Sveriges försvar från bondeuppbåd till indelningsverk
Ur skriften ”Från bondeuppbåd till indelningsverk”

Vårt lands historia uppvisar under medeltiden och även tidigare ett land i splittring. De framväxande stormannaätterna, som i olika perioder tillskansat sig makten, hade inte kraft nog att samla och ena det svenska folket till en total och varaktig enhet med ekonomiska resurser och med en ledare, som kunde försvara landets intressen, både på det inrikes- och det utrikespolitiska planet.
Danmark hade däremot ganska tidigt enats under en gemensam kungamakt. Detta gav Danmark ekonomiska möjligheter att upprätta en slagkraftig försvarsmakt, vilket i sin tur gav tyngd åt den utrikes politik man förde, framförallt gentemot Sverige. Under UNIONENS täckmantel fick vi under långa tider uppleva ockupation av vårt land.
Det under tidig medeltid allt mer framväxande bondesamhället födde en skara människor, som inte nämnvärt kunde hävda sina rättigheter i inrikespolitiken. Det var därför inte svårt för de utländska fogdarna, understödda av vapenövade knektar, att vid skatteindrivning våldföra sig på den svenska allmogen.
Missnöjet bland bönderna växte, för att nå sin kulmen omkring 1430, då bergsmannen Engelbrekt lyckades uppbåda en bondehär, tillräckligt stark för att kasta av ockupationsoket, de illasinnade och egen mäktiga fogdarna samt avsätta unionskungen ? Erik av Pommern. Det var första gången, som den breda massan av svenska folket samlades i en här och med vapenmakt visade vägen för landets oberoende.
Historien korn senare att upprepas då Gustav Wasa, efter sin flykt från Danmark, samlade bönderna i Dalarna till en kraftmätning med den mäktiga danska kungens styrkor. Det avgörande slaget utföll till dalaböndernas och Gustav Wasas fördel vid Stockholm år 1522. Än en gårig hade den breda massan av svenska folket samlats under en ledare för att slutgiltigt kasta ut dansken som ockupationsmakt ur landet.
Landets utrikespolitiska läge gentemot Danmark kom fortsättningsvis att under flera århundraden präglas av väpnade konflikter. Genom Gustav Wasas styrka i inrikespolitiken kunde ekonomiska resurser ställas till förfogande för uppbyggnad av en försvarsmakt, som var tillgänglig för insats både inom landet och för landets gränsförsvar. Härigenom lades grunden till ett organiserat försvar, som sedan utvecklats, och genom vilket vi sedan dess har kunnat hävda vårt oberoende gentemot främmande makter till våra dagar.
Den bondehär som Gustav Wasa uppbådade för uppgörelsen med danskarna, upplöstes efter vunnen seger och ersattes av ett fast försvar. Adelsmännen i landet förband sig att mot skattefrihet ställa sig till krigsmaktens förfogande. Genom sin sociala ställning intog de befälsposterna i den framväxande försvarsmakten. Den menige soldaten rekryterades från den breda massan.
Omkring mitten av 1500~talet nämns för första gången ÖSTERGÖTLANDS KRIGSFOLK som en militär enhet. Den första militära insatsen gjorde dessa trupper under Dackefejden på kungens sida. Dackefejden är en händelse, som för oss Vistbor och angränsande sockenbor inte bör lämnas obemärkt i detta sammanhang, eftersom det är en del av vår historia.
Herremannen på Bjärka-Säby, Måns Johansson Natt och Dag, var Gustav Wasas språkrör och befälhavare för den svenska militära enheten. Gustav Wasa hade utöver sin svenska truppstyrka ett antal tyska fänikor, under tyskt befäl, i sin tjänst (sold).
Kindabygden blev skådeplatsen för många skärmytslingar mellan de stridande, med växlande framgångar för båda parter. En ganska ödesdiger träffning för Gustav Wasa var den drabbning, som sedan blev kallad YXEFÄLLAN. Här hade Nils Dackes folk, utefter en medeltida, skogsomgärdad väg, genom förhuggning av trädstammarna ordnat den perfekta fällan.
När de intet ont anande trupperna marscherat in tillräckligt långt utefter vägen, drogs de förhuggna träden omkull över den marscherande truppstyrkan. De relativt tungt rustade tyska fänikorna blev, genom sin ringa rörlighet, helt instängda bland de fallande träden.
I sin bok HELVETETS PORTAR har författaren Fabian Månsson beskrivit, hur smålänningarna dessutom med hjälp av halm åstadkom skogsbrand i den nedfallna skogen bland de instängda knektarna. Fabian Månsson har förlagt denna händelse, YXEFÄLLAN: till den fortfarande skönjbara medeltidsväg, som löper utefter den kraftiga förkastningen av berget från gården Krågedal, 2 kilometer söder om Rimforsa, söderut mot Slätmon.
Äldre människor i Rimforsa benämner fortfarande platsen som HELVETETS PORTAR. På krönet av vägen är en ca 2 meter hög, flat sten rest. Stenen kallas i folkmun för ”Dackestenen”.
Om inte legenden och Fabian Månsson ger oss den exakta positionen för YXEFÄLLAN, så har vi mer fakta om resultatet av händelsen. Nils Dacke hade genom segern öppnat vägen för fortsatt framryckning norröver.
Nästa gång historien återspeglar smålänningarnas närvaro, har Nils Dacke för lagt sina friskaror till trakten av Slättbacka. Den svenska befälhavaren, Måns Johansson, som upplevt förnedringen vid yxefällan, hyste stora farhågor, att han genom nederlaget skulle komma i onåd hos kungen. Så blev dock inte fallet, utan Måns Johansson hade fortfarande kungens förtroende, och fick vara med till slutet, när vapenstillestånd slöts vid Slättbacka by den 8 november 1542.
Östergötlands krigsfolk fick år 1568, under striderna mellan Erik XIV och hans bröder, hertigarna Johan och Karl, åter pröva sina vapen. Östgötarna stred på hertigarnas sida och deltog i erovringen av Vadstena och Stegeborg.
I Sveriges äldsta förteckning (rulla) över krigsfolk, upptas två fänikor från Östergötland, nämligen:
Bengt Månsson från Östanstång 435 man
Per Månsson från Västanstång 442 man.
Är 1590 blev dessa fänikor troligen överförda till den svenska staden Narva.
Under år 1591 deltog östgötarna i vinterfälttåget mot Novgorod i Ryssland. Förlusterna genom köld och ständiga strider blev stora. Nära nog 2/3 av styrkan gick förlorad.
I början av 1600-talet erhöll de båda enheterna namnet ÖSTGÖTA FOTFOLK. 1682 ändrades namnet till Östgöta infanteri, ett namn som fick följa östgötakrigarna fram till 1791.
Rekryteringen av manskapet till hären skedde antingen genom värvning, fast anställning av knektar eller genom utskrivning. Utskrivning av krigsfolk skedde efter HUVUDTAL, då visst antal av socknens befolkning uttogs. Eller genom UTSKRIVNING då visst antal gårdar anskaffade visst antal knektar.
Knekten erhöll under fredstid årslön och under krig månadssold. Någon enhetlig uniform fanns inte under 1500?talet. I lönen ingick vissa alnar tyg, som knekten efter eget gottfinnande fick sy upp.
För identifieringen inom det egna förbandet bars fälttecken. Ett sådant kunde utgöras av en bindel runt armen, eller av att en ärm utförts i viss färg.
Beväpningen utgjordes av pik, eldhandvapen och svärd. Härtill kom mer eller mindre skyddande utrustning som harnesk a v plåt och hjälm. Musköten gjordes under 1500-talet mera lätthanterlig än tidigare då den var försedd med stödgaffel och betjänades av två man. 1500-talets musköt vägde ca 10 kilo. Stridsformen var vanligtvis fyrkanten, med ända upp till 16 leds djup.
Under 1600-talet, särskilt efter de av Gustav II Adolf införda förbättringarna, blev infanteriet mera lättrörligt. Han minskade vikten på musköterna och förenklade Laddningsgreppen. En tredjedel av truppen fick dock behålla piken för att möta anfall med blanka vapen.
När Gustav II Adolf överförde den svenska hären till Tyskland, räknade Östgöta fotfolk 936 man i sina led. En betydelsefull utveckling inom försvaret under 1600-talet var, att artilleriet samlades i ett eget regemente.
Den från 30-åriga kriget välkända generalen Lennart Torstensson blev artilleriets första regementschef. Genom militära studier i Nederländerna skaffade sig Torstensson underlag för att utveckla en ny artilleritaktik. Genom tillkomsten av lätta fältstycken fick artilleriet en större rörlighet, vilket bidrog till flera segrar, bl. a vid övergången av floden Lech (slaget vid Leipzig 1631). Här återfinner vi för övrigt Östgöta Fotfolk i spetsen för den svenska hären.
Det av Lennart Torstensson uppsatta artilleriregementet fick så småningom heta Svea Artilleriregemente och blev förlagt till Stockholm. Under 1960?talet flyttades regementet och ingår numera i Linköpings garnison.
Som synes har vi gått händelserna lite i förväg. Vid uppgörelsen mellan hertig Karl och Sigismund i slaget vid Stångebro deltog Östgöta Fotfolk på hertigens sida. Utgången av slaget blev till den svenska truppernas fördel. Eftermälet till denna händelse är som bekant förankrat i vår sockens historia.
Många av de svenska adelsmännen hade följt sin konung, Sigismund, över till Polen. Sverige styrdes av ett råd ur den svenska högadeln under ledning av hertig Karl. När brytningen kom 1599, återfinner vi många ädlingar, trogna sin rättmätige kung, i den här som landsteg på den svenska kusten. Efter diverse småstrider, bl a vid Stegeborg, kom det slutliga avgörandet att stå vid Stångebroarna i Linköpings östra fördel. Efter nederlaget tillfångatogs de kungatrogna svenska adelsmännen, där vi bland andra återfinner greve Ture Bielke från Sturefors. Vid den rättegång som följde, avsade sig många av de fängslade sin tro och lydnad till Sigismund. Fyra av de fängslade, däribland Ture Bielke, stod fast vid sin lydnad till konungen. Dessa fyra avrättades i Linköping år 1600. Just detta, att i full visshet i sin tro kunna förlita sig på Gud och sin själs salighet, gjorde, att ett löfte i värdsliga ting stod fast, även om man fick plikta med döden. Detta blev ett signum för den svenska soldaten, som vi kommer att träffa på vi åtskilliga tillfällen längre fram i historien.
Under hela 1500- och 1600-talet utgjordes stora delar av den svenska armén, liksom i de utländska arméerna, av legosoldater. Dessa legoknektar, som stred i egna enheter, och ofta under eget befäl, var i många aktstycken svårhanterliga stridsenheter. Man slogs liksom på ackord, där svårigheter inför väntade uppgifter krävde högre sold. En oskriven lag gjorde, att ett tillfångataget legoförband omedelbart stacks in bland de egna trupperna. Ett exempel på detta är när Karl X i kriget med Danmark 1657, tågade över Bälten med sin 17000 man starka här, varav endast 4000 man var rikssvenskar. Vid första träffningen på Fyn tillfångatogs 450 man, vilka enrollerades i den svenska hären. Vid Lolland låg fästningen Nakskov, som försvarades av över tusentalet uppbådade danska bönder och 150 ryttare. Fästningen föll utan strid. Bönderna fick därefter fritt avtåga, medan ryttarna sattes in bland de egna ryttarförbanden. Samma år återfinner vi våra egna östgötakrigare vid Gunnevadsbron vid Knäred i Halland, där östgötarna genom sina insatser bidrog till seger över danskarna.
Förflyttning av hären inom landet, och även under fälttågen i främmande land, skedde genom ständiga marscher. På vägar som vi idag inte tillnärmelsevis vill beteckna som väg. I lag från 1600-talet föreskrevs att på en väg ”stenar skall vara undanvälta, buskar undanröjda och broar vara farbara”.
I leden bland Östergötlands Krigsfolk och senare Östgöta Fotfolk, kämpade utskrivna knektar från Vist. Vi känner dem inte, förbleknade uppgifter talar om, att där och där bodde knekten som under 1500- eller 1600-talet kämpade i armén. Deras gärning återspeglas endast summariskt av att historien berättar, att vid Novgorod, Leipzig och Lötzen och på många, många andra platser kämpade östgötarna väl. För många av dessa Vistbor blev lönen att efter mycken svält, långa marscher och stora umbäranden, få vila i en massgrav, fjärran från sin kära hembygd Vist.
I och med tronskiftet vid Karl X Gustafs död skapades genom reduktionen ekonomiska förutsättningar för omdaning av hela det svenska försvaret. Detta kom att kallas Indelningsverket, en försvarsorganisation där varje soldat blev en själ i försvaret, en rullförd soldat med socialt värde, vars levnadsöde vi än idag till många delar kan följa.

Krigshändelser där knektar från Östergötlands Krigsfolk och senare Östgöta Fotfolk deltagit 
Ur skriften ”Från bondeuppbåd till indelningsverk”

1542 
Dackefejden. 

1568 
Hertigarnas uppror mot Erik XIV. Östgötarna erövrar Vadstena och Stegeborg. 1

591 
Östgötarna deltar i fälttåget mot staden Novgorod i Ryssland. 2/3 av den sammanlagda styrkan på 877 man gick förlorad, således ca 584 man. 

1598 
Slaget vid Stångebro. Seger för den svenska hären. 

1605 
Slaget vid Kirkeholm i Ryssland. 201 man stupade av totalt 479. 

1620 
Johan Banér blir regementschef för Östgöta Fotfolk. Regementet utökas med 2 fänikor och uppgår till 1400 man. Delar av regementet deltar i Rigas försvar samt fälttåg i Lifland. Andra delen av regementet kämpar i Tyskland. 

1629 
Regementet åter i hembygden för reorganisation. Nya utskrivningar fyller vakanserna efter stupade. 

1631 
Regementet deltar i slaget vid Leipzig. Östgöta Fotfolk, jämte ett finskt förband utgjorde spetsen av den svenska hären vid övergången av floden Lech. Striden blev ytterst våldsam. Stående till midjan i det iskalla vattnet kämpade östgötar och finnar sig fram, man mot man. Den tyska befälhavaren Tillys till numerär starkaste förbandet drevs tillbaka och östgötarna säkrade övergången. Gustav II Adolf ledde själv anfallet. 

1632 
I augusti sökte konungen genom ett djärvt anfall besegra Wallenstein i dennes starkt befästa läger vid Alte~Feste i närheten av Nyrnberg. Östgöta Fotfolk gick ånyo i spetsen. Två förhuggningar intogs och de framskjutna fientliga avdelningarna drevs undan med pikarna. Mot lägrets sista försvarslinje bröts anfallet. Man hade inte kunnat tysta det fientliga artilleriet. Under stora förluster fick östgötarna dra sig tillbaka. Regementschefen, överste Hand, sårades och dog senare av sina blessyrer. Att förlusterna i manskap var stora, förstår man därav, att regementet upphörde att vara ett eget förband. Genom reorganisation med folk från andra regementen återfinner vi östgötarna, under befäl av Gabriel Kyle i ett förband, som kallades Svenska Brigaden. I slaget vid Lützen intar Svenska Brigaden med våra östgötar platsen på den högra flygeln. Brigaden var bland de främsta, när anfallet började. Efter att ha nedkämpat en avdelning fientliga musketerare stormades en fientlig artilleriställning. Anfallet fortsatte och den fientliga linjen var i det närmaste genombruten, när tyskarna erhöll förstärkning. Efter oerhört hård strid bringades Svenska Brigaden till reträtt. När budet om konungens död spred sig bland trupperna, stormade brigaden åter till anfall. Segern syntes vara nära för de våra. I detta läge anlände den tyska generalen Papenheim med rytteri och gick omedelbart till anfall. De främsta brigaderna trängdes samman, och förmådde inte hålla stånd mot det tyska rytteriet. Nya svenska förstärkningar sattes in, och mot skymningen den 6 november 1932 var segern säkrad. Den sammansatta brigaden hade efter slaget vid Lützen förlorat 250 man i stupade och 411 i sårade. Av vårt regemente, Östgöta Fotfolk återstod 186 man, fördelade på två kompanier. Regementet förlades efter slaget vid Lützen i garnison vid Greifswald, dit nyutskrivna soldater från Östergötland fyllde luckorna. Under de följande åren utförde regementet garnisontjänst i olika städer i Tyskland. 

1642 
Regementet deltar i det andra slaget vid Lützen Även denna gång får östgötarna sin stridsuppgift på den högra flygeln. Anfallet inleddes med artilleribeskjutning från fiendens ställningar, varefter infanteriet påbörjade sin framryckning. Men även det kejserliga infanteriet hade satt sig i rörelse. Ånyo fick östgötarna med blanka vapen kämpa man mot man. Genom insats av det svenska kavalleriet blev det möjligt för den högra flygeln, där våra män stred, att driva tillbaka tyskarna och nå en fullständig seger. 

1655 
Under Karl X Gustafs krig mot Polen deltog regementet vid stormningen av Modlin, närmare detaljer är ej kända. 9 1657 Regementet bidrog till seger över danskarna vid Grennevadsbron vid Knäred i Halland. 1659 Regementet deltar i anfall mot Köpenhamn. 

1676 
Slaget vid Lund.
I december 1672 blev den 17-årige Karl XI förklarad myndig. Redan efter tre år på tronen, skulle den unge konungen utsättas för sin första stora prövning. 
Kriget utbröt mellan Sverige och både Brandenburg och Danmark. Karl XI var full av stridslust och trodde Sverige skulle vinna en lätt seger. Det visade sig dock för den unge kungen, att flottan inte var sjöduglig och att armén saknade både utrustning och ut bildning. Mer och mer insåg konungen, att hans vördade förmyndare och rådsherre hade vanskött riket och missbrukat hans fars förtroende under förmyndartiden. 
Kriget mot Danmark gick vidare. 1676 steg danskarna i land i Skåne. Fästningarna Landskrona, Helsingborg och Kristianstad gick förlorade. Karl XI, som under sin uppväxt varit rädd för allting och hade fysiska förutsättningar för ett fältliv, växte både psykiskt och fysiskt med uppgiften som landets regent och härförare. 
När italienaren Lorez Magalotti 1674 besökte Sverige, berättar han att kungen såg ut som en människa, som var rädd för allting. Han vågade aldrig se någon i ansiktet och rörde sig som om han gick på glas. Men den människoskygge konungen övervann sig själv och ställde sig i spetsen för sitt folk och blev en samlande symbol för landets försvarsvilja. 
Så småningom började kungens försvarsansträngningar ge resultat. Ryttare och fotfolk värvades, utrustades och sändes söderut till uppsamlingsplats vid Hamneda utanför Ljungby i Småland. Kungen mönstrade själv sin nyskapade armé på inalles 11300 man, varav 8300 utgjordes av ryttare. Generalmönstringen skedde i början av oktober, en till synes olämplig tid av året, då höstrusket normalt förvärrar framkomligheten på de redan dåliga vägarna. Karl XI trodde att kriget i Skåne skulle dra ut över vintern, och att han liksom sin far kunde dra fördel av tillfrusna vattendrag. Två dagar efter mönstringen av trupperna i Hamneda ryckte trupperna över gränsen mot Skåne. 
Under förberedelserna utfärdade, på konungens order, general Aschenberg reglementen för hur trupperna skulle manövreras, och hur strid skulle föras. Ur innehållet i denna instruktion beskrivs bl. a att före en träffning skulle officerarna – ”erinra ryttarna om deras ed och plikt och intala i dem ett gott och behjärtansvärt mod. När de kom fram mot fiende, skulle de inte avlossa salvan förrän de såg det vita av fiendens öga. Sedan skulle de i Guds namn ge deras bästa och med våld tränga in i fiendens led”. 
Inledningsskedet av fälttåget karakteriseras av manövrer och förflyttningar, där danskarna grupperade sig bakom de ofrusna vattendragen. 
Den 4 december började den sista uppmarschen. Båda arméerna hade dragit sig i riktning mot Lund. Vid halv niotiden på morgonen erhölls den första stridskontakten på öppna fälten. Danskarnas vänstra flygel anfölls först, med danskt sammanbrott som följd. Kungen tog upp förföljandet och drev fienden framför sig, ner till och över Kävlingeån. Under tiden hade svenskarnas vänstra flygel och center varit invecklade i hårda strider och måste vika till Möllevångshöjderna utanför Lund. Vid tretiden beredde sig danskarna för ett sista och avgörande anfall. Deras artilleri, som grupperat sig på Sliparebacken, gav redan segersalut. 
Just när danskarna ordnade sig för framryckning, såg de Karl XI och hans ryttare närma sig från Vallkärrahållet. Det korn till strid, men genom en lucka i danskarnas led lyckades svenskarna göra inbrytning och komma fram till sina stridskamrater vid Möllevångshöjderna. Danska försvarslinjen rullades upp, varefter danskarna drog sig tillbaka till Landskrona. 
Efter slaget vid Lund låg 8933 stupade kvar på slagfältet, fördelade på drygt 5000 danskar och över 3000 svenskar. Den enda förbrödring, som skedde efter slaget var bland de döda, som fick ett gemensamt vilorum i massgravarna på kullarna vid Lund. Segern betydde att svenskarna skulle stanna kvar i Skåne och att Skåne fortsättningsvis skulle förbli svenskt. 
Också för konungen personligen var händelserna vid Lund av avgörande betydelse. Han hade själv framstått som en dominerande gestalt i striden. Han hade för sina soldater visat upp en ledargestalt, som ville och kunde ta det ansvar, som var förknippat med hans kungliga ämbete. Vågen låg klar för honom fram mot militärmonarki. 
Den smärtsamma erfarenheten av att ett försvar i nolläge, när kriget bröt ut, berondet av utländska subsidier, där Frankrike så småningom delvis spelade ut den unge kungen, blev en bitter kalk för Karl XI. Grundmaterialet, den plikttrogna, sega och robusta svensken som soldat, var prövat och hade vid Lund bestått proven väl. Återstod nu att på det inrikespolitiska planet skaffa ekonomiska förutsättningar för att förverkliga omdaningen av försvaret. 
Knuten på problematiken löste Karl XI själv, då han på riksdagen 1680 utmanövrerade det sittande rådet och blev enväldig. Genom den reduktion – återgång av egendom till kronan – som följde, gavs det ekonomiska tillflöde av kapital, som fick bidraga till försvarsuppgifterna och därmed omdaning av försvaret.
Det reglemente och den militärtaktik, som fick sitt eldprov i slaget vid Lund, blev grundläggande för alla senare instruktioner under Karl XI och Karl XII. 
Några uppgifter om att Östgöta Fotfolk deltog i striderna vid Lund har inte påträffats. Slaget vid Lund har ändå berikat vår socken med ett historiskt ting som bör få ett omnämnande i vår skrift.
När Karl XI upptog förföljandet av den vikande danska vänstra flygeln, var det chefen för livregementet till häst, greve Nils Bielke som förde befälet över den hårt trängda svenska truppstyrkan på Möllevångshöjderna. Under den ca. 5 timmar långa striden fick livregementet slå tillbaka femton attacker från de anfallande danskarna. Man får anse detta som ett mästerstycke att kunna och hinna reorganisera försvaret, när inte mer än tjugo minuter stod till buds mellan varje anfall. Eldsjälen bakom detta mästarstycke var regementschefen Nils Bielke.
Efter slaget fick Nils Bielke som en ynnest från konungen, emottaga konungens värja, varvid konungen lär ha sagt följande ”denna dag hängde Sveriges krona på Bielkens värjspets”.
Greve Nils Bielke tillhörde den uppländska Bielkegrenen. Det var genom giftemål mellan dåvarande Charlotta Piper och Thure Gabriel Bielke, son till Nils Bielke som Bielkeätten fortsättningsvis kom att bli knuten till Sturefors. Charlotta och Thure Bielkes son, Nils Adam Bielke som för övrigt blev Sturefors första fideikommissarie, blev den första Bielke av den nuvarande Bielkesläkten som kom att bo på Sturefors.
Fältmarskalken Nils Bielke, segerherren vid Lund, var således ingen Sturefors greve. Det var i stället genom arv, genom sonen eller sonsonen som Karl XI:s värja tillfördes Sturefors och Vist, en glänsande trofé över en händelse som blev av stor betydelse för Sverige som egen och helt oberoende nation.
Värjan förvaras fortfarande på Sturefors slott.
Genom en ovanligt tidig vinter hade Kävlingeån frusit till några dagar före slaget. Ogynnsamma terrängförhållanden i fronten, samt det tillfrusna vattendraget, gjorde att Karl X1 valde att som kartan visar göra en omfattningsrörelse och pli så sätt falla danskarna i ryggen. Danskarna blev genom denna operation delvis tagna på sängen, med påföljd att den danska vänstra flygeln bröt samman. Detta inträffade i närheten av Möllevångshöjden. Här gjorde Karl XI misstaget att med delar av den svenska truppen förfölja danskarna i riktning mot L. Harrie Svenskarnas vänstra flygel samt centern fick nu ensamma slå tillbaka de numerärt överlägsna styrkorna. Utsatta för ständiga attacker lyckades svenskarna retirera till Möllevångshöjden där den avgörande slutstriden kom att stå.
Genom strider och sjukdom hade den svenska hären inför slaget vid Lund, krympt till 6.500 man. Mot sig hade man den danska hären som uppgick till 11.500 man (Nordisk Familjebok).

1677
Östgöta Fotfolk överförs till Tyskland där regementet deltar i Stettins försvar under ett halvt års belägring. Når fästningen, fullständigt sönderskjuten, gavs upp, fick besättningen avtåga och resterna av regementet återfördes till Östergötland. Under året hade emellertid ett nytt regemente satts upp. Fyra kompanier av detta regemente förstärkte garnisonen i Bohus fästning, som belägrades av danskarna. Striderna blev mycket hårda. Under 56 dagar låg fästningen under ständig artillerield, dag som natt. Alla byggnader inom fästningen förvandlades till grushögar. Fästningsvallarna var på vissa ställen så sönderskjutna, att man kunde köra med tre vagnar i bredd i öppningarna. Genom upprepade anfall försökte danskarna att få den krympande besättningen att ge sig. Svenskarna var bragta till det yttersta, då dubbel svensk lösen dånade från det danska lägret. Förstärkning hade anlänt och drev danskarna tillbaka. Av fästningsverket återstod så gott som bara en grushög. Inga uppgifter om förluster föreligger, men man kan förstå, att i de fyra kompanier av östgötar, som marscherat till Bohus försvar, leden var hårt uttunnade när marschen anträddes till hembygden.

Indelningsverkets tillkomst, försvarets sammansättning och rekrytering

Ur skriften ”Från bondeuppbåd till indelningsverk”

Redan på senhösten 1679, efter fredsslutet med Danmark, gjordes den första planläggningen av hur rikets försvar fortsättningsvis skulle utformas. I första hand gällde det flottan.

Ett möte ägde rum i det kungliga högkvarteret vid Ljungby i Skåne, och bevistades bl a av konungens främste rådgivare, Johan Gyllenstierna och amiral Hans Wachtmeister. Vad som beslöts var främst att anlägga en örlogsstation vid Trossö, Karlskrona. I enlighet med Gyllenstiernas förslag skulle man forcera arbetet med att genomföra indelningsverket i Skåne. Några medel fanns dock inte för tillfället. Man måste ta förskott på den bevillning, som förelåg för nästa års riksdag.

Man kan således redan här se den strävan, som fanns hos Karl XI, att genom upprustning av försvaret med kraft kunna hävda Sveriges ställning gentemot sina grannar, i första hand söderut. Det skulle dock dröja till 1682 innan den tillsatta kommissionens domar i förmyndarräfsten och reduktionen föll. De utföll till ko~ ungens fördel och därmed kunde indelningsverket förverkligas.

Genom det ökade tillflödet av ekonomiska tillgångar för kronan, som blev följden av reduktionen, skapades ekonomiska förutsättningar, inte bara för omdaning av försvaret, utan även för förbättring av den civila delen. Detta att budgetera kronans tillgångar, så att varje utgift fick fixa anvisningar på bestämda inkomstkällor, kan i vid bemärkelse kallas indelningsverket. I trängre mening har man däremot låtit indelningsverket stå för den organisation, som skapades för den stående armén.

Det största sorgebarnet för försvaret, efter krigsslutet 1679, var flottan. Hela den marina enheten bestod i detta skede endast av 11 medeltunga örlogsskepp, 10 fregatter samt 6 mindre fartyg av olika typer. Örlogsbasen för dessa fartyg var Stockholm, en ur strategisk synvinkel olycklig plats. Dels låg flottan under långa tider av året infrusen i den stockholmska skärgården, dels blev avståndet till men för snabba insatser vid de svenska besittningarna i södra Öster~ sjön.

Amiral Wachtmeister tilldelades uppgiften att i enlighet med beslut vid konungens högkvarter vid Ljungby, anlägga den nya örlogsstationen vid Karlskrona. Arbetet vid Karlskrona forcerades, och varven arbetade för högtryck.

År 1700 förfogade Karl XI över Östersjöns starkaste marina styrka, fördelad på två örlogsstationer: Stockholm med lämpligt operationsområde i Baltikum och Karlskrona med räckvidd över hela södra Östersjön. Örlogsflottan räknade från år 1700: 5 örlogsskepp av första rang, 18 medeltunga skepp, 22 fregatter samt 7 mindre fartyg. Den sjömilitära personalen uppgick till: 1400 officerare, 14000 båtsmän samt 600 soldater.

Armén korn att bli konungens speciella skötebarn. Den blev en i detalj utformad enhet, som genom övningar efter utformade reglementen fick en precision, vars motsvarighet inte förekommit tidigare. Den stridande enheten av armén korn att bestå av fyra kategorier krigsfolk.

Artilleriet, uppsatt av enbart värvat manskap. Förband av värvade soldater:

Artilleriet

Rytteri (kavalleri): rusthåll där enskilda gårdar satte upp ryttare och häst.

Infanteri: roteknektar från län och socknar, av bönder anskaffade soldater.

De värvade soldaterna var i de flesta fall rekryterade bland samhällets sämst lottade människor.

Som värvare av soldater fungerade i första hand förbandens egna officerare. Även civila ämbetsmän kunde dock fungera som värvare. Lagen tillät under vissa perioder tvångsvärvning bland alla män, som inte hade någon fast förankring till viss arbetsgivare. Således blev ”lättingar och lösdrivare” föremål för värvarnas speciella intresse. Hit räknades inte så sällan hantverkare med ambulerande verksamhet, såsom sotare, skomakare och sadelmakare. Ofta var alkoholism förborgad i dessa människor. Tjuvar och mindre nogräknade element kunde läggas till skaran.

Andra soldatämnen lockades av den ”värvarpeng” man erhöll vid kontraktsskrivningen. Det var således ingen vacker yrkeskår – soldatkår, som ställdes under fanorna. Snarare utgjordes dessa förband ”slödder i vapen”. Under strid fungerade säkert de värvade förbanden väl . Vid dylika tillfällen var man helt beroende av sammanhållning för sin egen välfärd. Sämre blev förhållandet vid garnisonstjänst, då mer fritid gavs åt den enskilde soldaten. Fylleri och slagsmål tillhörde vanligheten. Även civilbefolkningen i garnisonsorterna fick känning av dessa mindre nogräknade element.

Karl XII:s fälttåg i Polen blev en påfrestande tid med ständiga marscher utan något avgörande. Detta framkallade långtråkighet bland soldaterna. Med anledning av detta förekom rymning från armén till hamnarna i försök att sedan komma över till Sverige. Utsända militärpatruller fångade dock snart in rymlingarna, som omedelbart hängdes. Rymning för den indelte soldaten var otänkbar, eftersom hans familjs välfärd var helt beroende av hans uppförande och hans hälsa. I stället var det de mindre nogräknade soldaterna ur de värvade trupperna, som fick pryda galgarna i östersjöhamnarna.

Roteknektarna

Ur skriften ”Från bondeuppbåd till indelningsverk”

Anskaffandet av soldater för arméns behov hade sen 1500-talet för bondesamhällets del skett genom utskrivning. Detta var ett systern, som i längden inte fann anklang i landet.

År 1621 hade befolkningen i Dalarna tillåtits att, i stället för utskrivning, ett visst antal gårdar gick samman för att därigenom ställa en soldat till försvarets förfogande. Systemet fick efterföljare i Jämtland och Västerbotten. Från statsmakternas sida fanns inget angivet hur dessa knektars civila status skulle förankras. Anställningsformen var således helt en uppgörelse mellan bönderna och knekten. Från kronans sida förelåg enbart kravet att varje landskap vid behov skulle ställa upp ett regemente om 1200 soldater.

Svagheten i det svenska försvaret blev, som tidigare sagts, Karl XI fullt medveten om under kriget mot Danmark. Redan då smiddes planer på utformningen av en ny härordning. I stället för att som tidigare göra utskrivningar, och först vid behov inkalla en helt oövad soldathop, använde sig Karl XI i sin planläggning av det redan från Dalarna prövade rekryteringssystemet. När sedan det ekonomiska läget tillät, började den stående, indelta, armén ta form, för att slutgiltig vara genomförd 1682 – 87.

Bönderna organiserades i rotar med skyldighet att vid alla tider hålla soldat tillgänglig för kronans behov. Varje landskap eller län skulle fortsättningsvis hålla ett regemente om 1200 man.

Det blev länsherrens (landshövdingens) uppgift, att inom sitt län, sannolikhet med hjälp av en militär rådgivare, tilldela regementet det antal rotar, som erfordrades för att fylla soldatbehovet.

Regementet skulle bestå av 2 bataljoner. Varje bataljon skulle utgöras av 4 kompanier med 150 man per kompani (6 korpralskap). Kompaniets minsta enhet var korpralskapet och bestod av 25 rotar, således 25 man.

För bondens del blev storleken. och därmed bärkraftigheten av jordbruksfastigheten, avgörande för hur mycket han skulle betala för hållandet av knekt. Enligt det kungliga dekretet skulle två hemman utgöra en rote och hålla en knekt. För mindre hemman gällde, att man slog tillsammans dessa i 3, 4, 5 eller 6 rotegårdar, som fick rote.

Den största gården i roten utgjorde stamrote. En av bönderna i roten utsågs till rotemästare.

Som tidigare sagts, blev det länsherren, som fick i uppgift att efter jordbalken sammanställa rotarna. Principen för organisationen var att kompaniet uppsattes inom häradet. Om geografiska fördelar förelåg, kunde vissa socknar inlemmas i annat härad. Korpralskapet sammanhölls i möjligast mån inom häradets socknar, även här kunde geografiska fördelar placera en knekt i grannsocknens korpralskap.

Andemeningen med denna regionala sammansättning av förbanden, från korpralskapet upp till kompaninivå, var att erhålla så stor sammanhållning som möjligt.

I förpliktelserna för roten ingick också för soldatens försörjning. På de flesta platser i Mellansverige ordnades frågan på så sätt, att bönderna avsatte jord och och byggde ett torp åt sin soldat.

Det fanns ingen lag, som påbjöd rotarna att ställa torp till förfogande, utan bönderna kunde i stället ställa annan bostad samt kost och logi till förfogande inom roten. Vanligast blev dock soldattorpet.

Först år 1715 utfärdades specifikationer över hur soldattorpet skulle vara beskaffat. Själva huset skulle bestå av stuga med spis, en förstuga och en kammare. En lada för soldatens ”lilla säd” samt ett fä- och foderhus skulle också finnas. Till torpet skulle höra mindre stycken åker och äng. Om åker och äng saknades, skulle bönderna som ersättning tillhandahålla två tunnor spannmål, två lass hö och ett tjog halm (ett lass draget av en häst). Under soldatens tjänstgöring i krig, skulle hans hustru ha rätt att bruka torpet. Rotebönderna hade härvid ingen skyldighet att hjälpa henne med underhåll eller arbetskraft. Här går dock historieböckernas åsikter lite isär. Enligt uppgift från ”Den Svenska historien” författad av professorer från Lunds och Uppsalas universitet, förelåg ingen hjälp- och underhållsskyldighet till soldathustrun från rotarna. Enligt samma källa kunde t o m den överenskomna mängden säd till soldattorpet minskas under den tid soldaten låg i fält. Andra mera summariskt återgivna berättelser vill däremot göra gällande, att rotarna hade hjälp- och underhållsskyldighet mot soldathustrun. Däremot ålåg det rotarna att göra dagsverken på officersboställena, när officerarna låg i fält. Kanske det är detta, som blivit sammanblandat.

Om soldaten dog sotdöden eller fick avsked, skulle bönderna skaffa en ny soldat inom tre månader. Om han stupade i krig, var de skyldiga att skaffa ny man inom ett år, före mars månad.

Rekrytering av soldater var vid indelningsverkets början inte så påfallande svår. Landet upplevde då en sjutton år lång period av fred. Många män, vars framtid var ett liv som dräng fick här sin chans till ett socialt uppsving, genom att som egen småbrukare, skattefritt få besitta soldattorpen.

Under regementsmötena, och även i fält, förkom utbildning i den för den tiden svåra konsten att läsa och skriva. Vid mönstring 1715 gjorde mönstringsförrättaren en undersökning över läs- och skrivkunnigheten vid bland andra Kinds kompani. En senare utvärdering från rullan visar att 33 % av våra knektar kunde läsa och delvis även skriva.

Rotesoldaten fick ett visst anseende i sin hembygd. Han blev den bereste, som kunde förgylla tillvaron med sina berättelser från andra trakter och länder. En gammal vers från Dalarna belyser i viss mån knektarnas sociala status i hemortens bondesamhälle. ”Först brudgum och brud, så prästen med frua, så soldaten, så menige man så långt vi kan”. De seder och bruk, som många soldater annekterat under sin vistelse i främmande land, blev inte alltid så väl mottagen i hemlandet. Så berättas t ex hur knektarna från Gärstad i Jämtland blev under årtionden ”till stort åtlöje för sin jordpäronsodlings skull”.

Under Karl XII:s tid blev rekryteringsläget betydligt försämrat. Kölden, fältsjukan och striderna tunnade ständigt ut leden. Omkring 1710 drabbades landet dessutom av pesten, vilket i hög grad decimerade befolkningen. Vist blev därvid inte förskonat. Stångådalen genom socknen syns ha blivit värst drabbad. Enligt vår forn- och historiebevarare Allan Andersson så drabbades t ex Ebbetorp oerhört hårt. Av familjens sju medlemmar, dog fem. Liknande olycka återfinns säkert från andra gårdar.

Man ser också i rullorna, att ordet ”vaknat” blir allt vanligare. För att fylla behovet av nya rekryter till soldattjänst kunde man inte hålla sig inom den lämpliga åldersgruppen 20 – 50 år. Ser man till rullorna för den här tiden, kommer det fram skrämmande uppgifter vad beträffar ålder. Eller vad sägs om följande: 1715 anställdes 15-årige Erik Bengtsson Bång på rote Nr 32 Bostorp. 1709 blev 68arige korpralen Olof Norman återanställd för Åndebäck.

Bristen på manskap gjorde, att under Karl XII, rotarna utöver att hålla sin knekt, också fick slå sig tillsammans i 3, 4, 5 eller fler rotar, för att tillsammans sätta upp ytterligare en knekt. Detta kom att kallas 3-, 4-, 5- eller 6-männing.

Efter hand började befolkningstillväxten göra sig märkbar, så att rotarna åter kunde fylla sitt rekryteringsbehov.

Det var inte bara som krigsmän indelningsverkets knektar fick fullgöra sin tjänst för kronan. Vid tillkomsten av Göta Kanal åren 1812 – 1832 deltog ett tiotal indelta regementen från Mellansverige i byggandet. De färdigheter som soldaterna inhämtade under byggnadstiden blev för många till gagn efter återkomsten till hembygden. Många hade nämligen utbildats till murare, timmermän eller bergsprängare.

1812 beslöts på den riksdag som hölls i Örebro, att alla män i åldern 20 – 25 år var skyldiga att ställa sig till kronans förfogande för militärtjänst, Dessa ”väringar”, kunde dock, i stället för att inställa sig själva, leja annan karl i sitt ställe. Någon övningstid för dessa värvningar fastställdes dock inte. Den här typen av krigs~ folk nämns här och var i Vist under 1800-talet. Man får dock inte förväxla dessa krigsmän med indelningsverkets fasta yrkeskår, roteknektarna.

I det egentliga Sverige fanns 18000 indelta fotsoldater, vartill kom 8000 ryttare från rusthållen.

Ryttarna

Ur skriften ”Från bondeuppbåd till indelningsverk”

Sättet att rekrytera rytteri har sina anor långt tillbaka i tiden. Redan från början av medeltiden kan vi läsa om riddare, som med häst och lans uppträdde på landets arenor. Så småningom byttes lansen ut mot svärd och spikklubba. Hår har vi historiens första kavallerist. Det var de burgna, landets adel, som på detta sätt ställde sig till den regerandes förfogande. Detta, att adeln ställde ryttare till förfogande i krigiska sammanhang, kvarlevde ända fram till indelningsverkets införande.

När Karl XI utformade organisationen för kavalleriet, fick den gamla modellen för rekrytering ligga till grund. Skillnaden blev bara den, att det, som tidigare varit förbehållet adeln, vidgades, så att alla större jordegendomar, i stället för att inlemmas i rotesystemet, själva fick sätta upp och bekosta fullt utrustad ryttare och häst. Som synes en vida kostsammare uppgift än vad fallet blev för rotebönderna. Gården kom att benämnas rusthåll. Rusthållet blev i gengäld befriat från skatt.

Det ålåg således rusthållaren att rekrytera och underhålla ryttaren. När det gällde anställningsformerna för ryttarna, så följde de samma regler, som gällde för rotesoldaterna. Vanligt var då, för våra trakter, att rusthållaren försåg sin sventjänare, -ryttare-, med ett mindre torp. Ryttaren erhöll dessutom en mindre, kontant lön. Ryttarna var under sin civila gärning skyldiga att helt ställa sig till sin rusthållares förfogande som tjänare eller dräng.

Det nybildade kavalleriet organiserades liksom fotsoldaterna i läns- eller landskapsregementen. Våra ryttare kom således att tillhöra Ösgöta Kavalleriregemente. Ryttarregementet var organiserat på åtta kompanier med 125 rusthåll, ryttare, per kompani. Ryttarkompaniernas rekryteringsområde var betydligt större än fotfolkets. En anledning till detta var den ekonomiska belastningen, som rusthållet innebar. Rusthållen var färre och låg längre från varandra ån vad rotarna gjorde.

I Vist återfinner vi våra ryttare i två olika kompanier. Stavsätters rusthåll tillhörde Vifolka kompani, således orienterat väster ut. Markustorps och Skogs rusthåll hade sin förankring i Tjust kompani.

Liksom roteförbanden var ryttarkompanierna ganska ofta samlade övningar, antingen vid kompaniets samlingsplats, eller vid regementets generalmönstringsplats, övningshed, där drill av de i reglementen utformade stridsformerna utfördes.

Under Karl XI:s överinseende var ständigt nya vapen, ny vapenteknik och utrustning föremal för utprovning under regementsmötena. Den anfallsgruppering, som Karl XI själv lade grunden till, pilformad formering i tre leds djup, blev kavalleriets slagkraftigaste anfallsteknik. Tätt sammanhållna, med knä bakom knä på sidokamraten med värjan som enda vapen, åstadkom dessa kavallerikilar en fruktansvärd chockverkan på försvararna. Den försvarare, som inte hunnit retirera för den anstormande ryttarattacken, blev i de flesta fall nedgjord av ryttarnas värjor.

Ryttarna utgjorde i princip den karolinska arméns hemliga vapen, något som återspeglade sig i förhållandet till fotsoldaterna. De ansåg sig vara förmer än dem. Det rådde starkt kamratskap i den karolinska ryttarhären. Mest märkbart blev detta då nyanlända rekryter sattes bland de gamla och härdade krigarna. De nyanlända fick på så sätt inte bara det moraliska stödet inför den första striden. Även övning i hur häst och vapen skulle brukas ingick i rutinerna.

Ryttarnas vapenutrustning bestod av ryttarkarbin (något kortare än infanterimusköten), två ryttarpistoler samt ryttarvärja. Hästen i den karolinska armén var ingen paradhäst. Däremot var den väl skickad att uthärda ett liv i armén.

Karl XI sökte på olika sätt förbättra hästaveln i landet. I Stömsholm, Kungsör och Läckö inrättades stuterier, där importerade avelsdjur, hingstar och ston, fick förse armén med rashästar. Det blev elitförbanden Livgardet till häst och Livdrabanterna som i första hand fick hästar från stuterierna. På sikt fick resultatet från dessa stuterier betydelse över hela landet, även civilt. 1800~talets ryttaregementen kunde därför stoltsera med vackrare hästar än karolinerarmén haft i sina ”bondkampar”.

Kravet för en karolinerhäst var att den skulle vara 1,4 meter hög bakom sadeln. Lägre hästar kunde godkännas under förutsättning av, att de var starka. Att rå styrka skulle finnas i hästarna förstår man, om man ser till den börda hästarna skulle bära, under många gånger vidriga förhållanden: Ryttare 70 kilo, sadelutrusning 16, vapen och kyller 25, proviant och packning 24 kilo.

Alla historieböcker är rörande eniga om, att ryttaren inte disponera hästen under son vistelse hemma vid torpet. Här får man nog trots allt läsa lite mellan raderna. Vid skötseln av sitt lilla jordbruk kunde kanske ryttaren inte räkna med draghjälp av hästen. Däremot måste ryttaren liksom hästen, ha en fortlöpande träning. Jag är själv inte någon ryttare, utan har därvidlag dragit helt egna slutsatser. Eftersom hästen tillhörde den djurart, som är mottaglig för dressyr, så är samspelet mellan ryttare och häst av stor betydelse. Detta grundläggs genom ridning. För att förstärka muskulaturen på ryttare, i den kroppsdel där ryggen övergår i annan benämning, måste ryttaren tillbringa många timmar i sadeln. Vi kan lätt föreställa oss hur ofältmässigt ryttarens förut nämnda kroppsdel skulle uppträda, t ex efter en 40-milaritt till Skåne, om inte ständig träning på hästryggen underlättat denna fysiska påfrestning.

För att stärka hästarnas psyke utsattes hästarna vid de ofta förekommande kompani- och regementsövningar för olika provocerande fenomen. Under vallning runt i en lång lina fick hästarna uppleva allt, som kunde förekomma under strid: skottlossning, larm från trummor, signal från hornblåsare, rök, fladdrande fanor m m.

Ryttarförbanden behöll sin slagkraft ända fram till tiden för andra världskriget. Genom automatvapnens tillkomst ändrades det taktiska uppträdandet för ryttarförbanden. Skogen och kuperad terräng blev ryttarnas operationsfält. Värjan blev inte längre så fruktad av fienden. I stallet blev klövjade hästar med kulsprutor och granatkastare överraskningen för fienden. Ryttarförbanden kunde genom snabba omfattningsrörelser vinna terräng fortare än fotsoldaten.

Den bittra sanningen om ryttarförbandens sårbarhet i öppen terräng fick sitt epos vid upptakten till andra världskriget.

Polackerna hade fortfarande organiserade kavalleriförband, som efter gammalt mönster genom ”kavallerichock” i öppen terräng fick möta de invaderade tyska trupperna. Kulspruteelden från tyskarnas bepansrade fordon satte, på de polska slätterna, definitivt punkt för kavalleriet. Den slakt som tyskarnas kulsprutor åstadkom bland hästar och ryttare, bröt udden av en stridsordning, som började under medeltiden och som genom sina utövare nått så lysande segrar. I samband med, och framförallt efter andra världskriget, fick kavalleriet världen över andra hästkrafter i sina händer. Banemannen, pansartrupperna, blev kavalleriets nva hemvist.

Östgötaryttarna behövde inte vänta så länge som in på 1900-talet för att få uppleva förnedringen att lämna hästen. Är 1791 fick Östgöta Kavalleri sitta av och blev då sammanslaget med infanteriet under namnet Livgrenadjärregementet. 1816 blev det dags för ny organisation. Regementet delades då upp på I:a och 2:a Livgrenadjärregementet (1 4 och 1 5). Våra förutvarande ryttare utgjorde det 2:a regementet. Ryttarnas traditioner fördes vidare genom 1 5 och fotfolkets genom 1 4. Vid regementsindragningarna efter 1925 års härordning, för 14 från 1828 båda regementenas traditioner vidare. På I 4:s officersmäss finns både fotfolkets och ryttarnas persondata att beskåda i form av porträttmålningar av regementschefer från gångna tider. Vidare förvaras där fanor från den svunna epoken, Styvinge gård, som från början var kornettboställe, upphöjdes så småningom i rang. Är 1779 flyttade Anders Fredrik Sköldebrand in på Styvinge.

Sköldebrand avancerade till. ryttmästare (kapten) under sin tid på Styvinge. Efter en del tragiska händelser inom familjen, där bl a hustrun dog vid sonens, Karl-Eriks födelse, flyttade Sköldebrand sa småningom till Stockholm. Sköldebrand upphöjdes till Excellens och general. I den egenskapen fick han tillsammans med Curt von Stedingk undertecknade Sveriges bittraste fredsavtal, när Sverige förlorade Finland efter kriget med Ryssland 1808-09.

Utbildning

Ur skriften ”Från bondeuppbåd till indelningsverk”

Under 30-åriga kriget utförde den svenska armén många stordåd på slagfälten runt om i Europa. Det torde i första hand ha varit krigserfarenheterna hos befälet, som skapade förutsättningar för denna slagkraft. En del av befälen hade redan före kriget erhållit viss militär utbildning i utlandet, främst i Frankrike. Även Nederländerna tog emot utländska officerare för studier i krigskonst. Lennart Torstensson fick som tidigare nämnts sin utbildning i Nederländerna.

För de framförallt genom utskrivning uttagna soldaterna blev tjänstöringen i armén en helt främmande vardag. Historien är väldigt knapphändig när det gäller hur dessa soldater utbildades. Att någon systematisk, långvarig militärutbildning inte förekom är helt klart, eftersom utskrivningen inte gjordes förrän det utrikespolitiska läget krävde personell förstärkning till armén.

Några klart utformade reglementen torde heller inte förelegat. En knapphändig undervisning i vapnens bruk, samt en nödtorftig utbildning i olika stridsformeringar var med all sannolikhet den enda hjälp för överlevnad som bjöds, innan soldaterna sattes in i stridshandlingar. När Karl XI utformade tillkomsten av den indelta armén, var det därför helt unikt för svensk krigskonst, att för det första skapa en stående armé, med fast anställt frivilligt manskap. För det andra genom fastställda reglementen öva den nyskapade armén, och därvid inte bara undervisa utan verkligen drilla, och militärt indoktrinera soldaterna inför förestående krigshandlingar. På så sätt blev soldaterna mer motiverade för insatser i strid. Man ser t ex hur det bland karolinerna var en hederssak att få marschera i det första ledet, även om det utgjorde den farligaste platsen i stridsformeringen.

Karl XI:s strävan var att befälet, oberoende av börd, skulle börja sin militära bana som vanlig soldat. På så sätt växte en officerskader fram, som själva upplevt soldatens umbäranden, och själv av erfarenhet kände gränsen för soldatens förmåga att uthärda fältlivet. En del äldre officerare som inte hade förmåga att omsätta reglementenas innehåll i praktiken, pensionerades eller fick avsked.

Överstelöjtnanten Julius Rikera la Chapelle, som själv börjat som vanlig musketerare, utfärdade 1669 det första exercisreglementet. ”Sveriges blomstrande ungdom, som lust hade till det ridderliga militära väsendet” blev överskriften för det reglemente som denna ”Laskepelle” skrev.

Erfarenheten från tidigare krig lag säkert till grund för reglementenas utformning. Karl XI var dock framsynt när det gällde krigskonst. På generalmönstringarna, där större enheter var samlade, provades ofta ny material och nya stridsformer. Kungen var ofta själv med vid dylika tillfällen, inte bara som åskådare, utan som aktiv deltagare i övningarna.

Att sådana övningar utfördes under realistiska former förstår man när man ser till eftermälet av en generalmönstring på Polandsbacke vid Uppsala år 1691. Där berättas att 11 musköter, 17 gevärsstockar och 56 pikar förstördes vid kampering och fäktning.

Varje kompani bestod av två korpralskap pikenerare och fyra korpralskap musketerare. Dessa exercerades dels var för sig, dels i samverkan. Exercis i formering var ett viktigt moment, eftersom detta var grundläggande för truppens uppträdande på stridsfältet. Inövning av att hålla luckor och avstånd var t ex oerhört viktigt för manövrer inom kompaniet, exempelvis vid tripplering av led, kontramarsch med led, kontramarsch med rotar sedan man lossat salvan. Genom att fastställa kommandotekniken i reglementen, som var lika för hela armén, talade man på detta sätt samma språk inom hela armén. Eftersom reglementet hade likriktat befälsföring, underlättade detta vid tillsättandet av befäl.

Något som var av oerhörd betydelse för soldaten var att lära sig de olika signaler som förekom och som gavs antingen med trumma eller med blåsinstrument. För infanteriet var trumman den vanligaste signalmetoden. Genom trumman kallades man till korum, men trumman manade även till god insats i strid.

Fanan var kompaniets samlande symbol. Under strid bars fanan av kompaniets fänrik, och dit fanan fördes i strid, där låg också tyngdpunkten i kompaniets anfall. Genom fana hölls kompaniet samlat, och det var genom kraftsamling i närstriderna man besegrade fienden. Om fanföraren föll i strid var det alltid någon, som omedelbart var beredd att ta upp och föra kompanisymbolen vidare. Förlust av fanan var det värsta som kunde hända ett militärförband. Segrar räknades i första hand i antalet erövrade fanor, i andra hand materiella ting som kanoner, musköter och dylikt.

Den karolinska arméns utbildning inriktades enbart på offensiva uppgifter, vilket i viss mån kan ha varit till nackdel vid en del operationer. I slaget vid Poltava, var vad man kan se av historieböckerna, inte den svenska armén helt slagen. Soldaternas önskan var att fortsätta slåss. I konungens frånvaro hade befälet för armén överlämnats till generalen Lewenhaupt. Denna beslöt, fast sex regementen ville fortsätta fäktningen att armén skulle kapitulera, vilket också skedde. Om utbildningen även omfattat defensiva uppgifter, kan det ha varit möjligt att den överlevande delen av armén hade kunnat dra sig ur duellen vid Poltava. I stället blev förlust och förnedring soldaternas lön.

Andemeningen med skapandet av den stående, indelta armén, var från Karl XI:s sida att genom en stark och slagkraftig armé kunna hålla en alliansfri politik gentemot omvärlden. Han lyckades också under sin fortsatta regeringstid undvika krig. Under sjutton år upplevde landet fred. Under dessa år med en relativt god statlig ekonomi, hann indelningsverket utvecklas till ett enormt slagkraftigt krigsmaskineri, som arvtagaren Karl XII fick överta. Neutralitetspolitiken blev en förbleknad saga under den nya Karls tidevarv.

Den organisation som Karl XI utvecklade i indelningsverket, var ett mästerverk, eftersom det i stort sett oförändrat kom att bestå i 200 år.

Anslagen för att täcka arméns kostnader för framförallt utbildning har växlat. Under ”Frihetstiden” skars t ex försvarsutgifterna ner med 30 %. Det var i första hand de värvade förbanden som drabbades. Den indelta armén fortsatte säkert i sitt invanda övningsmönster. Lite exercis under korpralens befäl efter kyrkparaden, kompaniövningar vid en ”jägarbacke” i anslutning till kaptensbostället, samt några dagars regementsövning vid Malmslätt.

Vid arbetet med grävningen av Göta Kanal deltog indelta regementen under hela byggnadstiden (Knektarna indelades i militära enheter). När arbetsveckan närmade sig sitt slut samlades knektarna för att under sitt befäl utföra 4 timmars militära övningar. Man ser av detta vilken vikt man alltid lagt vid utbildning bland indelningsverkets knektar.

Den indelte soldatens uppgift i strid, om vapen samt striden

Ur skriften ”Från bondeuppbåd till indelningsverk”

Infanterisoldaterna delades upp i tre kategorier efter sina uppgifter.

Grenadjärer: Handgranatkastare utrustades med handgranater, musköt med bajonett samt infanterivärjan.

Pikanerare: Ca 5 meter lång pik samt infanterivärja.

Musketerare: Musköt med bajonett samt infanterivärja.

Grenadjärer

Kompaniets handgranatkastare kallades grenadjärer och utgjordes av särskilt utvalda, psykiskt och fysiskt vål rustade soldater. Grenadjärens plats var först i ledet. Vid anfall avlossades först musköten, som sedan kastades upp på ryggen. Sedan gjordes handgranaten klar för kast genom att granatens tändrör eller krutsträng antändes med den runt handleden virad, brinnande lunttråden. Efter kast deltog grenadjären i striden med blanka vapen. För att öka räckvidden för handgranaterna fanns redan från 1700~talet granatgevär. Dessa var utformade så att en tratt eller skål var anbragt på övre delen av en relativt kort musköt. Musköten laddades på sedvanligt sätt fast utan kula. I skålen lades granaten, vilken vid avfyrningen slungades iväg av krutladdningen i musköten.

Pikanerare

Vid defensiva tillfällen, således vid försvar, ingick pikenerarna i de första leden av formeringen. Man satte skaftändan i marken och med pikens blad riktat mot fienden utgjorde pikenerarna en pikborg mot anfallande rytteri Man försökte således med sänkt pik spetsa de anstormande hästarna. Dessutom kunde de bryta udden av ett anfall från fiendens infanteri.

Vid offensiva tillfällen, således vid anfall, fungerade piken som stickvapen. Man kunde på längre avstånd än t ex med värja och bajonett tillfoga fienden stora förluster vid första anstormningen. Enligt min bedömning torde piken när striden stod som hetast, man mot man, inte ha varit det perfekta närstridsvapnet, enär pikarnas längd ca 5 meter utgjorde ett rörelsehinder. Själv tror jag, att slutstriden fick föras med den andra stridskamraten, värjan.

Musketerare

Musketeraren utgjorde truppenhetens skyttesoldat. Vid anfall avlossades salvan alldeles före inbrytningen efter regeln ”se det vita i fiendens öga”. När avfyring ägt rum, återstod närstriden där bajonetten på musköten kom väl till pass. Kolvslag och kolvstöt ingick också i dramatiken under fäktningen. Eftersom musköten med påskruvad bajonett, till sin längd och tyngd, var ett otympligt vapen gick den också ofta förlorad i stridens hetta. Värjan blev i så fall nästa vapeninsats som stod till buds. Skottlossning under närstrid var otänkbar, eftersom ingen tid för omladdning medgavs.

Under hela tiden som indelningsverket varade fortgick forskning och experiment för att få fram nya vapen till försvaret. Musköter fanns i olika utförande och kallades efter avfyrningsmekanismens utförande för luntlås- snapplås- flintlås- och hjullåsmusköt. De senare modellerna hade stora fördelar framför luntlåsmusköten, enär man på denna ständigt fick hålla lunttråden brinnande i väntan på skottögonblicket, samt att den krävde en tidsödande omladdningsprocedur. På flintlåsmusköten var mekanismen försedd med flinta och stål, som vid avfyrningen genom friktion utvecklade gnistor, vilka ombesörjdes antändning i fängpannan. Till flintlåsmusköten fanns dessutom färdigförpackade laddningar som medfördes i soldatens patronkök. Tidigare hade kruthornet varit soldatens ammunitionsförråd. De nya färdigställda förpackningarna bestod av en papperspatron med avmätt krutladdning, och med kulan bipackad i en påse i förpackningens topp. Tiden för omladdning avkortades genom att soldaten vid omladdning bet av botten på förpackningen och fyllde krut i fängpannan. Resterande krut släpptes ner i pipan. Pappret med kulan gick därefter samma väg. Efter två lätta stötar med laddstaken var musköten klar för avfyrning.

Det skulle dröja in på 1800-talet, innan de mynningsladdade vapnen ersattes med bakladdade eldhandvapen.

1867 antogs remingtongeväret i försvaret. En helt ny och revolutionerande utveckling i vapenteknik hade börjat. Ammunitionen utgjordes av en enhetspatron som medgav snabb omladdning. Kalibern, grovleken på kulan, var 12 mm. På en senare modell av remingtongeväret minskades kalibern till 8 mm.

Med det nya geväret och med införandet av automatvapnen, ändrades också stridsformerna för infanteriet. De fyrkanter som kännetecknade fotfolkets uppmarscher till en fäktning försvann. I stället blev infanteriet en grävande enhet, där moder jord blev soldaternas bästa tillflyktsort. Precision och större skottvidd hos de nya vapnen ökade också avståndet mellan de stridande. Muskötens räckvidd 60-80 meter kan jämföras med de nya vapnens 150-200 meter.

Piken hade spelat ut sin roll och fick i stället en paradplats på våra museer och i militära kanslihus. Värjan blev också ett museiföremål, men har ändå fått behålla sin värdighet vid militära parader och dylikt, där befälet visar upp det som hjälpte till att ge kraft åt den armé, som under Sveriges stormaktstid sågs med respekt runt om i Europa.

Infanteriets understödsvapen, artilleriet

Artilleriet hade från början tre typer av granater för att understödja infanteriet i strid.

Fullkula, för att skjuta sönder befästningsverk.

Brandgranater, för anläggande av bränder inom belägrat område.

Geschwindan, i första hand för att bekämpa mer eller mindre oskyddad trupp.

Den sistnämnda var således den granat, vilket hjälpte till att bredda vägen för infanteriets inbrytningar vid anfall. Ett anfall med infanteri i samverkan med lätta artilleri utfördes p å följande sätt. Infanteriet var efter anfallningssignal under stridsformering på marsch mot sin inbrytningspunkt. Artilleriet för~ spänt med attackhästar framryckte nu till ungefär 40 meter framför eget infanteri. Här gjordes halt och 10 skott (Geschwindor) avfyrades. När infanteriet hunnit i fatt, gjordes ny attack på liknande sätt tills man kom till 70 meters avstånd från fienden. Här hade man kommit inom räckhåll för fiendens musköteld, varvid hästarna inte längre kunde användas. För vidare framryckning fick särskilt handräckningsmanskap ta vid.

Geschwindan fungerade så, att den inbyggda krutsträngen i tändröret började brinna vid skottögonblicket, samtidigt som granaten lämnade eldröret. När krutsträngen i projektilen brunnit till slutändan, antändes krutladdningen i granatens kärna, vilken exploderade. Utav kraften vid explosionen slungades sedan druvhaglen ut.

Krigstukt och bestraffning

Ur skriften ”Från bondeuppbåd till indelningsverk”

De militära lagarna är en lagtext som lagts på toppen av den civila lagen. Reglementen~ krigets notblad, utgör grundelement för dessa lagar och kan medföra disiplinära åtgärder om någon avviker från dess innehåll. Mönstret för detta lagsystem är lika för alla länder.

För indelningsverkets karoliner var det Gud som var den högste, när det gällde att efterleva rättsbegreppen.

”All lycka kommer av Gud” skrev Karl XI, ”och ju tapprare soldat dessto ödmjukare inför Herren”.

Första artikeln i krigslagarna påbjöd dödsstraff för den som missbrukade Guds namn.

”Förläna mig trohet och kärlek till min överhet och bevara mig för synd, skam och last”, bad soldaterna i den morgonbön som ingick som bilaga i krigslagarna.

Rättsväsendet vid förbanden låg i första hand under profossen. Profoss fanns på kompani, bataljons och regementsnivå. Han hade som förbandets åklagare till uppgift att föra talan mot soldater som överträtt krigslagarna. Efter laga dom ålåg det profossen att tillse att utdömda straff verkställdes.

Under senare delen av indelningsverket utökades profossens uppgift till att även verkställa utdömda straff. Därmed bleknade intresset för att vara profoss, för att så småningom helt upphöra. I stället blev det förbandens väbel som fick överta profossens uppgift.

Den ständigt flödande spriten var ofta anledningen till överträdelser av lagen. Så berättar t ex överste Knut Posse år 1708. ”Drabant Pehr Hård blev ihjälslagen av sin kamrat Engelbreckt knall och fall uti fylleri”. I ett brev till general Magnus Stenbock talar Karl X1I om en soldat som dömts från livet, ”för det han supit sig full och blivit som döden”. Han blev benådad till livet men dömdes till nio gånger gatlopp.

Plundring innan fienden var nedgjord och lagt ner sina vapen var förbjudet, t o m en så enkel förseelse som att ”palla äpplen” kunde om den skyldige ertappades bestraffas. För den indelte soldaten var det inte bara i fält som de militära lagarna hade laga kraft. Rotemästaren hade anmälningsskyldighet om rotens knekt inte visade upp en god vandel hemma på roten.

Avvikelser skulle rapporteras och bestraffning i någon form utdelades vid nästkommande kompaniövning. Det var fältväbeln och kvartermästaren, som när det gällde mindre förseelser fick utdela straffen. Det strängaste straff som utdömdes var avrättning med stegling som påföljd. Ett straff som kunde förekomma om någon stämplade mot landet och kungamakten. Ett exempel på en dylik dödsdom är avrättningen av Johan Reinhold Patkul.

1690 sändes Patkul till Stockholm för att diskutera reduktionsvillkoren för den Livländska adeln. Efter resultatlösa förhandlingar, sändes en frän skrivelse till kungen om tillståndet i Livland. Skrivelsen föranledde rättegång, där Patkul dömdes till döden. På grund av domen och Patkuls inställning till kungen, flydde han och gick i tsar Peters tjänst. Efter intriger och stämplingar mot August II i Polen blev han tillfångatagen av polackerna. Vid fredsslutet utlämnades Patkul till svenskarna.

Vid ny rättegång dömdes Patkul till avrättning och stegling. Halshuggningen utfördes 1707 av en helt inkompetent bödel, varefter kroppen delades i fyra delar och steglades.

Stegling innebar att kroppsdelarna sattes upp på ett till fyra hjul. Ofta blev platsen utmärkt med plakat som angav förrädarens namn och med en beskrivning över gärningens art. Spott och spe blev den dödes begravningsmässa.

Detta att bli skändad till kropp och själ, förkastad av Gud och människor, var den värsta förnedring som kunde drabba en människa. Dödsstraffet med stegling och hjul avskaffades i Sverige 1841. När det gällde den ”gemene” soldaten, låg dödsstraffet ständigt inom räck~ håll, ofta tillämpat till varnagel för andra.

Rymningar och flykt till fienden, s k överlöpare, hängdes utan rannsakan. Som framgått av tidigare kapitel förekom under det polska fälttåget rymning. De soldater som fångades in, hängdes med all sannolikhet i träden utefter vägarna, försedda med plakat som angav vad som skulle hända var och en som rymde.

I kriget mot Polen beskrivs hur tre korpraler som återfanns som överlöpare i en polsk fästning blev gripna och sedan ”upphängda”.

Gatlopp var i rangordning inte långt efter dödsstraffet. Gatan utgjordes i bland av ända upp till 300 man, mellan vilken den dömde skulle förflytta sig under ständiga slag från soldaterna som bildade gata. Beroende av förseelsens karaktär, utgick straffet till olika antal turer 2, 3 eller 4 gatlopp var vanliga, fler kunde förekomma. Efter Tre kronors brand, slottsbranden, dömdes en av vaktknektarna till 5 gatlopp. Knekten avled efter en tid av skadorna. Han betraktades dock som gammal och klen så dödsfallet ansågs inte så beklämmande.

För grövre brott inskränkte sig bestraffningen inte enbart till gatlopp, En påföljd med något eller några är som fånge på Marstrands fästning var inte ovanlig. Andra bestraffningsmetoder var t ex att bära ett antal musköter eller att stå i halsjärn dag och natt. Spöstraff tillhörde också den lättare bestraffningsformen.

Våra indelta soldater utvecklades efterhand till en stolt och disciplinerad yrkeskår. I allmänhet låg frivillig insats till grund för de indeltas anställning, redan här fanns grogrund för skötsamhet. Möjlighet till befordran, samt omtanken om den hemmavarande familjen på soldattorpet var också en sporre till laglydnad och skötsamhet. Ingen regel utan undantag, säkert förekom en och annan indelt soldat i rättsprotokollen.

Sämre var det bland de många gånger med tvång anställda värvade trupperna. Vi återfinner dessa vid artilleriet samt vid gardesregementena. En stor procent av dessa hade redan före värvningen en dunkel social bakgrund, helt främmande för livets och samhällets regler.

För att saxa några uppgifter från Svea Artilleri. Av de 115 nyvärvade som anlade 1795, hade under den närmaste 20-årsperioden 5 avskedats, 36 avlidit, dock endast 2 i fält, 12 rymt, 11 strukits ur rullan, 16 ”blivit bortåt’. Vid Göta Artilleri fälldes 1834, 850 prygeldomar och 82 domar på vatten och bröd. 1883 befann sig 12 % av den värvade styrkan i straff och arbetsinrättningar.

Välfärd och sjukvård under indelningsverket

Ur skriften ”Från bondeuppbåd till indelningsverk”

Sjukvården i den indelta armen ombesörjdes av förbandens fältskär. Det var översten som tillsatte fältskären Denne hade att i sin tur anställa tre ”förfarna och svarsgoda” gesäller i sitt läkarlag. Fältskären hade innan han ’tick tillträda sin tjänst att inför ”Collegium medecorum” avlägga prov i sitt kirurgiska kunnande. I fält var inte fältskärens uppgift enbart inriktad på kirurgiska ingrepp. Han var dessutom förbandets medicinare.

Redan under karolinertiden hade man begrepp om soldaternas ständiga gissel, fältsjukan. Denna febersjukdom som säkert skördade fler soldaters liv än vad striderna gjorde var fruktad. För att eliminera smittan, delade man redan under Karl XI:s tid upp intagna i sjuklägren på sårade, och feber- eller fältsjuka. I de fältsjukas läger rådde besöksförbud.

För fältskärens kirurgiska ingrepp stod diverse instrument till förfogande bl. a bensåg, brännjärn, knivar och tång för borttagande av kulor, (d v s instrument som vi i dag tror var vad som behövdes för den tidens kirurgi). Men dessutom fanns instrument för operationer, som vi i dag inte tror dessa kirurger hade inblick i. Vad sägs t ex om trepan att borra hål i skallen med och tänger för avlägsnande av benbitar. Man hade således även kunskap i att utföra invärtes operationer. Många soldater kunde således helas för att på nytt återgå i tjänst. Andra blev hemsända, enbenta eller enarmade, framförallt där köldskadorna inte gett fältskären andra möjligheter än amputation för att föhindra spridning av kallbrand.

För små blessyrer hade soldaterna sina egna huskurer. För att citera många författares skildring från gångna tider, ansågs ”stopiss” särskilt framstående som läkemedel.

De sårade soldaterna samlades upp och fördes på bårar eller kärnor till förbandets hospitalplats, sjukläger. Redan på valplatsen skedde utgallring, där en bedömning av den sårades allmäntillstånd gjordes. Så skriver en viss fänrik Robert Petre i sin dagbok efter ett slag. ”De som ej kunde varken leva eller dö, stack jag”.

Vissa ordningsföreskrifter ingick i reglementet för armén. Löjtnanten och sergeanten skulle svara för att soldaten tvättade och kammade sig, tvättade sin skjorta och blus samt rakade sig en gång i veckan. Till varje förläggningsplats grävdes latringropar, som sedan skottades i gen. Det var förbjudet för soldaterna att bada i floderna. I fält skulle allt dricksvatten kokas och tillsättas med en kanna brännvin.

Fast Karl XII enligt källorna var nykterist, spelade brännvinet en viktig roll i karolinerarmén. Det ingick i medicineringen i sjuklägren, men ansågs också vara ett förebyggande medel mot fältsjukan. Enda smärtstillande medel vid operation utgjordes av en präktig fylla samt en träbit mellan tänderna.

För de febersjuka hade fältskären till sitt förfogande diverse dunkla medel, vars ursprung till vissa delar kan spåras till vidskepelse., Eller vad sägs om följande mediciner: Krossad gäddkäke, penis av hjort, brända hjorthorn, mumie, människokranium, daggmaskolja och huggormskött. Medicineringen verkade föga smaklig. Det fanns dock verksamma mediciner såsom kinin, opium, lakrits honung, kvicksilverpreparat, laxer- och kräkmedel.

När proviant kunde rekvireras från orten, eller när underhållsförbindelserna fungerade med Sverige, var fältranson fastställd och var lika med vad våra soldater får idag.

Genom de ständiga och långa marscherna blev nog ändå soldatens knorrande mage efter föda den återkommande, entoniga marschvisan.

Sjukvården liksom allt annat har under hand förbättras. Genom tillkomsten av underhållsförband, där trängtrupperna fått sig tilldelat sjukvården, behöver soldaten inte längre ”stickas” på slagfältet, utan sedan 1800?talet under Röda Korsets beskydd behålla sin värdighet, och kan föras undan till sakkunnig vård.

För den uttjänte soldaten instiftades redan under Gustav II Adolfs tid Vadstena Krigsmanshuskassa. Det var klosterbyggnaden som togs i anspråk som försörjningsanstalt för gamla och förlamade krigare. Anstalten upphörde 1783 och dess tillgångar, jämte inflytande medel, fördelades i stället till dem, som enligt ovan varit berättigade till intagning. De fick således en form av livränta.

Själavård

Ur skriften ”Från bondeuppbåd till indelningsverk”

När Gustav Vasa lät den Lutherska läran ta säte i de svenska kyrkorna hände något helt unikt för den svenska allmänheten. Det kristna ordet förkunnades på deras eget språk i stället för latin. Så småningom började dessutom en viss läskunnighet kunna skönjas i landet. Genom kungligt dekret ålades prästerna att i sina socknar utöva undervisning i läsning. Katekesen under 1600-talet var bl. a utformad med en speciell ABC-lärodel.

Läskunnigheten kom att bedrivas som en regelrätt kampanj, inte bara på religiös grund, utan även med politiskt inslag. Den makt som låg bakom det kristna ordet beskrev inte bara Guds godhet. Den beskrev också betydelsen av lydnad inför präst och framförallt överhet. Detta var den politiska delen, att genom ordets förkunnare styra den ,,gemene” till lydnad inför hotet om Guds vrede.

Tron på onda makter var därtill ett ständigt hot mot människans vandring på jorden. Jag vill bara i detta sammanhang erinra om häxprocesserna.

I kyrkolag 1686 påbjöds prästerna att hålla vissa husförhörslängder på sina sockenbor. Lagen angav dessutom att folket på landsbygden skulle korums så tidigt, tillsammans att de före högmässan kunde bevista ”Catechismi”, förklaringar och förhör. Försummelse mot detta bestraffades med böter. Föräldrar och husbönder fick böta 4 öre silver, barn och legohjon 2 öre. Det är inte svårt att förstå det lydiga verktyg som landsbygdens knektar kom att utgöra, när de ända från barns- och ungdomsåren genom påverkan från kyrkan sida invaggats i föreställningen att vara ödmjuk och lydig mot Gud och den världsliga överheten. För den andliga välfärden fanns på varje regemente tre präster. En regementspastor samt en pastor på varje bataljon. Det var som synes väl försörjt för själavård, så någon nedtrappning av deltagandet i det religiösa livet efter antagandet som soldat inträffade inte. Tvärt om, bland karolinerna blev gudstjänstkorum en daglig handling i den militära rutinen. Morgon och kvällskorum var obligatorisk. Genom dagböckerna ser man att detta inte bara blev en militär slentrianhandling, som annars till många delar i våra dagar kännetecknar militärlivet. Många beklagar sig över, på grund av tjänstgöringsförhållanden, att de inte på ”långan tid fått höra ett Gudsord, samt inte fått vederkvickas med Herrens heliga nattvard”.

Här, är ett par exempel på de böner som soldaterna blev lärda, och som belyser kopplingen mellan det andliga och den politiska påverkan som förekom.

”Ge mig nåd att vara förnöjd med min sold. Lär mig vara min överhet trogen och lydig och flitigt uträtta vad mig av mina officerare varder befallt”.

Den andra bönen som ingick som bilaga till krigslagarna lyder: ”Förläna mig trohet och kärlek till min överhet och bevara mig för synd, skam och last”.

Den största själsliga nöden uppstod, av förklarlig skäl, bland de soldater som fick uppleva fångenskapens förnedring i Ryssland. Soldaterna var en liten grupp i ett stort land. De var därför tvungna att i möjligaste mån hålla samman kring sin nationalitet och sin religiösa tro för att inte gå under.

Under överstelöjtnant Bror Rålambs ledning bildade fångarna i Tobolsk ett kyrkoråd. Genom insamling och kollekter, där insamlingslistan tar upp 398 man, lyckades man få in så mycket medel så man på Rålambs initiativ uppförde en träkyrka. Fångarna i Tobolsk hade fördelen av att bland sina olycksbröder kunna tillräkna sig en fältpräst, nämligen Gabriel Laureus. Den kyrkliga samhällscirkel som dessa krigsfångar bildade, överbryggade en del av fångenskapens förnedring.

Prästerna hade av naturliga skäl en stark ställning i den karolinska armén. Prästernas uppgift var inte enbart att bespisa soldaterna med Guds ord. De skulle liksom sockenprästerna övervaka och förmana soldaterna även för världsliga frestelser, särskilt till sjätte budet. Prästernas umbärande under fälttågen kan jämställas med soldaternas. Under uttåget från Sachen utkämpades en drabbning vid en by utefter marschvägen. Efter drabbningen skriver bataljonsprästen Westerman ”När fienden var förjagad och jag begav mig över älven, fick jag ock där något att göra, emedan uti kärre lågo några som på mig ropade, vilka illa och till döds sårade voro, vilka jag uti gyttjan med Herrens heliga nattvard bespisade”.

Vid nederlaget vid Poltava grävde regementsprästen Georg Notmann ner nattvardskärlen på slagfältet innan han överlämnade sig som fånge. När han tretton år senare blev fri, tog han omvägen över Poltava. Grävde upp kärlen och lyckades under mångfaldiga faror återföra nattvardskärlen till Sverige.

Även, om hundratals hyllmeter i våra arkiv upptas av händelser från krig, så upplevde ändå landet perioder av fred. För våra knektar innebar vistelsen i hemorten ingen andlig avslappning. Vid husförhören hade soldaten alltid sin givna plats i för~ samlingen.

Kyrkparaden på söndagarna i hemförsamlingen, under befälets tillsyn var ett måste, och behölls bland våra knektar ända in på 1800-talet. Psalmboken och bibeln var inte var mans egendom under 1600- och 1700-talet. I stället blev katekesen soldatens följeslagare. Katekesen svarade inte enbart för den andliga välfärden. ABC bilagan hjälpte dessutom till att förkovra läskunnigheten i de militära leden.

Vad kan väl mer ge förtröstan för en sliten soldat än orden i psalmen ”Vår Gud är oss en väldig borg” den psalm som varit arméns följeslagare sedan 1600-talet.

Den soldatbön som hörts under århundraden från svenska soldater i korus, ”Gud bevare konungen och fäderneslandet”, ger också uttryck för den känsla man hade för sin ärade kung, och i många fall till landet där borta som man lämnat för åratal sedan.

Östgöta infanteri

Ur skriften ”Från bondeuppbåd till indelningsverk”

Den största militära enheten inom län och landskap var regementet. Två regementen fanns i Östergötland, ett infanteriregemente samt ett kavalleriregemente.

De åtta kompanier som bildade Östgöta infanteriregemente fördelades på två bataljoner. som framgår av den skissade organisationsplanen för regementet så ingick Kinds kompani i den första bataljonen. I vissa sammanhang kallas första bataljonen för Livbataljonen.

Personal tillhörande regementsstaben rekryterades genom kronans försorg. Således blev inte rotarna belastade för deras försörjning. Befälet ner på kompaninivå erhöll på liknande sätt sin försörjning genom kronans försorg.

När indelningsverket instiftades tilldelades dessa befattningshavare kronhemman, jordbruksfastigheter av varierande storlek beroende på rang.

Utöver inkomsten inkomsten från bostället erhöll de fast anställda en fast kontant årslön av kronan. Löneklyftan mellan de olika befattningshavarna var oerhört stor. En förare, ”den högste i det ringa befälet”, tjänade 30 daler silver om året. Fältväbeln, senare tiders fanjunkare, tjänade 41 daler, löjtnanten 100 daler och kaptenen 200 daler. Lyckades man avancera till en ännu högre befattning, vilket inte var omöjligt, låg ännu större rikedomar inom räckhåll. Befordran byggde inte på börd. Krigserfarenheter, tjänsteår, lydnad och i övrigt en god vandel som krigsman, var meriter som var grundläggande för avancemang. Man förstår den strävan som alltid förelåg till de högre befälsposterna, när man ser till det ekonomiska utfallet. Överstelöjtnantens årslön var 750 daler om året och om han blev överste steg lönen till 1500 daler.

Att placeras som lantbrukare emotsågs inte med så stor glädje av de första officerarna i den nya organisationen. Senare, när även ”småfolket” nådde de högre befälsposterna, utgjorde däremot den större gård, som följde med den högre graden, en stor lockelse.

Under indelningsverkets senare tid ändrades anställningsformerna för den fast anställda personalen. En del befattningar ur organisationen. Profossen fick t. ex sin efterföljare i väbeln och en del personal inom musiken försvann helt eller delvis ur de stridande förbanden. I mitten av 1800-talet drogs boställesrätten in för merparten av befälet, vilka i stället fick hela lönen kontant. Många av de boställen som angivits i organisationsplanen för regementet 1699 blev i stället vanliga arrendegårdar.

Chef för regementet var översten. Hans närmaste män på rangskalan var överstelöjtnanten och därefter majoren. Bataljonerna löd direkt under regementsstaben. Således blev första bataljonen överstelöjtnantens bataljon och majoren blev chef för andra bataljonen.

Varje år samlades regementet till gemensamma övningar på Malmslätt. Övningarna varade i två veckor och var alltid förlagda till sommaren. Förläggningen för såväl knektar som befäl utgjordes av tält. Soldattälten rymde sex man. Förplägnad under regementsövningarna tillhandahölls av kronan. För marsch till och från Malmslätt , samt för första dagen på på övningsheden , fick soldaterna hålla med egen matsäck. Den förplägnad som tillhandahölls av kronan tillreddes med hjälp av kompaniernas egen tross- och kokutrustning. Som värmekälla fungerade uppgrävda kokgropar där grytorna hängdes över den öppna elden. I sammanhanget kan nämnas att, efter Karl XI:s seger över Danmark, där Skåne och Halland blev införlivade med Sverige, nya kostvanor började breda ut sig över landet. Bl. a kom den feta, salta Varbergsillen att få en framträdande plats i det svenska kosthållet. Den blev också, genom sin hållbarhet, ett av arméns baslivsmedel.

Under hand utvecklades övningsplatsen vid Malmslätt till ett mera permanent övningsfält. På 1800-talets senare del uppfördes särskilda kokhus och manskapet förlades i lägerhyddor. Befälet undfägnades med egna bostäder och mässar.

Mellan regementsmötena kallades officerarna till överstens boställe vid Kungsbro för delgivning av de nya reglementen som efterhand kom till. Mobiliseringsplanerna delgavs kompanibefälet, varvid inte bara platser och marschvägar på mobiliseringsplanerna präntades in. Även tidsangivelser för kompaniernas anmarsch till utskeppningshamnar och andra försvarsviktiga platser fastställdes.

Övningarna på Malmslätt präglades av vapenexercis, exercis i olika stridsformeringar, skjutning o.s.v. Soldaterna fick även lära sig att utföra fältarbeten. Det var i första hand tillverkning av spanska ryttare, skanskorgar och fasciner vilka utgjorde infanteriets viktigaste förskansningar.

För karolinertidens knektar var de två veckorna på Malmslätt en allvarsmättad tid, där dagen började och slutade med korum. Möjligen kan ambulerande marketentare ha funnits i grannskapet för att, med sina varor, plocka till sig en och annan slant av den ”tobakspäng”, som var ett litet tillskott som knektarna fick under regementsmötet.

Mera glamour blev ett inslag under senare delen av 1800-talet. Runt de gamla övningshedarna växte mindre och nöjesinriktade marknadsplatser upp. Så även i Malmslätt.. Dansbanor anlades dit anförvanter och traktens ungdom var välkomna gäster. Någon längre marsch behövdes inte för att göra en krogrunda. Ölstugor och krogar för brännvinsförsäljning låg tätt.

Malmslätt är en av de äldsta övningsplatserna i landet. De före indelningsverkets tid utskrivna soldaterna , vars utbildning innan de sändes ut i strid förmodligen inskränkte sig till ett minimum, skulle säkert sett med avund på roteknektarnas välorganiserade förband. Soldaterna fick genom intensiv träning en god motivation inför förestående uppgifter. Regementsstaberna finputsade mobiliseringsverkets planer. Utöver utstakade marschvägar blev även försörjningen tryggad genom befintliga gästgivargårdar eller nya som Karl XI lät anlägga.

Kinds kompani

Ur skriften ”Från bondeuppbåd till indelningsverk”

Som framgår av nedanstående tabell blev inte Kinds kompani ett renodlat häradskompani. Att spridningen för kompaniet blev så stor, kan ha sin förklaring i att rekryteringsunderlaget i en del socknar var lågt. Detta kan i sin tur förklaras med att inom dessa sockengränser stora arealer mark upptogs av frälsegårdar. Dessa gårdar var undantagna roteringssystemet. En del socknar präglades dessutom av stora glest befolkade skogsområden.

Följande härader och socknar ingick i kompaniet:

Härad Socknar
Hanekinds Skeda och Vist
Bankekinds Björsäter, Grebo, Värna, Åtvidaberg och Bankekind
Skärkinds Yxnerum
Kinda Horn, Hycklinge, Hägerstad, Kättilstad, Oppeby, Tjärstad, Vårdnäs och V. Eneby
Valkebo Nykil och Ulrika

Kompaniet torde ha fått sitt namn, genom att namnet Kind återfinns i fyra av de fem häradsnamnen.

Högsta chefen för kompaniet var kaptenen. Han liksom övrig personal var förankrad i bygden som jordbrukare. Kompanichefen för Kinds kompani var tilldelad kronohemmanet Skedagården. De Kronohemman som det fast anställda befälet fick besitta var, liksom knektarnas torp, inga stora jordbruksfastigheter. För att klara försörjningen erhöll därför befälet, utöver avkastningen från bostället, en fast kontant årslön.

Skedagården blev kompaniets hjärtpunkt. Här fanns kompaniets trossbod med bl. a de fyra trossvagnar som ingick i kompanitrossen. Kokutrustning, tält och annan utrustning som var kronans egendom förvarades också centralt i trossboden. Ett undantag synes vapnen ha utgjort. På så gott som alla soldattorp har knektarnas vapen genom tiderna, företrädesvis i stockvirket till uthusen, lämnat spår efter sig. i form av blykulor från forna tiders musköter och remingtongevär. Sjösäter med Stolt, Palm och deras företrädare utgör ett bevis på detta.

Kaptenens roll som chef för kompaniet inskränkte sig inte enbart till att vara dess militäre lärare och befälhavare. I den förordning, ”mellan Soldaterna och deras Rotar uti Östergötland”, som upprättades av landshövdingen Axel Stålarm, och som blev ratificerad av Karl XI den 7 november 1685 var knektens befogenheter gentemot rotehållarna oerhört begränsade. Det blev i stället kaptenens roll att tillrättalägga de sociala missförhållanden som uppstod mellan knekt och rote. Kaptenen fick också utreda och tillgripa disciplinära åtgärder mot den knekt som rapporterades för överträdelser mot gällande kontrakt mellan rote och knekt.

Någon gång i månaden samlades kompaniet till Skedagården för att under någon eller några dagar ”i lämplig jägarbacke” ha kompaniövning. Förfrågan har jorts bland äldre människor i Skeda, om legenden kunnat berätta om var denna jägarbacke har legat. Tyvärr har ingen kunnat ange platsen.

Vad som övades vid dessa tillfällen, var i första hand vapenhandgrepp och exercismoment vilka delgivits befälet under befälssammankomsterna vid Kungsbro.

Under uppbådade möten var soldaten enligt förordningen skyldig att själv, helt eller delvis, svara för sin försörjning. Om soldaten behövde hjälp av roten med sin matsäck skulle detta avräknas från lönen.

Karl XI sökte och lyckades föra en neutral utrikespolitik, detta med en stark armé som sköld. För att säkerställa slagkraften hos armén organiserades ett mobiliseringsverk. Här stakades alternativa marschvägar ut för de olika förbanden i landet. Det var utskeppningshamnarna, men även andra för försvaret viktiga platser, som snabbt måste förstärkas med arméförband, som kom att omfattas av mobiliseringsförberedelser.

Kinds kompani fick således genom regementsstaben sina samlingsplatser och marschvägar utstakade. Från rullorna kan vi läsa att bl. a Brokind, Kisa och Åby var sådana förutbestämda mål vid mobilisering.

De gästgivargårdar som fanns utmed uppmarschvägarna tjänstgjorde som underhållsdepåer. Eftersom marschvägarna många gånger var långa förekom ”eftersläntare”, soldater som av olika anledningar inte orkade följa med. Förmodligen fick gästgivargårdarna fungera som uppsamlingsplats för dessa. Att marscherna för Kinds kompani blev många och långa, kommer vi så småningom att se när vi senare skall sammanfatta en meritförteckning över indelningsverkets östgötainfanterister.

Skedagården upphörde att vara kaptensboställe omkring mitten av 1800-talet. Av 1700-talets bebyggelse återstår idag bara en stenhusbod. Det är alltid farligt att spekulera i äktheten av historiska ting. Om man ser till utförandet av denna stenhusbod kan man dock se ett visst samband mellan kompaniets trossbod och den bevarade byggnaden. Dåtidens huskonstruktioner på en mindre jordbruksfastighet var uppförda i timmer . Här utgörs byggnadsmaterialet av sten, ett helt annat och mera arbetskrävande material. Tanken ligger därför nära att billig arbetskraft i form av knektar fått uppföra stenhusboden för att skydda kompaniets värdefulla utrustning. Att stenhusboden har utgjort kompaniets trossbod är dock bara författarens egen teori.

Löner, förmåner, plikter

Ur skriften ”Från bondeuppbåd till indelningsverk”

Genom sin särställning var innehavarna av frälsegårdarna i stället skyldiga att personligen ställa sig till kronans och rikets förfogande, antingen inom krigsmakten eller i statens civila ämbeten.

Andra gårdar med tillräcklig bärkraft kunde också ställa sig utanför roteringssystemet. Det var gårdar som på egen bekostnad ställde häst med fullt utrustad ryttare till förfogande så kallade rusthåll. Denna form av frälse (skattebefrielse) återfinner vi vid Stavsäter, Markustorp och Skog.

Anställningsformerna mellan rote och knekt blev för Östergötlands del fastställt i en av Axel Ståhlarm upprättad förordning. Förordningen ratificerades av Karl XI den 7 november 1685.

I den första paragrafen av förordningen beskrivs hur soldaten rent disciplinärt skulle förhålla sig till roten. Uppstudsighet och våld från soldaten bestraffades med gatlopp. Klagomål mot roten skulle i stället anmälas till kaptenen, som i sin tur hade att se till och bevaka soldatens intresse.

Den andra paragrafen anger den lön som soldaten, i krigs? som freds~ tid var berättigad till. Enligt förordningen skulle årslönen vara 25 daler kopparmynt. Lönen betalades ut i två terminer ? ”nemligen halfparten om Påsktiden och återstoden wid Michelmässan, därmed at betaga Knekten tillfälle at i otid si lön förskingra och förlösa”. Under Karl XI:s fredsperiod, var nog de angivna 25 dalern en ganska lockande avlöning. Under nästkommande tidsperiod fick säkert större summor tillgripas, då framtiden under krigen blev en mera vansklig tillvaro för soldaterna. Den kontanta lönesumman har för övrigt skiftat under olika tidevarv, beroende på förändringar i penningvärdet.

Utöver den kontanta lön som soldaten erhöll, utgick dessutom vissa beklädnadsförmåner. Ärligen skulle roten förse knekten med ”Släpeklädning af Walmar til Rack och byxor, jämte et par strumpor och et par swänska skor”. För dessa vardagskläder var soldaten skyldig att mot skälig kontant ersättning, utföra arbet hos någon av rotebönderna. Roten fick inbördes göra upp turlista över vem av bönderna inom roten soldaten skulle arbeta hos. Om knekten nekade eller på annat sätt drog sig undan dessa dagsverken, var roten befriad från denna beklädnadsersättning.

I tionde paragrafen förbjuds soldaten att på rotens bekostnad byta sin valmarskläder mot finare helgdagskläder:

”att niuta Pajråk stoffe med knappar, röd klädeskant och upslag samt Tyska köpeskor, hwilket är aldeles obefogat”.

”ej heller Roten plicktig sådant at erlägga”.

Brott mot nämnda paragrafer bestraffades liksom brott mot första paragrafen med gatlopp.

Paragraf fyra föreskriver rotens åliggande vad gäller soldattorpet. Torpet skulle uppföras som stuga med förstuga, samt fähus med loge och lada. Därtill en halvspann utsäde årligen och äng till 1,5 lass hö. Kostnaderna för detta delades lika inom roten. Den gård där torpet blev uppfört, fick som ersättning för förlorad areal, av övriga bönder i roten en årlig ersättning av 6 mark silver. Om torpet blev beläget på samfälld bymark, utgick följaktligen ingen ersättning.

Den femte paragrafen föreskrev soldatens rätt till skogsprodukter. Avverkning till vedbrand och staket (giersel), fick ske på den gård där torpet var beläget. Knekten var förbjuden att verka skog till försäljning.

Nästa paragraf tycker jag belyser den intensiva tillväxt av bondesamhällets Sverige, som präglar den här tiden. Därför är paragrafen ordagrant återgiven. – ”Såsom Östergötland är en trång bygd och icke stort utrymme till betemark äger, ty skal Knekten tillåtet wara, at påstå eller begära mer boskap uti sin wård eller rotarnas hagar få insläppa mer än en ko, de öfriga dess creatur bör och måste på utmarker söka sin föda”.

Om soldatfamiljens försörjning står att läsa i sjunde paragrafen. Här meddelas rotens skyldighet, att innan soldattorpet är färdigställt, försörja och hysa sin soldat med familj. Det ålåg roten att – ”så länge han hemma är med hustru i gård hos sig, och husmanskost för sin person allena, men ingalunda des hustru och barn, hwaremot Knekten skall wara förbunden, för maten hos sin wärd at arbeta, när han hemma är”. – ”Men sedan torpet til sine lägenheter är färdigt, blir Roten för Soldatens widare hysande hemma hos sig och des kosthållning aldeles fri”. Man torde kunna tolka detta så, att om soldaten blev kallad till tjänstgöring, fick roten överta försörjningsplikten för soldatfamiljen så länge denna var inhyst på roten. När torpet blev inflyttningsklart upphörde försörjningsplikten av soldat familjen.

Säkert uppstod meningsskiljaktigheter mellan knekt och rote, när det gällde lönereglering. Särskilt när det gällde tolkning och värdering av naturaförmåner. Den åttonde paragrafen upptar just hur sådana tolkningsfrågor skulle lösas. Besvär skulle framföras till en skiljenämnd, där kaptenen bevakade knektens intressen. Kronans befallningsman, motsvarade länsman företrädde allmogen, (rotebönderna). Den mundering, uniformspersedlar som bekostats och anskaffats av roten, skulle enligt lagen förvaras i rotens rotekista. Rotemästaren, en ur roten vald bonde, hade ansvaret för rotens kista. Knekten hade inte tillgång till sin uniform vid andra tillfällen än när han blev kallad till tjänstgöring, eller vid det obligatoriska kyrkobesöket på söndagarna. Fastän de indelta soldaterna syns ha varit en yrkesstolt och disciplinerad armé, fanns det som framgår av paragraf elva tydligen en och annan mindre nogräknad och laglydig soldat i leden. Tydligt är att enstaka soldater genom falska förespeglingar lurat sin rotemästare att lämna ut uniformen, som sedan sålts. Vi kan bl. a läsa i elfte paragrafen, -”som mycket nu klagas en del öfwerdådiga sina Monderingar försälja, at Roten några gånger hwar efter annan igenlösa och skaffa måste”. Krigsartiklarnas 9 art. och 115 § föreskrev, att soldaten vid dylika tillfällen, första och andra gången genom avdrag på lön fick ersätta roten. Dessutom föreskrev lagen att soldaten skulle bestraffas med gatlopp. Och ”kommer han tredje gången igen, då miste lifwet”.

Den största försyndelse som en knekt kunde göra mot sin arbetsgivare, roten, var rymning eller undanhållande. Av den tolfte och sista paragrafen framgår att det kunde förekomma att soldater ”rymma och dels begifwa sig under andre Regementer, låtandes sig där å nyo leja eller wärfwa, dels sticka sig här och där elliest undan, så Roten för all på den använda lego eller lön ingen förnöjelse hawfwer”. För all sådan form av undanhållande fanns bara ett straff, avrättning.

Vad som befäste anställningen mellan rote och knekt, var det kontrakt som upprättades. Därmed var det inte helt klart att det nya soldatämnet blev antaget som knekt vid roten. Det var det militära befälet, som vid nästkommande mönstring hade att godkänna eller underkänna den tilltänkta rekryten. Under fredstid var kraven från militär sida skärpta. Ofred och pest gjorde rekryteringsläget under första hälften av 1700-talet mera besvärlig. I ett tidigare avsnitt har vi kunnat läsa, hur man bl a här från Vist anställt och fått godkänt pojksoldater på några rotar.

Den tidigare redovisade kungliga förordningen låg som grund för kontraktsinnehållet. Något kontrakt från indelningsverkets första period har inte kunnat spåras. Man kan dock tänka sig att under Karl XI:s fredsperiod, var innehållet ganska restriktivt, vad extra förmåner beträffar. Under nästkommande regent Karl X1I, den kanske dystraste perioden för Sveriges krigsmakt genom tiderna, blev rekryteringsläget kärvare. För att popularisera soldatyrket fick säkert kontrakten en något för soldaterna mera givande innehåll. Att landet har haft en viss social tillväxt genom tiderna framgår av bifogade soldatkontrakt från rote nr 28 Tegneby. Vi har här kommit in på 1800-talet. Som framgår av kontrakten har soldatens kreatursbesättning fördubblats till två kor. Karl XI:s rekommenderade halv spann utsäde, har ökats väsentligt. Vidare erhöll soldaten på Tegneby hjälp med dragare vid skötsel av jorden. Roten förbinder sig därjämte att om soldaten blir kallad till tjänstgöring, skall torpet skötas av rotebönderna. Att den sociala medvetenheten vunnit mark, förstår man när man i kontakten läser, att knekten förbinder sig att i bank avsätta en del av sin lön. En form av försäkring om familjeförsörjaren av någon anledning skulle ryckas bort. I de fall där knekten av åldersskäl avgick från sin tjänst, måste han också lämna soldattorpet. Här kom det sparade kapitalet väl till pass för att trygga ålderdomen. Vi vet att de sista knektarna i Vist utöver sina förpliktelser som soldat, hade någon form av bisyssla. Vi äldre Vistbor minns t ex hur Sjösätersknekten Stolt fungerade som murare i bygden. Visserligen är den minnesbilden hämtad från en tid när Stolt lämnat sin tjänst. Kunskaperna hade Stolt säkert förvarat betydligt längre tillbaka i tiden.

Den minsta militära enheten på kompaniet var korpralskapet. Våra knektar från Vist kom att fördelas på 1:a och 2:a korpralskapet. Fördelningen blev rote nr 20 – 24 på första korpralskapet och rote nr 26 – 34 på andra korpralskapet.

Korpralerna på dessa enheter fungerade som föregångs- eller ordningsmän inom gruppen. Det var genom tjänsteår och meriter man erhöll förordnande att bli korpral. Hade man lyckats bli korpral, låg vägen öppen för inträde i de lägre befälsgraderna. Då närmast som furir eller sergeant.

Till. korpralernas uppgift hörde, att efter order samla sin trupp för avmarsch till angiven samlingsplats för kompaniet. Så länge truppförflyttningen rörde sig inom korpralskapet, 25 man, behövde marschvägarna inte förläggas utefter de stora landsvägarna. 61 Runt om i landskapet fanns sedan sekler tillbaka upptrampade så kallade ”rättöversvägar eller genvägar”. Man kunde därför genom att använda dessa genvägar avkorta marschvägen högst betydligt.

Av den mångfald av soldattorp som funnits inom Vist, är inte många bevarade till våra dagar. Ett soldattorp är och kommer förhoppningsvis att förbli bevarat. Det år det i centralorten Sturefors belägna Bomtorpet. Torpet består av stuga jämte ett timrat uthus. Bomtorpet är omtalat som soldattorp redan under indelningsverkets första skede. 1687 var det färdigt för inflyttning för den första soldaten. Om den nuvarande stugan är identisk med den stuga som stod färdig 1687, kan inte med säkerhet fastställas. Enligt utsago av kännare från museet bör den nuvarande byggnaden vara uppförd under 1700-talets senare hälft. Till skillnad från socknens övriga soldattorp, som antingen är rivna eller byggts om för att passa nutidens krav på bostad, har Bomtorpet av människor som funnit sig tillrätta med den ursprungliga exteriören på byggnaderna. Under 1800?talet kan man för en del rotar läsa ”indraget till musiken”. Genom tillkomsten av 1812 års beväringsinstitution, växte infanteriregementet ganska märkbart. Malmslätt fick större betydelse som militärläger. Inom den större militära enheten, möjligen efter utländskt mönster, sattes militära musikkårer upp. För att bekosta musikkåren vid Malmslätt, drogs knekthållet på vissa rotar in. De kostnader som dessa rotar haft för sin knekt, gick nu i stället till regementets musikkår.

Soldaternas pensionsförmåner under senare delen av indelningsverket

Ur skriften ”Från bondeuppbåd till indelningsverk”

Under 1800-talet delades pensionerade soldater upp i fyra klasser.

Första klassen utgjordes av de som i tjänst skadat sig så, att de var oförmögna att försörja sig. De erhöll vid sekelskiftet (1900), 72 kronor årligen i pension.

Andra klassen omfattade soldater, som i tjänst skadat någon lem och bara i ringa mån kunde bidra till sin försörjning. 48 kronor blev deras pension.

Tredje klassens pension var den vanligaste och utgick med 24 kronor och gavs till alla som tjänat mer än 30 år.

Fjärde klassen slutligen omfattade soldater som tjänat 30 år men ej fyllt 50 år, de erhöll 15 kronor. Vid uppnådda 65 och 75 år flyttades pensionen upp en klass.

Soldater som levde in på 1920-talet erhöll omkring 200 kronor och på 1930-talet ca 300 kronor årligen.

Soldater med pension från Vadstena krigsmanshuskassa kallades ”Vadstenagratialister”. Den siste ”gratialisten” i Vist socken blev Stolt, boende i Sjösäter.

Soldater som belönats med ”Svärdsmedaljen” erhöll från avskedandet 15 kronor årligen utöver sin pension.