I hembygdsföreningens arkiv finns flera lokala historier om enskilda gårdar samt brukarnas liv och historia. En av dessa berättelser handlar om gården Åkroken, ägd av Bjärka-Säby, och, som namnet anger, belägen där Stångån gör en skarp krök.
Uppgiftslämnare är Brita Kindvall född Ström.

Anders Ström hade 2 kor med sig till Åkroken från Stjärnstugan, vilka har varit av en mycket bra SRB-ras. Hela besättningen är uppbyggd på denna ras under den tid, åren 1905-1962, då Anders Ström och sonen Hugo har brukat gården. Någon ko inköptes ej förrän 1952, då kossan Sanna köptes på auktion i Norrby, Grebo socken.

Året 1954 vistades Hugo Ström på Norrköpings Kuranstalt och kunde inte vara med på auktionen i Pinnerum. Mor Märta och jag var inte blygare än att vi köpte tillbaka en kalv, som var köpt i Åkroken. Nu var den en 7 år gammal kossa. Priset blev 1475:-. Det var mycket betalt efter de årens priser, men när vi bjöd teg karlarna i rena nyfikenheten. Vad skulle vi med en ko till? Så hela besättningen är uppfödd på gården. Det har ej förekommit något fall av kalvförlamning under 57 år. Mot juverinflammation kokades en särskild salva. Receptet finns än i dag men är hemligt.

Hästarna har varit trotjänare på gården. Anders Ström hade hästarna Brynja och Svarta, oerhört snälla. Bakom den lagård som byggdes på 1870-talet har det varit ett körverk som hästarna fått dra. Svarta fick man rida på när jag var liten. Hästen Svarta var 24 år när hon gick till slakt. Det var mycket känsligt för oss alla. Hon hörde liksom till gården, hade ej varit sjuk. Svarta fick göra de flesta resorna till Linköping med all slakt, eftersom Anders Ström slaktade kor, kalvar och svin.

På logen hängdes de stora djuren upp i en talja av ek. I tvättstugan var den lilla taljan för kalvar och grisar. En ko blev överkörd av tåget en augustidag 1921, det var den enda under alla år. Anders stack den med detsamma och så kördes den upp till logen och gjordes i ordning. Dagen efter gick de upp tidigt för att stycka kon och sedan spänna för Svarta och fara in till Linköping för att sälja köttet. Medan farfar Anders var i stan skulle pigan koka inälvorna i den inmurade grytan i tvättstugan. Det bar sig inte bättre än att det sprakat ut glöd, så när pappa kom hem från gärdet brann tvättstugan, hönshuset och svinhuset. De hann få ut suggan, smågrisarna och 2 gödgrisar, men rätt många höns blev innebrända. Även mycket saker blev förstörda, men rotfruktshacken hade klarat eldsvådan. Nya ben sattes på, skivan hade blivit lite sned, men det gick att använda den. Man förstår hur farfar Anders kände det när han kom hem på kvällen. Började olyckan ville den gärna fortsätta. Svarta fick skjutsa Anders Ström på hans sista färd från Fredriksberg till Vist kyrka i december 1940. Det var ett mycket dåligt väglag med glansis och Svarta var inte skodd med några isbroddar. De kom inte hem förrän klockan 10 på kvällen, men hon klarade sig fast det var halt. Detta har pappa Hugo berättat många gånger. Det var tur att det gick bra.

De svåra vintrarna 1940-42 fick pappa Hugo sälja några kor för fodrets skull. Jag kommer ihåg hur pappa, drängen Olle och jag tog hästen och åkte till skogen för att hugga granris och kvistar mitt i vintern för att ge korna något att äta. All vass vid ån var tagen och halm fanns ej att köpa. Pappa Hugo köpte ett billass vass från Roxen och betalade dyrt. Den var så grov att korna fick sår i mungiporna. Men på morgonen hade korna ätit upp så att det bara var de stora piporna kvar.

På hösten 1944 köptes stoet Blenda, av Gustavsson i Siggantorp. Blenda var snäll och lugn, men hade mycket ont av kolik, vilket hon också dog av natten mellan den 11 och 12 december 1949. Så kom regementshästen Blacken, en kvick, lätt och lite yster krabat. Den skenade en gång för pappa Hugo, när en säck ramlade av flakvagnen, men hästen sprang hem till ladugårdsdörren.

På sommaren gick hästarna och kvigorna i Hästhagen och betade. Vattenfrågan har alltid varit mycket besvärlig på gården, men särskilt till den hagen har man fått köra vatten från ån. Vi hade en tunna på en vagn, som fick stå i hagen. Det var en plugg på sidan av tunnan och vi tappade vattnet i en kopparkittel. Så en lördagkväll skulle pappa gå till hagen för att fylla på vatten. Tunnan var tom, vad hade hänt? Jo, Blacken var särskilt glad och sprang och stortrivdes. Han hade med tänderna ryckt pluggen fram och tillbaka, tills pluggen lossnat och vattnet börjat spruta. Då hade Blacken badat, som han tyckte om. Pappa berättade att han visade tänderna och skrattade åt honom.

Blacken var många år en trogen dragare, allra bäst för såmaskinen, det blev alldeles rakt sått. Det behövdes så lite i tömmen för att hålla rak kurs och gick lagom fort för att hinna med.

Även jag har kört denna häst och alla de maskiner och redskap som hörde till. Blacken och jag var mycket goda vänner och de flesta tonårsflickor tycker väl om hästar. För deras klokhet som även många andra djur har. När man var ledsen någon gång och tyckte allting var på tok, kändes det så tryggt att gå till Blacken och gråta en stund. Han tittade med sina vänliga ögon och undrade nog vad som hänt. Så några dagar före midsommar hittade jag honom liggande stilla, förlamad i Hästhagen. Vi kallade ihop grannar till hjälp, men vi blev nödsakade att skjuta honom. Det visade sig vara cancer. Man hade inte hört talas om denna sjukdom hos djur.

På hösten köptes hästen Doris från Kärr, en mycket bråkig och besvärlig häst. Första gången vi skulle åka till kvarnen med några säckar på fjädervagnen, brast bukgjorden på selen i den brantaste backen vid Skälstorp, vilket gjorde att hela vagnen kom på hästens bakben. Hon kunde ha skenat, men Doris var snäll och höll lasset utför backen helt lugnt, trots att hon skavde sönder bakbenen. Har tänkt på det många gånger, för pappa hade svårt att röra sig på grund av reumatism.

På våren släppte vi Doris i hagen, som andra hästar, men oj, hon hoppade över stängslet så vi fick hämta hos grannar och ute på åkrarna. Värst var det med järnvägen. Vi byggde upp stängslet till 2 meters höjd, men hon hoppade över detta, så hon fick stå i stallet hela somrarna. Vi hade inte heller så mycket körslor, eftersom traktorn kommit till gården.

Naturiakttagelser

Det har varit en trakt med ett mycket rikt djurliv, fåglar och blommor i stor mängd. Bland vilt finns älgar, dovhjort, rådjur, hare och fasaner. Vi har även sett mård och år 1963 kunde jag följa lokattens spår vid Humpen, på väg till Göttorps mosse. Uttern har vi ju iakttagit vid ån, när den fiskat på vintern. Den tog stora ålar och åt upp. Rävar har det funnits i rikt antal, vilka försett sig med många höns från Åkroken och närliggande gårdar. Minken hälsade på en januaridag 1954, då den grävde sig in i vårt hönshus och bet ihjäl 36 höns på natten. Den sov sedan under logen på dagen och på kvällen skulle den fortsätta i hönshuset. Men då ringde vi efter en jägare som sköt den vid 9-tiden på kvällen.

Av blommor är det väl vätterosen, som växer vid järnvägen, som är sällsynt i dessa trakter. Den blommar när vitsipporna är i sitt flor. I trädgården är planterat sandliljor vid två äppleträd. Det skall vara mycket gamla växter. Blommorna växer på en stjälk, det är ljusa grå sammetsblommor. I trädgården finns även gulros, provinsrosor, dockrosor, klättermurgröna, snöbollsbär, fattigmansblomster och haröron. Vid källaren har växt många medicinalväxter, däribland bolmört, vilken ser ut att ha försvunnit nu de sista åren, hjärtstilla, gråbo, lungört och johannesört. Jag hoppas verkligen att dessa platser vid ladugården och kullen får ha kvar sina massor av gullvivor under många år än.


Överfört till datorhantering i oktober 2000.
Helge Fransson.