrade, skolmästaren såg jag fick pengar barnen fick kaffe och mat och därpå fick de lov att dansa i den stora förstugan där en bonde spelade violin; friherrinnan gick trevligt omkring bland dem och de många bondkvinnorna visade hon runt i rummen och gav dem mat. – Jag stod uppe i salen och talade med en tysk guvernant från Hannover då den gamle greven utbringade en skål i champagne för det danska folket och mot tyskarna, då jag hade tackat för skålen gick jag bort till den stackars tyska mamsellen och talade vänligt om fred och goda dagar. Sände brev till kammarherre Beskov; noggrannare underrättelse om den danska segern, märkbart rörd därav.

Torsdag 19
Fortfarande förkyld, smärtor i fingrarna från de små aloetaggarna jag fick i går. Ösregn; har skrivit av Salzas levnadsbrottstycken om Catharinas ungdom. – Sett listan över dräpta och sårade. – På aftonen fantiserade Josephson vackert.

Fredag 20
Åkte med den gamle greven ned till en bro där Stångån bildar ett vattenfall, högre upp i skogen ett större, såg en vackert blomstrande äng, det vill säga ett halvt skogsparti. (Berättade i går om björnen nere vid Trollhättan som gick på bakbenen och såg ut som en präst, den gnagde på en havrekärve, och den var snäll, bonden kallade den Guldfot, för hade han sagt björnen hade den anfallit honom, det var hans tro.) – Hit kom en rik skräddare från Stockholm / Efter middagsbordet sagt farväl. (det var åska och regn) den gamle greven kysste mig på kinden och munnen, friherrinnan stod vid vagnen och sade bedrövad lev väl, och så lämnade jag dessa vänliga människor; den unge Wiman var med, Josephson också, vi körde till Linköping och vi kom fram dit klockan 8 och efter att jag på värdshuset hade blivit rakad körde vi, efter löfte, hem till professor Åman vars son låg på Fyn (med svenskar) hos Dons på Hesselager, här var det vackra rum och en skön trädgård med ett särdeles stort lusthus, dekorerat med porträtt, i en djupare del, eller kabinett, i samma, var de i själva tapeten med en på den målad ram. Det var ganska förvillande, det kom några herrar från staden och Ridderstad, och jag överraskades med sånger som han hade skrivit, först en till mig på melodi: ”Der er ett yndigt land” så en till Danmark och när de sjöng den fanns plötsligt den vackraste regnbåge på himlen, som ett fredstecken, jag blev rörd och påverkad, till sist sjöng de en sång till Dannebrogen; mellan varje var det hjärtliga tal om Sveriges kärlek till Danmark, glädje över vår seger. – Vi gick därpå över till salongen, där sonen med vacker stämma sjöng och Josephson fantiserade; jag var nervös och lidande; då vi kom till lusthuset igen utbringades en skål av Ridderstad för de fallna vid Fredericia, jag föll i tårar, en vänlig skål för mig igen, därpå jag berättade: Toppen och Boldten var förspända husets vagn, sonen körde själv, en redaktör och Ridderstad följde mig till Berg, där greve Sparre hade beställt ett rum åt mig, jag fick det sista, där var sexa, mitt sällskap drack min skål igen i Madeira, jag berättade ”Svinaherden”, (Ridderstad sade hela tiden du till mig i sin förtrolighet). / kysste dem vid avskedet, fick ett litet rum ut mot kanalen. – (oerhört vällustigt stämd.)