Maskinåldern börjar
Hästvandringar, ångmaskiner
När den industriella revolutionen inträffade i mitten av 1800-talet, öppnades också andra och nya möjligheter för jordbruket. Man fick bl.a. tillgång till tröskverk, drivna antingen genom maskinkraft (ångmaskin) eller genom mekanisk överföring av kraft genom en så kallad ”vandring”. En vandring består av en cirkelrund hästbana. I centrum sitter en axel som är försedd med en dragstång till vilken man anspänner hästen. I axelns övre ända är ett stort kuggdrev (kronhjul) fast monterat. Kronhjulet är försett med en kuggväxel som sedan på mekanisk väg överför rörelseenergin till tröskan eller den maskin man använder. På Stavsäter fanns tre sådana vandringar. En bakom logen (körhuset) med vars hjälp man drog tröskningsredskapen.
Två vandringar uppfördes i olika etapper för drivning av vattenpumpar till stallet. Vandringarna var inbyggda som cirkelrunda byggnader. Alla tre vandringarna vid Stavsäter är i dag rivna. Den sista vandringen som var i bruk, var belägen nere vid stranden av St. Rängen och fungerade som pumpstation till stallet ända in på 1930 talet.
I början av seklet anskaffades en ångmaskin som fick sin plats i det så kallade ”maskinhuset”. Som maskinist fungerade före detta indelte soldaten Kaliff. För att undvika brandfaran var maskinhuset uppfört ca. 100 meter väster om logen. Ångmaskinen fungerade i första hand som drivkälla för tröskningsmaskinerna i logen. Kraftöverföringen från ångmaskinen till rembocken i logen skedde med linspel (wire). Ångmaskinen fungerade dessutom som ambulerade drivkälla för andra redskap t. ex. makadamkross och vedkap.
Som alla andra större gårdar hade Stavsäter underhållsskyldighet av den allmänna vägen förbi gården, så här kom det krossade vägmaterialet väl till pass. Krossningen utfördes i ”Hanekinds häradsallmännings grustäkt” vid Selgsäter.
Elektrifiering, traktorer, bilar
En bit in på 1920 talet blev Stavsäter elektrifierat. El, som inte bara försåg husen med en bra belysning, Öppnade också vägen för installation av andra maskiner. Smedjan, logen, magasinet och ladugården försågs med elkraft. Det kanske mest epokgörande var installation av mjölkmaskiner. Tidigare hade de anställdas fruar på gården utfört handmjölkning på den stora besättningen. En tidsödande och krävande sysselsättning. Genom mjölkmaskinernas tillkomst skars detta krävande arbete ner till ett minimum.
Elektrifiering av torpen kom inte till stånd förrän på senare delen av 1930 talet.
När elkraften kommit till Stavsäter, öppnades nya möjligheter för att rationalisera arbetet på gården. Bl.a. tillfördes gården effektivare tröskningsmaskiner. Genom den större effekten som elmotorerna gav, så kunde tröskmaskinen (tröskverket) förses med arbetsbesparande elevatorer för vidarebefordran av halmen, samt ett fläktsystem för att blåsa bort agnar och mindre spill (bynke) från tröskan. Vid Stavsäter hade en särskild elledning uppförts till en tröskningsplats belägen vid Näsgärdet. Det var höstsäden som man i första hand tröskade ute. Från höstsäden fick man den mindre begärliga halmen. Halmen lagrades i stora ”halmdösar”, där torparen Olle Roos var en mästare i att ge dessa halmdösar en symetrisk form. Genom åren uppfördes ganska många halmdösar, vilka med viss fantasi kunde liknas vid en by från en forntida bebyggelse.
För arbetarna måste utomhuströskning ha upplevts som en friluftsdag, man slapp merparten av det damm som annars var kännetecknande för tröskning på logen.
När dessa fotografier togs 1945, hade ”Smens” vagnar gått ur tiden. De nya vagnarna var försedda med gummihjul, vilket ökade framkomligheten på blöta gärden.
Genom effektivisering av jordbruket så ökade också avkastningen. Tidigare kunde gårdens spannmål lagras i gårdens spannmålsmagasin. Nu 1945 fick överskottet gå direkt till avsalu. Under de mörka åren när Europa stod i brand 1940-45, var det ett tacksamt tillskott till landets försörjning när skördarna gav bra resultat. På bilden lastas en bil för vidare transport av säd, förmodligen till Linköping. Lägg märke till den runda cylinder som syns bakom förarhytten. På grund av kriget så var all bensinförsäljning stoppad. I stället, så ställdes bilarna om för gengasdrift. Cylindern är ett gengasaggregat där bränslet utgjordes av kol eller ved.
I högra hörnet ses hjulet till Stavsäters första traktor, en Munktell. Som traktorförare fungerade Ragnar Eriksson (Ragnar i Pirum).
Bruket att anlägga hässjor vid höbärgningen behölls vid Stavsäter fram till 1960. Förtjänsten med hässjning var, att när man väl fått upp hässjorna, så var man inte så beroende av vädret för en naturlig torkning av höet. Här är ”förkörare” Axel Nilsson i färd med att med en släpräfsa samla in hö från fältet till hässjarlaget. Nilssons häst här på bilden hette Armas. Armas blev en av de sista dragarna vid Stavsäter.
Hässjarlaget pustar ut efter att ha färdigställt en hässja.
Från vänster:
Axel Nilsson, August Johansson, man från Bjärka-Säby, man från Bjärka-Säby, Oskar Åstrand, Gunnar Johansson, Håkan Gustavsson, Folke Pettersson, Ragnar Eriksson (Ragnar i Pirum)
I början av 1950-talet var arbetshästarnas epok i det närmaste slut vid Stavsäter. Traktorerna fick då överta det slitsamma arbetet med plog och harv på åkrarna. 1956 hade fyra man av den ordinarie arbetsstyrkan utbildats till traktorförare, där bl.a. Gunnar Engström erhållit ”traktorkörkort” för färd på den allmänna landsvägen. Dessa fyra var Gunnar Engström Stavsäter, Oskar Åstrand Karlslund, Birger Roos Fiskvik samt Ragnar Eriksson från Pirum. Här poserar Gunnar Engström med sin Bolinder-Munktell, Gunnars stora ögonsten. 1957 gjordes ytterligare ett framsteg på maskinsamhällets Stavsäter. Då tog man i drift självgående skördetröskor. Tidigare fanns där en mindre traktordragen skördetröska.
Mjölklinjen
1932 hände det som i alla tider varit kulturens och människans stora gissel. Det gamla slottet vid Bjärka-Säby härjades av brand. Slottet uppfördes 1632 så dess historia i sin gamla skepnad blev på året 300 år. Branden medförde på längre sikt konsekvenser för Stavsäter. Här bör erkännas att händelseutvecklingen för Stavsäters mjölkleveranser är här nedtecknade från mina egna minnesbilder. Eftersom jag inte var mer än 6 år när detta hände så kanske årtal inte är helt relevant.
Gamla slottet var inrättat som mejeri med ostberedning som specialitet. Mjölken från Stavsäter och arrendegårdarna runt sjön levererades sjövägen till mejeriet. Efter branden fungerade mejeriet inte lika storskaligt som tidigare. Leveranserna till Bjärka fortsatte trotts allt ytterligare några år.
Omkring 1934 startade John Niklasson, bondson från Kulla gård i Skeda, en mjölklinje med lastbil, där han hämtade mjölk från närliggande gårdar till mejeriet i Linköping. Några år senare öppnade även brodern Axel Niklasson en mjölklinje, vilket ökade upptagningsområdet. Genom att få direkttransport från Stavsäter till Linköping, så anslöts även Stavsäter till mjölklinjen. Detta bör ha hänt omkring 1936. Torparna som tidigare, genom sina egna separatorer framställt smör för avsalu, kunde nu även de ansluta sig till Niklassons mjölklinje. Särskilda mjölkbryggor spikades upp vid stora landsvägen, dit torp och gårdar avlämnade sina ”mjölksåar” för vidare transport till Linköping. Varje ”mjölkså” var försedd med ägarens nummer, så man på mejeriet kunde hänföra kvalité på mjölken, samt utbetalning till rätt leverantör. Bilderna återger de första mjölkbilarna som trafikerade Stavsätersregionen.