En märklig sockenlag för Vist av år 1661

Ur Östgöta Correspondenten 1938-04-02
(Textmassa utan bilder.)

Av teol. d:r Ove Hassler

Intet vittnar mera överbevisande om styrkan i vår urgamla svenska bondedemokrati än det faktum, att vår storhetstid också blev en den svenska sockensjälvstyrelsens blomstringstid. Logiskt skulle ju eljest adelns frammarsch och nybildningen av de stora godsen ha lett till undanskjutande och undertryckande av den svenska bondeklassen, men så skedde icke. Tendenser till en sådan utveckling saknades självfallet icke, men det torde vara ett obestridligt faktum, att landets allmänna uppsving kom alla samhällsklasser någorlunda lika till godo.
Den elakartade ”jordbrukskris”, som rådde vid 1600-talets mitt och särskilt kom till uttryck vid 1650 års riksdag, torde delvis få tillskrivas andra orsaker, t.. ex. svåra översvämningar. Isynnerhet i Östergötland – förhållandet kan delvis vara ett annat i Mälarprovinserna – tog sig godsbildningen icke sådana proportioner, att den utgjorde ett verkligt hot mot den fria bondeklassens bestånd.
Ett slående bevis för den svenska bondedemokratins styrka under storhetstiden får man i den märkliga sockenlag, som bönderna i Vists socken – redan då var Vist en utpräglad herrgårdssocken, varom gåvoförteckningarna i församlingarnas äldsta kyrkoböcker vältaligt vittna – antogo vid sockenstämma år 1661. Denna sockenlag, som troligen var inspirerad av och i varje fall är utskriven av församlingens kyrkoherde Haquinus Kylander, visar hur bönderna i Vist – utan att anse sig behöva inhämta ”sockenherrarnas” gillande och stadfästelse – själva skrevo lag för sin socken. Att de gåvo sin lag en klok, måttfull och praktisk utformning, är obestridligt.

Till gudaktighetens och ärIighetens övning.
Sockenlagens ingress är så förnämlig, att vi måste citera den in extenso: ”Några ordningsregler som till gudaktighetens och ärlighetens övning och bruk uti församlingen tjänlige och nödige finnas, enhälleligen av församlingens åhörare uti den allmänna sockenstämma jag då först höll med dem anno 1661 samtyckta och beviljade, att vid makt och största allvar hållas”. Gudaktighet och ärlighet – är det icke ett klassiskt uttryck för den specifikt östgötska syntes av religion och moral, som ännu är levande i våra bygder? Det finnes ingen term, som så kan teckna östgötens väsen som termen ärlighet. Ingenting är för en sann och äkta östgöte så motbjudande och så avskyvärt som oärlighet, och låt oss vara glada för att det etiska idealet är satt så högt – det kunde vara betydligt lägre! Ärlighet innebär krav på intellektuell reda, på sinnets öppenhet och framförallt på absolut trovärdighet och hederlighet i handel och vandel. Självmedveten och dryg och kanske också litet långsam kan östgöten vara men oärlig – nej, oärlighet är grundfelet och kardinalsynden, som definitivt utestänger ur gemenskapen. Och det måste vi medgiva: det ligger icke så litet av kristendom i begreppet ärlighet. Sockenprästen i Vist – själv östgöte, som namnet anger bördig från Kil (Gammalkil) – gav uttryck åt något väsentligt hos sig själv och sina sockenbor, när han som rubrik över Vists sockenlag satte ”några regler till gudaktighetens och ärlighetens övning”.

Sockenlagens grundtanke: Guds ord bygger upp församlingen.
Grundtanken i Vists sockenlag kommer tydligt till uttryck i § 1.: ”Skola alla uti församlingen komma till Guds ords hörande och gudeliga betraktande fliteligen och i rättan tid till kyrkan söndagar, helg- och bönedagar”. Det centrala i församlingen, det som skapar gemenskapen mellan dem som bygga och bo inom socknens gränser är Guds ord. Därför skola alla församlingens medlemmar flitigt komma för att höra och gudligen betrakta Guds ord.
Sockenlagen innehåller en mängd bestämmelser om skick och ordning vid gudstjänsten. Före gudstjänst skall ringning verkställas 3 gånger, sista gången med båda klockorna, när predikanten går i kyrkan; vanliga böndagar skall ringas 2 gånger. Ingen får okallad löpa till att ringa; denna bestämmelse tar särskilt sikte på bondpojkarna och drängarna, till vilkas högt guterade nöjen ringning med kyrkklockorna hörde. För lik klämtas 3 gånger, men ingen får klämta. innan kyrkoherden underrättats om begravningen – det hade tydligen inträffat, att kyrkoherden först genom klämtningen fått reda på, att det skulle bli begravning! Under gudstjänsten får ingen göra oljud; icke heller får man ”sviska” eller ”tassla” – ganska träffande ut tryck! Ett vackert drag är att alla skola övervara icke blott ”skriftermålet, sången och predikningen” – altartjänsten räknades påtagligen som ”sång”, vilket icke torde vara sakligt oriktigt – utan även ”barns kristendom”, alltså barndop. Det är förvisso en vacker och religiöst fullviktig tanke, som ligger bakom anordningen med dop inför hela församlingen. Dopets sakrament sättes i församlingens mitt och i församlingens hjärta. När det gäller den rätta uppskattningen av dopets heliga sakrament ha vi förvisso mycket att lära av 1600-talet.

Mot kyrkosömnen vidtogos drastiska åtgärder.
Vists kyrkolag går skarpt tillrätta med en osed, som lyckligt nog i vår tid är helt okänd. Det är kyrkosömnen. Stadgandet har följande lydelse: ”Den som i kyrkan under predikan sover sedan han tvenne resor av predikanten uppväckt och varnader är; då må hans namn av predikstolen nämnas, och den som där över vredgas eller knorrar, då skall han utav kyrkan i några söndagar sättas”. Man har emellertid litet svårt att förstå, varför det skall vara så mycket värre att få sitt namn nämnt från predikstolen än att – väl även från predikstolen under pågående predikan – bli ”uppväckt och varnad” av predikanten, vilket väl icke heller i allmänhet kunde ske utan namns nämnande. Man får livligt hoppas, att stadgandet avser föregående förseelser och att det icke är fråga om uppväckande och varning tredje gången under en och samma predikan. Stadgandets formulering ger icke klart besked härom utan medger båda tolkningarna.

Särskild vikt lägges vid barnens och ungdomens religiösa fostran
Sockenlagen visar särskilt intresse för barnens och ungdomens religiösa fostran. Utom de sedvanliga, i biskopsstadgar föreskrivna söndagliga katekesförhören – en motsvarighet både till vår tids konfirmationsundervisning och söndagsskola – ålägger sockenlagen varje husfader och matmoder att ha noga inseende med sina barn, tjänstehjon och ungdomar. I kyrkan skola de ha dem framför sig, akta på deras åthävor under gudstjänsten och på kyrkovägen och i hemmet efterfråga, vad de ha lärt i kyrkan. Är det icke den lutherska tanken om det allmänna prästadömet, som här satts i verket?

En energisk kamp mot dryckenskapen.
Mot dryckenskapen upptager sockenlagen en energisk kamp. Det stadgas, att var och en, som försummar gudstjänsten på söndagar eller andra helg- och böndagar på grund av dryckenskalp eller annan fåfänga, skall böta 1/2 riksdaler. Kommer någon drucken eller oskicklig till kyrkan, så att han där gör förargelse, skall han böta 1 kanna vin. Även mot en annat folkfiende – en ny och därför kanske ännu mera fruktad – tar sockenlagen upp striden; det är mot tobaken. Den som beslås med att trotsigt och andra till förargelse bruka nystobak i kyrkan skall böta 1 mark. I samband härmed förbjudes allt ”krämeri” vid kyrkan med tobak m. m. under gudstjänsten. Böterna för överträdelse av nämnda förbud fixeras till 16 öre! Penningvärdet var, som man förstår, något högre än nu.
Vists sockenlag begränsar sig icke till att reglera förhållandena vid gudstjänsten. Takt och ära skall iakttagas också i livet ute i socknen. Särskilt gästabuden – tidens grundfel voro frosseri och dryckenskap – tar man grundligt itu med. Det synes ha varit vanligt med objudna gäster vid kalasen i Vist, att döma av det faktum, att sockenlagen ägnar en paragraf åt nämnda förhållande. Det stadgas, att ”den som okallad kommer i gästabud, därav gemenligen buller och förargelse komma plägar”, skall böta 1/2 riksdaler. Tydligen gjordes ärliga försök att kasta ut de objudna gästerna! Det kunde f. ö. även utan dylika extra överraskningar bli stormigt nog vid gästabuden – sockenlagen förbjuder uttryckligen alla trätor och slagsmål vid ”samkvämen”, ty genom dessa uppträden missbrukas Guds namn, Guds gåvor vanvördas och förspillas och fromma och gudfruktiga människor förargas. Det kan tilläggas, att det synes ha varit vanligt att man förstörde maten, då man kommit till en viss punkt i festligheterna. Synnerligen välbehövligt var det därför, att effektiva straff – böter på 1/2 riksdaler, en icke obetydlig summa – stadgades för dylika tilltag. I detta sammanhang kan anföras ett stadgande, att arbetsöl – t. ex. skördekalas – icke skall sättas på lördag, då gudstjänsten därigenom förhindras eller alldeles försummas.

Besvärligt att få ut flyttningsbetyg.
Med löst folk håller man – som nödvändigt var i en tid med så dåligt ordnade polisförhållanden – sträng uppsikt. Den som intager löst folk till ”husvara” i församlingen och icke strax visar eller låter visa deras pass och bevis, skall böta en kanna vin. Besvärligt är det också att få ut flyttningsbetyg. Den som vill ha pass och bevis av kyrkoherden, skall begära detta på en kyrkodag i församlingens närvaro. Sådan begäran skall framställas i tid, innan vederbörande avflyttar; annars utställes icke bevis. Dylika bevis voro församlingens vittnesbörd om att vederbörande levat ”gudaktigt och ärligt” och de utställdes av kyrkoherden på församlingens vägnar. Utan sådant bevis var det icke – som framgår av det föregående – rådligt att flytta in i en främmande församling.
Ytterligare åtskilliga bestämmelser – om straff för missbruk av Guds namn, om att de som icke utgöra sina skyldigheter mot kyrka och präst icke skola hållas i lika värda som andra församlingens ledamöter, om att de som sitta i kyrkonämnd skola föregå andra med gott exempel – innehåller Vists vördnadsvärda sockenlag. Gudaktighet och ärlighet ville sockenlagen hägna och befordra, och förvisso har också denna lag gjort ett gott dagsverke, när det gällde att bryta råa folkseder, att skydda andakten I Guds hus och att skapa ordning ute i församlingen.