Gustav i Berglund berättar

(Gustav Adolf Andersson)

Körka i Dummekärr sjönk mitt unner Gusstjänsta. Di skulle ha vatt så syndie folket. Dä va ju ett bevis på att körka hade vatt färdi å i bruk. Förut byggde di ve Dånehall å på flere ställe i sockna, men dä di byggde på dan dä revs ner på nättera. Sen valde oxa ut plassen. Sömme säjer att tornspira syntes länge ätteråt.

Dä ä på ett ställe öpp i Skårskoga som sir lite unlit ut. Precis som en gång i berget. Dä ä yppet å inget tak över. Å berg på bägge sider. I forne tider kunne berget ha rämnet.

Lindorm dä ha ja sitt en gång. Di påstår att dä finns unner sånna eker som löva sitter kvar på unner vintern. Di som får fatt på en sån di blir allvetere. Dä ä en i Torpe backe ve Sjöberga. Ja geck en da å vände höströjer, öppe i änn på vår sve därhemme. Å när ja to mä räfsa feck ja si en alnslånger orm, klippt viter. Men dä va bare en skymt, han försvann ögonblickligen. Ja rev för å få si nåt höl men dä fanns inget. Ja kan inte förstå vart han to väjen.

Dä va e gumme som hade fått tag på en sån dära. Ho lan i e panne å skulle koken. Å så skulle ho gå ut ett ärne. Ho hade e flecke hemme som ho förbjö å titte i panna. Men som en vet ä alle flecker förvetne. Ho kunne inte låte bli å titte i panna. Å flecka vart allvetenes å gumma va lika dum som förut.

Hjulormen ja han ska ligge i ett ormhie. Han kan bite sej i stjärten å rulle som ett hjul. Dä ä knappt e mänske kan springe ifrå honom. Ja har inte sitt nån.

Svingärdet. Gälet ve laggårn kalles så ätter en krigsherre som hette Svinhuve. Svineka kalles så också etter honom. Stena ve vägen. Dä säjs att Exellensen flötte dit döm. Di va reste förut därr Herra stupede på Svingälet. Han höll på å bli ille kummen för han flötte döm. Di skulle inte ha fått flöttes frå plassen där saker ha skett å hänt. Höla i stena ä börrede för te utvise hur månge sår krigsherren hade fått i kriget. En del å stena ä troligen tagne i Andersbergsgälet men i Fallmogälet också. Fröken Bielke hade hört att en del å stena va tagne frå dommereringen ve Bos sten.

Drakar Ja ha hört tales öm månge söm sitt sånna där. Dä va en som hade en i hagen där kora geck. Å han va mycke fali. Han skickede bu te skovaktarn att han skull skjute den där draken. ” ja har inget te skjute mä som förslör, dä måste va e silverkule”, sa han. ” Då får du gå öpp te mej å stöpe e ”, sa godsägarn. ” Ja måste ha två, ja har dubbelbysse å ifall ja bommer”,sa skogvaktarn, å dä feck han. Å så ladde han byssa å börjede lete ätter draken. Han hitte honom, han lå unner e stor björk. Skogvaktarn va en bra skytt för han sköt ut bägge ögana på draken, Ett skott i vart öga, så han vart blinn. Han ringle å slo dän så mycke bark han kunne räcke på björka. Han do inte förrn på kvällen. Inte förrän sola hade gått ner.

Brännvin dä hade di i var stuve. Di brände å hade resskap därte. Sen vart dä förbjudet. Mor kunnet, ho brände å ho tevärke mycke brännvin. När dä vart förbjudet då tjyvbrännde di. Di brände öppe i skoga. Länsman hitte döm å to brännvinspanna å så feck di böte. Han ok ikring å synte på ställa. Di gjorde starkere brännvin då än di har nu. Mor sa att di söp inte mer då än di gör nu. Men di va inte mer fulle. Di haddet te hanns så di hade ingen längtan ättert.

Ja ha hört tales öm prästen som va mer gudfruktigere än di ä nu. Han geck te körka å gjorde bön var kväll. Frua va arger för dä. Ho skickte drängen te gå emot en mä ett lakan över sej. Men prästen geck rakt förbi å in i körka å drängen han feck stå där å skäms.

På en sönda ä dä inte bra å göre nått. Dä hände säj att en häst stöp på vägen en sönda. Då va dä en gubbe söm sa att han skulle gen liv igen om han hade ett plagg som va nystruket ida. Då ga e flecke honom en hannäsduk som ho hade struket på söndan. Han to näsduken å slo hästen i skallen män å sa: ” Så sant som den som ha struke den här blir evit förtappad, så sant ska du stå öpp”. Å hästen reste sej öpp å flecka ble så rädd så ho vart toki. Om han hade sagt dä tyst hade dä inte behövt hände nåt mä flecka.

En sme i Norrberga som hette Holmgren kunne tale mä di döe. Han feck inte rätt på koa en kväll. När di hade letet länge, geck han in på Vist körgål å drängen hörte hur han frågte, ve e grav hos en han hade känt, var koa va. Då svarede nån frå grava att ho sto ve Lill-Petters lagål. Å där sto ho. Dä va inte så länge sen. Dä va besynnerlit. Smen han läste bibeln var sönda men ändå to han Skam te hjälp när han skulle te å dö. Han ladde byssa å satte ett snöre i trycket å pipa i mun.

Faddrar skulle di ha te barna. Å så skulle di läse ätter allt va prästen sa när barnet döptes. Då skulle barnet få bättre fallenhet te å läse. Dä ha di fälle gjort mä mäj.

När di geck te julotta skulle di ha brö i fickera. Dä skulle di gömme hem å gömme te våra. Då skulle di ge dä te dragera för att di skulle bli starke. 

När en körde in säa skulle en lägge en liten ost å en liter brännvin i bötten. Då blidde kara ivrige te tryske färdit. Di tryske mä slager på den tin å dä skulle liksom bli lite festlit i slutet.

Luciadan skulle di gå öpp tidit å fore å rykte djura. Dä va för att djura inte skulle få lyss. 

Att få krettera te följs åt på betet. Johans far i Sjöberga di begagne ett modi. Di skulle inte möke i laggåln frå julafta te anndan. Vi gössle allt ut men en skulle lägge gössla på ett ställe. Dä skulle ha te innebäre att krettera skulle följs åt på betet så en skulle slippe å lete ätter döm. Sömme la hake å märler å ga in döm i brö när di släppte ut. Dä skulle ha samme nytte. Om nånn hade köpt ett djur skulle di kaste e yx elle nått annat utå stål före i lagålsdöra. Dä här ä utdoget nu, dä va häxkönster. Månge ville inte låss om et. Folk ä så avunnssjuke. Di tror ja får pänge för ja berätter dä här, men dä gör ja gratis å för att dä ä rolit.

När di vattne hästa annda jul, skulle di va ve vattenhon i byn senest klocka ett på natta. Di söm kom först å vattnede skulle få likste hästa unner näste år. Sen re di hem igen å sen geck di frå gål te gål å sjöng Staffansvisa. Å då skulle di ha en sup eller någe annat. Rotebonn, han hadde hann om knektens klär. Han hade e kiste som va e karlängd å där förvaredes knektens mundering. En rotebonne satte te nästan va knekt han ville. En kapten kunne inte sätte te utan rotebonns samtycke. Han va allti frå den gål som hade högste hemmanstalet. Kringstorp räknedes för helt hemman.

Prosten Rudbäck han ville inte att nått mål skulle gå te domstol. Di skulle gå te honom innan di stämde varar. Å va dä en möjlihet te kunne förlikes, så ville han dä. När han börjede ett husförhör frågede han allti om dä va nåra söm hade en tvist sej imella. Om dä fanns nån möjlihet te förlike döm så gjorde han dä. 

Månge gifter sej te rikedom å får en illaker make. När gullet ä börte ä tröllet kvar. Dä rätte äktenskapet ä te be te Gud om sin make. Månge gör inte dä å då blir dä söm dä blir.

Klåckere å präst skulle ha tionde å sä å sånt. Han, Hansson; ok omkring å samle öpp i bonngåla. Hö å halm å löv å sånt. Klåckera feck inte så mycke. Prästera skulle ha smör å ost mä. Käppgubben feck gå ikring på gåla å samle brökaker te jul. Han hade en säck te samle öppet i. På Långfredan skulle en äte ärter te medda. 

En skulle akte sä för te drecke. Di trodde att lika mycke som en drack den dan, like mycke skulle en få svettes dä året. Om en drack mjölk skulle en få börrde ( bölder ) så mycke mjölk söm en drack, like mycke gör skulle rinne u döm. Om en söv medda skulle en bli sömni hele året. På möran skulle den söm geck öpp sist ha ris. 

En Herre i Ullstämma va illaker. Honom kunne di si å möte på väga å dä lyste ell öm hästa. Han slo på hemme en gång å dundrede å skrek men vi släppte inte in´en.

Di sa att Göransson i Kringstorp geck gast ätter sin dö. Han skulle inte få ro förrn han vise sä för e mänske. Dä gjorde han för en dräng frå Kungshäll. Drängen han geck te prosten Johansson å han geck te grava å tale män å sen vart dä tyst. Di sa han hade gjort nåt orätt ve konkursen.

Nilsson i Markustörps far va födder 1809. Ofärdi va han i alle sine dage. Han köpte gåln å sen kölede han å körde te stan. En da va dä aktion på slöttet i Säby å han hade vatt te stan mä ett lass. Nu va dä så att dä va en aktionist som vart klåcker i Wist socken. Han hette Wissler å bodde i Hofvetörp. Han kände den där gubben. Gubben geck direkt frå kolryssen, sotiger å trasiger å dan. Han geck öpp blann herra här å ställde säj te bju på. Dä va e finer klocke som skulle säljes. Den va å stort värde å den tänkte herra rope in. Men di vart förlägne när den där gubben börje bju på. Å di tänkte att gubben inte va betrodder så di behövde inte bju på å trisse öpp priset för sej själve. Räss som dä va så slo aktionisten å gubben feck klocka å dä va inte tal om änn att han va gokänd. Herra vart lurede å di sto bare å bleg.

Flöttgröt, dä ska va som e välkomsthälsning te e ny som flötter in i e by äller e stuve.

Flögorm kaller di kvarka på hästa. Dä flyter röt å gör u näsa på döm, som när en ann har bröstevärk. Då koker di sä i e gryte så dä blir rektit kokt å varmt. Sän lägger di säa i en tonister å slör i nåra dröppe terpentin å så hänger di den unner nosa på hästen så han får annes in ångera. När en ann blir förkyld ä dä bra te å ta heter aske äller varm sann i en pöse å lägge öm halsen å på bröstet. Skerva, kunne di di bote på så sätt att di klyvde ett trä så yppninga va så stor så di kunne dra barnet igenom. Sen gick den klynna allri ihop. Dä finns ett sånt trä på Eketorps gäle.

Bölder. Dä va e mänske i Sjöberga som kunne sätte bört bölder. Ho va släkt mä e som kunne sånt där å ho hade lärt sej. Ho satte in döm i inhägnan i svinstia i Sjöberga. När di rev ner na så feck di döm böldera som fanns i verket. Å di vart fulle mä sånt där otyg.

Ett annat sätt va te ta klockbek frå körkklockera å lägge på. Dä va en som hade elva bölder på en gång. Honom gjorde di så mä å han ble bra. Han vart bortåt nitti år å feck inte ett grått hårstrå. Di trodde att dä kom an på klockbeket. 

Ve Markustörp finns en märkvärdi tall. Dä ä två stamme men bare en töpp. Dä ä en famn imilla ve rota men bare en töpp.

Dä ha bott e jättesläkt öpp i berget i Skog. Där ä e gryte som ä slät å urholkeder i berget. Å dä ska syns där en jätte ha sutte. Å ätter hele kröppen. Som en vet va berga mjuke förr. Dä satt en dräng å e pige å vänsledes å kysstes på berget ve Risnäs. Dä va mitt unner gusstjänsta å dä tyckte inte jätten att dä va passlit, så han skulle slö ihjäl döm. Den förste sten han kaste den ligger ve Skogs gäle, han kom inte längre. Den andre hamnede i åa å den feck di spränge bört när di byggde kanalen. Men mä dän tredje träffe han döm å slo ihjäl döm. Så ha ja hört säjes. Dä sir ut söm dä va bloränner i berget.

Di påstår att dä blir höe åttå göka på hösten. En del påstår att göka har sitt vinterkvarter på sjöbötten. Di feck öpp en mä e vinternot en gång. Å di to in en för te lene öpp en. Å då gol han tre gånger för te vise va slas fögel han va. Han kommer allri förrän alle sjöe ä rene.

Vi kärnte smör en gång, å vi höll på i tri dygn. Å vi la pänge i kärna men dä hjälpte inte. Dä va nåt trolltyg.

E gumme här öppe i skogen ho kunne sanke 12 marker i vicka ätter e ko. Ho kunne ta mjölk frå hele grannskapet. Ho hade e Bäre te hjälp som mjölkede grannas kor å bar hem te na. Den där kärnga va te Sjöberga en gång å drängen feck si na. Ho geck ve gärsgåln å hade nåt för sej. ”Va går den där kärnggalningen å styr mä”, sa han lite för sej själv. Räss som dä va så kastedes dyngbotten å. Utan nån synli orsak. Dä va nog kärnga som gjordet. Dä påstås att sjön bar när di körde Bäckfallsgubben te grava å nu syns dä allti som en väg på sjön när dä blåser.

Jul. Då skulle di supe glögg på kvällen å så döppte di i gryta å åt rejält kött å fläsk. Di skulle sope å göre fint i laggårn å barre. Å bäre in ve så dä räckte över hälja. Julgraner användes inte då. Di ha komme öpp senere. Julklapp kom di å kaste in genom dörera om di hade nån di velle ge presenter. Åså slo di te i döra. Då kom folk ut å språng ätter döm för te si vem dä va. Om di feck tag på den som hadd kaste skulle han in å trakteres. Så skulle di gå te Julotta men hem skulle di springe på kampen. Gamle gubbe di lufsede å sprang öm di så va ända här öppifrån. Bonn i Banketörp han kunne springe han. Bönnera di ok etter häst förståss. Dä va e se ( sed ) di hadde. Ja vet inte att dä va bra för någe. För djura talte di öm att dä va Julafta. En gjorde inte rent ätter döm på julafta, dä feck va te andasmöran. Då möke di i fejset å sen brukte di gå ut å sjunge. På Juldaskvällen läste Far i huset Evangeliet å så sjöng di julpsalmer. Sömme to sä en sup bare. På Trättnedan geck di mä ljus å stjärne å sjöng. Då vankedes kaffe, rejält kaffe förståss, å annat. Ja va väll en 10-12 år inna ja feck någe kaffe. Då feck en öm söndaga.

Silsup. Dä va när fleckera to mjölka osiled å drack i fäjset. Dä va inte lövlit. Di to mä sä lite brö å e ske å så åt mjölk å brö. Dä va vanlit för öss dränge te drecke silsup i haga hos fleckera när di hölls å mjölke å vi hade våra väge förbi. 

Samtajen. Dä ä när di ä så där fule å mäfarne i ansektet, rynkige å magre, dä vill säjnes halvdane. Hängläppede som e gammal märr. En ser dä på utaskrefta. Di ha inget glatt sätt, vill säjnes.

Noaks skepp. Dä ä vite möln högt öpp som sirut söm fiskben. När di står ännemä åna blir dä regn. När di står på tvara då blir dä törke. Gubbskägg å snarbinner håller ihop ogräs.

Törpera feck köpe späkalve ve Säby för tri kroner stycket. Löpbälja fick di blåse öpp, törke å lämne tebaks te mejerit. Dä kunne hände att di kalvdes samme da en köpte döm, å slakte döm. Dä va färskmat dä. För att dä skulle gå lättere å flå döm, skar di ett höl ve framknät å där satte di en ljusförm å blåste vär emella hull å skinn. Di skulle blåses öpp En blåste å en sto å dro (strök) öpp lufta mä näva mot bakänn. Sen feck en binne om ett snöre så inte väret geck u.

Tåtera di blåste öpp hästa levanes så di ble fete å vackre å tjocke. Di stack höl ve hasskägget å satte in ett instrument å pumpe öpp döm. Di kunne på en kvart göre döm like fete som om di stått å äte havre ett halvår. Di kunne också fore döm mä kalkblanning i klämmen, dä gjorde samme nytte. Far köfte en häst på Vallen i stan. När vi kom hem va verevige smul åtå hullet börte, så hanva en lusstake. Han såldes för te va unghäst å köste 135 kroner. Men han va utgammel. Sånna ä tåtera. Far va så ennvisen så ja kunne ite årån. Vi hade sålt e bra märr för te köpe den där ” fölungen”.

Upptecknat av Tullia Lundblad.

Datorutskrift i jan. 2002 Helge Fransson

Mor Anna-Lotta i Hagen berättar

Torparliv

Ostlöpet va allt lickre förr än nu. En to löpmagen på en späkalv som en hade slakte. Å så skulle en törke den. Sen när en skulle te å oste då klippte en å en lapp å la i lite vatten eller mjölk å dä va skarpt. Te jul la en i lite krydder i ostmjölka å dä lukte så gött å kryddera. Om en hade en conjaksslick å slo i den så va dä bra. Mejeriost kan allri bli så brå dä ä ju ingen smak in. 50 öre markern ga di å 40 öre för smöret ga di när en åkte te stan å sålde julost. Då kan dä hända att öga rann när en ok hem.

Ja kan inte vete hur dä kom te att alle mänsker va så fattie. Dä va nog skattera som va så skarpe. Nu klager di, dä ä syndit, nu när di har så store löner å inkomster. Vi jorde 300 dagsverke å 136 hjälpdagsverke för Hagen. Å di feck hägne 150 hot gärsgål å gräve 150 famne dike, å dä va inte nog mä dä utan så feck vi gå te basta å bryte ett punn lin. Då feck en lägge å klocka fyre å hålle oss mä massäck. Å sen feck en gå te Säby å häckle linet. Å när en hade häckle då feck en ta emot ett punn blåner å spinne. Å dä hade en inget för. Nu gör di 5 dagsverke i vicka å dä ä allt. Dä va rätt, vi hade Herrgålshumpen också te slö å bärge. Då feck en bude ihop en tie personer å sen feck dä löv å bli lite kalas ätteråt. Å sen feck en löv te törket å köre framet te Säby. Å fyre tunnlann sä feck en meje å åt dom. På våra feck gubben hålls så där en 30 dage mä två oxe å köre ut gössel. ( Hagen var på 26 tunnland, bete inräknat)

Barna å ja feck träle hemme men ja hade mett goe humör så dä geck rätt bra. Sövninga va ofte ett par tri timme på natta sömmerti. Dä va döm söm haddet värr. Persson i Lille Tolemåla hade elva barn å e ko. Dä va nog ett bekymmer å dra fram. Ja kan nog erkänne att ja haddet bra egentlin. Dä faller mej så lessamt te höre alle klage på att di inget har. Di vet ju inte hur bra di haret. Barna vill inte att en ska tale om dä här. Då går di ut. Men Gud har inte glömt mej än fast ja setter här å ä den sämste. Städja. En feck löv te hålle på året ut antingen dä va ett illakt eller bra ställe. Dä ackorderades om löna å så feck en fem kroner i stäädje å så feck husbonnen orlovsedeln, å så va en fast. Om husbonnen töckte öm en så feck en beröm i pappera när en skulle flytte.

Anna blir enka

Min gubbe han va liten men han va stark å hälsosam. Han skulle gå te Herrgåln klåcka fem. När han skulle gå ut slo han huvet i dörrposten å slo baklänges. Då dånte han å å vart ligganes. Ja satte mej i spiseln, ja torse inte titte pån. Carl J. geck fram å titte pån å rysten lite å lan i sänga. Han geck sen inte u sänga. Ja skötten te slutet. Dä va tri dage före jul. Ja ska tale öm va han sa när han orne ve. ” Ja ska tale om mi önskan söm ja önske 3 dage före inna ja sto brugum”. Han hade allri nämnt ett förr än nu. ” Va i Guss namn va dä” sa ja. ” Jo nu tar ja e ung å stark hustru som ska sköte mej på dä siste”. Han hade allri nämnt dä förr i hele si livsti. Å ja feck sköten. Å han va så nöjd å belåten. Dä sa han var da. ”Låt mej få dö på min födelseda” sa han iblann. Så kom hanses födelseda, Annda jul. Å då kom sköterska å ho sto å så pån å så sa ho: ” Ja tror gubben får si velje fram”. En timme inna knappe han på kudden. ” Han vell någe” sa Frans å så frågte han va han velle, men han sa inge. Han va redi ända te sin dö. Ja så räckte han öpp hännera å to ett par ånnetag. Han lå så lugnt. En bare så att han geck bört. Barna sto ikring å ja satt ijämten på sängkanten. Sen vart ja ensammen. Dä hadde vatt svårt för honom å bli ensammen. Han hade inte kunne klare sej. Han hade inte kunne koke sej en kopp kaffe engång

Om seder och bruk

Segerhuva skulle di ta vare på å törke å va rädde öm. Den va bra te mycke. Öm di geck ikring ett hus söm brann så geck inte ellen längre. Men di måste ha segerhuva mä säj förståss. En skulle inte slö ut di nyföddes tvättvatten unner bar himmel di förste 14 daga. Unner ett tak skulle dä va.

Förr i tin feck en inte gå ens te närmeste granna en sönda inna di hade vatt i Körka. Di va alldeles förskrämde öm nån kom. Torse inte ens ta i hann.

Dä feck inte lyses i nedan, dä va otur mä dä. Dä skulle lyses förste gången i ny. När di kom hem å hade vigts då skulle ho gå te köket å smake å maten, å när ho kom tebaks in då skulle ho lage att ho först feck si brugummen. Då skulle ho bli råannes i huset å feck mer makt än han. Möran ätter när di geck u sänga, skulle ho lage att ho först feck kjolen på. Då skulle ho rå i huset. Ja lärde mi doter dä här men ho hann inte öpp förrn han va i byxera. Å ho feck allri nått å säje te öm.

Öm vigselringen ä för trång då blir dä trångt å svårt i framtin. Snöger äller regner dä i brukrona då skulle dä bli rikedom å välsignelse i huset men öm dä va kallt å snålblåst skulle di inte fåt så katit. När bruparet ha drucke ska di lämne en liten slick kvar på tefatet. Brua ska inte sy nått på bröllopsdan. Dä ä inte tursamt. Så månge stygn som ho syr då, like månge tåre ska ho få fälle inna dan ä slut. Ho ska lägge pänge i bruskona. Då ska ho allri bli utan. Å den söm tar å na skona ska ha pänga. Ho skulle inte slite ut skona utan di skulle ges bört. Dä va nått märke att då feck di rå å köpe fler.

Barna blir bäst öm di föss i ny. Förr skulle di ta dän håret på di nyfödde. Dä va di söm gnotte dän dä mä aske å salt å e trase. Annars kunne barna få illvala i huvet. Dä sa Britas mamma att di gjorde i Storänga. Men röttera skulle va kvar.

Måndaga å torsdaga va förkastede dage. Dä va inte bra å föss då. Å inte geck dä å stämme blo döm daga. Di läste över döm å blon han stanne. Ja ha hört att di läste Fader vår baklänges å så va dä nåt mer. Di kunne läse bort tannvärk å flyganes värk. Dä gjorde di mä mej å ja vart bra. Sömme hade sitt öppehälle mä dä.

Di skulle ge någe när di geck te ett nyfött barn. Va söm hälst bare di inte kom tomhänte. Di förste tännera barna feck, mjölktännera barna hade, di skulle brännes öpp. Annars feck di mycke tannvärk när di vart store. Förr tos inte barna emot i rene klär. Barngummera ba te få orene. Varför vet ja inte.

Så bryggde vi öl

Först la en sä i vatten ett dygn. Sen feck en ta öppet å lägge na i hög på ett bord å lägge ett skynke över å dä ska va fuktit.

Å sen feck dä växe te åla va så långe som kornet, dä va märket. Sen va dä te elle i ungen å törket. Å så skulle en ta lite vatten å tvättet i för då ble maltet goere. Dä feck inte va för starker värme. Dä feck löv å bli så hårt så en inte kunne bite sönnert.

Sen hade en e kvarn som en malet i. Dä va e vanli hannkvarn mä en sten unner å en över mä pinne i. Å sen feck en dra runt,runt te dä va finmalet. Sen när en skulle brygge då va dä te lägget i en kettel å tömme på kallt vatten. Kätteln ställde en på en brannring i spiseln.

Dä va inte te bju sä ann mä minnre än 30 kanner. Sen bannen ihop halm å la i en så en hade, å så öste en på maltet å öste hett vatten över å lakte ut, som ve en byk. Ville en ha beske påt så to en humle å la mä maltet.

Vi hade en humlegål härnere. Dä tunne rann ut igenom hölet i sån å i e balje, å dä tjocke ga en te krittera. Vörta den koktes sen å dä to en ifrå. När dä hade svalne så dä bare va ljummet la en jäst i å dä feck stå å jäse överbrett. När dä hade jäse som en tyckte så tappte en dä i tunna å så dreckte vi te dä va slut.

En feck jäst i botten å dä bakte en mä, men jäst hade en inte annars, en begagnede jäsdeg. En skrapte tröget när en hade baket å klappte ihop dä mä hännera å törkte dä. Å när en skulle te å bake la en ett i blöt dan inna, dä ble bäste bröt.

Vädermärken

Di gamle talte om att när korpen å kråka skrek mycke så skulle dä bli regn. Likadant mä gröngölingen. Säsärlera när di va framme å geck först på våra. Om di gick lågt så skulle dä bli en våt sommer. Å skatera,öm di byggde lågt,va lika dant. Om dä va töcken på möran som geck ner före klocka tie så ble dä vackert vär resten å dan, men geck dä öpp så ble dä regn.

Dä vart solförmörkelse när far å ja va te Änga. Dä vart så mörkt å vi sto unner e ek å kunne inte ta oss hem. Vi trodde dä va värdens unnergång, å dä va fler som trodde. Dä höll nog på väl en timme. Dä va en dryg timme men sen ble dä ljust igen. Ja kommer ihög att Hennes Nåd kom hit dan ätter å tyckte att dä va en hemsker da,dan föråt. Ho, Nåda, ho tackede Gud att vi feck ljuset igen. Di trodde att dä bådede olycke å dä vart ju krig sen.

Ljus i markera dä så di i forne tider. Di trodde att nånn grävt ner gull eller silver eller pänger. För att dä skulle bli öpptäckt så bran dä ljus över. Dä så di öppe i Köppetörpe hage å ve Lannamäre men di våge sej allri dit. Å va dä nån som kom nära ellen så slocknede han. Där dä slockne kunne di gräve men dä skulle gå kveckt annars försvann dä. Di söm hittede nått lät ingen vete dä. Di ville hat för säj själve. Di grov ner mycke förr för di va rädde att annre skull

Om spöken och oknytt

PYSKEN di kallet trodde di va gaste älle mänsker som va döe. Dä va inte far min likre än han trodde på. Han va mycke te si styggelser när han ok väga fram. Iblann kom han hem sjuker. I Västerhage backe ve Hovetorp där va han fast månge gånger. Hästa di dro å kunne inte komme öppför å då sto di still. Men öm han bare kunne komme å mä farten å titte genom huvlaget kunne han få si en fuling som höll igen i åket. När han så han va öpptäckter så släppte han åket å försvann. Då geck hästa igång å dä geck så dä bleke. Å då skrek dä så ille i skogen. Men mine bröder när di va ute å ok di feck allri si dä ringeste.

Andersson i Storänga han vart fast här i Brohagen. Där feck han också si någe söm han allri talte öm. Han kunne få löss märra å feck sätte in na hos L. Då va han så tosi så han trodde han va hos Petrus i Mosshult som va dö då.

DUNGEKÄRR, en del säjer Dummekärr. Där ute i kärret fanns en gullvang. Dä va nåra stycken för länge sän som skull hjälps åt å ta öpp en. Dä så ut å gå bar ända te döm inte kunne tige. Han rope nått å då to dä slut. Vangen geck tebaks å to oxa mä sä. Dä ä länge sän ja hörde öm et dä ä nog en 70 år sän.

STEN VE SLÖTTET, ve kapelltrappa. Di skulle köre diten. Dä va Britas far i Storänga, Anners. Han va oxdräng ve Säby. Di försökte mä bå oxe å häste men dä va fåfängt. ” Ni ä fåkunnige era stackere” sa han. Sen to han å satte för di minste oxa di hade å mumlede någe åt döm. Å di to i å di dro fram sten söm en dans. Dä va en ful gubbe men han kunne lite mer än andre.

Torpera hade häste å Herrgåln hade bare oxe å så vangshästa. Tre par va dä nog. När han va ute å ok kunne han stanne hästa på vägen å lägge tömmera ijämte å då sto di te han kom tebaks å ingen annan kunne få istad döm. Stanne häste dä kunne hanses sön mä men inte hans bror i Tomta. Anners Fredrik han kunne stanne häste för vem han ville, å mötte han en ovän kunne han få stå länge på vägen.

På Knaggelsten gäle, där Gripen bott, där syns i en sten märke ätter där han satt. Dä syns ätter ryggstöt. Han satt där när han talte ve fölket. Eken breve sten skulle inte få hugges ner män dä blir väl söm mä Torpabyn. Den skulle inte få tas bört. Den skulle stå kvar te åminnelse men dä vart inget å dä.

STÅL dä va te mycke nytta. När e ko kalvede skulle en lägge stål i ämmert när ho skulle drecke. När en släppte ut kora på våra skulle dä va stål i tröskel i fäjset. En skulle lägge stål i vagga hos nyfödde å dä skulle ligge kvar tess di va döpte. Dä va för att inte di stygge skulle få nån makt över döm. 

Upptecknat av Tullia Lundblad, Bjärka-Säby, okänt år.

Datorutskrift i Jan 2002 Helge Fransson.

Mor Carin Berättar

När excellensen Cederhjelm stod lik var det så fint, så fint. Svart sammet med silverstjärnor på. Vi barn sprang till kyrkan. Där var så mycket folk. I koret slogs vapnet sönder eftersom han var den siste av ätten. Banéren hängde länge i kyrkan tills de föll sönder. 

Min far var murare i Vesterby och jag var hjälpflicka på slottet. Det var på Saltzas tid. Vid Säby fanns en krog där jag brukade hämta brännvin åt far. Han ville ha ett ankare i veckan. Jag bad en gång fanjunkare Åhlén att han inte skulle ge far så mycket brännvin. Det lovade han: ”Du har bättre vett än jag” sa han. 

Friherrinnan gjorde bröllop åt mej. På förmiddan skulle det vara för på eftermiddan var det ett annat bröllop och jag skulle få ha guldkronan. Sen var det bjudning hos Hennes Nåd. Det vita huset fanns då. Det var krog i det då. Längre fram var där handelsbod. Skola var där också en tid. Nu är det bara en byggnad kvar. 

Historien om kyrkan vid Dummekärr har jag också hört men jag vet inte så mycket om det. Men det är ju ett konstigt namn.

Datorutskrift i jan 2002 Helge Fransson.

Anmärkning: Mor Carin har tidigare utfrågats av Tullia Lundblad men då på östgötamål. Någon har tydligen senare ”försvenskat” intervjun.

Mor Engström berättar

Från Bjärka-Säby

Om herrskapen

Exellensen Cederhjelms föräldrar bodde i gamla magasinet. Hans mor har planterat eken vid flygelverandan vid dopet samma dag. Monumentet i parken gjorde Exellensen till minne av fästmön från Italien. Enligt sägnen går han ofta omkring i parken, Han lär ha varit förlovad med en Fröken Ferssen, men hans mor ville det inte därför att fadern varit med om kungamordet.

Greve Saltza brukade predika för gårdsfolket. Läste predikan nästan varje söndag. Predikningarna höll han i vestibulen, inte i kapellet. Han höll på med reparationer jämt och ständigt. Ett år hade han 30-40 arbetare ett helt år. Rotundan målades om fyra gånger. Han målade mycket själv.

Nuvarande kyrkan var kyrka redan på Exellensens tid men Sparren gjorde om den till sex små rum. På våren var det slut för Sparres. De måste lämna alltihop. Braunerhjelm lät dem inte behålla någonting. Han var så sträng. När Hennes Nåd reste ställde greve Bielke om med skjuts. De fick inget ta med sig. General Boy hyrde här sedan han sålt Stafsäter Hyrde ibland slottet och ställde till med bal där. Satte upp marschaller i parken. De dansade i rotundan. Generalen var häftig men det gick fort över. General Abelin hyrde här på Ekmans tid.

Gamla ladugården låg där trädgården är nu. Dit gick allén. Landsvägen gick då mellan gamla slottet och sjön. Det var ingen väg framför gamla slottet då. De övre rummen kallades på Saltzas tid för de kungliga. De var här nästan varje sommar.

Anmärkning:

I andra uppteckningar med Mor Engström har utskrifterna gjorts på östgötamål. Någon har här ” försvenskat” texten.

Om torparliv

Då va Salmen, fars bror hos öss. Ja vi hade allihop, Hanses Far å Mor å Söster. Ho va gift mä Hult, men di ble så osams så han for sin väg å ho flötte hit mä tösa å va här i 6 år. Ho va så illak te å börje mä, men ho hade ingenstans å ta väjen. Men inte för ho hjälpte mej mä nått inte. En da bar ja in 23 röke korn. Bar på ryggen. Å en gång bar ja e halv tunne sä te Skorpa kvarn för att ja inte ville sinke mej mä oxen. En gång hade ja gått te stan å på hemväjen geck ja te Skorpa ätter en halv spann mjöl å så bakte ja på natta, för annars hadde kara inte inte fått nått brö te massäcken.

Rättere Johansson han va illak. Han gjorde söm han ville mä dagsverkera. Han kunne stjäle dagsverke frå törpera. Di kunne få hålle på te klocka elve på kvälla utan att nån ti räknedes å. Dä vart inte te söve månge timme om nättera. Ja skulle också spinne 16 marker lin i skatt te Herrgåln. Å så vårt lin å väve dä. Å så sy å lage allt här hemme. Dä va inte symaskiner då. Ja, ja spann ulla mä å vov valmer. En feck så noga ta reda på var enda lita stunn.

Barna mine va flinke å snälle. Di sömnede å söv hos Far öm nättera. Han söp allri men dä berodde på magen. Han do i kräfta. Dä va 1907. Sen ha ja bare hatt et svårt. Ja grät öm nättra. Dä va te ha barna ikring sej frå möra te kväll. Dan etteråt när barna va födde, feck ja gå öpp å styre mä dä söm va. Inge styvt arbete mä däsamme förstås. Men helsa ha vatt go. Vi åt mäst sill å potäter å mjölk å brö å så en gris om året. Emma, flecka mi, feck ja en kväll å på möran geck ja öpp å ruste ut kara å kokte pära åt grisen. Ett bröst to mä å värke så förskräclit så dä vart mjölkfistel. Då geck ja te Kristoffer i Långnäs. Han kunne bote bå fölk å kretter. Han kunne dämpe dä mä starke dröppe. Dä sve redit när han strök påt, å vicken värk ja hade. Skäre ville han inte men mjölka va så stark i kröppen så dä to sej utgång i låret å dä rann ut. Å sen vart ja bra.

Upptecknat av Tullia Lundblad.

Datorutskrift i jan 2002 Helge Fransson.

Mor Johanna, Sverker Kalles gumma, berättar om sitt bröllop

Bjärka-Säby I store matsalen sto ja bru. Dä va den 17-e september 1854. Å dä va så rolit så. Prästera, å så mycke fölk de feck tagi, sånna där va där. Emellerti klute di på mej så mycke armbann å gullbestyr,å mysse, å stycke. Ja va så proper så. Ny svart klänning å unnerklär, bra nog skaplige. Å dä va mitt! Å så snörliv mä plonschett, å tyllkrage på klänninga, å så långe bann i myssa, å håret lite bränt ner för stycket. Ja va så fet å röblommi som e dager. Vite hanske, nyköpte, hadd e ja,å silverring som koste e riksdaler. Löna va sex reksdaler öm året,två par känger, å åtta alner blaggarnsväv te linntyg å så va dä e mark ull å ett vardasförklä. Hennes nåd ho hade inte så gött öm te ge, men ja feck bå lakarn å annat Ho va en Ängel,ho va gudakti,å eftertänksam å snäll. Vi va fattige men haddet rent jämt. Men en feck klä säj så lagöm, Men se på döm nu så flatner en. Vi vämje te va vi kunne te äte: lite vattvälling å brö. Å nu ä dä kaffe å ägg. Ja en kan bli arg när en sert.

Upptecknat av Tullia Lundblad.

Datorutskrift i jan. 2002 Helge Fransson.

Mor Maria i Solberga berättar

Maria Helena Eriksson berättade den 12 april 1915, då 80 år gammal

Att en ha leve så länge när en ha slite så mycke, dä ä otrolit. Han sa dä te Direktören, Kyrkoherde Johansson; att dä finns ingen på Säby som ha slite mer än ja. Ja börjede hemme hos Mor, i Åndebäck. Ja va bare 11 år när ja feck sköte hemmet för Mor ble förbi när Far do. De förste åra ja va gift hade ja dä bra. Vi va i Grebo i två år å arrenderede å Dommarn i Laxgåln. Vi hade 11 kor å betalde 2 punn smör å 10 kroner för var ko. Dommern söp så vi kunne inte va där. Johan va då här i törpet å då flötte vi hit å bodde på kammern i två år. Far arbetede ve kanalen. Sen bodde vi ”hyresfritt” i Cedersberg ett par år. Då hade vi e ko å 4 får å bare två barn, så dä va legit å bra på alle vis. Far han skötte materialboa för kanalbygget å han tjänte 3 kroner om dan. Han lemne ut reskap å lagde skottkärrer å spae å sånt. Sen va Johan pank på Solberga å då narre di hit oss. Här va allting nerruttet å kora va så utmagrede så en feck rese döm iblann. Far geck 5 dage i vicka te Herrgåln å ja feck sköte stället. Den minste feck ja ha mä mej i ett spånsåll. Klocka tre feck ja gå öpp om mörna å börje mitt slit. Dä va inte te ligge å söve te klocka fem som en gör nu. Kara skulle va ve Säby klåcka fem öm möran.

Upptecknat av Tullia Lundblad.

Datorutskrift i jan. 2002 Helge Fransson.

Ström i Brommetorp berättar

Ja körde kött te Åtvidaberg å Linköping varenda vicke. Inte vart ja hindred mer än en gång. Dä va en törgda för mer än femti år sen. Dä vart snöovär så ja feck sätte in lasset ve Sjöberga. På måndan geck dä te åke igen. Bå Hotellet å annre skulle ha hatt å mej. Ve Säby slaktede ja så mycke di skulle sälje. Ända te 15 svin på en förmedda, men då feck en börje i otta. Ett halltjög va dä ofte.

När en skulle slakte en oxe. Då slo en honom i skallen mä e yx så han stöp ikull. Sen tappe en blon ån. Dä va olike som djuret va stort te. En 5 å 6 kanner så där. Di sålde inmätet å då följde blon mä på köpet. Sen vände en honom på rygg å to å huvet å föttera å hängde öppen å to skinnet ån. Sen to en ut inmätet sköljde un mä vatten å sen va han färdi. Talgen, den hör te köttet å njura mä. En del heter våmtalj å en del njurtalj. Den användes te smör.

En stycker djuret i fjärndele när en ska sälje. Dä ä lättere å hantere. Starkeste buljongen blir dä på hals-å bogköttet. Dä ä väl en 70 år sen ja så di förste tuberklera. Dä ä inte falit å äte sånt kött. Nä inte e smul. Men dä går inte å äte di sjuke dela. Di ä söm sann å dä sväljer ingen ner. När djuret ä dött då ä tuberklera döe di mä. Ja ha äte sånt kött månge gånger utan te ha tatt nån skade. Inte smitter dä ene djuret dä annre häller.

Ja köpte en kalv ve Säby en gång. Å den ble ko å kalvde en tjurkalv, men di vart så fulle å tuberkler så di do. Kona grävde ja ner å kalven feck Engström te hunna. Ingen vet var dä kommer ifrå. Di söm haret dä syns på kröppen. Di äter redit men blir magre ändå. När Bergstrand skulle bli ve skolan ve Säby ställde han ifrå 10 kor å e kvige. Di skulle slaktes ner för di hade mjältbrann. Ja vart kalled te slakte alle 11 å så grävde di e stor grop. Ja feck inte vete varför di skulle slaktes. Men ja feck vetet ätteråt. Dä ä en mycke fali sjukdom å smittsam. Ja bruker ta en bit kött å stöppe i mun när ja slakter. Dä friske köttet har en söt smak å dä sjuke smaker söm vatten.

Dä finns inga så dumme som vetrinärer. Ä dä fel ve huvet så håller di te ve rompa. Bergstrann sa att bonnens oxe va fullt frisk. Aron sa att oxen hade tuberkler. Han slakte oxen å skar hål pån å stack in näven å to ut hele näven full mä tuberkler å lät Bergstrann si.

Dä ä bra te va lite läkere själv. Ja ha hatt ögenonske två gånger. Dä va en gångbar sjukdom så månge hadde dä. Han, doktorn, brännde å smorde å dä to tider inna dä vart bra. Di sa åt mä te gå te doktorn mä mina öga. Men ja hade inte ti för ja hade dagsverke te göre. I Örsätter hade di e källe. Därifrå to ja hem vatten å tvätte mina öga var möra i e vicke, å sen va ja i årning igen. Di annre feck gå i månatal inna di vart bra.

När dä va nåra sjuke ve Gosset feck mi mor gå dit. Så inte Doktor Åman behövde komme var gång. Ho va bå slakter å doktor å jordbrukere. Ho feck läre sej i Ulrika Prästgål i ungdomen. Den prästen han va doktorslärd.Han använde doktorsyrket breve sett rätte.

Di i Göttorp vart sjuke allihop, på våra en gång, å va ligganes. Doktorn kom åkanes. Han sa inte te hos di sjuke utan han ok öpp te mi Mor först. Di sto mett emot varar på gölvet å pratade. Å doktorn frågte öm ho hade vatt där. ” Ja kan inte anne ornere än te drecke friskt vatten om mörna,” sa ho. Då sa doktorn; ” Dä finns nog inget bättre men dä ä för simpelt för en doktor te ordinere”.

Di kokte pära i e gryte, å sås i stekpanna. Sen ställde di gryta på bolet å stekpanna ijämte. Sen skale di pärana mä fingra å döppte döm isåsen, allihop mä hännera. E gumme slekte hännera på barna när di hade ätet. Ho to näva å stoppte döm i mun. Ho ville inte att nåt skulle förfares.Dä va hos Hjälms. Hos oss hade var å en sin kniv å ske å tallrik men di va å trä förståss.

Dä ska ligge e kyrkklocke i Ärlången ve Grebo. Di ringde å ho kom löss å skuttede i sjön. Ja har hört tales öm när di skulle ta öpp na. Te å börje mä hade ho inte gått längre ut än di så na. Di satte om ett rep å dro å slet å kom nästan öpp te lannsväjen mä na. Då vart dä nått fel, ja minns inte va. Ho kom löss å rulle tebaks i sjön men längre ut. Men di skulle försöke igen. Då to di ett par tvillingoxe å satte för, men ho slet sä igen å rulle långt ut i sjön. Å då ga di öpp. Frå den tin ha di allri hatt den lucka yppen som vetter åt sjön. I min barndom va ho allti stängd.

Dä va en nattgast som ble ståenes ve ett grinnhöl. Dä ä mi mormor som ha berättet öm dä. Ho va födder på 1700-talet. Ho tjänte pige på Herrgåln. Di skulle köre gössel å feck löv te åke igenöm grinnhölet där gasten sto. Sola ho hade gått öpp för fort så han hann inte unna dit han skulle. Å då vart han ståenes där han va. Herrgålsdränga va inte så blyge å sä å när di ok igenom grinna slo di te gasten mä piska å då grinte han så ille sa di. Di körde hele dan på dä viset. På kvällen befallde rättarn att alle skulle va hemme före solnergången, allihop. Men så va dä e pige söm hade glömt e tröje på gälet å ho geck etter na, men ho kom allri tebaks. Ho vart där. Di hitte na dö ute på gälet.

Di hade ett par ölannshäste i Exellensens ti. En gång hadde han vatt te stan. Kusken hette Läckström. När di kom hem så skente hästa. Då vart Exellensen rasande på di där små hästa å befallte kusken å sätte för store vangen å vänne öm te stan igen. Han skulle nog köre ihjäl döm va meningen. Han körde te stan å när ha kom hem igen, så skente di igen. Då feck di löv te leve så länge di ville. Hästa va klippt törre när di kom hem frå stassresa, men di hästa som sto i stallet va genomblöte å svett så di feck törke döm i ett. Kusken kunne ta kraftera frå dom å ge te ölänninga. Dä va hemskt men dä ä sant.

Sen flötte Läckström te Sturfors, te gamle greven. Di va te stan en da å kusken söp sej fuller. Greven vart arger å skulle åke hem själv. Han satte för å börje åke men hästa geck inte mer  än fot för fot. Ve Tinnerbäcken kom kusken ifatt greven. ” Va ä inte Greven kommen längre” sa kusken. ” Sätt dej öpp din rackare å lage så vi kommer hem” sa greven. Han, kusken, han kunne köre ut grevens namn mä spann på plan ve Sturfors. Dä va ingen annan söm kunne. Min far talte öm att dä bodde en gubbe i Hingstorp. Han kunne ta ett sånt där tyrbloss mä säj öpp på skullen å sätte dä i höbingen för te lyse sä mä. Å dä feck dä sitte mä han hävde ner höt. Om han geck ifråt elle glömdet, så slåcknede självt när ellen kom ner te höt.

När ja va onger va ja blyger å velle inte tränge mä på. Ja va på ett husförhörskalas i Markustorp en gång. En ha ju hört att smågrisa inte ska tränge sä på di store svina. Först ska prästen ha å sen storbönnera å nämndemänna å sen di som va te. Om di toge sej, di där store, å sen ginge dän, men dä gör di inte utan di står där ve bolet å prater. Ja kom allri inté å feck inget å kalaset. När ja gick hem sa ja te Gusta i Eketorp: ” Ja kommer frå ett kalas å ä så hungri så ja kan dö”. Si så där blyger va ja.

Upptecknat av Tullia Lundblad.

Datorutskrift i jan 2002 Helge Fransson.

Per Johan Wiström berättar om Stafsätter 

Upptecknat av Tullia Lundblad 1913   

Wiström berättar med hjälp av Mor Samuelsson: Hamiltons var rika och hade en mängd gårdar. Landshövdingen hade inte mindre än nio gårdar. Kammarherren Fredric Hamilton Vretaholm och Lambohof. Kammarherren hade ingen son, bara två döttrar efter sig. Sophia var gift med general Boy i hans andra gifte. Hon fick Stafsäter och andra gårdar som Holm, Munkebo, Fredriksberg, Seltorp, Skogs Skattegård och Södergård, Tholebo, Lembo, Persbo m.fl. Constance var gift med generalens son, kammarherre Boy, och fick Vretaholm m.fl. Baron Hamilton hade en betjänt som var borta några dagar. När han kom igen visste han inte var han hade varit. Han hade nog varit i någon trädgård för han hade en äppelkärna i handen. Den sattes och växte upp och trädet fanns länge. Äpplena från det trädet hölls alltid särskilt. Det gick aldrig att få flera träd av den sorten.

            General Boy kom till Stafsäter 1839, sålde 1856 och dog 1861. Hustrun Sophia Hamilton var född 1845.

            Under generalens tid började affärerna trassla till sej och när hypoteket inte kunde klaras måste gården säljas. Sedan bytte gården ihärdigt ägare.

            Generalen levde inte alltid så väl med sin hustru. En gång kom hon springande, halvnaken. ”Sophie tag på dej en schal åtminstone”, ropade generalen. ”Ta den själv och giv den till din hora”, ropade hon tillbaka. Generalskan var liksom systern klen i huvudet, nästan svagsint. Hon levde till 1887

            På generalens födelsedag var det livat här och alltid stora fester för folket. De ställdes upp i allén och uppvaktade i tur och ordning. Bönderna, statarna för sej och sist barnen. Äldste smeden var flygelkarl för alla bönderna och äldste torparen ledde torparna. Från granngårdarna kom det hundratals människor på kvällen för att se på ståten.

            En gång sade han till Johan Nilsson i Norrberget: ”Varför har du så magra hästar”? ”Jo jag har inte råd att köpa hö till dom”, sa han. ”Då får du gå till kontoret så ska du få pängar”, sa generalen. Men sedan fick han veta att det inte var för fattigdom utan för snålhet som hästarna var magra. Då piskade han upp torparn.

            Så var det en torpare som hette Lorens. Han hade en dräng som hette Calle Wallberg, som var en lymmel. En gång skulle generalen ge honom stryk. Men då tog han en dynggrep och började sticka med, härs och tvärs så generalen måste springa sin väg. Sedan skulle han tvingas att be om ursäkt, men det lyckades inte. Då sa generalen till Nils Lorens att skaffa en ny dräng eller åtminstone inte skicka den där. Då sa torparn att han ingen annan hade att skicka. Följden blev att han slapp ifrån sina dagsverken.

            En gång hade folket samlat ihop säd i en källare som de tänkte stjäla. Nylander var förstyre. När generalen fick veta det, gick Nylander till honom och bad om förlåtelse. Han slapp då stryk men fick betala 20 riksdaler till de fattiga i Svartsäter, som var gårdens fattigstuva.

            General Boy var med och fick Kinda Kanal till stånd. Innan kanalen byggdes gick båtarna till Labbenäs. Jag hade då plats hos hamnfogden. Vid Brokind fanns en sluss. Det fraktades allt möjligt på båtarna. Timmer, ved, säd och kreatur. Båtarna gick till kanalen var färdig, 1856. Den första båten fick heta General Boy och den går ännu. Den andra båten hette Generalskan.

            Baron Rehbinder köpte Stafsäter av generalen 1856 och hade den till 1859. Han lade till en häst till var torpare och ökade skjutsskyldigheten till 42 skjutsar om året. Torparna gjorde tre dagsverken i veckan och skjutsning efter budning. Drängarna hade 12 kronor i månaden och två par stövlar om året. När jag var bara 12 år kom jag ut och gjorde hjälpdagsverken. Jag fick 40 kronor det året av en torpare.

            År 1859 köpte Philipsson Stafsäter och sålde samma år till Tornborg i Norrköping. Han hade gården till 1884 och tjänte 50 000 riksdaler på mossarna när sjön sänktes. Men han tog större lån än det var värt. Tornborg var den värste som varit här. Han hade börjat som bodbetjänt i Norrköping och arbetat sej upp till egen affärsrörelse. Han hade kvar ett lager varor i Norrköping. En gång hade han köpt in ett lager amerikanskt sidfläsk men det fick ligga tills det var förstört. Han ville inte skatta för sina affärer utan låste in varorna och sålde ut efter hand.

            Tornborg var den värste som någonsin varit på Stafsäter. På hans tid blev det alldeles utfattigt. Folket fick löfte om en kappe råg i dagspenning, men de fick inte ut det. Han sa bara: ”När ni blir sjuka kan det vara bra att ha det till godo”. När ett fönster gick sönder t.ex. lagades det inte utan det sattes en kudde eller en brädlapp för. Makarna trätte jämt och levde som hund och katt. Fattig var han inte men snål. Han lät ingen få vad han skulle få. Om ett djur självdog måste de ta det till mat, men han nändes inte slakta något. Inte ens sin son unnade han en pris snus utan han fick tigga av mej. Jag var rättare där då. Tiggare fick aldrig något.

            Frun var snäll men hade inget att säga till om. Och hon tordes inget göra. När fattigdomen blev för stor bland statarna, skickade hon ut flickorna om nätterna med mat till de som hade det sämst. Det fick patron aldrig veta. Då hade han piskat henne. Hon rymde flera gånger och gick i skogen. Här var aldrig några gäster. Jag klippte håret på deras pojkar, ja på patron med ibland. Jag fick 12 öre styck för pojkarna och 25 öre för patron och så en konjak.

            Tornberg sålde 1884 till grosshandlare Nordström i Stockholm som genast sålde gården till patron Fick. Han var sjuklig och svagsint och dog ute i en backe i Stafsäter.

            Efter Fick måste kammarherre Boy överta gården på grund av inteckningar. Han hade gården bara i två år. Sedan kom konditor Torneblad från Uppsala. Han var gift med kammarherrens oäkta dotter. Sedan kom Winroth. Han var advokat i Stockholm. Han tillträdde utan ett dugg inventarier mer än ett par oxar och två kor. Nordlöf var i kompani med Winroth men det var bara i ett år. Winroth rymde härifrån. Det sattes ut i tidninga och han hämtades i Korsör av polisen. Fick sedan åka fångskjuts till Stockholm. Under hans tid var det livat här. Det var ett snällt Herrskap. Frun var stor och tjock och vägde 10 ½ lispund. Frun, och barnen badade och hoppade i sjön som galningar. När Winroth hade födelsedag eller namnsdag sköts det 12 skott med dynamit på kvällen. Han byggde verandan här.

            Flådrasstugan med näver och torvtak, var byggd 1747 men den är riven nu. På en vägg var målat kunskapens träd. Mitt i taket en ängel med ett svärd i handen. En man som hette Krafft fick stugan i donation av Landsh. Hamilton.

            I generalens tid kallades en av flyglarna Gladhem. Där bodde kammarherren. Det nuvarande Sjömagasinet var bränneri. Även tegelbruket låg här. Det slogs samman med bryggeriet. Brännvinet kördes till bl.a. Klampenborg där han hade krog. Spåntaket på stora byggningen togs bort av Insulander som lade nytt tak. Logen byggdes 1855, året innan Generalen sålde gården. När han kom till Göttorp byggde han där. Mycket som nu är ihop med andra gårdar var då gårdar under Stafsäter. Allén gjordes av trädgårdsmästare Lindberg när min far var barn. Han föddes år 1800.

            I generalens tid var det krog i Värdshuset. Men det söps inte så mycket egentligen. Ficks arrendator, Pettersson, hade haft bränneri i Gräfsten och ville bränna på Stafsäter. Han begärde rättigheter på kommunalstämman och lovade betala alla skatter. Säby och Sturefors röstade emot och saken förföll. Det var den enda gången Insulander begagnade sig av Säbys röster. Då förde Pettersson hit brännvin från Gräfsten och sålde. Det blev stämning och dom men oxdrängen fick sitta av straffet. Märkligt var det att bokhållare Jonsson inte blev fast. Han lämnade ut flera hundra kannor brännvin till folket.

            Ofta var det mycket snö på vintern. Jag minns en Vårfrudag för flera år sedan. Ingen kunde komma fram på vägarna för snö. Över 50 man fick gå på var sida på vägen och skotta för hand.

            Några kungligheter brukade inte vara på Stafsäter. Men Carl XIV Johan var vid Säby på Cederhjelms tid. Han skänkte Säby till kronprins Oscar, men han ville inte ha det. Då blev det Frökendonation som skall utgå med 1.500 Riksdaler från Säby och 750 från Vesterby. Så säger de gamle vid Säby.