Efter manuskript, författat av kyrkoherde Axel Broman, funnet i Landsarkivet i Vadstena

 

2. Ekonomien.

 

En nog så viktig sida av sockenförvaltningen var ekonomien, socknens inkomster och utgifter samt därmed sammanhängande beskattningsfrågor. Räkenskaperna fördes i Wist på 16- och 1700-talen av kyrkoföreståndaren och upplästes vid stämmorna. Om den tid räkenskaperna skulle omfatta, ges särskilda föreskrifter. De fördes ej såsom nu efter kalenderår. Men olika praxis följdes under olika tider. I äldsta tider gick räkenskapsåret emellan Andersmässostämmorna, men från och med 1697 skulle ”åhrlige Räckenskapen slutas Philippi Jacobi tijd, då Pastorum omskifte eller tillträde sker”, d.v.s. den 1 maj. Övergångsåret sträckte sig från den 30 november 1695 till den 1 maj 1697.

Men vilka voro nu församlingens utgifter, och hur fick man inkomster att täcka dem med? Utgifterna voro huvudsakligen av kyrklig art. De avsågo vin och oblater till nattvarden, arvoden till kyrkobetjäning, byggande eller underhåll av kyrka, prästgård, sockenstuga och fattighus, underhåll av fattiga, avlöning åt barnmorska, bidrag till lasarett och vägunderhåll samt brobyggnader m.m. Vad angår sådant som kyrkoutensilier, mäss- och altarskrudar samt andra prydnader för kyrkan, har Wists församling av gammalt blivit rikligen därmed begåvad av socknens höga herrskaper (såsom vi längre fram skola finna).

Hur anskaffades nu inkomster till fyllande av de nämnda behoven? Till vin, oblater och byggnader hade under den katolska tiden anslagits sädestionde, den s.k. vin- och byggnadssäden. Om denna inkomst än ursprungligen torde ha varit mer än väl tillräcklig för sitt ändamål, så gestaltade sig saken efter reformationen, tack vare Gustaf Wasas indragningar och beslag, helt annorlunda, i det att socknarna fingo behålla endast en obetydlig del av den nämnda tionden. För Wists vidkommande reducerades den till endast 4 (säger 4) tunnor, vika staten sedermera löst in mot vederlag i penningar. Det är denna inkomstpost, som ännu alltjämt skyltar i kyrkans inkomststat och räkenskaper såsom första posten: ”Lösen av 4 tnr vin- och byggnadssäd …… kr. ……”. Den löses nu efter medelmarkegång. Ursprungligen levererades vin- och byggnadssäden in natura, men efter hand torde det ha befunnits ändamålsenligare för både givare och mottagare att naturaprestationerna omsattes i penningar. Att så var fallet bevisas bl.a. därav att de som skulle utgöra vinsäden på Andersmässostämman 1725 anhöllo ”om en viss taxa för detta åhret där uppå”. Från 1727 bestämmes, att vinsäden skall lösas efter markegång, det året med 18 Dr kopt pr tunna och de näst följande åren med resp. 12, 10, 12, 12, 13 Dr o.s.v. 1736 löses säden med 20 Dr för råg och 16 för korn, 1747 med 26 Dr.

Vinpenningarna och byggningsmarken uppburos, såsom förut nämnts, av rotemästarna, som sedan hade att ”summan kyrkioherdanom lefwerera”. Detta var emellertid lättare sagt än gjort. Därom vittna nogsamt protokollen med sina uttryck om ”Rest-Längden på dem som skyldige woro win- och byggningspenningar för några åhr tillbaka” (1726 6/5). Eller: ”Win- och byggningspgr uppburos men med en stor rest, så at intet hielper mot en dels tredsko (177 2/10) <1727 2/10?/HH>. De tredskande beläggas 1735 med böter till kyrkan á 24 öre kpmt. En annan gång åläggas de att ”för sin tresko skul betala dubbelt”.

I varje fall räckte ej intäkten för vinsäden till erforderligt vinbehov. Man måste anlita andra utvägar, närmast då den att belägga deltagandet i nattvardsgången med avgift, som ofta varierade. Så stadgades 1663 ”åther å nyo, att inhyses folken skola giffwa 3 öre i wynpengar efter wahnligheten och bönderna 2 öhre”. Men i jämlikhetens intresse ändrades beloppet 1667 till 2 öre för alla och 1672 tillfogades: ”allenast dhe förskonas som dagligen gå till herrgårds dijsk och duk”. År 1718 bestämmes ”1 öre Silfwermynt” för varje nattvardsgäst. Då på grund av kommunionsvinets tilltagande dyrhet de anslagna medlen av 4 tunnor vinsäd ”jämte 3 rst winpgr af hwarje pärson” icke räckte för det årliga behovet beslöts 1799 ”att winpängar böra fördubblas, så att hädanefter af hwarje pärson, som begår Herrans Jesu Högvärdiga Nattward, betalas sex runstycken årligen; hwilken utgift herrskapernas betjäning, bruksfolk eller tjänstefolk icke heller får undandraga sig”.

Icke så få förseelser betalades med vinböter, ett stop eller en kanna. Det kan synas av allt detta, som om rätt så stora kvantiteter vin måst åtgå. Men så voro ock på den tiden nattvardsborden besökta av så godt som alla nattvardsberättigade åtminstone en gång om året.

Den meromnämnda vin- och byggnadssäden var den egentligen enda ordinarie inkomsten. Då den ej förslog till nattvardsvinet, räckte den naturligtvis än mindre till några byggnadsbehov. Vid sidan härav funnos emellertid andra, fast ganska oberäkneliga inkomstkällor. Dit hörde t.ex. håvpängarna (kyrkokollekterna), som ju i tider, då kyrkorna voro fyllda av folk, och då medlen ej plägades anslås till utomsocknes ändamål, väl kunde bereda kyrkan en ingalunda föraktlig inkomst. Vidare böterna eller pliktpängarna för såväl kyrkliga som det allmänna livet tillhörande förseelser. Mången gång torde dock den inkomstkällan ha flödat mera i besluten på papperet, och dess rikedom stod nog ej i proportion till förseelsernas rikedom, att döma av vederbörande uppbördsmäns ständiga klagan över ”tröghet, tredska och mothvillighet att clarera”.

Ännu en annan inkomstkälla var vad man kunde kalla lånepängarna d.v.s. de avgifter, som skulle erläggas för lån av varjehanda saker såsom bårkläde och brudkrona eller för klockringning m.m. Vad fick man då betala för lånet eller ”lejan”, såsom det heter? Man finner att beloppen rätt mycket växlade, ofta bl.a. med hänsyn till långodsets större eller mindre finess. Så t.ex. i avseende på bårklädet. I det nästan familjärt hållna protokollet relateras en bårklädesförhandling på stämman den 8 december 1776 sålunda: ”Upvistes klädet som var köpt hos fabriqeur Kiörner i Norrköping till församlingen at bruka till bårkläde för 24 dlr som wann Församlingens tycke och anmodades Pastor at draga försorg om nya fransars anskaffande och klädets förfärdigande med det första. Pastor berättade at han talt med snörmakare Bleumert i Linköping om dessa fransar, som vill gjöra dem af kamelgarn twunnit till 4 Dr lodet men 3 D. för det otwundna”. Så kom diskussionen, ”då Församlingen råddes wid och walde det twundna såsom starkare fast dyrare” Men så blev också ”lejan” därefter. Därom beslöts följande år ”at de som wilja betjäna sig för sina lik af det nu förfärdigade nya bårklädet skola för hwarje gång betala till kyrkian 16 öre Smt”. Men icke nog därmed – vederbörande skulle ”dessutom ansvara för all skada och fördärf som bårklädet genom owarsam medfart kan åkomma. De som wilja gagna det äldre bårklädet betala därföre nu som förr 8 :/: Smt och för det ännu äldre betalas intet”. Sex år senare androg församlingen såsom något synnerligen ”ömande at betala så högt och dyrt”. Priset prutades då ner till 2 sk. för det bästa och 1 sk. för mellansorten.

Även för brudkronelån erlades en avgift. Om det nu var priset som avskräckte, eller om man av andra orsaker uraktlät att låna kronan, alltnog på Andersmässostämman 1688 ”protesterade samptel. Församblingen att somblige förachta kyrkecronan dy blef dhen förriga förodning som war giordh utj sak. H Anders Magni tidh upprepar att ehoo som den icke brukar til sin brudh skal lijka mycket betala till kyrkan sin cronolego”, ett beslut som till yttermera visso bekräftades 1699. Sedan år 1759 ”brudcronan var lagad, nya stenar infattade samt överalt förgyld”, krävdes att klockaren och kyrkvärdarna skulle noga besiktiga henne vid varje utlåning och återlämning. Vid utlåningen skulle ”altid deponeras 3 dlr kpmt”, som i händelse att kronan inte tagit någon skada återlämnades, men i motsatt fall, ehuru liten skadan kunde vara”, skulle höra kyrkan till. Den ordinarie avgiften för kronan blev ”hädanefter såsom tillförene 24 öre kpmt.

Somliga brukade vid lånets uttagande ”lofwa gifwa til kyrkan och låta sådant af prädikstolen förkunna”. Men sedan kunde ”hela halfwaja hela åhret gå forbij innan vederbörande kunde utkräfja thet”. Och somliga funnos ”så sielswåldige, at the aldrig wilja betala sin skyldighet” Med anledning därav beslöts enhälligt ”at innan bårkläde, brudcrona utlånas eller af Prädikstolen nämnes at then el. them wid thet och thet tilfället gifwit så eller så mycket till kyrkan skola pänningarna richtigt wara inlefwererade”. Ja, det var nog det klokaste och säkraste!

En ytterligare inkomstkälla var det föreskrivna s.k. ”testamentet” d.v.s. ”att hwar och en giffwer efter sine döde och affledne, som tillförene alt hafwer warit öffligt” (1670). År 1671 ”utlåfwade hwar man willia gifwa i testamente hwad dheres förråd och ämbne kan tilsäija”.

Men vid så obestämd taxa kunde3 man näppeligen stanna. Också fixerades densamma 1696 närmare. Då ”blef bewiliat i Testamente effter dhe döda” vissa belopp, varvid man utgick från en nog så egendomlig taxeringsgrund – kossorna. Så bestämdes att ”när bonde eller hustru begrafwes, gifwes i testamente 8 öre koppmt för hwar koo i husets egendomb finnes, äfwen så för inhysesfolk och eliest hwem det wara må som sielf koo äger eller qwarlåter; gifwes för hwar koo 8 öre koppmt. När ett barn begrafwes gifwes i testamente för hwar koo i huset finnes 4 öre koppmt. Med legofolk som begrafwes förhålles således at testamente gifwes till kyrckian 16 öre kpmt för en dräng drängielöön haft; 8 öre för en yngre som mindre löön haft, 8 öre för Een legopiga allt: kopparmynt, Tantum!”

 Rörande avgiften för den s.k. själaringningen bestämdes 1739 att ”Ingen får gifwa mindre Testamente till kyrkan effter sina döda än 16 öre kopt, när siälaringningen sker med storklåckan” Sedan ”annangångsklockan” den 17 mars 1747 ”med kyrkans kännbara påkostnad blivit anskaffad och uppsatt i sitt rum” höjdes priset till 1 dr kpmt för storklockan och 1 dr dito för mellanklockan, under det att lillklockan fick brukas gratis. Åstundade någon den s.k. efterringningen så betingade den dessutom ett pris av 3 dr kpmt för de två större klockorna. Men detta belopp torde hava ansetts alltför styvt tilltaget, ty redan samma år sänktes denna taxa till 24 :/: för varje av de större klockorna.

 Vid sidan av sådana så att säga mera fixa, lagbestämda avgifter till kyrkan kunna ock nämnas de mer eller mindre frivilliga gåvor, som på stämmorna föreslogs eller utlovades. Så t.ex. ”proponerades 1699 at the Brudefolk, som wilia med lyckönskan ihugkommas och nämnas af Predikestolen skola gifva till kyrkian En half Carolin”. Och 1691 ”lofwade försambl. at när Gud hielper någon til helsan som har siuk warit och låtit bidia för sig i kyrchian, gifva til kyrchian någon Peng effter råd och ämbne”.

Till dessa inkomster på frivillighetens grund kunna jämväl räknas de s.k. offren d.v.s. gåvor, som framburos i kyrkan med anledning av t.ex. ”barns kristendom” (dop), hustrus kyrkotagning eller vigsel. Sådant skedde alltid i kyrkan före gudstjänsten. Så föreskrives 1681, att dylika offer skulle frambäras ”under trons sjungande, som tillförene skedt är”, och beträffande vigseloffer ”blef godt funnit när brudefolken wigde äro i kyrkian at dhe strax fullfölja acten med offrande för än ordenteliga gudztiensten begynnes”.

Någon större kyrkokassa synes Wist aldrig ha förfogat över. Dock begagnade man sig vid tillfälle av utlåning åt sockenbor, som voro därav i behov, och som på en tid då bankväsendet ännu låg i lindan, gärna anlitade sockenkassan. Till och med en så mäktig man som Carl Persson på Säby fick under sina penningbekymmer anlita sockenkassan.

På detta sätt skaffade sig församlingen även ränteinkomster. Med avseende härå beslutades 1702 ”at kyrkian hädanefter icke tager mehr än 5 pro centum, när hon så förmögen blifwer, at hon kan uthlåna penningar”. Ofta gick det trögt med ”interessets” inbetalande. I vad mån borgensförbindelse förekom är ej bekant, men stundom togs pant för lånet. Med avseende härå stadgades 1727, att ”ingen pant i kyrkan inlämnad, må utlånas til then som honom insatt hafwer utan aldeles stå orubbad och obrukad, et thess wärde ej må förminskas. Men skulle panten änteligen utlånas måste betalas 8 öre kopt härföre för hvart dygn”. Rörande skuldlikvid till kyrkan heter det ganska allvarsamt 1666: ”Bevilliades at ehoo the hälst vara kunna som veta sig kyrkione vara skyldige penningar the them aldra sidst ifrån sig leffverera till Pauli dagh (ty längre dagh gifz them intet) så frampt the icke villja gifva twå penningar för een”.

På 1600-talet stod en sannolikt utsocknes man ”Swen i Wåhlsberg” i skuld till kyrkan, en skuld som måtte hava suttit långt inne. Det heter nämligen 1663 ”at Hr Swens skuld i Wåhlsbergh refereras till Ehrwördige Hr Probstens dijudication”. Det halp ej. Ty nästa års höst ”sökes hoos hans högehwördighet Biskopen om Hr Swens skuld i Wålsbergh”. Förgäves. Ty ännu ett år senare ”beslötz att Lars i Norrberga och Nils i Wreetha tilltala Hr Swen i Wålsberg om sin skuld och gäldh till Wist kyrkio”. Huruvida ”Hr Swen i Wåhlberg” hade mer respekt för Lars i Norrberga och Nils i Wreetha än för ”Probsten” och Biskopen förmäler icke historien. Men all sannolikhet talar för att så verkligen var fallet, enär protokollen sedan ej envisas med att tala mera om den saken.

Å andra sidan förfor man nog varsamt och barmhärtigt i kravmålen. Ett vittnesbörd därom lämnar ett protokoll 1743, då ”Pär Krutsjudares skul til kyrkan 21 D. 8 :/: eftergavs för hans stora fattigdoms skull”. Även kyrkoherdeänkan Kylander fick 1727 röna stämmans välvilja, då hon var skyldig 269 dlr kpmt, så tillvida som ”henne efterläts intresset under förhoppning, att hon så mycket villigare skulle återbetala sielfwa capitalet”.

Anno 1733 ägde kyrkan i sin kassa ej mer är 500 koppardaler, delvis utlånta till församlingsborna. De förständigas att återbetala före hösten nästa år. Varom icke skulle anhållan om exekution göras hos landshövdingen. Alltnog: det var denna socknens klena ekonomi som i en tid, då kyrkan var så godt som fallfärdig och tarvade en grundlig påkostnad, drev församlingen att söka hjälp hos herrskaperna och så banade väg för patronaträttens tillkomst 10 år senare – såsom i skildringen över Bjärka-Säby och dess ägare är närmare utvecklat.

Såsom redan nämnts förslog alls icke den s.k. byggnadssäden till några som helst byggnadsutgifter. Den räckte ju ej ens till vinkostnaderna. Hur redde man sig då med byggnadsutgifterna till kyrka och prästgård m.m., som det ju dock ålåg församlingen att bygga och underhålla? Jo, man tog sin tillflykt till uttaxering av vissa belopp, som i handlingarna rubriceras såsom ”förskåtzmedel” och som i räkenskaperna betraktas vara av en annan natur än ”kyrkiones enskylta inkomster”. Spår till dylika sammanskott finna vi redan 1692, då följande beslut därom fattas: ”Emedan för Kyrckiones och Prästegårdsens byggnadt som Sochnen tillhörer äre Peng:r uthlagde och betalte så af Ehrwyrdige Hr Kyrckicherden sielf som af kyrckiones egna medel ….. Dy till dhes afbetallning gjordes ett sammanskott, så att hwar gård gifwer 12 öre, de större Torpare 6 och de smärre 3 öhre koppmt som skola uthgiöras 3 Adventsöndag och upbäras af Öfwe i Skog, som därföre räkenskap göra skall”.

Dylika sammanskott måste ofta göras flera år å rad. Så säges 1735, att till betalning av lånta 624 Dr Smt sammanskott då måste göras för fjärde gången, dock nu ”allenast halfft emot the som förra åhren warit wanligt”. Sammanskotten skulle ”effter giord uträkning användas till Sochnens nödtorftige uthgifter i penningar, wid all reparation och byggnad som Sochnen åligger”. Med avseende på medlens användning givas vissa restriktioner. De skulle ej få brukas hur som helst utan endast till ”nödwändige penningeuthgiffter, för dhe materialier som Sochnemännerna Sielfwa icke kunna hafwa oköpanden, såsom kalck, tegel, jern, spyk etc., jemvel för det arbete här wid som the sielwa icke giöra kunna uthan måste här till bruka handtwärkiare såsom murmästare, glasmästare, Smeder, snidkare etc”. Däremot skulle de materialer, som socknemännen själva kunde åstadkomma och det arbete som de själva kunde utföra ”här under intet förstås eller begripas”, utan skulle det ”åliggia allom i gemen och hwariom isynnerhet så hädan effter som för detta sådant owägerligen prestera”. Alltså en vädjan till personlig offervillighet.

Med arbetslikviden fjäskade man just icke. Eller vad skulle månne våra dagars handtverkare säga om följande passus i ett stämmoprotokoll 1730: ”Emedan det fölle sig för svårt för församlingen att nu på en gång utbetala till alla handtverkare som arbetat vid församlingens prästgårdsbyggning; alltså beslöts, at allenast 1 plåt eller 6 Dr kopt skulle af hwart helt hemman och propotionaliter af the mindre åhrligen utgiöras, tills alt sammans blifwer betalt. Skulle handtwärksmännen hårdt drifwa på at prompt utbekomma hela sin betalning, så måste man låna i kyrkan, tils Sochnemännen effter hand hinna sammanskifta och betala thet”. En rätt så talande tidsbild.

Vad slutligen beträffar utgifter och inkomster till fattigvård och skolväsen så kommer dithörande frågor att beröras längre fram i sammanhang med dessa angelägenheter.