Åkerbruk i Vist

Utdrag ur Bengt Nilssons uppsats om VIST SOCKEN

 

Det karakteristiska för det äldre åkerbruket har varit svedjebruket eller bränningen av skogsmark. Enligt en beskrivning av Linné skulle detta ha tillgått på följande sätt:

”När skogen var uppvuxen, kvistades han från roten uppåt, nästar så högt som en karl. Året därpå höggs han ned och torkades över sommaren, äntligen itändes han emot vädret och brändes av då alla kvistar, grenar och mossa förbrändes intill alven och alla stenar lågo nakna. Stockarna, som blevo kvar efter bränningen, kallades smetved, med dem uppstängdes en gärdesgård helst löst omkring fällan. Första sommaren såddes här rovor, som blevo ansenligt stora och söta. Sedermera såddes här finnråg eller vinterråg, emot hösten eller efter midsommaren, som med krattor nedhackades och året därpå gav en hög råg, vilken avskuren klövjades på hästryggen och hemfördes. Året efter sädesbärgningen stod fällan ännu instängd och gav högt och löst gräs, på vilket hästarna och ung boskap betades.”

Vid svedjebruk ha enorma massor skog förspillts och ehuru man erkänt den nytta lantmannen kunnat ha därav, har man för skogens skull måst ivra emot det. Redan på 1600-talet utfärdade svenska regeringen lagar som strängt förbjöd detta bruk.

Så heter det t.ex. i en stadga från 1647: ”Alla, som komma på skogarna strykande och utan uttryckligt lov och minne antingen där svedja eller sig nedsätta, dem skall man fritt söka att fånga och såsom andra skadedjur beflita sig om att avskaffa”.

Svedjebruket med dess redan det tredje året till sädesodling odugliga jord förutsatte mycket vidsträckta jordarealer, då i regel en sved först efter 20 år ånyo kan brukas till odling. Den närmaste följden härav blev därför att jordbruket blev flyttande eller nomadiserande. Det fasta jordbruket kunde först börja då jorden bearbetades och brukades med hänsyn till givande skördar ej blott för några år utan för all framtid.

En övergång till ett sådant jordbruk bildar det s.k. hackebruket. Den höglänta jorden här med en handhacka och uppluckras samt beredes därigenom till att bära säd. Länge hade man dessa två odlingar bredvid varandra, svedjefall för rovor, hackeland för säd, med hackebruket följde efter hand jordens stenröjning och den upphackade marken besåddes år efter år, så länge den förmådde bära säd. Då den blivit så utmagrad att den ej vidare gav lönande skördar, övergavs den och ny mark upphackades samt användes likaledes till sädesodling, så länge det gick o.s.v. Hackebruket har således gemensamt med svedjebruket att fältet efter en viss tid får överges och marken växa igen till äng och skog.

I motsats till svedjebruket får jorden emellertid tack vare bearbetandet tillfälle att betydligt flera år bära gröda och genom grundligare bearbetning samt påföring av gödning kan jordbrukaren hålla jorden vida längre i växtkraft. Hackebruket står därför betydligt närmare det egentliga jordbruket.

I den hittills gjorda beskrivningen av det primitiva jordbruket har nämnts om säd och rovor. Det förekom odling av både korn, råg, havre, bovete, rovor och lin. Men ju mera jordbruket skred framåt desto mera uppdelades jordstycken allt efter som de enskilda sorterna krävde bättre och sämre jord. Till de minst krävande hörde alltid rovorna, därför bibehöll man dessa så länge man hade svedjeland.

Kornet fick tillhöra hackelandet, och de ädlare växterna, som ärter, bönor, lin och hampa, kommo på den mera intensivt odlade jorden. Allt efter hand som sveden och hackelandet försvunno, finge rovorna och kornet rycka in i den egentliga jorden och vikten av en fördelning av åkern blev då ganska märkbar. Det första man då lärde sig var att träda jorden d.v.s. att bereda vila genom att låta jorden blott bära gräs. Härigenom uppstod två-skiftesbruket, där halva jorden varje år trädades. På den besådda delen odlades säd företrädesvis korn. Emellertid trängde redan under medeltiden rågen in och ville ha plats vid sidan om kornet. Det blev då nödvändigt att dela odlingen i två delar, korn och råg. Men rågen var företrädelsevis höstråg och krävde således en helt annan odlingstid, följaktligen ville den ha en självständig del för sig. Man fortskred sålunda till en tredelning med 1/3 träda, 1/3 råg och 1/3 korn.

Denna skiftesindelning är redan erkänd under medeltiden, men likaväl som enskiftesbruket kvarstått till våra dagar, har också tvåskiftet blivit kvar.

Då vete mot slutet av medeltiden började odlas och snart därefter även havren vann utbredning följde vetet rågen och havren kornet, så att treskiftesbruket blev: l träda, 2 höstsäd, 3 vårsäd. Märkvärdigt nog kastade man ofta om och lät vårsäden koma före höstsäden, detta emedan kornet ansågs värdefullast. Höstsädet utgjordes härvid vanligen av vinterråg som medgav sen sådd på hösten. Från treskifte kunde man gå till ett slags fyrskifte med 2/4 träda i följande ordning: 1 träda, 2 råg, 3 träda, 4 korn. Med havrens stigande betydelse under 1600- och 1700-talen krävde denna snart ett skifte för sig och man fick då ett fyrskifte av följande utseende: 1 träda, 2 höstsäd, 3 korn, 4 havre.

Man förstärkte havreodlingen med ytterligare en del i det man gick till femskifte med havre i två skiften: 1 träda 2 höstsäd, 3 korn 4 havre, 5 havre. I tredje skiftet placerades dessutom ärter. Principen att blandat växtbestård ger högre avkastning, synes först ha erkänts i större utsträckning med 1800-talet.

Med avseende på de enskilda sorterna förekom av vete både vår- och höstsort. Av råg fanns tre sorter: vår-, höst- och vinterråg. Såningstiden för den sistnämnda var i oktober. En fördel med vinterrågen var att kreaturen kunde gå ute längre och beta på trädan. Kornet fanns under medeltiden under namnet bjugg och redan vid denna tid omtalas tre sorter: 2-, 4- och 6-radigt. Det sexradiga tycka alltmera ha segrat i våra dagar.

Av havren, vilken först omtalas såsom odlad i större skala under 1500-talet, har sedan gammalt den svarta sorten varit den vanligaste.

Rovan utträngdes när potatisen kom i slutet på 1700-talat och nu för tiden ersättes den med foderbetor, sockerbetor m.m. Av husbehovsväxterna användes: kål, kålrötter, lin, hampa och humle. Nästan alla dessa tillhörde den slutna åkertäppan, som således var föremål för en mera trädgårdsliknande skötsel. Kålen tillhörde oftast det lilla jordstycket närmast gården som hade namnet toften. Lin och hampa voro nödvändiga för hemmet ännu långt in på 1800-talet.

Vid sekelskiftet användes i socknen sexskifte: 1 träda, 2 höstsäd, 3 och 4 klöver och timotejvallar, 5 och 6 vårsäd. Nu för tiden användes sjuskifte.

Av redskapen för jordens bearbetning har jämnt plogen med sina föregångare hacka och årder spelat en viktig roll. Utvecklingen har gått från trähacka till ärjekrok, årder och plog. Trähackan bestod av en enstake eller granstör med en skarp utstående knagg i nedre ändan. Hackan blev krok, då den försågs med handtag och stång. För ärjekroken kunde häst förspännas. Genom påsättning av en järnplatta över kroken (bill) blev kroken årder. Plogen skilde sig ifrån årdern genom ensidig bill och vändskiva. Av årder fanns i socknen länkårder och stångårder.

Harven bestod i sin primitivaste form av 3 à 4 kluvna granstockar hopkopplade med vidjor. Alla grenar och kvistar lämnades kvarsittande på stockarna undersida, mot jorden alltså. Dräkten eller harvdraget bestod av självvuxen krok fästad vid ett tvärträd där skaklarna voro bundna med vidjor. De fasta knaggarna utbyttes sedan mot rörliga pinnar, löst instuckna i lodräta hål på harvstockarna. Denna form fick namnet pinnharv och i Vist nämndes två slags pinnharv, nämligen ”rätpinneharve”, ”krokpinneharve” ävenså nämnes ”klysharv” (klösharv). Denna sistnämnda användes omväxlande med den s.k. ”myllkomen” (myllkam) för att mylla ned den utsådda höstsäden.

Ett par andra redskap som användes förr i tiden voro flåhacka och rist, om vilka en gammal socken ger följande beskrivning: ”Risten fick man lov att använda vid nyodlingar i mossar, som voro sega (där jorden var seg och sammanhängande), vid nyodling i annat fall – kanske i de flesta fall fick man flåhacka tunna torvor, som sedan brändes till aska. Vid nyodling i utdikade mossmarker brukade man dels flåhacka tunna torvor, dels s.k. skumplöja, men vid skumplöjningen måste man merendels först vara tvungen att rista( som det hette), så djupt eller djupare än som man kunde plöja. Man måste naturligtvis rista lagom bredd till plogfåran. Den torv som då blev vid plöjningen eller flåhackningen brändes sedan till aska som breddes eller kastades ut på nyodlingen för att så gott sig göra lät(?), sedan harvades för att kunna vara lämplig till höstsädesodlingen.”

I vår tid användes alla de moderna jordbruksredskap som finnas till buds. Skördemaskiner såsom slåttermaskiner, självavläggare och självbindare finnas nästan på varje gård. De större gårdarna hålla sig även med traktorer. När det gäller tröskning så har de större gårdarna egna tröskverk medan de mindre däremot bilda bolag skaffa sådana maskiner gemensamt.

 

 

Årsberättelse
från
BJÄRKA-SÄBY LANTBRUKSSKOLA
arbetsåret 1938-1939.

Anställda lärare och ämnesfördelning.

Karl O. V . Vieweg, skolans föreståndare och egendomens förvaltare. Lärare i jordbrukslära och lanthushållningens ekonomi.
Folke E. Strömblad, agronom, förste lärare, lärare i husdjurslära, delar av jordbruksläran, svenska språket, räkning, kemi, botanik, geologi, bokföring, fältmätning och avvägning samt linearritning.
Axel H. Helmenius, agronom, andre lärare, lärare i delar av husdjursläran, svenska språket, räkning, geometri, fysik, byggnadslära, kommunalkunskap, fältmätning och avvägning samt linearritning.
C. Gustav Danelius, distriktsveterinär. Läran om husdjurens sjukdomslära och hovbeslag.
Åke Joachimsson, godsförvaltare. Lärare i skogsskötsel.
S. Ljunggren, f.d. mejerikonsulent. Lärare i mjölkhushållning.
V. Bergström, f.d. trädgårdskonsulent. Lärare i trädgårdsskötsel.
Fingal Pihl, befallningsman. Ledare av elevernas praktiska arbeten.
Axel Forsling, montör. Lärare i praktisk maskinkännedom.

Eleverna och undervisningen.

Vid undervisningsårets början den 27 oktober 1938 var elevernas antal 38, varav 19 betalande. Av dessa tillhörde 15, varav 4 betalande, den äldre och 14, varav 6 betalande, den yngre tvåårskursen samt 9, alla betalande, ettårskursen.
Elevernas ålder vid kursens början har varit för tvåårskursen högst 31, lägst 19 år och för ettårskursen högst 27, lägst 22 år eller i medeltal 24 4/12 år.
1 st mindre bemedlad elev och 23 st obemedlade elever hava under året uppburit statsunderstöd med sammanlagt 2.850 kr.