Nedtecknat av Britt Jakobsson i mars 2010.

Nu skall jag berätta om mina första år i Källstugan. Från det jag kan minnas och senare hört berättats för mig. Mina föräldrar Oskar å Ella Andersson flyttade till torpet Källstugan, då var min bror 9 år. De kom från Furingstad på Vikbolandet år 1929. Morfar var byggmästare, flyttade kring och byggde ladugårdar och hade ett bygglag med sig. Det var att bo på platsen till byggnationen var färdig. Där kommer mamma in i bilden, hon var med som kocka och hade min bror med sig och min pappa så klart jobbade på bygget. Men när min bror skulle börja skolan blev det lite problem. Han gick i andra klass och de behövde en fast boplats och då blev torpet Källstugan ledigt. Där farfar Kalle och faster Anna hade bott. Farfar flyttade till Hagen, där farbror Ivar å faster Elna bodde. Det fanns en kammare med en öppen spis en trappa upp jämter vinden. Och faster Anna flyttade till stan och gifte sig med Ture Österberg.

Källstugan var inte stor. Farstu med en trappa upp till vinden. Ett kök med en stor murstock som tog mycket plats. Järnspis med ringar att lyfta av efter kastrullens storlek. Tänk på allt sot. En vedlår. Det var ett fönster och där stod köksbordet. En kökssoffa som stod mot gavelväggen. Diskbänk och sedan hade pappa gjort någon bänk där separatorn stod som behövdes när mjölk skulle skiljas från grädde och skummjölk. Och sedan en skafferi under trappan till vinden. Rummet hade 3 fönster och rörspis. Bord mitt på golvet, en soffa, skrivbord, skänk å spegelbyrå. Innanför köksdörren stod min säng, en brun utdrags som blev längre eftersom barnet växte. På golvet trasmattor, tätt för att de skulle hålla värmen. Min bror Birger hade en dragspelssäng som gick att fälla ihop till en stol när den inte användes.

Måste varit himmelriket att få ett ensamt hus att bo i och så skaffa djur. Plats för 2 kor och en kalvkätte. Svinstian var på andra gaveln tillsammans med hemlighuset. I stian blev väl en gris som hjälpte till senare med hushållskassan.

Pappa började jobba vid Sturefors gård, långa dagar och lördagar. Arbetade på spannmålsmagasinet. Där lagren skulle ut på vintern och våren till sådd. Och till kvarnen som skulle malas till djuren i ladugården. Och ta emot skörden på hösten. Han sysslade med det mesta, var gårdsslaktare, trädgårdsskötare åt inspektoren (”Specke”) och hårklippare till grannar och familjen.

Sedan skulle torpet skötas, blev nattarbete, men mamma var duktig. Hon skötte djuren och tegarna på torpet och en del backslåtter pappa slog med lie, mamma räfsade diken och kullar som inte nyttjades. De ville ha flera barn, men såg inte ut att bli några fler. Sedan de flyttat till Källstugan tog de en fosterflicka som var tre veckor när hon kom. En fin bonddotter som blev med barn med drängen och som inte dög. Hon hade fått resa bort och föda i hemlighet och sedan lämna henne till mamma å pappa. Hur vet jag inte hur det gick till. Hon hette Ölin. Men några år senare kom jag till världen, en kall och mörk söndag 15 januari 1933 och med segerhuva, vilket betyder lycka. Bonden Claesson i Grimsmålen hade hämtat med häst och släde barnmorskan Anni Pettersson. Och när de hade åkt förbi Hagen sa mina kusiner att jag var med i barnmorskeväskan. Var för kallt för storken. Bondfrun Maria kom och hjälpte till, kom de första dagarna och skötte mig och hjälpte mamma.

Åren gick och jag kom ihåg hur hon bodde hos oss, men inte i detalj och att vi var 5 personer i huset. Efter 5 år hade hennes mamma Karin träffat en man och gift sig och ville ha henne tillbaka, de hade inte kunnat få egna barn. Maken var skogvaktare, så de hade det bra. Var nog en svår stund för far och mor, men lilla jag fanns ju. Men mamma berättade en gång att med lite envishet hade de nog fått behålla henne. Men hon var hos oss varje lov och somrarna till hon tog realen, sen blev det inte så ofta. Hon kom till Stockholm och utbildade sig till sjuksköterska som hennes moster var. Kom att jobba på Sahlgrenska. Men innan hon kom dit skrevs brev och skickades julklappar och presenter, de glömde inte bort det som varit. Men när vi träffas, som vi fortfarande gör någon gång, kan hon berätta hur det var att komma till ett nytt hus, nya människor som man skulle säga mamma å pappa till, hade varit väldigt svårt. Jag fick ett brev från henne för ett tag sedan och då nämner hon fortfarande hur hon hade det just då och nu har hon fyllt 80 år och hon har fortfarande inte glömt sin känsla hur ett barn behandlades.

Vi hade grannar i torp och gårdar nära oss, Maj och Olga Widing i Buskstugan när hon var hemma. Hon hade tuberkulos i ryggraden så hon fick använda korsett å käpp. Terminerna var hon på skola i Stockholms Vanföranstalt på Lidingö för att lära sig till finmekaniker och hon kom på sommar- å jullov. Och då klättrade jag över stättan och hälsade på henne. Hon var duktig med hantverk och sågade figurer i plywood, bland annat Staffan med sina fålar fem. Jag vet inte om hon sålde eller gav bort, de finns i många hem som juldekoration med 4 ljus. Buskstugan var ett järnspiselrum, farstu å ett litet förråd. Ett rätt stort uthus med matkällare under på gaveln. Maj kunde åka cykel med sänkt sadel. När hon studerat färdigt fick hon jobb på SAAB som Sveriges första finmekaniker, men fick bara leva några år, hon blev förkyld och det orkade väl hennes kropp inte med.

På somrarna kom det två vuxna flickor på besök. De bodde på Repslagaregatan i Linköping och hade en liten lägenhet där de hade stick och sömnad. Tog emot beställningar på koftor, sockar, vantar mm. Men båda var handikappade, Tyra var rullstolsbunden och Stina kunde gå, men hennes fötter var förvridna. De bodde hos Olga och Maj några dagar. Där de kunde sitta ute med sina jobb, som de monterade ihop och sydde blommor på. Stickmaskinen var inte med, den skötte annars Tyra, men den var inte med på semeserresan. Jag vill komma ihåg att de kom med bil, taxi eller goda vänner som skjutsade å hämtade.

I Bergdalen bodde Göransson med sin fru Kajsa, en bestämd tant med knut i nacken. Deras barn var vuxna och flyttat ut till jobb. En son var trädgårdsmästare i Åtvidaberg. Och dit flyttade de så småningom. Fadern skulle hjälpa till med trädgårdsjobbet.

Men då kom Evert å Ellen Bohmar dit, ett ungt par som också blev torpare med jord och ett par kor. Men där hände något som jag aldrig glömmer. På sommaren bodde vi på vinden, när man kom upp för trappen. Pappa hade väl lagt in något trägolv. Och då blev det mera plats nere i stugan. Det fanns ett litet fönster på gaveln, där började händelsen. Mitt i natten kom det grus på fönstret och Evert ropade på Ella och frågade om hon kunde komma och hjälpa till, för Ellen hade fått värkar och skulle ha barn. Men hon skulle till Linköping, det blev väl med bil. Dagen efter fick vi höra att det blivit en flicka med 6 tår på en fot, men den extra tån opererades bort senare. Och det var den 24 augusti 1936, i dag heter hon Inger Andersson och bor i Sturefors.

Jag kommer inte ihåg hur hon skötte tvätten. En del gjordes väl hemma vid en gryta ute i det fria, där det hämtades vatten från källan vid ladugården. Men det fanns en bra tvättstuga vid gården med stor vattengryta och ett bykkar i trä och mangelbod. Men det skulle fraktas på cyklarna och det var tungt, blev många lass fram och tillbaka. Men de var unga och såg en ljus framtid.

Grannar fanns i Grimsmålen, där Elis å Maria Claesson var bönder. Hade barnen Evert, Estrid å Lennart. Dit gick jag över kullen ibland. Där fanns hästar, kor, kalvar och höns. Jag minns en förmiddag och det dracks förmiddagskaffe inne i huset. Där fanns en stor tunna med vatten och skopa. Jag fick en pepparkaka som jag doppade i tunnan och den försvann och det gjorde jag också. Jag sprang till skogen, jätterädd för det jag ställt till med. Och mamma var på sjukhus så en moster Signe var och hjälpte pappa. De var ute och letade och ropade, jag hörde dem, men svarade inte. Gömde mig i ett taklöst skjul borta i skogskanten tills de hittade mig och fick bannor för att jag försvann och pepparkakan var glömd. Elis ställde upp med häst om torparna behövde någon hjälp. Som på vintrarna, när hans hästar fick ploga vägar både natt och dag, han var inte snäll mot djuren. Vägen över skogen till Peenemünde  (?), det var vår skolväg. Och ut från torpet till stora vägen mot Landeryd och ner till Gården. På sommaren gjorde de skjutsar med trädgårdsvaror som de sålde på torget i Linköping. Men de var snälla.

Från Källstugan ner till stora vägen var det en liten körväg, gick bra att cykla. Då kom man ner till gården Sundet, där Oskar och Mia var bönder. De hade tre barn, Aina, Folke och Ingrid. Folke fick vara hemma och bli dräng. Flickorna var hemma, Ingrid hade inte gått skolan färdigt, så hon gick förbi Källstugan morgon å kväll. Sedan fick de väl jobba som dräng å pigor.

I hagarna mellan gårdarna fanns fina blomsterkullar, tidiga blåsippor fann man där och på kullen intill kom liljekonvaljerna lite senare. Bakom torpet fanns storskogen, full av blåbär och senare på hösten fanns säkert svampar, men det användes aldrig i mitt hem. Men lingon som gick att använda till mycket var välkomna bär. Det kom folk från alla håll för att leta bär. Mina mostrar från Linköping hälsade också på och åkte hem med ett litet förråd.

(Utg. 1. 2010-03-13 /HH)