Här följer en förkortad och något bearbetad version av en artikel i Östgöta-Correspondenten 14 december 1978.

Bjälbodrängen, hans riktiga namn var Oscar Herman Johansson, föddes i Wässentorp den 11 mars 1885. Han flyttade hemifrån till Lilla Långnäs 1899 och hade redan då gjort sig känd sig känd som vissångare med egna lite uddiga texter som ofta drabbade personer i hans omgivning. 1906 bar det vidare till ett nytt jobb som dräng i Bjälebo i Söderötrakten där karriären som sjungande bondkomiker tog fart på allvar.

Som skånska Lasse

Bjälbodrängen fick snabbt rykte om sig som en kvicktänkt, rolig och sjungande underhållare. Iförd sin knallhatt och röda halsduk gjorde han under tiotalet år stor lycka som bondkomiker. På Skänninge marknad, Kisa marknad, Björkfors marknad, Norrköpings-utställningen osv jämställdes han med de av eftervärlden ihågkomna bondkomikerna Skånska Lasse och Grebo-Kalle.

– Att Bjälbodrängen i dag är glömd av nästan alla beror inte på att hans visor var sämre eller mindre originella än de som andra och nu mera kända bondkomiker lämnat efter sig. I många fall var hans visor tvärtom riktiga pärlor. Men tyvärr finns det bara en bråkdel kvar av hans produktion.

Det säger Evald Medling, musiklärare och vissångare i Åtvidaberg. Evald Medling är född just i Bjälebotrakten och fick under sin uppväxttid höra en och annan berätta om Bjälbodrängen och ibland sjunga någon strof ur en av visorna.

Hermans karriär varade kanske 15 år under vilka han, förutom av sjungande, försörjde sig som bl. a dräng och sjöman. Han fick tidigt problem med spriten och efter att en flicka som han förälskat sig djupt i hastigt dog bar det snabbt utför. Från 1930-talet levde han i misär i huvudsak i Stockholm. Han dog i slutet på 60-talet på ett vårdhem i Södertälje.

30 visor kvar

Sedan tio år tillbaka har Evald Medling letat uppgifter om Herman Johansson. Men det har inte varit lätt. Av hundratals, kanske tusentals, visor och noveller som Bjälbodrängen sjöng och deklamerade har Evald Medling bara fått tag på ett 30-tal. Vanligen är det någon samtida beundrare som skrivit ner någon eller några av visorna i en anteckningsbok.

Nedan följer några prov på Bjälbodrängens viskonst:

Ur snillet

I Söderötrakten ett rykte gått  
Att Bjälbodrängen ett öknamn fått  
De nu en visa förtjänat har  
De nobla damer som namnet gav  

Hon dagsverksdrängar lura kan
Hon Bjälbodrängen ger snillenamn
Hon tror sig vara en änglavän  
Hon är blott piga och jag är dräng

Ur råttvisa

I drängkammarkåken så glader i sinn’
Jag sitter och hör det finns råtter på vinn’
Dom piper, dom skriker, dom släpar å drar
Och jag är förskrämd, stackars karl

Hur ska ja’ må, ja’ skulle råttera klå
Nej de’ är så gott låta råttpärkla’ gå
De ska få en visa att läsa uppå
Tiger de ej får de två.  

Ja’ vet att de’ hjälper, det haver hjälpt förr
Allenast för råtter, nej varelser störr’
Jag vet mången kärring som nu håller trut
Som kacklat förbaskat förut.

Ur Kvarntorpsfesten

Jag är så glader att brännvin finns
Jag tar det hellre än falska kvinns
Ack brännvin får man dricka av
Av falska kvinnor en för tidig grav
Nog är det bättre att hicka då
Än att ligga gömd i gravens vrå